lamadjur.blogg.se

Häromdagen kom Kim på att vi skulle möblera om i vår lägenhet. Eftersom vi har två barn men bara två sovrum (och jag och Kim gärna vill behålla ett själv) måste ungarna börja dela, i samband med att Julie ska flytta ut från vårt. Eftersom de har lite fler saker än mig och Kim så får de givetvis det stora sovrummet, medan vi knör ihop oss i det lilla. Men att börja med det när Julie inte kan sova 30 minuter i sträck, och att dessutom fixa hela ommöbleringen klockan halv sju på kvällen var inte precis vad jag hade i åtanke när Kim kom på idén häromdagen. Och det är lite här jag hävdar att min käre sambo har någon form av ADHD, för trots att ungarna redan hade börjat gnugga sig i ögonen och jag protesterade så att jag blev blå, satte han igång och skruvade isär vår säng och började flytta omkring möbler. Har han bestämt sig för något ska det liksom ske NU. Så det var bara att bita ihop och flytta möbler för min del också. Även om jag inte riktgit höll med om att det var ett bra tillfälle, så insåg jag att det onekligen skulle gå fortare om jag också hjälpte till. Och riktigt nöjd blev jag! Och Kim. Och Sienna. Inte Julie, tyvärr. För nu skriker hon hysteriskt när vi lägger ner henne i sin säng, trots att det är i princip den enda möblen i lägenheten som står kvar på sin ursprungliga plats. Jag hoppas att det har med förkylningen att göra, och inte att ungen har insett att det betyder att hennes älskade moder kommer att befinna sig i ett annat rum, för då har vi problem.