lamadjur.blogg.se

Knappt hann jag avsluta inlägget om gravidskillnader, där jag vackert skröt om att jag inte var lika orolig denna graviditeten, förrän jag blev hysterisk; har inte bebisen rört sig alldeles för lite de senaste dagarna? Hon brukar vara helt vild, och igår kunde jag somna utan problem. Inget bra tecken. Jag har ju varit magsjuk, tänk om hon fått näringsbrist? Vätskebrist? Tänk om mitt allmäntillstånd påverkat henne och hon mår lika risigt som jag? Tänk om något är fel och jag inte kännt det för att jag är sjuk? Eller så är jag sjuk för att något är fel? Helt i upplösningstillstånd ringde jag prenatal som rådde mig att åka in. Vad annat kunde de säga liksom. Knappst så att de kan avgöra hur min bebis rör sig, även om de nog kunde avgöra att mamman i fråga inte var riktigt vid sina sinnes fulla bruk. Med den enda lilla vettiga hjärncell jag hade kvar tvingade jag Kim att stanna hemma hos den sovande Sienna, istället för att ringa dit en barnvakt. Cyklade till KK, tappade mina förlossningspapper på vägen, cyklade tillbaka och hittade dem, till KK igen... och insåg att jag helt hade glömt vilken avdelning jag skulle till. Uteslöt snabbt neonatal, till min kära moders stora lättnad (hon jobbar där), och irrade runt ett tag. Faktiskt så länge att det började bli mer pinsamt att irra runt än att be om hjälp, så jag ringde på BB klockan med en mycket hastig föklaring om att jag INTE skulle föda barn, jag var bara vilse. De var måttligt roade, men pekade mig i rätt riktning. Väl på prenatal kopplade de upp mig mot en maskin, kollade bebisens hjärtljud och tryckte en grej i näven på mig med order om att jag skulle klicka på en knapp när hon rörde på sig. Vilket var ungens startsignal, för då körde hon igång sitt vanliga kvällsmaraton, som jag hade saknat tidigare under kvällen och dagen innan. Åla, vrida på sig, sparka lite, försöka rymma, testa att vända sig, ner med en hand i ljumsken, sparka igen, mycket hårdare, försöka borra sig ut, försöka gumpa sig ut, testa ett annat läge. Lite diskret frågade jag sköterskan om jag verkligen skulle trycka varje gång hon rörde sig. "Nej, det behöver du nog inte" svarade sköterskan "då måste du nog hålla knappen intryckt hela tiden." De höll mig kvar i 45 minuter, antagligen mest av sympati, innan de skickade hem mig och mitt vilddjur i magen. Lite tröstande försökte de förklara att vi ju ville att detta skulle hända, och att jag inte alls behövde skämmas för att jag åkt in i onödan. Illröd i huvudet tackade jag och rusade därifrån. Dock väldigt lättad. Och den kvällen var jag mycket glad när ungen körde någon form av kampsport som hindrade mig från att somna. Stark och livlig bebis bådar gott inför kommande förlossning.