lamadjur.blogg.se

Hade lite kusinträff hos mellankusinen igår. Man får passa på när Lauren är i Sverige. Dessutom är vi andra pinsamt dåliga på att träffas annars. Vi käkade pizza och skrattade och snackade och skrattade och skrattade och skrattade. Tillslut skrattade inte jag längre utan pep mest. Har sagt det innan och säger det igen; min släkt är inte klok. Hanna berättade bland annat om ett samtal med vår käre morfar, som utspelade sig nyligen. Ett samtal som liksom är bevis på hur knäpp min släkt faktiskt är. Och vems fel det är, typ.

Först recap på hur det har låtit de senaste åren.

 

Morfar: ja, och Frida och hennes pojkvän Dante.

Hanna: nä Danne heter han. 

Morfar: va?

Hanna: Fridas pojkvän heter Danne, inte Dante. 

Morfar: Han heter Dante, det är jag säker på!

 

Detta har pågått i olika varianter i flera år, och har gått så långt att Hanna ibland kallar min syrras pojkvän Dante, även när de ses. Ungefär som att hela släkten tror att min minsting heter Joooli, eftersom hon har ett E på slutet. Ni förstår logiken. Eller bristen därpå. I alla fall, nyligen hade i alla fall Hanna ett samtal med morfar, där de gled in just på Frida och Danne.

 

Hanna: Jo, och alla kommer förutom Frida och Dante.

Morfar: Dante? 

Hanna: Fridas pojkvän?

Morfar: Men Fridas pojkvän heter ju för sjutton Danne! Var har du fått Dante ifrån?! 

 

Galenpannor, hela högen. Underbart!