lamadjur.blogg.se

Jag är inte så förtjust i bråk. Det känns liksom aldrig som att man "vinner", för oftast så har den andra ju ändå kvar sina åsikter och agerar lika korkat nästa gång. Så för att undvika bråk brukar jag nicka och le och försöka se saken ut den andra personens perspektiv. Framförallt om ungarna är med. Är de inte med händer det att jag fräser till, men det blir som sagt helt meningslöst, för hittintills har jag aldrig fått svaret "absolut, du har så klart rätt, vad tokig jag är". På fest är det enklare. Då kan man dricka och svara "mmm".. varje gång någon säger något urbota dumt eller ursäkta sig och låtsas gå på toa. Om inte behöver man ofta gå på toa efter mycket "mmm"-ande. I alla fall. Under den senaste veckan har jag stött på två personer som jag hade velat ge en liten trevlig käftsmäll, eller i alla fall skälla ut grundligt. Eller önskat att jag var på fest med bara för att kunna gå därifrån. 

1. Dam i 65-års åldern som såg proper och trevlig ut. Jag skulle in och veckohandla, med en bråkig Sienna som sällskap, och gick mot kundvagnarna. Väl framme ser jag att alla de yttersta vagnarna har fullt med skräp i sig. Gammalt subwaypapper och plastpåsar och liknande mysigheter. Jag tar upp skräpet, men eftersom där inte finns en papperskorg inom sträckhåll så lägger jag helt sonika det på vagnen innanför. Då utbrister damhelvetet "jaså? städar man inte? vem tror du ska ta undan det nu då?!" Jo, försöker jag förklara, det var ju inte mitt papper och jag har varken tid och lust att städa undan efter andra. "Om alla tänkte så skulle det se för jävligt ut!" Nej, om alla tänkte som jag hade där inte funnits papper från början, för mig veterligen har jag aldrig använt en kundvagn som papperskorg. Damen fortsätter hugga och pika, rakt inför Sienna, så jag väljer att gå därifrån, men kan inte hålla mig från att vända mig om och väsa "du kan ju städa undan, om det nu är så jävla kul". Och vad ser jag då? Jo, att den skenheliga människan lastar av allt skräp från sin vagn, i kundvagnen framför! Nästan så att man hade hoppats att en annan tjurig gamling hade upptäckt henne. 

2. Cyklande kvinna i 40-års åldern med ca 10-årig dotter. Vi har inte strålande utsikt från vår garageuppfart. Man måste ha en viss hastighet när man kör upp då den är hyfsat brant, men samtidigt måste man köra långsamt nog för att se eventuella cyklister eller fotgängare. Jag känner att jag har rätt bra koll på detta. Idag, när jag körde upp såg jag först att en flicka hade stannat till vänster om mig, för att släppa förbi mig. Hon hade egentligen företräde, men är ett barn och var nog osäker på detta. Jag körde allså lite mer åt höger, då jag helst vill undvika trafikosäkra ungar. Där stod hennes mamma, och blockerade utfarten. Eftersom den som sagt är brant svängde jag ännu mer, och kom in på en privat parkering. Där stannade jag till för att fråga vad som pågick, då mamman blängede på mig och som sagt stod mitt i vägen. "Det där är min dotter!" Jo, jag förstår det. "Du måste ha koll!" Ja, men att stanna mitt i backen kändes sådär, så det är bättre att köra in till sidan. "Har man körkort ska man kunna stanna mitt i backen!" Ja... Här börjar jag (min mes, ångrar det bittert) ursäkta mig för att jag tycker att det är svårt och så vidare, vilket lite är sant då jag hatar att stanna i backar, men inte alls relevant för händelsen. Det slutade med att jag bad om ursäkt, mamman argt cyklade därifrån och dottern inte hade lärt sig något, samt att Sienna fick uppfattningen att jag nästan kört på ett barn. Sådär lyckat. Hade mamman lärt ungen, eller haft koll på henne, hade de cyklat vidare trots bil och jag hade saktat ner, stannat till eller kört upp bakom dem beroende på deras hastighet. Lugnt. Hade mamman insett att dottern inte visste reglerna hade de båda kunnat stanna, och jag hade kunnat köra vidare medan mamman berättade för dottern hur hon skulle göra nästa gång. Hade mamman för sent upptäckt att dottern stannat, hade hon kunnat cykla åt sidan, så att jag kom förbi, och sedan gått illbaka till dottern eller låta dottern cykla till henne. I alla lösningar hade jag kommit iväg, Sienna hade varit lugn, mamman hade inte trott att ungen höll på att bli påkörd, och flickan hade vetat hur hon skulle göra nästa gång. Istället valde mamman att spärra framfarten för en bil i ett dumt läge, samt skrämma alla ungar. Suck. 

Håll med mig, en liten snyting borde de ha?