lamadjur.blogg.se

Direkt när Sienna kom in på förskolan idag fick hon syn på sin bästa dagiskompis Charlie, och ropade hej till henne. Men innan Charlie hann svara vände sig de stora flickorna som lekte med henne om och sa "Sienna, Charlie vill inte leka med dig. Hon leker med oss och du får inte vara med." Huuuuur ska man klara höra något sånt som mamma, utan att bryta ihop. Jag vet att barn gör så. Jag är fullt medveten om att Sienna kan vara taskig mot andra. Och på hennes kalas fick vi seriöst ta bort dörren för att hon inte skulle utesluta en unge från leken. Men ändå. Det skär i en när det gäller ens eget barn. Jag valde att bita ihop och inte lägga mig i. Hade jag sagt till tjejerna hade en av tre saker hänt: de hade varit medvetet elaka mot Sienna för att hennes mamma "är dum", de hade lekt med henne halvhjärtat men inte tyckt att det var roligt, eller så hade Sienna tyckt det var jobbigt och pinsamt. Vad som garanterat inte hade hänt är att de hade haft roligt tillsammans och velat leka med Sienna igen. Man får absolut inte mobbas. Att vara ensam är hemskt. Men att tvingas till att umgås med någon för att en vuxen säger det bygger inga vänskapsband. Och så fort den vuxna försvinner är barnet ensamt igen. Jag vet att det löste sig för Sienna denna gången, för i samma sekund som tjejerna sa att hon inte fick vara med kom en liten kille rusande och ville att Sienna skulle leka med honom. Sedan sa han tröstande att han ville att Sienna skulle komma på hans kalas, men inte de andra tjejerna. Men nästa gång, när en underbart väluppfostrad pojke inte ser, kommer hon att vara ensam då? Oj vad jag önskar att jag kunde skydda henne mot allt! Jag vet i alla fall en sak jag kan göra; jag kan lära henne att vara som pojken. HON ska inte vara den som utesluter någon, utan den som hjälper den ensamma. Och det ska komma spontant. För så smart och duktig är hon, att hon kan lära sig att förstå det. Min lilla, lilla flicka.