lamadjur.blogg.se

Julie har upptäckt att hon kan fatta egna beslut. Detta har bland annat resulterat i att den matälskande ungen ibland råvägrar saker, som glatt glufsat i sig för två dagar sedan. Och Sienna kör sedan några månader tillbaka en form av svältdiet, vilken går ut på att äta så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. Detta, i samband med att det är jag som handlar, lagar, ställer fram och städar upp efter varje måltid, gör att jag känner mig lite... frustrerad? För att inte visa detta för ungarna har jag slutat att titta på dem vid matbordet. Jag har seriöst med en bok eller min mobil, pedagogiskt nog. Detta hindrar mig från att fräsa och ryta när de tramsar, och de kan röra i sin mat i lugn och ro. När jag ätit upp frågar jag om de är klara, och säger de ja så litar jag (inte ett dugg) på dem och låter dem gå ifrån. Att inte kunna provocera mig tar ibland från dem lite av matvägrarnöjet, och det händer att de stoppar i sig ett par tuggor i ren trots. Jag trodde att detta hände idag. Jag bönade och bad att Julie skulle äta, och mutade med ketchup och hamburgerdressing (nej, vi åt inte hamburgare. Men enligt Julie skadar det aldrig med dressing). Ungen vägrade. Så jag började spela ett spel på mobilen, och sakta men säkert såg jag i ögonvrån att Julie gång på gång lyfte in sin gaffel i munnen. Score! tänkte jag. Efter en stund kunde jag inte låta bli att kolla, och vände mig nöjt mot henne... för att konstatera att Julie stoppat in mat i sin mun, sugit av dressingen, och sedan spottat ut maten. Ungjäkel. Måste skaffa mig en mer spännande bok.