lamadjur.blogg.se

• Snart looooov!
• 75 av 150 eleverna bedömda. Sweet. 
• Min pappas gode man tog tag i en sak och kontaktade mig. Förbättring mot hur han hanterat grejer innan.
• Solen. Alltså, hur härligt? Lööööv it.
• Sa jag snart lov?

Julie har nått en ålder där hon får bada själv, så länge hon har öppen dörr så vi kan höra henne. Vi ser dock inte ungen. 

 

Lisa: Julie, stänger du vattnet?

Julie: Nä, inte än!

 

 

Kim: Julie, stäng vattnet. 

Julie: Nä!

Kim: Jo, stäng!

Julie: Nä!

Kim: Lisa, gå in och be henne stänga.

Lisa: Sienna, gå in och säg till Julie att stänga vattnet. 

 

Sienna: Julie!! Stäng!! Mamma, det är översvämning! Stäng Julie!

Julie: Nä!

 

 

 

Kan man vara kär i solen? Jag är störtförälskad. Älskar den definitivt mer än Kim, och troligtvis mer än barnen också. I alla fall för tillfället (Julie- sluta vakna kl 05 VARENDA JÄVLA DAG). Allt blir liksom så myckrt lättare när det är sol. Idag hängde vi på en lekplats/läroplats vid Hyllie, där man kan leka med vatten. Cyklade dit, med Sienna på egen cykel. Så duktig! Josse kom och hängde med oss, och Julie valde att uträtt behov i en blöja, en baddräkt, två par trosor och två shorts. Då anade jag magsjuka, och vi fick sticka. Valde att gå hem, för att hinna snacka lite med Höör-polaren som jag träffar alldeles för sällan. Sienna cyklade i förväg och stannade på alla lekplatser längs vägen, medan Julie varvade mellan att vara pigg och hoppa av och leka hon med, och att vara astrött och ha ont. Drog med mig Josse hem, så vi kunde käka ihop och mingla mer. Väl hemma mådde Julie mycket bättre, och vad det än var som störde hennes mage så verkar det vara borta. Skönt! Fast jag ska inte ropa hej än, för jag bytte sängkläder igår. Varje gång jag bäddar rent kommer där kräk, spill av något de smugglat in, en läckande blöja eller slajm som de gömt undan. Hoppas på slajm denna gången, för jag orkar inte med fler sjuklingar. Men rätt underbar dag, som definitivt beror mycket på den underbara solen. Älskar att vara utomhus! Imorgon blir det ny lekplats, och massa lek. Wunderbar!

 

Kan vara så att mina barn är nerbäddade i ett mörklagt rum. Klockan 17:17. Nybadade, lästa för och fulla med mat och fredagsmys. Jag är så urbota trött på att de stimmar och bråkar vid läggdags, och aldrig somnar. Även om vi lägger dem 19 så däckar de inte förrän 20:30. Värre är det om vi lägger dem senare och de hinner bli övertrötta- då kan det dröja ännu längre innan de somnar. Och sen är de aströtta på morgnarna. Idag har jag gett dem marginal. Stor marginal. Och de är så trötta så att de köpte det rakt av. Känns nice. Godnatt

 

Sienna är i en ålder där det absolut roligaste finns är att reta Julie, som blir vansinnig. Därför måste jag och Kim ofta gå emellan och att hindra ett mindre inbördeskrig. Idag gick det dock inte som planerat. 

 

J: i min jacka står det J-U-L-I

S: nä, det står Julieeeeee

L: ja, men det uttalas Juli, det vet du ju. Precis som ditt namn stavas med två N. Inte sjutton heter du Siennnnnna?

S: hade det inte stavats med två N hade det uttalats Siena (sagt med korrekt uttal, dvs som hyena fast med s). 

L: jahapp, så det visste du? Men du måste sluta reta syrran ändå!

 

Ytterst snopet. När lärde sig min unge skillnad på långa och korta vokaler, och deras samband med dubbelkonsonant? Rätt sjukt. Fast coolt. Jag blev både lite stolt och lite rädd. Hur smart är hon egentligen?

 

 

 

Kims lillebror tog körkort igår. Idag skulle han komma hem till oss för att se en fotbollsmatch, och Sienna var lite nyfiken på hans nya bil. 

 

- Tror du att Robin kör sin egen bil hit?

- Jag tror inte att han köpt en egen bil än.

- Va?

- Fast det kanske han har. Vi får fråga honom. 

- Men du sa ju att han tog körkort?

- Japp! 

- Har han tagit körkort får han ju en bil.

 

Åh vad någon kommer att bli besviken när hon fyller 18. 

 

Julie fyller 3 år om en månad! Min lilla bebis! Är inte alls en bebis längre, så jag måste sluta behandla henne som en sån. Tänkte skriva lite saker hon önskar sig, ifall någon släkting vill veta eller om jag behöver tips inför framtiden. Jag och Kim ska ge henne en dockcykelsits, dockcykelhjälm och dockjacka, samt kinekt leksand. Förutom detta önskar hon sig:

• Litet LOLägg med docka. Måste vara lilla versionen. Måste innehålla docka.
• Vaiana-barbie
• Bebis-barbie
• Sandlekset med muffinstema (finns på br)
• Kling och Klangfigurer från Pippi (små i plast- finns på jollyroom)
• Bamsefigurer (små i plast)

En absolut fördel med läraryrket är de varierande arbetsdagarna. Man börjar vid olika tider, slutar vid olika tider och har olika lektioner på olika dagar. En negativ sak är att vissa dagar är jobbigare än andra. Varje vecka. Måndagarna mina näst tuffaste dagar, vilket var lite beklagligt idag när jag var smått ynklig. Rustad med alvedon, näsdukar och nässpray begav jag mig till jobb imorse. Utan mycket hopp att klara hela dagen. Som alla lärare vet så äter ungarna upp en när man är svag. Har man en bra dag så är det bra stämning i klassrummen. Har man en dålig dag är det kaos. Idag hade jag en absolut ynkdag, vilket borde betytt att jag i princip blev lynchad. Men icke! Trots att jag med jämna mellanrum fick lämna ALLA lektioner för att snyta mig, att jag inte kunde läsa högt, att jag på en lektion hade så mycket lock för öronen att jag faktiskt inte kunde höra ungarna... så skötte de sig! De var lugna, flexibla och trevliga. Hur gick detta till?! En av mina bättre måndagar sedan augusti- trots sjukdom. Jag fattar ingenting. Men är mycket nöjd. Undra om de tar igen det imorgon, när jag har en av mina lugnaste dagar? Återstår att se. 

 

Kunde såklart inte låta bli. Och lätt värt det! Jag kanske tappade bort mina livsviktiga näsdukar, glömde att ta med näsdroppar och ipren.. och ungarnas sandleksaker! Vem åker till en sandstrand med en 3- och en 6-åring, utan att ta med en ynka liten spade? Moi. Men de förlät mig och lekte hur bra som helst ändå, medan jag låg och snörvlade i en solstol och försökte få nån nytta av våtservetter. Gick sådär. Men det var nice att komma ut, att de fick leka av sig, och att få njuta av solen. Nu bad, sen nattning. Ska satsa på att de- och jag- somnar innan kl 19 idag. Inte helt omöjligt.

 

Jag är sjuk! Igen. Denna våren har jag verkligen varit en ynklama. Asförkyld, feber, ont i leder är det som roar mig idag. Superdeppigt! Vad som är ännu deppigare är att det är strålande sol ute, och 24 C varmt. Jag vill ut och njuta! Eller i alla fall att ungarna ska vara ute och njuta. Kan inte Kim ta ut dem, kanske man undrar då. Nope. Kim var på Möllan igår, och är alltså livlös idag. Så det är denna ynklaman som får sköta tvätt, serva barn och eventuellt roa barn. Har nu två val: kasta i mig alvedon och släpa mig till lekplats och hänga där- och vara ännu mer sliten imorgon, eller ynka ner mig i sängen och låta barnen sukta efter solen på distans- och eventuellt kunna jobba imorgon. Helst vill jag ta med dem till stranden, men det är ju i princip en näradödenupplevelse när man har feber. What to do? 

 

Satt och jobbade lite hemifrån (buuu vad tråkigt det är att bedöma, framförallt när hälften inte är klara och andra halvan kommer att ifrågasätta betyget). Hörde hur Sienna och Julie härjade, och hur Julie tjatade om tatueringar. Snälla kom inte och stör mig, tänkte jag. Jag blev bönhörd! Sienna klarade att fixa det på syrran galant. I efterhand ångrade jag mig dock lite... 

 

• Vädret!!! Så underbart!
• Imorgon är sista jobbdagen innan ännu en långhelg
• Ska öla med två gamla kollegor, som jag nog inte träffat på ett år. Kul!
• Går bra på jobb
• Snart sommarlov!

Två saker man behöver veta innan denna text:

 

1. Julie kräker när hon gråter för mycket

2. När Sienna somnar direkt blir det aldrig bråk

 

Läggdags. Ungarna har fått stränga order om att vara tysta och stanna i sina sängar. Samtidigt som jag lämnar rummet börjar de prata. Dåligt tecken. Sängprat betyder i 9 fall av 10 bråk. Och mycket riktigt- efter tre minuter skriker Julie. "Mamma, Sienna retas!" Trots skvallret hör jag när jag närmar mig rummet, hur Sienna fortsätter. Hon nynnar någon tetig sång. Jag säger åt henne. "Men vad, jag leker bara?!" Yeah, right. Efter ytterligare två minuter skriker de på varandra. Jag hotar Sienna, som är den som det hänger på, att jag inte tänker spela spel med henne under morgondagen om hon fortsätter. Hon fortsätter. Julies nallar börjar flyga i ren ilska. Sienna börjar gnälla för att Julie skriker. "Jag kan inte somna!" Skyll dig själv? Båda barnen vrålar, på varandra och mig. Jag försöker höra när Julie är nära hysteri, för att hinna före en kräkattack, samtidigt som jag inte vill gå in i rummet... för det blir alltid värre. Kräket närmar sig. Jag går in i rummet och lyckas lugna Julie. (Innan spyan. Kim kommer alltid försent). Sienna börjar protestera och klaga och be om saker. Alltid om saker som inte går, typ hitta en leksak som är helt borta. Hon asvrålar sedan när jag inte kan lösa det. Julie asvrålar när jag går ut ur rummet igen. Båda gråter sig till sömns. I en halvtimme. Jag och Kim har panik och börjar småbråka under tiden, i ren desperation. Det finns inget så irriterande som ljudet av gnälliga barn.

 

 

Köpcentrat Emporia ska börja med barnpassning. Emporia, med sina 4 våningar, långa sträckor, massa folk, affärer och framförallt sträckor. 39 kr för en timme, där barnet mellan 0-10 får lyssna på sagor, pyssla, läsa medan föräldrarna uträttar ärenden. Eller shoppar. Eller fikar.

Alla föräldrar i fb-trådens respons: vad hemskt! Vem vill lämna sitt barn? De känner inte mitt barn? Gud vad otryggt! Vilket stort åldersspann! Tänk om där finns en busig femåring? 

Min och Kims respons: Hallelulja! Hallelulja, hallelulja!

Ibland tänker man inte riktigt likadant.

 

 

Skulle träffa en gammal kollega idag. Planerna var att ta en öl ute, men så kom jag ihåg att hon ville träffa mina barn. Kom på den smarta iden att bjuda hem henne på kvällsmat, innan vi drog ut för att ta ölen. Kim skulle bort, så min moder skulle vara barnvakt. Bjöd hem henne också på mat. Såklart. Insåg lite sent att min moder och min kollega är jämnare i ålder än jag och kollegan. Hann ge moder en heads up. Alla träffades, allt var trevligt. Åt och snackade tillsammans. Jag och kollega drog ut. "Du och min mamma är mer lika i ålder än du och jag!" "Ja Lisa, det märktes". Visste inte om jag skulle bli nöjd över att känna mig ung, eller förolämpad över att känna mig som ett barn. Valde att inte tänka efter så mycket, utan tog en öl till. Bra beslut. Det är rätt trevligt att hänga med folk i olika åldrar. Framförallt när man har så mycket jobbmässigt gemensamt. Då har man liksom massor av saker att snacka om- både likheter och skillnader. Lite uppfriskande. Ungefär som när man träffar folk i samma ålder, men som jobbar med något totalt annorlunda. Blir också spännande samtal. Nu är jag i alla fall hemma, och astrött. Funderar på hur jag ska få Julie att väcka Kim och inte mig imorgon. Känns som ett omöjligt uppdrag. Önska mig lycka till!

 

Sienna älskar dunkgömme. Jag med. Julie också, men hon är sådär bra på det. Hon kan inte hitta gömställen eller vara tyst och hinner absolut aldrig att dunka sig. Men det vi övar mest på just nu är ändå tålamod vid räknandet, så att vi andra hinner gömma oss. Jag och Sienna må vara snabba, men när Julie bara räknar till hade vi behövt vara vesslor för att ha en chans. Senast vi lekte dunkgömme så påpekade jag för Julie, som faktiskt kan räkna rätt högt, att hon skulle räkna till tio. Absolut, svarade ungen, och började:

- Tio, elva, tolv, tretton... ända till hon kom till... sexton! Helt lönlöst alltså. Tror att det är jag och Sienna som får öva oss på våra vessle-moves istället, om vi ska komma nånvart. 

 

Det är rätt tufft i skolan just nu. Vårtrötta rätt så bortklemade tonåringar, som vill jobba så lite som möjligt och blir grovt förolämpade för.. allt. Varav många faktiskt också mår psykiskt dåligt. Trots att de har stabila familjer. Jag är ganska van vid problembarn, men då har det varit en annan typ av problem. Inte fått mat på helgen. Sex personer som delar rum på ett flyktingboende. Pappa i fängelse och mamma som inte kan svenska och ständigt använder barnet som tolk. Det är hemskt, men jag är van. Och då kände jag att jag gjorde skillnad. Varje dag! Deras liv blev faktiskt lite mer okej för att jag var där. Jag är inte van vid detta som jag är med om nu. Och har ganska svårt att vänja mig, trots att det har gått ett år. Idag fick jag skäll av en elev för att jag varit borta under hans lektion. Jag var iväg på ett möte under den lektionen, och då tyckte eleven att jag "var en svikare". Min pappa har blivit svårt sjuk, och mötet var på sjukhuset med socialtjänsten. Det kunde såklart inte ungen veta. Men hur kan man som 13-åring anse att man har rätt att uttrycka sig så om något man inte vet? Till ens lärare? Hoppas verkligen att det blir bättre nästa år. Gillar ju egentligen mitt jobb. Fast mest att undervisa, och det är inte det jag gör nu känns det som. Mina dagar går åt att mejla föräldrar om bråk och tjata på barn som inte vill jobba. Och sen ta skit för att de inte gillar bokstaven på betyget de får. Nä, nu ska jag sluta klaga. Och lägga mig. Allt blir bättre av lite sömn. 

 

 

 

- Mamma, mamma!! Kom ut i köket! Mamma, jag vill inte vara här själv! Mamma jag orkar inte gå. Mamma! Maaaaaamma! Jag når inte snutte! Mamma, du måste komma! Jag kan inte ta snutten! Mamma, min snutte!!! Mamma, kooooooom! Hjälp mig! Du måste hjälpa mig att ta snutten! Jag kan inte! Jag når inte! Maaaammmaaaaaa!

 

Började dagen med en liten tripp till simhallen. Dels för att Sienna tjatat, men också för att jag tänkte att ungarna blir rätt möra efteråt- och kan ta en tupplur så att de orkar med Valborg. Gick sådär. Kim väckte precis mig efter att jag sovit i över en timme... medan barnen lekte på sitt rum. Oh well, någon kommer i alla fall att vara pigg ikväll. Kvällen tillbringas med förra helgens grillfamiljer. Sienna fokuserar på att polaren Amanda ska vara där. För Julie är Amandas pappa Kennie viktigast. Han är "hennes älskling". Naw!