lamadjur.blogg.se

Vi har skapat ett monster. Ett monster. Det är inte lätt att erkänna, men det är sant. Och nu kan vi inte längre blunda för det. Julie är hemsk. Hon är bortskämd, manipulativ, retlig och självisk. Och trots att jag under hela min uppväxt sa att jag inte skulle göra så när jag fick barn, har jag låtit henne komma undan med allt för att "hon är så liten". Ungen har liksom haft mig lindad runt lillfingret sedan dag ett, och jag har varken orkat eller kunnat höra hennes gnäll. Så hon har fått sin vilja igenom på allt. Och nu är hon två år, och en liten terrorist. När Sienna har en leksak går hon fram och sliter den ur näven på henne och vrålar "jag hade den!" trots att det i allra högsta grad var Sienna som hade den, och den faktiskt är Siennas. I morse stod hon och höll sig krampaktigt fast i två dockvagnar- bara för att hindra Sienna (den egentliga ägaren till båda) från att ta en. Vid varje måltid MATAR jag ungen. Hon har ätit själv sedan fem månaders ålder. Hon kontrollerar tvn. Hon får (om än inte somna) sova i min säng (så Kim hamnar på soffan). Hon får leka med allt, då vi ofta trötta säger "Sienna, bara ge henne den, hon tröttnar snart" om en sak Sienna uppenbart leker med. Oh my God, som hon själv hade sagt. Vad har vi gjort? Nu är det monsteravvänjning för Julie som gäller. Det började i morse, när Sienna fick låna en av sina dockvagnar. Till kvällsmat var ungen tvingad att äta själv. Inatt lär hon sova hos mig- jag orkar inte fajtas på natten, men imorgon är det ett litet troll som får nöja sig med barnkanalen (och inte youtube där vi ständigt ska byts video). Hon kommer dock att få varm mjölk, trots att jag säger nej. Vi får ta det lite gradvis. Kanske mest för min skull.