lamadjur.blogg.se

Nu drar jag, syrran och två av hennes polare på bio! Yey!

 

En bild från i år, som symboliserar vem jag är. 

 

Hittade en bloggjulkalender hos Nästan Perfekt , som jag är tvungen att sno. Den är liksom en lista. Varje dag fram till jul. Kan det bli bättre, typ?

 

1 advent: En bild på dig från i år som symboliserar vem du är

1 december: En bild på ditt sovrum eller ditt barns/ dina barns sovrum

2 december: En bild på dig när du var liten (släng in en på din partner också om du vill)

3 december: En bild från en tidigare jul

4 december: En bild på ditt barns/ dina barns favoritleksaker

5 december: En bild från den lyckligaste dagen från året

2 advent, 6 december: En bild på någon som står dig/ din familj nära

7 december: En bild på det roligaste minnet från i år

8 december: En bild från något födelsedagsfirande du varit med om i år

9 december: En av de första bilderna på dig och ditt barn tillsammans

10 december: En bild på dig eller ditt barn i det plagg som använts mest i år

11 december: En bild som symboliserar något du vill lära dig som förälder

12 december: En bild som symboliserar din bästa årstid

3 advent, 13 december: En bild som symboliserar dina bästa knep som förälder

14 december: En bild från en sämre dag i år

15 december: En bild från ert midsommarfirande i år

16 december: En bild på dig när du gjorde något kul/ spännande/ roligt utan dina kids

17 december: En bild från din senaste graviditet

18 december: Den bilden du har som bakgrund på din telefon

19 december: En bild på den maträtt du ätit mest under året

4 advent, 20 december: En bild som du lovat dig själv du aldrig skulle visa för någon

21 december: En bild på någon som är din förebild inom föräldraskap

22 december: En bild som symboliserar året som gått

23 december: En bild på dig som symboliserar dig som mamma/pappa

24 december: Så här börjar vi julaftonsmorgon hos oss i år

Jag är en bokmal. Slukar böcker i nästan samma takt som jag slukar choklad. Detta är något jag gärna vill föra över till mina döttrar, så vi läser minst en bok för Sienna varje dag. Och jag försöker läsa för Julie varje kväll, men det går sådär om vi ska vara ärliga. Ibland sover hon, ibland sover jag, men oftast är vi båda bara gnällinga. I alla fall, idag hittade jag och Kim 3 böcker för 99 kronor, och vi kastade oss över dem. Eftersom vi som sagt läser för Sienna varje dag är hennes böcker rätt uttjatade. Rut och Knut-böcker. Har aldrig hört talas om dem innan, men fy vilka skratt jag fick mig! Ska lätt hålla utkik efter fler av dem. I alla fall Rut och Knut och lilla Tjut, där karaktärerna får ett yngre syskon. Tror att det hade passat någon.

 

 

 

Shoppingen gick bra skulle jag vilja säga. Jag hittade asfula, varma och vattentäta vinterskor, en mössa, två par jeggings, några tröjor, en pyjamas till Sienna, byxor och body till Julie, och två skjortor till min pappa i julklapp. Kim hittade... Inget. Han har dessutom blivit förkyld. Jag kan inte påstå att han var överdrivet nöjd med shoppingrundan. 

 

Gick förbi en Netto på väg till en lekplats idag, och passade på att småhandla lite. Jag och Kim ska nämligen julshoppa imorgon, och då ryker veckohandlingen. Man får ju prioritera! Och tid och lust till att göra båda finns definitivt inte. Vi offrar även att tvätta, så om jag inte kommer hem med en hög julklappar och nya vinterskor är det en mycket besviken lama här. I alla fall, Netto är typ himmelriket om man gillar små tramssaker, som jag och Sienna gör. Mellan ägg och bananer hittade vi lysande julpingviner, nya älvvingar och ett Jakepussel. Snacka om lycklig unge när vi kom hem! Det var knappt så att vi behövde bråka när vi lämnade lekplatsen, eftersom vingarna lockade så mycket. När vi kom hem, efter att en liten älva byggt sitt nya pussel tjugo gånger, satte vi på Robin Hood, som jag inte har sett sedan jag var liten och som jag hade för mig var ganska bra. Jag hade fel! Totalt olämplig barnfilm, med hänganordningar och hot om halshuggningar och med en massa svältande och gråtande barn i fängelse. Tror en viss Busmus kommer ha livliga drömmar inatt. Hoppas hon får på sig älvvingarna i drömmen och kan flyga iväg med Jake och julpingvinen ifall hon skulle hamna i fängelse.

 

Okej, jag kanske var liiiite dramatisk igår. Inte bara på bloggen, utan live också. Vid ett tillfälle frågade Sienna om hon skulle vara mamman ett tag så att hon kunde trösta barnet. Då tjöt jag för att jag en kvart tidigare hotat med att adoptera bort ungen. Suck. Men efter en tuff graviditet, en hungrig bebis, och nu en bebis som vägrar sova alls är mina reserver liksom slut. Att Julie inte sover verkar dock bero på hennes mage, mer än på jävelskap. Innan var jag rädd för att hon bajsade för sällan. Sedan gav jag henne mat, och då började hon bajsa regelbundet. Då blev jag så till mig att hon fick alldeles för mycket mat, och för snabbt, så hon slutade liksom inte bajsa. Och efter två veckor där det bara runnit ur henne har ungen nästan slutat kissa, så jag har varit lite på spänn, om man säger så. Men nu verkar ungen må bättre, och inatt fick jag ett par timmars sammanhängande sömn. Och Sienna, den stackaren, är på dagis. Så nu känns livet snäppet bättre igen. Idag ska jag till och med klara att laga mat, utan att ringa Kim och vråla för att jag inte orkar. Vi åt pizza igår. 

 

Idag kände jag att jag var pigg nog att göra något. Eftersom man aldrig vet när den känslan kommer tillbaka tänkte jag att det nog var läge att julpynta. Risken är väl annars att det inte kommer upp något pynt innan julafton. Big mistake! Halvvägs igenom insåg jag att jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Jag har vält ut samma blomkruka med jord tre gånger, brutit ihop för att duschavloppet behöver rensas, och för att en lampa till den konstiga ljusstaken är sönder. Julie har givetvis vägrat sova, och Sienna låter mig inte vara en enda sekund. Till och med när jag satt ner och förklarade för henne att jag var trött och ledsen och behövde vila en liten stund när Julie äntligen däckat, innan jag började med maten, klängde hon på mig. Då bröt jag ihop för det också. Och hon sprang och väckte Julie för att jävlas. 

Känner lite för att kasta alla tomtar och ungar i en papperskorg, och gräva ner mig. 

Hör gapskratt från Siennas rum, där Julie också är placerad. Tittar nyfiket in och förväntar mig att se tjejerna leka tillsammans. Jodå. Visst gjorde de det. Sienna sköt kanoner från sitt Jake-skepp, och Julie var måltavlan. Jahapp. Syskonbråk i tidigt skede?

 

Gårdagens funderare.

 

"Mamma, jag hade rosa tåludd idag!"

"Jaså, kan du lista ut varför luddet var rosa då?"

"Kanske, kanske för att en björn kom hem till oss inatt när jag sov?"

 

Ja, eller kanske för att du hade rosa strumpor? Underbara, älskade unge!

 

 

Jag var som sagt lite seg idag, och trots att den strålande solen och det härligt kalla blåsfria vädret lockade hade jag ingen lust att ge mig ut. Jag tröstade mig med att Sienna varit ute både på lördagen och söndagen. Sedan tittade jag på värmekällan i min famn och insåg att jag hade två barn, varav den yngsta INTE hade fått vara ute på hela helgen. Suck. Men rätt skönt var det, i alla fall.

 

Efter en intensiv helg kände jag att både jag och ungarna hade mått bra av en hemmadag. Men det är ju sista veckan öppna förskolan är öppen, och Sienna älskar stället. Så när jag gick upp i morse var jag helt inställd på att vi skulle jäkta dit, och kastade mig handlöst in i duschen. Sedan upptäckte jag att Sienna fortfarande sov, att Julie var astrött, och att jag var zombie, så jag gav upp. Och tur var väl det, för Sienna vaknade för tio minuter sedan och hänger fortfarande på sitt rum och leker! Tror att hon också behöver en chilldag. Julie behöver det definitivt. Och jag hade behövt sova ett dygn. Numera vaknar ungen varannan timme på nätterna, och ska 1. äta 2. bajsa 3. snacka. Det är sådär. Jag kan inte riktigt känna att detta går på rätt håll. Igår la jag mig helt utmattad klockan 19. Fick dock inte somna förrän klockan 20, när das Bebis däckade av utmattning, och väcktes igen klockan 22 och 23:30. Då fick jag nog och kastade ut ungen på soffan där Kim låg. HUR SJUTTON GÖR MAN FÖR ATT UNGAR SKA SOVA HELA NÄTTERNA? Tips, tips, tips?

 

Kim blev helt knäckt när jag berättade om våra tjejers nya matvanor. De kommer ju inte kunna äta något! Tyvärr känner jag lite samma sak, men det är bara latmasken i mig som talar. Ägg, potatis, fisk, grönsaker och frukt är i alla fall godkänt, så jag lär väl bli en hejare på att laga omeletter om inte annat. Nu sover den lilla och storsyrran är på ica med pappan. Då passar jag på att trycka i mig lite inte helt okej lunch. Tydligen innehåller nudlar bara vetemjöl och salt. Snopet. Tur att jag toppar måltiden med en läsk! Om en stund drar jag och de två busfröna till min mamma. De ska lämnas medan jag sticker hem igen, och firar Kims födelsedag. Tjoho!! Tror jag klarar minst sex öl innan jag somnar mitt i en mening. Och drömmer om omeletter och broccoli.

Josse tipsade mig om ett par böcker, som jag nu slukat. Till min fasa! Alltså, det är en sak att inte vara medveten, men måste jag ha gjort precis allt fel? Jag kan säga att Julies köpgröt åkte i slasken och Sienna fick sig en näve cashewnötter direkt. Dessutom attackerade jag Siennas lilla docksöta kompis på dagis idag med orden "oj, vilka tuffa byxor! Är det farliga vargar på dem?" Det var det inte. Det var hundvalpar. Men jag försökte i alla fall!

 

 

Ett stycke förvirrad mamma. Det är jag det. Jag har alltid trott att amningshjärna är ett påhitt av helt övertrötta småbarnsföräldrar. Flaskmatar man så sover ju barnet bättre, så även där funkar min teori. Men så berättade bvc-sköterskan för mig igår att det faktiskt har med hormoner att göra, och jag drog en lättad suck. För jag kan inte hålla redan på någonting längre, oavsett om jag sovit bra eller inte. Jag har lappar som handlar om lappar där det står var jag har nya lappar. Ungefär. Matlistor i all ära, men nu för tiden har jag alltid en lapp i fickan när jag går hemifrån där det står var jag ska. Och varenda gång jag hämtar Sienna på dagis mummlar jag monotont "nu ska vi till ica och handla potatis, sedan till hertz för att hämta ut paket. Nu ska vi till ica för att handla potatis... Osv". Dessutom tappar jag bort saker. Den senaste veckan har jag blivit av med 1. Julies gosfilt med lamm på 2. Min rosa favoritkofta 3. Siennas guldarmband (som hon fått av min morfar. Nooooo) 

Jag bara väntar på den dagen en främling ringer mig och berättar att de hittat Sienna, när jag tror att jag lämnat henne på dagis! 

 

Julie är ett stort fan av mat. Hittintills har hon testat:

 

Äpple, päron, banan, clementin, jordgubbe, katrinplommonpuré, tomat, bebisgröt, avokado, mosad potatis och fisk och potatis och dillpuré. Bäst är såklart frukten, tycker lillbebb. Och gröten. Att gnaga på ett smörgåsrån är också spännande. Framförallt eftersom hennes mamma då stirrar på henne med ren skräck i blicken, då mamman är hysteriskt rädd för kvävning.

 

Idag fyller Kim 30. Han tar det med ro. Inte jag, för det innebär att det är min tur om drygt två månader. Jag hänger inte riktigt med, för jag känner mig som 18. Förutom när jag träffar 18-åringar, för då blir jag istället 50. Skumt det där! Vi har firat genom att ge den käre sambon och fadern biljetter till Real Madrid- MFF matchen i december, mycket skabbiga hemmagjorda köttbullar som inte gick att äta och bråk om huruvida Julie skulle sova eller inte. Nu väntas gäster som ska bjudas på kaffe och tårta. 

 

• Julie lyckades somna i bärselen en stund när vi var på öppna förskolan för julfika nu på kvällen.
• Kim fyller 30 imorgon, och jag är så nöjd och glad över hans present.
• Josse är mammaledig samtidigt som jag. Det är så nice med en kompis som bara kan komma förbi och hänga.
• Morfar ringde precis och bad mig fixa en present till Kim från honom. Så gulligt att mina släktingar också tänker på honom!
• Resan i maj. Som jag längtar!

Sedan vi införde den heliga tuppluren har Julie insett glädjen i att sova, och tar gärna en låååång powernap mitt på dagen. Helt okej för mig att bara vara hemma, har jag upptäckt. Jag hinner nämligen med tusen saker när ungen sover en lång sammanhängande stund. Än så länge är nätterna fortfarande inte perfekta, men det verkar gå på rätt håll. Hon snackar inte lika mycket, och har lättare för att somna om. Och hon äter "bara" en gång på kvällen och en gång mitt i natten (sover 18-06). Håller tummarna att det fortsätter bättra sig, så att ungen snart kan få sina 12 timmars sömn. Funkar inte detta hoppas jag att övergång från amning till mat gör susen. Och om inte det går kör jag och Kim en trenättersintervention, där vi totalvägrar att mata henne på natten i tre nätter (och sedan räknar vi kallt med att ungen har lärt sig). Precis som vi fick göra med Sienna. Kan verka rått, men jag tror stenhårt på att det är det bästa. Mammor behöver sömn, men småbarn behöver det ännu mer! 

 

Idag blir Julie, som min mamma så fint påminde mig om på facebook, fem månader! Min lilla, lilla stora flicka! Hade en graviditet gått lika fort som en bebis första nio månader så hade jag nog haft 18 ungar vid detta laget. I alla fall om de är lika lätta och charmiga som Julie. Vägning och mätning sker först på onsdag, så här kommer en lista på vad jag vet om henne förutom det.

 

• Storlek 68 i kläder
• Ääääälskar att äta 
• Älskar att bada
• Vill sitta upp! Kan nästan själv.
• Kan vända sig från mage till rygg, typ. Har i alla fall gjort det vid upprepade tillfällen. Var dock ett bra tag sedan.
• Går på "toa" varje dag sedan vi introducerade lite riktig mat.
• Vaknar en gång varje kväll och en gång mitt i natten för att äta. Vill gärna snacka då också. Helst ett par timmar. Sover annars 18-06.
• Sover gärna en lång stund mitt på dagen, och några korta utspridda. 
• Hatar att åka vagn.
• Har lärt sig gripa tag i fötterna.
• Kan föra leksaker till munnen.
• Kräks fortfarande, men inte lika mycket.

Min lilla knubbsäl är inte nöjd. Hon sover knappt längre på nätterna, och dagarna går åt till att gnälla och klaga. Det kan vara ett utvecklingssprång. Det kan vara tänder. Det kan vara att hennes lilla späda gestalt vill ha lite riktig mat. Det kan också vara övertrötthet. Vi flänger och aktiverar oss och roar Sienna och mig så till den grad att ingen av oss hinner varva ner. Jag måste hitta på saker så att jag inte somnar. Gud förbjude att Sienna har tråkigt, för då börjar hon bråka. Och det är enklare att hantera Julies gnäll när vi inte bara sitter hemma. Eller, så släpper vi allt och tar det lugnt? Jag kanske kan ta en powernap då och då. Sienna kanske kan skippa dagis ett par dagar, bara för att chilla. Hon kan få upptäcka njutningen av att få leka ensam på sitt rum, utan stress. Och Julie kan få vila, vila, vila. Och kramas. Jag känner att vi är något på spåret här, och idag har vi kört en vilodag. Visserligen är Sienna hos sin farmor, men det räknas ändå. Jag har sovit, Julie har sovit och fått testa mer mat och fått bada. Och jag har beslutat att de närmsta veckorna ska inget få rucka på Julies tupplur mitt på dagen. Mellan ca 12-15 kommer vi att befinna oss hemma och sova. Troligtvis två av oss, och eventuellt den tredje också. Härmed inför jag slapphöst. Och sedan kommer tänderna, eller ska vi slå vad?

 

Jag väntade på att Peter Pan skulle ta slut för att Sienna skulle göra sig i ordning. Något säger mig att jag väntade för länge.

 

Sienna var jättesur på mig nu på morgonen. Hur löste hon det? Hon försökte cykla på alla människor hon mötte på väg till dagis, för att trotsa mig. Alltså... Va? Nu är i alla fall det stora monstret lämnat, och jag och lilltrollet är på väg till babysång.

 

Jag och tjejerna besökte min gamla arbetsplats idag. Sienna trivdes som fisken i vattnet, och trodde nog seriöst att hon var en elev på riktigt.

 

Varje söndag går Sienna på dans. Och varje söndag sitter jag en timme i ett väntrum och minglar med- eller blänger på- andra föräldrar, medan jag funderar på hur det går för min lilla busmus. Eftersom treåringar är lika bra som trettonåringar på att berätta vad de har haft för sig, måste man ställa rätt ledande frågor om man ska få veta något. Och då måste man ju ha lite att gå på. Det enda jag vet om dansen är att ledarna heter Vicki och Hanna, och att de "bakar pizza" när de stretchar, och att ungarna får välja varsin ingrediens. Alltså brukar vår postdans-konversation se ut så här:

 

Hade du kul? Mmm

Gjorde du som Hanna och Vicki sa? Mmm

Lärde du dig någon roligt rörelse? Nä

Bakade ni pizza i slutet? Mmm

Vad valde du att ha på din pizza? Här brukar svaret vara svamp, eller köttbullar och pannkakor, eller choklad om hon är inne i ett sockerrus sedan gårdagen.

 

 

Men i söndags avslutades samtalet med en liten annorlunda vändning:

 

Vad hade du på din pizza? Minioner! 

Va? Minioner. Jag hade minioner på pizzan.

Jahapp.. De kan man väl inte äta? Jag valde dem i alla fall.

 

Undra vad Vicki och Hanna tänkte?

 

Tidigare har vi inte märkt så mycket av syskonsvartsjukan som alla snackar om, men de senaste veckorna har vi kunnat ana lite icke odelat glada känslor hos Sienna. Till exempel när någon pratar med Julie. Då kastar sig ungen handlöst fram och börjar vråla åt den stackars bebisen, dels för att markera att Julie är "hennes", men också för att hon inte kan stå ut med att det inte är henne personen pratar med. Och varje gång Kim jollrar med Julie hoppar Sienna emellan och ska skälla på Kim för något väldigt relevant- typ att han öppnat hissdörren för långsamt eller att han inte sa hej i förrgår när han kom hem från jobb. Hon har även börjat sno leksakerna Julie leker med, och ersätter dem gärna med det tråkigaste hon kan hitta. Ett tåg utan gosedjuren som ska vara i, eller den enfärgade bitringen istället för den fina med ugglan. Men det bästa kom häromdagen, när jag sa något till Julie om hennes pappa, och Sienna högt och tydligt deklarerade att bebisen minsann kan kalla Kim för "Kim". Helt underbart! Så länge hon inte försöker skada Julie är jag helt okej med detta beteende. Tycker faktiskt att det verkar rätt sunt, om jag ska vara ärlig. Fast det tänker jag aldrig erkänna för ungen.

 

Sienna som norpat alla leksaker från knubbsälen, som än så länge leker strandad val om hon hamnar på rygg.

 

Sienna är inne i en ätperiod. Hon äter mer än mig och Kim. Hon är alltid hungrig, pratar alltid om mat och slukar enorma mängder vid måltiderna. Jag har seriöst övervägt om hon har lyckats skaffa sig den ökända binnikemasken, för så stor magsäck kan inte min lilla treåring ha. Till frukost, till exempel, åt hon idag en macka med korv, en med sylt, en skål med hallon och vindruvor, och en skål med havrepuffar och mjölk. Allså. Va? Två timmar senare var hon hungrig och ville ha en bulle. Hon fick ett äpple och en clementin. En timme efter det var hon sugen på lunch och önskade sig pannkakor. Jag tyckte synd om det svältande barnet som jag snackat skit om på bloggen, och ställde mig och gjorde amerikanska pannkakor med banan och floursocker. Det tog sin lilla tid, men det kan hon vara värd, tänkte jag. Snopet, när det visade sig att hon egentligen ville ha icas färdiga pannkakor som vi brukar micra. Hon sympatiåt upp mina ändå,  som tur var.

 

Varje fredag flödar facebook och instagram över av positiva utrop från folk som är överlyckliga för att helgen har börjat. Och varje fredag känner jag mig lite halvt spyfärdig av alla glädjeyttringar. Jag avskyr helgerna just nu. På helgerna måste vi handla och tvätta och träffa en släkting jag inte vill. Vi äter aldrig godare mat (av den enkla anledningen att ingen av oss kan laga mat), jag får aldrig sovmorgnar, och att umgås med familjen gör jag ju på vardagarna också. Helgerna för en mammaledig är typ som att jobba 12 timmar de dagarna istället för 8 timmar som man gör måndag till fredag. Att vara mammaledig hade kunnat vara hanterbart, eller till och med mysigt, om Sienna fått vara på dagis. Men jag är helt slut! Ungen är uttråkad och trotsig och ostimulerad. Och jag känner mig som en urvriden disktrasa i mina försök att aktivera henne. Vissa barn mår kanske bra av att vara hemma när de får ett syskon. Det gör inte min vilda och livliga treåring. Och jag njuter inte av henne, eftersom vi aldrig får vara ifrån varandra, utan tvingas umgås med varandra som några gamla plåster dygnet runt. Kim förstår inte, eftersom jag lämnar henne på dagis 15 timmar i veckan. Det enda det innebär är att jag måste väcka och släpa omkring Julie, planera in amningar, och bråka vid hämtningar och lämningar. Julie har inga rutiner, eftersom all vår tid går att att roa Sienna, och vaknar nu och äter var tredje timme dygnet runt. Det hade varit enklare för mig att ha Sienna hemma jämnt, men då hade väl ungen dött av tristess. Tuuuur att det snart är december och jul, så att man kan livas upp av tända ljud, adventskalendern och förhoppningsvis en gran!

 

Men Sienna, vad har du gjort? Du vet ju att man bara får rita på papper!

 

Men det var inte meningen! Förlåt! Jag bara råkade!

 

Hur råkar man rita ner sina fötter totalt?

 

 

Eftersom Sienna var så liten när hon föddes gick vi på tillväxtkoller med Julie. Gissa om vi blev snopna när där dök upp en knubbsäl på 3415g? Och den trenden har liksom hållt i sig. Alla kläder som Sienna hade i augusti månad kunde Julie också ha i augusti- trots att Sienna föddes i april och Julie i juni. Och nu när vi har kommit till smakisar har Julie gått bananas. Hon gapar efter ALLT och tuggar och smaskar och sträcker sig efter mer. Och vrålar hysteriskt med krokodiltårar rinnande ur ögonen när jag säger stopp. Hittills har vi testat katrinplommon, päron och banan och allt motsvarade värsta gourmetmåltid, hälsar ungen. Jag kommer fortfarande ihåg hur glad Sienna var första gången hon fick smaka puré, och hur ledsen hennes mage blev efteråt (förstoppad i fyra månader?!), så jag tar det väldigt lugnt med Julie. Idioti tycker hon. Hade knubbsälen fått bestämma hade hon börjat äta vanlig mat direkt. Jag ska dock ge henne två veckor till av detta fruktdaltandet, innan hon får dalta lite med matpuré i ytterliggare två veckor. Därefter ska det lekas med gröt, och lagom till hon är sex månader hoppas jag att hon är redo att börja ersätta amning med mat. Inte en dag för tidigt, tycker den hungriga babyn.

 

Idag har jag och Julie haft en chilldag. Lämnade Sienna på dagis utan bråk, tog en låååång powernap tillsammans, fick lägenheten städad av mamma, som dessutom passade Julie så att jag kunde cykla och hämta Sienna. Som är asduktig på att cykla i trafiken även utan stödhjul! Jag hann till och med se lite på en film innan Kim kom hem. Och vi hade rester kvar så jag slapp laga mat! Då kan knappast dagen sluta dåligt, kan man tro. Men jo, det kunde den! Ont satan i bröstet, mjölkstockning på g, svampen värre än ever och den konstiga missformningen är tillbaka. Suck. Ska lägga mig snart och hoppas att allt känns bättre imorgon. 

 

Igår när jag skulle sova hörde jag en bebis som grät. Eftersom Julie låg en halvmeter från mig var jag säker på att det inte var hon, och funderade lite löst på om en granne hade ynglat av sig utan att vi märkt det. Jag hade detta lite i bakhuvudet, när jag satt och fikade med Sienna i köket och hörde bebisgråt. Undra vilken granne det är? tänkte jag, och tuggade glatt vidare på min macka. Jag och Sienna snackade lugnt vidare och åt upp vår mat, och inte förrän bebisens gråt stegrades och övergick från "hallå?-gråt" till "jag är så övergiven och ensam och asförbannad-gråt" insåg jag att HELVETE, DET ÄR JU JULIE! Då hade jag glömt att jag hade lagt in henne i vårt sovrum för en tupplur. Alltså, det är väl okej att fundera på om grannar har barn och sånt, men det vore ju trevligt om man kom ihåg hur många barn man har själv.

 

"Jag älskar dig, mamma!"

"Naw, jag älskar dig också."

"Jag älskar pappa med, och Julie."

"Så bra. De älskar dig med."

"Och Jake. Och Izzy och Dudde och Gojan...."

 

Helt plötsligt kände jag mig inte lika speciell längre. 

 

Treåringar har många fantastiska förmågor. Världen kretsar kring dem. De kan prata nonstop 24/7, utan andningsuppehåll. De är fullständigt orädda för vatten, eld, trafik och höjder... men livrädda för monster och mörker. De kan allt och vet allt och har full koll. Dessutom har de en otroligt facinerande förmåga att smutsa ner sig. Det räcker liksom med att titta på en chokladbit för att både hela ungen och hela soffan ska behöva saneras. Idag övervägde jag seriöst att skicka in Sienna på kemtvätt, eller att låta henne leka bil och betala för en tvätt på statoil. Ungen bestämde sig nämligen för att leka mask bland höstlöven. Hon ålade sig alltså fram bland allt höstgeg. När jag visade Kim kläderna efteråt och frågade om vi skulle testa med vanish suckade han bara och höll fram papperskorgen.

 

Halloweenfesten gick bra igår. Julie och Sienna somnade vid 18:30. Klockan 22 var lillmatvrak hungrig igen och fick ersättning av Kim. Och när hon skrek kl 01 var jag redan hemma. Det var jag vid 03, 04 och 06 också. Så Kim var rätt nöjd. Jag känner mig dock som att jag har festat hårt två dagar i rad. Två öl och en halv flaska vin motsvarar tydligen en vodkaflaska om man inte sovit på fyra månader. Inte så att jag är bakis- det hade väl varit helt omöjligt- men jag är så sliten! Snacka om ynkligt, när jag lämnade festen och satte mig i en taxi klockan 23. Detta ska tas igen snarast möjligt! Ähm... Efter att jag har hämtat mig då. Och Julie har lärt sig sova. Så lagom till midsommar kanske?

 

Jag, Emma och Mia på festen igår