lamadjur.blogg.se

Sienna snackar väldigt bra för sin ålder. Men det är vissa bebissaker hon inte riktigt kan släppa. Ett tag var det "dadoda" som hon tjatade om, vilket vi efter ett långt tag upptäckte betydde varsågod, och hon använde det där vanliga människor brukar dra till med ett "tack". Sedan var där en liten awkward period när "Nulla", "Fitta" och "Jöka"  ältades, men som tack och lov har ersatts av snurra, Frida och röka (typ. R går fortfarande inte. Så kanske mer snujja, Fiida och öka). Nu är det Mapp och Välaa hon håller fast vid för kund och fosterland. Mapp är logiskt nog napp, men inte alls logiskt när man tänker på att ungen faktiskt kan säga bokstaven N utan problem. Dessutom blir det extra jobbigt för henne, eftersom hon inte kan få ihop stavelserna Ap och Mapp, och då måste pausa när hon ska berätta något om sin apnapp (en napp med en bild på en apa på). Vilken hon pratar väldigt ofta om. Välaa är lejon. Hon kan säga lejon, om man ber henne säga efter en, men hon tror bestämt att det stora ståtliga djuret heter Välaa. "Titta mamma, Lejonkungen! Dä Simba. Söt Välaa." Vi ser alltså på Lejonkungen vilket hon kan säga utan problem, men i Lejonkungen springer där omkring en flock Väla-ar. Jahapp. Jag älskar logiken. Men sött är det!