lamadjur.blogg.se

Julen är över, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt. Inte för att jag inte gillar julen, för jag är fullkomligt kär i den, utan för att jag stressar upp mig så till den milda grad inför alla festligheter att jag är helt utpumpad dagen därpå. Och följande vecka. Och en bra bit in på januari. Sienna har nog känt av detta, för hennes bidrag har varit att sluta sova middag. Yey. Om man någon gång har tvivlat på vem av mamma och barn det är som behöver denna vilotimme mest har det nu blivit smärtsamt klart. Det är jag. Men trots lite sömnbrist och en hysterisk moder hade vi en underbar julafton. Min pappa lekte tomte och fullkomligt strålade av genorositet, Kim blev för en gångs skull glad för julklapparna han fick, och vi lyckades spela julklappsspelet utan arga miner. Pricken över i:et var när vi fick igång ordspelet Alias fram mot midnatt, och min mamma lyckades kväka ur sig groda efter groda. "En kvinna vars man har dött?" (änka, kanske?) Min mammas gissning... "Eva". Äh, va? Jo, men Adam var väl död, försökte hon motivera. Gick inte så bra. Kim blev lockad av/rädd på grund av allt vårt skratt, och bestämde sig för att i vanlig ordning dra ut med några polare. De gör alltid det på julafton. Helt okej för mig, tänkte jag. När han kom hem klockan 03 på natten ändrade jag mig. Tre minuter senare låg han nämligen och sov på köksgolvet, och jag kunde inte få liv i honom. Det räcker med en öl för att få killen att falla i komasömn, så efter en ansenlig mängd hallands fläder är det lättare att flyga än att väcka Kim. Alltså gjorde jag det bästa av situationen; kastade åt honom en kudde och ett täcke och släckte ner i lägenheten och gick och la mig. God Jul liksom. Vid halv nio i morse hörde jag och Sienna lite ynkliga pip från köket och gick dit och hittade en förvånad Kim. "Varför ligger jag på köksgolvet?" "Och varför har jag inga strumpor på mig?". Jadu, jag önskar att jag visste.