lamadjur.blogg.se

På en icke så givande lektion igår så började en elev diskutera vilka djur vi lärare varit om vi hade varit djur. Jag blev ett får. Ett får?! Med motiveringen: "du bara står där och gör liksom inget". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. 

 

 

Efter maten tyckte jag att ungarna skulle göra sig i ordning så att de kunde komma i säng i tid. De ville dock leka med polare. Julie sprang hem till sin älskade Houda, medan Sienna tog hem Alicia här. Eftersom klockan inte var så mycket och de lekte fint så lät jag dem hållas. Vid 18:45 skickades Sienna iväg för att hämta Julie, sen lekte de med Alicia i ytterligare 20 minuter. Därefter var det dags att göra sig i ordning. Mina barn brukar lägga sig kl 19 på vardagar. Men om de är lugna och har roligt med kompisar kan det väl inte skada att vara uppe en halvtimme extra? Hehehe. Jo! Ren och skär panik inleddes i samma sekund som Alicia slog igen dörren. Sienna kunde inte stå upp för att hon var så trött, och Julie hävdade att hon skulle på toa (för då får hon ha mobil). Mobilen var död, varpå hon gallskrek efter gosedjur. Samtidigt vrålade Sienna som en vettvilling för att hon ville höra saga innan hon tog av sig. Jag sprang mellan dem och försökte medla, Kim stängde in sig i källaren och fixade sladdar till tvättstugan... och ungarna bara skrek. Ett gosedjur räckte inte. Sienna kunde inte ta på pyjamas, och ALLA byxor var fel. Men hon vägrade nattlinne. Jag kom med fem förslag. Storgråt. Kom med fler gosedjur. Julie ville inte ha gosedjurs-Pascal, utan kastade honom. Jag la honom på sängen. Då ville hon ha honom. Jag borstade Siennas tänder. Hon skrek. Julie satt på toan och skrek. Jag borstade Siennas hår. Hon skrek. Julie skrek. Jag läste för Sienna. Hon var tyst. Julie skrek. Jag nattade Sienna och försökte prata med Julie. Som skrek. Jag tog en paus på nedanvåningen. Julie skrek. Sienna skrek på Julie. Julie skrek. Kim kom upp och sa godnatt till Sienna, och försökte prata med Julie. Som skrek. Han bar in henne i sovrummet. Hon illvrålade. Jag tröstade henne. Sienna lyckades somna... och hann drömma en mardröm! Hon grät. Jag tröstade Sienna. Julie skrek att hon ville ha salva (alltid något som kliar eller svider). Jag kom med salva. Hon vaknade. Ungen hade lyckats somna! Somnade dock om direkt. Sienna skrek efter salva. Hon fick ingen. Jag gick ner och slipade trappan. De får aldrig leka med kompisar efter kvällsmat igen. Inte förrän de är typ 13. Minst. 

 

Saker som hunnits med i helgen:

 

Siennas kompis Agnes här

Veckohandling

Besök hos min demente far

Corre och Madde hit

Ungar och Kim på cirkus

Siennas kompis Arvid här

Vellingeblomman med Nina

Shopping på Emporia

 

Nu är Kim på fotboll, ungarna i sina sängar och jag överväger att gå i ide. Hade behövt en helg efter denna helgen. Tur att uppsatsen med deadline idag skickades in tidigare i veckan. Synd att jag varken hunnit med planering eller bedömning inför jobb. Åh well, jag har ett tema, klasser jag känner väl och jag är grym på att improvisera. Kanske tom hinner vila lite på lektionerna? Lär vara lugnare där än denna helgen. 

 

Utklädningsprovning hanns också med. Julie ska vara Sjörövardjävulsuperhjälteskelett till Halloween. Sienna testade Prinsesshäxa, men bestämde sig för Skeletthäxa med vingar. Not bad.

 

Jag känner att jag verkligen mognat som husägare. Kanske inte så mycket just för huset, utan för att jag tvingas göra nya saker. Inser nu medan jag skriver att det kanske just i detta fall beror mer på att Sienna börjat skolan än på huset, men liknande saker händer hela tiden- och för det mesta är det huset som är orsaken! Idag hörde jag av mig till en förälder och frågade om hennes dotter fick följa med Sienna hem efter skolan. Har nu flickan här. Hon ska äta med oss. Jag är ungefär lika bekväm med detta som att göra en smärre rotfyllning. Förstår inte hur man som mycket nöjd lärare kan vara så obekväm med barn? Jag älskar mina ungar. Jag gillar mina elever jättemycket. Men andra barn är lite som en gåta för mig. De kunde lika gärna varit troll. Dessutom vet jag inte hur mycket jag ska säga till dem när de stökar. Eller hur mycket jag ska säga till mina barn inför dem. Sienna är lika artig och charmig som en tasmansk djävul, och bossar och skriker på kompisar hela tiden. När ska man säga stopp? Jag vill inte göra varken henne eller polarna besvärade, men de kan ju inte gilla att bli skällda på? Önskar att man fick med en guidebok för sånt här. Just nu sitter de och kollar på Siennas mobil. En regel jag vill ha är att man inte sitter med mobilen när man har kompisar hemma. Den regeln vill inte Sienna ha. Men nu är de lugna i alla fall. Och Sienna har jättesvårt att leka fantasilekar med kompisar. Det klarar hon bara med Jullan. Så detta är kanske bästa alternativet just nu? Den som har en guidebok, snälla skicka en kopia till mig! Helst innan det är dags att äta.

 

 

• Trivs superbra i Bara! Här är mysigt, Sienna älskar skolan, Julies förskola funkar och det känns som att vi hittat rätt. 
• Vi blev av med lägenheten i måndags. Besiktning är över- den blev en pluslägenhet, så vi slapp tapetsera om! Skönt att slippa tänka på den.
• Pappa är inne på ett boende och får hjälp. 
• Jag är i fas med plugget. 
• Är rätt nöjd med att det är höst och vi har kommit in i rutiner, både på jobb och hemma. 

Sienna och Julie lekte i badkaret. Sienna sa något som fick Kim att ryta till. Det visade sig att hon sagt bitch. Jag hade en lång diskussion med henne. Det kan vara så att hon nu tror att bitch är olagligt att säga, men hellre det. Var sjutton har ungen fått det ifrån? Youtube? Skolan? Det kan ju knappast vara från Barnkanalen eller Fångarna på fortet. Är rätt lättad över att hon råkade säga det i en lek, och inte skrek det till mig när hon var sur. Då hade jag inte blivit så glad, om man säger så. Eller om hon blivit ovän med någon i skolan och vrålat det. Hade inte sett fram emot det samtalet. Nu ska vi bara luska ut var hon fått ordet ifrån, och stoppa källan. För det kan ju vara att där finns en större repetoar.. och jag ser inte fram emot nästa ord.

 

Har precis skrivit ett testamente. Banktanten fick nervösa ryckningar när vi lånade pengar till huset i somras, och fick oss att lova att skriva ett. Det hade fan varit enklare att gifta sig. Dessutom visade det sig att man bara kan önska att barnen avstår från laglotten, och att överförmyndargrejen ofta kräver att de ska få den i alla fall- vilket i så fall hade gjort dem bostadslösa. Det är ju det vi vill undvika? Men eftersom jag och Kim kände att vi faktiskt inte kunde smyggifta oss på grund av ett litet radhus, så är detta det bästa vi kan åstadkomma. Väl spenderade 6000kr. Det är bara att hoppas på det bästa; att ingen av oss dör. Skulle båda göra det så ärver Frida ungarna. Det skrev jag vackert in innan jag ringde och kollade med henne. Som tur är nappade hon. Nu ska vi återgå till trapprenovering. Känns lite som att jag hellre tar livet av mig än att försöka få bort mer klister från gammal trapputsmyckning, men då vi inte skrivit under testamentet än får jag väl avvakta. Sen är det helg!

Jag känner ändå att det är rätt imponerande hur dålig jag är. Detta är alltså ett korsordsspel. Mvh svenskläraren

 

Vi har ganska tydliga arbetsuppdelningar här hemma. De är ungefär samma som i lägenheten, vilket innebär att stämningen mellan mig och Kim har förbättrats markant. Jag sköter hushållssysslorna- mat, städ, barn, förskole- och skolkontakter, räkningar, papper etc. Kim sköter huset- måla, fixa badrumsrör, köpa och installera ny kyl, sköta trädgård, sätta upp lampor etc. Mycket jämnlikt. Var sådär jämnlikt innan, när vi bodde i en hyreslägenhet där vi inte fixade något. Dvs jag gjorde allt och Kim kollade på tv. I alla fall, ibland tar mina sysslor slut. Och då blir jag rastlös. Så idag gav jag mig ut i trädgården för att klippa gräs, vilket gick sådär. Jag har aldrig klippt gräs. Själva klippknivarna nådde inte ner, så jag bad Kim om hjälp för att fälla ner vad som nu skulle fällas ner. Han bröt ihop. Det visade sig att handtaget var på fel håll. Om man vände på det så lutade gräsklipparen och kunde klippa. Jag tror att jag återgår till mathandlandet. 

 

- Nu ska vi bädda och göra fint, för snart kommer Bubba (gammelmorfar) och tittar på huset.

- Men.. då får ju du bädda? Om inte mormor är här?

 

Julie tvivlar på min bäddningskapacitet. Märks hur ofta vi göra det hemma hos oss, när min moder är den som oftast bäddar här. Sorgligt. Eller fönt?

 

Ungarna har, med lite stöttning (hetsiga bråk), börjat välja kläder själv. Det där med att välja sina strider stämmer verkligen in. Jag ooooorkar inte bråka om huruvida långärmat eller kortärmat är lämpligt, när jag i 20 minuter tjafsat med en ettrig treåring om att man måste byta trosor varje dag eller med en sexåring om huruvida hon kan ta på sig strumporna själv. Så matchningen ska vi inte tala om. Den är så långt ner på listan att den trillat ut. Såhär gick Julie till förskolan häromdagen: 

 

Tänkte överraska ungarna med bio efter jobb/förskolan/skolan imorgon. Bokade biljetter igår. Kände mig krasslig idag, men tänkte att jag står ut. Fredagen är en kort dag för mig, och det passade så bra för Kim ska bort så jag har bilen. Kunde inte hålla mig, utan berättade om bion för Sienna, som blev själaglad. Julie kom ner. Tänkte berätta för henne med, till jag såg hennes blick. Tog tempen istället. Ingen bio imorgon. Vet inte vem av oss det är mest synd om. Julie, som är sjuk? Sienna, som blev så besviken? Eller mig, som känner mig som världens taskigaste mamma?

 

 

 

• Har en asrolig grupp kollegor som jag samarbetar med inom svenskan, varje tisdag.
• Börjar komma mer och mer på plats i huset.
• Julie har jätteroligt med sin nya kompis. Idag åt hon där och fick sedan följa med dem på en lekplats. Naaaaw! (Fast jag dog lite inombords. Var är min bebis?!)
• Börjar jobba 80% denna veckan. Fööönt!
• Är i fas med plugg och jobb.

Julie har en kompis! Houda, från förskolan. Houda bor i samma område som vi, och har ringt på för att leka med Julie två gånger. Naw! Idag cyklade de först en runda, sen ville de in och leka. Det fanns dock ett problem med det. Vi känner inte Houdas föräldrar. Vi har inte deras nummer. Vi vet inte var flickan bor. Hon är tre år. Tänk deras skräck när de inte hittar barnet. Hur ska de veta i vilket hus de ska leta? Var går gränsen för kidnappning? Jag släppte in Houda så småningom, och ställde hennes cykel halvvägd ut genom grinden, riktad mot dörren. Sen hade jag ytterdörren öppen. Ingen panikletade. Jag andades ut lite. När Julie och lillpolaren stack ut igen så skickade jag med henne en lapp- med namn, adress och telefonnummer och förklaring till vilka vi var. Och det fungerade! (Tack för tips Frida). Nu både vet vi var Houda bor och har hennes föräldrars nummer. Och de har lovat att smsa om Julie hänger med Houda hem någon dag. Fööönt! Och så gulligt. Julie och hennes lilla minikompis.

 

Sienna är sex år. Julie är tre. Underbar kombination- trotsmässigt. De är som hund och katt! Eller lodjur och ilsken mård kanske. Både gentemot varandra och mig och Kim. Helvilda, helgalna och konstant nära ett psykbryt. Bara påklädnaden på morgonen genererar ett femtontal bråk.. och då lägger vi ändå fram kläderna kvällen innan. Men denna helg har skilt sig från resterande dagar sedan flytten, på ett bra sätt. Ungarna har nämligen lekt tillsammans! Innan flytten hade de ju inget val, då de var instängda i en lägenhet ihop. Men här i huset får de gå till lekplatser själv och Sienna kan gå hem till kompisar. Vilket har lämnat Julie rätt ensam och övergiven. Tills igår. Sienna och Julie hade asroligt tillsammans, mellan bråken då såklart, och det har hållt i sig även idag. Jag njuter! Kanske insåg Sienna hur det kunde bli i framtiden när en liten Hudda ringde på i lördaga och frågade om Julie fick komma ut och leka. (Naw! 😍). Oavsett anledning så är det härligt att se dem tillsammans igen. Mina små trotsiga vilddjur.