lamadjur.blogg.se

Sienna gillar att prata. Hon började tidigt... Och har inte varit tyst sedan dess. Hade det inte varit så att hon bara sällan pratar i sömne hade hennes stämband nog varit utslitna vid detta laget. Hennes nya grej är beskrivningar. De drar ut i det oändliga, men är egentligen helt meningslösa. 

"Mamma, jag måste kissa!" (väsentlig sak att berätta när man är tre år)

"Okej." (lagom kort svar. Sedan borde samtalet vara över, känner jag.)

"Jag tar den närmsta toan. Den lilla. Den här! Den som inte har badkaret, utan som bara har en toalett och en vask. Den med de blå handdukarna. Den toan som är vid ytterdörren. Som har ett litet hål på dörren, där jag har slått i. Den toan som man kan se härifrån. Den toan tar jag." (suck. Lagom till beskrivningen är slut har ungens blåsa blivit överfull, och jag får torka hallen istället.)