lamadjur.blogg.se

Idag regnade det. Inspirerad av en statusuppdatering på facebook halvskrek jag i falsett till Kim att vi borde besöka museet, när jag upptäckte vädret. Han blängde på mig och sa att han ville till Leos lekland. Jag tjöt lite om apor och fiskar och neandertalare och han kontrade med rutchkanor och bollhav. Sienna var helt klart på min sida, men då skickade Dan och Maria sms och frågade om vi skulle med till Leos, så helt plötsligt blev museet nedröstat. Trots viss deppighet över att ha missat apor hade vi ändå jättekul. Kim hade roligast.

 

Jag tror att tisdagsguden har något komplott mot mig. Bara för att jag ogillar tisdagar ska den jävlas lite extra liksom. Dagen började med att Kim, på min sovmorgon, kastade in en pratglad unge till mig klockan halv åtta. För att han skulle ner i tvätten. Sienna älskar tvättstugan, men hon fick inte följa med och då var han ju tvungen att väcka mig. Dessutom fick jag en utskällning för något, men jag var så yrvaken att jag minns inte vad. Och enligt Kim har det inte hänt. Say what? I alla fall, sen var jag ju tvungen att hjälpa till att tvätta, vilket leder till ryggont resten av dagen. Därefter regnade det, och då måste man ju städa. Eller, vi hade kanske varit tvugna även om det varit strålande sol, men nu passade det liksom bättre. Lika tråkigt var det dock för det. Och inte blev det bättre för ryggen. Sienna tyckte också att dagen var pest och kontrade med att bara sova strax över en timme- vilket har gjort att hon har gnällt konstant sedan hon vaknade klockan 13. Dessutom har hon snubblat i sina fina nya skor och skrapat upp den redan ynkliga näsan och båda sina knän. Blä. Men vi har i alla fall mutat till oss kaffe av Kims mormor och kollat på lite smågrisar på Almvik, så helt genomdeppig har inte dagen varit. Kanske kan få till en tisdagslista i alla fall?

 

• Kim har semester
• Jag fick inte 14 barn. Det såg inte skönt ut att mata dem samtidigt.
• Trots lite regn kan solen inte låta bli att dyka upp då och då
• Sienna äter fortfarande som en häst
• Ungen däckade utan problem vid 18

Idag testade jag McFlurry marabou jordgubb. Besvikelsen var så stor att jag knappt återhämtat mig än. Jag var till och med tvungen att tröstshoppa lite till Lilla Bus för att få upp humöret igen.

 

I morse fick jag sovmorgon. När jag gick upp halv nio stod Sienna utanför dörren och hoppade jämfota och skrek "pappa, pappa" till mig och gav mig en kram. Jag älskar att Kim har semester! Han är mindre bitter, Sienna är knäppare än vanligt och jag kan tagga ner lite. Det störde inte ens mig när Kim kom inrusande vid sju i morse för att berätta att Sienna kunde säga docka (gocka)- något som jag faktiskt vetat i en vecka men glömt att berätta för den stackars pappan. I fredags överraskade Sienna oss dessutom med att säga häst på beställning, och i morse sa hon "bappe" vilket vi kallar nappen. Nu börjar här hända saker!

 

 

Igår ekade här tomt. Jag kan ha blivit distraherad av en viss minilama på förmiddagen, och lunch, frieri, shopping på eftermiddagen, för att runda av med öl och kortspel på kvällen. Inte en helt fel dag, med andra ord.

 

Kim och Sienna sitter i soffan och leker med en app jag tankade ner till henne idag. Det är ett bildspel av djur som har olika läten, men tyvärr säger de djurens namn på engelska. Kim verkar dock sjukt intresserad, så det är kanske en liten språklektion som pågår i soffan? I vilket fall som helst är de hemskt söta. Hade jag haft min mobil hade jag försökt fota dem, men eftersom det är min mobil de leker med har jag en känsla av att det blir rätt knivigt. På tal om språklektioner så är det hög tid att jag lär Sienna säga lama. Min gamla lamakompis Mia var här idag, och kom på att det nog är därför Sienna inte säger mamma- hon tycker att lama hade låtit bättre! Undra vad de hade sagt i skolan då?  "Min pappa heter Kim och min lama heter Lisa". Kan skapa förvirring. Kanske.

 

Tidigare har jag tipsat om vad jag trodde var världens snabbaste maträtt för barn; bananpannkaka. Men förra veckan kom min kompis Maria med en ännu bättre idé, nämligen pyttipanna. Hur kan jag inte ha tänkt på det? Klippa av en flik, häll ur innehållet i ett stekjärn, fräs lite och vips så är maten klar! Sienna var lite tveksam till det först, men ketchup löser det mesta. När Maria nämde det kände jag mig som världens mest korkade småbarnsförälder som inte hade kommit att tänka på denna maträtt innan, men när jag berättade det för Thilde och Renata så blev det lika fågelholksliknande som jag. Mohahaha. Alltså är det inte bara jag som har missat denna smidiga maträtt. Därför tänkte jag att den kan vara värd att tipsas om. Jag hade liksom blivit lite bitter själv, om någon hade kommit om tre år och frågat varför jag aldrig serverade min unge detta när jag hade ont om tid, och jag kunnat räkna ut alla minuter jag förlorat på att steka falukorv istället. Så tips- pyttipanna finns!

 

 

 

 

 

 

 

• Solen. Trots att jag varit bitter och tjurig idag hade jag varit betydligt bittrare och tjurigare om det regnat.
• Nästan alla Siennas leksaker fanns kvar när jag cyklade tillbaka för att hämta dem, 7 timmar efter att de blev lämnade i sin ensamhet på lekplatsen.
• Resten av veckan består av roliga planer.
• Kim har varit ovanligt trevlig och hjälpsam idag.
• Sienna äter, dricker och sover som hon ska, vilket gör att man kan bekymra sig om småproblem som ett annalkande chokladsug.

Än så länge har inte denna dagen varit någon hit. Egentligen började eländet redan i natt, så jag kan väl inte riktigt skylla på dagen. Men varm unge som inte kunde sova tillräckligt, varm mamma som inte kunde sova bra alls, sambo som sov hur gott som helst men snackade i sömne satan och därför väckte de andra familjemedlemmarna gör liksom inte att dagen har sina rätta förutsättningar. Och dessutom är det tisdag, veckans värsta dag. Och i eftermiddag ska jag tvätta. Och jag glömde Siennas sandleksaker på en lekplats i morse och nu hinner vi inte hämta dem. Och min käre fader kommer hit ikväll, och han och jag... går varandra på nerverna. Dessutom var jag precis tvungen att ringa till en skola på vilken jag vill jobba. Det enda positiva med dagen var väl att personen jag försökte nå faktiskt inte svarade. Nä, nu ska jag länga mig i ett varmt bad och hoppas att jag känner mig lite bättre om jag luktar lite godare.

På väg till stranden i morse upptäckte vi (det vill säga Sienna) en ny lekplats. Och på sitt mest övertygande sätt argumenterade hon för att få stanna där och leka en stund innan vi gick vidare. Och vilken tur att hon gjorde det! Lekplatsen var helt perfekt, och jag tror att vi har hittat en ny favorit. Inga jobbiga föräldrar, både sol och skugga, gungor, sandlåda, gungdjur och det bästa- avskild småbarnsrutchkana som Sienna kunde komma upp till själv. Jag vet inte vem som njöt mest av oss, men vi ska i alla fall dit imorgon igen.

 

 

 

I morse när jag och Sienna vaknade hade vi inga planer. Sedan insåg jag att jag verkligen ville till stranden, och då fick ju ungen helt enkelt rätta sig efter det.Om hon inte ville stanna hemma själv. Och det ville hon inte. Fick inte heller, om vi ska vara helt ärliga. Sen kom jag på att Renata hade skickat sms och frågat om bussar till Ribban, varpå jag med min oerhörda slutledningsförmåga listade ut att hon skulle dit. Alltså slängde jag iväg ett par bedjande sms till henne tills hon också tyckte att det var en bra idé att träffas ett par timmar. Ungarna dök, snodde varandras (och andras) leksaker och jag och Renata hann... i alla fall säga hej till varandra. Nu är jag och lillskrik hemma och mellanlandar, innan vi ska iväg och veckohandla med Kim. Och ta ett kvällsdopp. Kallar vi det. Vissa hade kanske kallat det eftermiddagsdopp, men nu tycker jag inte att vi ska vara så petiga.

 

Igår var jag och Kim på inflyttningfest i Svedala. Sienna var hos min mamma, och hade så roligt att hon gallskrek och kastade sig upp i sin mormors famn när hon såg mig idag. Schysst. Jag har saknat dig också unge. Festen var i alla fall jättekul, och både jag och Kim var helt knäckta när vi insåg att sista bussen gick hem redan 01:25. Idag var vi dock tacksamma för det. Framförallt eftersom vi drack både öl, vin och drinkar och avslutade kvällen med en shot på väg ut från dörren. Hur smart är det att ta en avskedsshot? Osmart. Kim testade luftgevär, jag lånade böcker och någonstans under kvällen lyckades jag anmäla mig till ett lopp om ett par månader. En helt normal fest med andra ord. Tack Madde och Martin!

Eftersom min brist på jobb och min brist på mammadagar har bemödat sig om att slå följe så försöker jag och Kim leva snålt satan. Alltså har vi troget satt oss på bussar och dissat taxibilar när någon av oss varit ute, blundat varenda gång vi gått förbi ett skyltfönster och de enda restaurangerna vi sett i sommar är de i Bulgarien. Men idag kunde inte mitt shoppingsug stoppas. Jag hade nämligen fått ett mejl med halva reapriset på kappahl. Halva. Rea. Priset. Nästan som att de ger oss betalt för att shoppa, argumenterade jag inför Kim. Och han köpte det! Så hem kom vi med tre par byxor, en byxdress och en tröja. Till Sienna. Varför kan man inte längre shoppa till sig själv sedan man fått barn? Något i huvudet har blivit fel. Som tröst köpte jag en flaska vin till inflyttningfesten hos Madde och Martin ikväll.

 

Idag skulle vi ha en lugn hemmadag. Oavsett väder var det städ, nappkokning, och plommonpurégöring som stod på schemat. Och det fungerade ända till efter tuppluren. När Sienna vaknade och jag satte mig med henne på golvet och drog fram några leksaker började hon gnälla. Sen sa hon "sko" och gick ut i hallen och började pilla med sina skor. Därefter kom ett illtjut när hon inte kom upp på skohyllan- där jag brukar sätta henne när jag ska ta på henne skorna. Så jag satte upp henne och tog på henne sina skor, och sedan släppte jag ner henne för att kolla vad som kom härnäst. "Sko", sa hon och tog fram mina skor. Sedan jagade hon mig med skorna. Och efter det ställde hon sig vid dörren och gallskrek. "Vill du ut?" "Om du vill ut och leka får du sätta sig i vagnen", sa jag. Varpå ungen krälade upp i sulkyn och visade sitt Stitch-leende. Så då hade jag inte riktigt något val, utan var tvungen att ta med ungen ut och leka. Och inte är jag den som klagar, i detta vädret! Lite deppig kommer jag dock bli när hon gör så här i höst och vinter. Men så stolt jag är, att min lilla dotter så tydligt kan visa vad hon vill. Vem behöver ordet mamma när man kan säga sko?

 

 

 

Eftersom rutiner är a och o i det här hemmet blir vi rätt knäckta när de inte går att följa. Två av oss, i alla fall. Sienna tycker att det är hur kul som helst när hon är så övertrött att hon inte kan sova och får springa omkring i pyjamas, eller när hon får småäta en hel dag utan att sitta i matstolen en enda gång. Men nu har jag och Kim i alla fall insett att det inte är hela världen om något inte går som planerat. Innan trodde vi liksom att en misslyckad läggning innebar att Sienna ALDRIG mer skulle sova i sin säng, eller lyckas somna på egen hand, eller överhuvudtaget sova alls. Men det kan hon såklart. Så igår när ungen fick frispel efter ännu en lyckad dag och vägrade somna trots bara 40 minuters vila så tog vi helt kallt upp henne. Och lät henne showa och tramsa omkring. Och sedan la vi henne igen efter en timme, och vips så sov ungen. Nu är hon i och för sig helt slut och somnade redan vid 10 idag, men ändå. Jag är hemskt stolt över oss. Att till och med föräldrar kan mogna lite.

 

Alla småbarnsföräldrar vet att det inte är ett bra tecken när barnet blir tyst. Antingen har ungen firat sig halvvägs ut från balkongen med hjälp av lakan, fått tag på den dyraste whiskeyflaskan och fått upp korken, eller hittat en sax och börjat trimma sig själv efter att ha snaggat samtliga dockor... och hunden. Än så länge har Sienna inte utsatt oss för något av detta, men eftersom hon bara är knappt 15 månader så har hon ju ännu inte riktigt kapaciteten att utföra dessa trevligheter.  Så sålänge kör hon en babyvänlig variant av eländet; nämligen att flytta omkring kökspallen och ställa sig på farliga ställen. Idag stod hon och diskade när jag gav mig på jakt efter det farligt tysta barnet. Söt är hon, men jag gillar inte benens vinglande och fötternas oskicklighet på att träffa rätt på pallen.

 

Igår hemma hos mamma övade Sienna att gå på pottan. Hon gick självmant dit, satte sig, sa tssss... och sedan reste hon sig upp och gick ut i vardagsrummet och kissade på golvet. Jag tror att vi får öva lite mer på det där.

 

Dagen var lika underbar som väntat. Chill i solen, bad i en uppblåsbar pool, mingel med mamma aka mormor och syster aka moster. Dessutom serverades vi varmrökt lax och cola när Kim kom efter jobb, och Sienna fick varmrökt lax och cola. Och pärondryck. Och glass. Och ballerinakex. Nu är ungen i extas och vägrar sova. Om jag skriker kanske jag får mer, tror hon. Hon har fel.

 

• En härlig dag ligger framför oss, som ska tillbringas hos min mamma med min syrra som jag inte träffat på snart två månader.
• Det kommer att bjudas på mat från fiskrökeriet.
• Sienna är helkul nu för tiden
• Vi har tre säsonger kvar av Modern Family
• Det är fortfarande ett tag kvar av sommaren

Sienna har en charmig egenhet vid matbordet- nämligen att kasta ner maten på golvet när hon är klar. Innan var det för att hon snabbt skulle hinna roffa åt sig några bitar att springa iväg med när jag lyfte ner henne, men nu tror jag bara att det blivit en dålig vana. Det spelar ingen roll hur snabb jag än är med att greppa tallriken när hennes små nävar börjar vifta, jag hinner ändå inte. Och sedan råskrattar hon. Varje gång. Dessutom känns det som att hon står i dörröppningen och fnissar åt mig när jag krälar omrking som en flodhäst under stolen och försöker torka efter måltiden, men det har jag inte fått bevis på. Än.

 

När vi var i Bulgarien sa Kim att det inte var en semester, utan en språkresa. Sienna snackade nämligen hela tiden, och framförallt så började hon att använda nya ord "rätt". Och det har fortsatt sen vi kom hem! Titta och där har hon sagt länge, men nu är det tittut, boll, sko och skål som tjatas. Hela tiden berättar hon vad hon ska göra eller vilken leksak hon ska hämta, och skitsur blir hon när man inte förstår. Jag lider lite med min mamma som ska vara barnvakt på lördag, eftersom ungen ibland är allt annat än tydlig. Men mest lider jag med mig själv. Hon säger nämligen fortfarande inte mamma. Vissa sex-månaders ungar kan säga detta! Visst har Sienna fått ihop stavelserna, men det är ju inte lika charmigt när hon kallar lampan för det. Det hade inte svidit så mycket om hon struntat i Kim också, men det är ett jäkla tjat om "dada och baba" här hemma. Varför får han två ord och jag får inget? Rätt orättvist kan jag känna.

På lekplatser så stöter man ofta på överdrivna föräldrar som har knäppa åsikter om allt. Men vissa dagar så stöter man på underbara farmödrar som har vettiga ideér, sunt förnuft och trevliga små barnbarn som vill leka med Sienna. Idag var en mingla-med-någons-farmor-dag. Sienna var i sitt esse! Hon fick gunga gungbräda med den stora tjejen, hon fick beröm när hon åkte rutchkana själv och dessutom fick hon hjälp varje gång hon skulle upp på lekställningen (vilket hon inte får av mig- hon kan ju själv!). Efter två timmar fick jag slita med mig ungen upp på cykeln då det var hög tid för lunch och tupplur, men då satt Sienna och den andra tjejen och vinkade åt varandra istället. Hemskt kul att se var det. Härligt att de kom så bra överrens, trots att "den stora tjejen" var 2,5 år. Nu får vi vänta och se var detta leder- den andra flickan hade nämligen vattenkoppor. Kim blev helt knäckt när jag berättade det för honom, men jag ringde faktiskt för att höra hans åsikt innan barnen fick börja leka med varandra. Det är ju inte mitt fel att han hade fullt upp med att bära en kyl och inte kunde ta mitt samtal.

 

 

 

Sienna har tröttnat på att utveckla sitt gående och springande. Hon tror liksom att hon är fullärd där. Nu är det klättrande som gäller! En liten pall som vi har ståendes i köket (gissa varför? /Lisa 159 cm lång) flyttas ständigt runt och balanseras på, köksstolarna kan man åla sig upp på och hennes lilla bord och egna stolar har länge använts som hopptorn. Och idag lyckades hon trixa sig upp i fåtöljen som vi har i hennes rum. Oj, så nöjd ungen var efteråt. Hon låg till och med stilla i en halv minut och bara tog in sin bedrift. Det är inte utan att jag blev lite imponerad jag med. Sedan insåg jag att det betyder att hon numera kan nå fönsterhaspen. För att inte prata om balkongräcket ifall hon klättrar på soffan där ute. Och då blev jag snarare svimfärdig.

 

 

 

What a day! Lika fort som tiden gick igår, lika långsamt har den gått idag. Jag har varit trött och haft fylleånget (det får jag bara jag sniffar på en öl). Kim har varit trött och bitter för att han inte lyckades somna om imorse trots att det var hans sovmorgon. Och Sienna har varit trött eftersom hon avbröt sin middagslur med ett toalettbesök. Så inte den bästa av dagar, precis. Men nu är ungen placerad i sängen, Kim framför MFF-matchen och jag framför datorn med ett choklad i näven. Så det börjar se bättre ut.

 

Idag har jag varit iväg och utmanat mig själv. Hoppat bungyjump? Nope. Genomfört ett triathlon? Nope. Tränat åtminstonde? Nope, inte ens det. Jag har färgat ögonbrynen och ögonfransarna! Inte världen största bedrift kan man kanske tycka. Men om man ALDRIG visar sig i glasögon utanför lägenheten, inte är socialt välanpassad i ovana situationer och dessutom lite suspekt till skönhetsvård överhuvudtaget så kan man faktiskt vara nöjd med sig själv efter att ha genomfört det. Ungefär som när jag fick massage; jag trodde att jag skulle dö innan, men undertiden somnade jag och efteråt var jag väldigt nöjd. Lite frågande till varför min mamma (som bokade tiden till mig) sa att man inte fick ha linser förrän efter ett par timmar efteråt, när man faktiskt fick ha det genom behandlingen. Men utöver det väldigt nöjd. Nu ska jag iväg och visa upp mina fransar på en sommarfest och njuta av ett par öl. Härlig dag!

Sienna har haft en riktig otursdag idag. Eller klumpdag. Hon har trillat ner från sandlådor, skrapat handflator, fastat i buskar och skrapat upp näsan och hakan. Nu ser hon ut som en liten tecknad rumpnisse med sin röda nos, men söt är hon. Som tur är hade vi bra sällskap av Thilde och Benjamin. Vi hade bestämt att vi skulle fika hos mig, men eftersom vi inte varit noga med vem som fixade vad hade vi båda köpt kakor. Trevligt. Ännu trevligare att det blev massor över, så nu har jag och Kim en hel drös med fredagsmys-kräng. Ungarna blir bara knäppare och knäppare runt varandra. Sienna far omkring och puttar en något ostadigare Benjamin, men ber sedan om ursäkt genom att räcka honom en spade. Benjamin sliter i Siennas tofsar och slår henne, men ger henne sedan mat. Sienna sliter tillbaka alla leksaker Benjamin lånar, men häller gärna sin dricka rakt ner i hans strupe... och så vidare. Svårt att besluta hur man ska förhålla sig till andra barn kanske? Bra att de får öva på varandra. Och att jag och Thilde känner varandra så väl att vi utan problem läxar upp varandras ungar eller räddar den för tillfället utsatta. Nu sover min lilla rumpnisse sedan 20 minuter tillbaka, och jag håller alla tummar och tår att det inte betyder att hon vaknar klockan fem imorgon. Det är nämligen Kims tur att ta henne. Och det vägrar han om hon vaknar så tidigt. Trist för mig.

 

 

 

Min lillasyster är 1 år och 3 månader (-8 dagar) yngre än jag. Idag är det 1 år och 3 månader (-8 dagar) sedan Sienna föddes. Det känns så konstigt att föreställa sig att när jag var i hennes ålder fick jag en syster. Min mamma hade en nyfödd och en ettåring och hade dessutom lyckats gå igenom två graviditeter på två år. Herrejäkel, vad jag inte är avundsjuk. Jag vill absolut ha fler barn i framtiden, och jag vill absolut att Sienna ska ha syskon. Och jag vet inte vad jag hade gjort eller vem jag hade varit utan Frida. Men jag är hemskt tacksam om det dröjer ett par år. Det är min ölgillande strupe också, samt min rygg, mitt psyke och vår ekonomi. För att inte tala om Kim som inte orkar ha en hysterisk gravid flickvän än på ett tag. Han tyckte att gravidteten var hemskt jobbig för honom, eftersom han fick göra en massa extra då jag 1. var sängliggande i tre månader och bara spydde 2. hade så ont de sista månaderna att jag inte kunde göra någonting. Oj vad synd det var om honom. Priset togs när jag precis fött ut Sienna och Kim säger "skönt att det är över, denna pinnstolen jag sitter på är så hård!". Sköterskan och barnmorskan var så chockade att de inte ens vågade skratta förrän jag gjorde det. Han skulle bara våga säga så när nästa barn föds. Då hittar han pinnstolen nedtryckt i sin hals.

 

Idag har jag och Sienna kört en riktig utedag. Vi lekte på en lekplats, solade med Josse och grillade med Magda och Daniel. Först var jag tveksam till att träffa Josse, eftersom hon inte kunde ses förrän vid 10. På morgonen. Det var för sent, tyckte jag. Sienna äter ju vid 11, och sen sover hon 12-14. Och vi var tvugna att vara hemma igen vid 15 eftersom vi skulle sticka till grillningen klockan 16. Men när jag hade tänkt igenom det, och insett att jag numera bara kan träffa folk mellan klockan 8 och 10 på dagarna av hänsyn till Sienna, så vaknade en eller ett par hjärnceller upp och påpekade att ungen nog överlever trots att hon får äta lunch utomhus och sova i vagnen. Och hör och häpna- ungen klarade det! Och fiskmåsarna blev lyckliga. Och jag och Josse hann ha en trevlig stund innan vi blåste bort. Så det var en väldigt lyckad dag. Och grillningen blev trevlig och Sienna uppförde sig ända till sista halvtimmen innan läggdags... då hon örfilade Magdalena upprepade gånger. Men sedan somnade hon utan problem i vagnen och vi hann mingla lite till. Tack för en härlig dag Josse och halvsyrran!

 

Min kompis Renata kom på den geniala ideén att beställa personliga nappar till sin dotter inför dagisstarten. Vi ska minsann inte vara sämre, tänkte jag, och kastade mig in på namnnappens hemsida. Och voilá! Inte sjutton kommer väl dagispersonalen misslyckas med att ge min dotter rätt napp nu? Nu funderar jag på att härma med ett par leopardstövlar också...

 

Idag var det värsta "Solsidan" på lekplatsen där vi brukar hänga. Föräldrarna kom antingen i Odd Molly tröjor eller i retrokläder som gått i arv i flera generationer och alla hade med sig "mellis" som de givmilt delade ut till de stackars barn vars föräldrar "egentligen inte skulle vara här, men stannade en stund för att Olle hade sett så bedjande ut" och därmed inte hade med sig mellanmål. Jag brukar strunta i dessa föräldrar och komma tjoande efter mitt vilddjur i mjukis och osminkad, men idag var det så illa att till och med jag var besvärad. För det första var det krig i sandlådan, där alla slet i varandras saker. Helt okej, förutom när Sienna inte fick låna en spade trots att ungjäveln som spaden tillhörde satt med både Siennas spade, hennes hink och kratta. Och ingen förälder i syne som sa till. Sedan lät föräldrarna sina barn krypa fram till rutchkanan med en hastighet som fått sniglar att slå näven i pannan, men när Sienna försiktigt (jag höll noga koll) gick förbi suckade de och blängde på mig. Dessutom råkade jag tjuvlyssna när ett par mammor diskuterade om barnen får låna varandras saker utan att fråga. Tydligen var det en hemsk moder som hade låtit barnet låna en hink med orden "du får säkert låna den bara du inte lämnar sandlådan", vilket ju var ren TABU! Man måste fråga! Eh, va? De kunde lika gärna citerat mig. Jag låter Sienna låna andras saker hej vilt utan att leta upp de mobiltalande föräldrarna till den lilla ägaren, så länge hon inte springer iväg med grejerna eller ägaren vill använda dem. Och jag lånar mer än gärna ut alla Siennas grejer så länge de inte tar med dem därifrån. Jag tycker det är ett mycket bra sätt att lära barnen dela med sig och samsas. Och det gäller sandlådesaker och bollar här, inte deras älskade snuttefiltar eller dockor. Men tydligen är det hemskt och fel och jag borde skjutas. För att inte tala om vilken hemsk människa min dotter kommer att bli. Fängelse, minst. Jag och Sienna gick från lekplatsen efter mindre än en timme. Hur sjutton ska man veta alla oskrivna regler när alla har olika? Och vad är det för fel på att lära barnen komma överrens, samsas och ta hänsyn?

Innan resan var jag och Kim hemskt nervösa för hur det skulle gå att flyga med Sienna. Vi var rätt säkra på att hennes öron kulle klara sig, eftersom hon inte fick ont första gången hon flög, men hur vi skulle underhålla vår duracell-ettåring var den stora frågan. Det var pinsamt nog till och med en av anledningarna till varför det blev just Bulgarien; kortare restid. Att Kim är hemskt flygrädd och att jag har klaustrofobi gör inte saken bättre heller, utan vi går och stressar upp oss inför en flygning även utan barn. Med barn är stressen likt en uppkörning där läraren riktar en pistol mot huvudet på en eller en jobbintervju där anställaren släpper lös några zombies om man svarar fel. När Sienna dagen innan resan vaknade genomförkyld och Kim dessutom googlade fram att det skulle vara halv storm när vi kom fram i Bulgarien satte vi oss ner och grät. Nästan. Vi gjorde vår version av det; gick omkring och skrek åt varandra. Sienna tyckte synd om oss och höll sig vaken till klockan tio på kvällen. När hon tillslut däckade var det bredvid mig i sängen och med Kim på soffan. Då vi skulle upp redan klockan fyra tyckte vi inte att det kändes som en optimal lösning, men Sienna hävdade att hon var tvungen att hålla mig i handen så att jag kunde somna lugnt. Jag och Kim var rätt säkra på att allt skulle gå helt åt helvete, med spräckta trumhinnor, gallskrik och kraschade plan. Det gjorde det inte. Otippat nog kunde piloten landa även i blåst, nässprayen hjälpte så att Sienna inte fick lock för öronen, och den utmattade ungen somnade så fort hon fått på sina hysteriska föräldrar på planet. Även på vägen hem tyckte hon att det var skönast att ta en liten tupplur, så att jag och Kim kunde kallsvettas i fred. Smart flicka. Nästa gång kanske vi vågar oss snäppet längre bort. Det går till och med rykten om en Thailandsresa. Undra om hon kan sova 13 timmar i sträck?

 

• Det underbara vädret! Knappt någon ångest att vara hemma från resan när man möts att detta varje dag.
• Sienna äter som en häst. Vad jag än lägger fram slukas. Nästan. Inte ris eller pasta, men hon testar i alla fall ett par nävar varje gång.
• Jag och Sienna stack till Ribban och tog ett snabbdopp. Härligt att hon är så stor och kan göra spontana grejer!
• Jag och Kim lyckades göra en god tonfisksallad. Man kan fråga sig hur svårt det kan vara att lyckas med en sallad. Svårt, är svaret. Väldigt svårt.
• Vi har roliga planer för hela veckan.

Jag och Kim har börjat se serien Modern family. Det är underbart roliga små korta avsnitt som man omöjligt kan slita sig från. Dessutom har vi säsong ett på läsplattan,  vilket gör det väldigt lätt att se "bara ett avsnitt till" i sängen innan vi ska sova. Igår släckte vi vid tolv. Idag vaknade Sienna klockan sex. Bulgarisk tid. Skjut mig?

Som förälder blir man efter ett tag expert på att tolka ens unges ljud, gester och beteende. Till exempel kan nu Sienna säga "skål", "hund", "sko", "babblarna", "kissa" och "kex"... om hon pratar med mig eller Kim. Pratar hon med någon annan säger hon bara kå, off, ko, ba, tsss och sss, vilket ju verkar helt obegripligt. Men ibland gör även föräldrar fel. Som igår när hon var upprörd och fick somna i vår säng, och vi två timmar seare hörde en hög duns när ungen slog huvudet i nattduksbordet på vägen ner mot golvet. Vadå glömt kudde som skydd? Eller när vi var på en restaurang på resan, och tyckte det var en jättebra idé att låta henne vänta en halvtimme extra på maten så hon var jättehungrig och kunde koncentrera sig på att äta och inte leka... och inte märkte att ungen var övertrött och hade hemskt lågt blodsocker. Hon skrek under hela måltiden. Restaurangägaren kom med roliga sugrör, drinkpinnar och lekte clown, och mannen som jobbade på baren BREDVID kom springande med två bollar som han tryckt åt ungen i en automat. Det hjälpte inte. Jag har sällan skämts så mycket i hela mitt liv. Möjligtvis när jag låg på en säng för att kolla blodtrycket, och vattnet gick med sju andra personer i rummet. Men det kunde jag liksom inte hjälpa. Detta å andra sidan var helt och hållet mitt fel. Ännu mer i efterhand när man ser alla foton vi tagit innan måltiden, och Sienna blundar på varenda bild... Att vi inte anade något då?

 

Kan jag ha dött och kommit till himmelen? Jag är i alla fall salig och undrar om jag blivit lite religiös här. Mina smaklökar har det i alla fall. Inte för att de fått smaka denna underbara grej än, eftersom jag inte orkar släpa mig och Sienna till McDonalds idag, men bara tanke på att det finns får mig att gå omkring och småle och dregla lite slumpartat. Snart, snart..

 

Vi är tillbaka i Svealand. Lite brunare och mycket tröttare och sorgligt nog är jag smalare. Hur sjutton kan man gå ner i vikt under en semester? Man blir en kräsen vegeterian och åker till Bulgarien är svaret på den frågan. Inte för att det är sorgligt egentligen, för jag borde nog åka till Bulgarien minst en vecka i månaden för att nå en trevlig plattmage-vikt, men lite snopet är det faktiskt när man har ätit ute två gånger om dagen. Kim och Sienna klarade sig dock tack vare pizzor och bacon-pannkakor. I övrigt var resan mycket trevlig. Sol, bad och en massa spring efter en duracell ettåring. Vem vill sitta i en solstol när man kan klättra i trappor? Gärna med en eller ett par rostiga skruvar på som sticker upp så att mamma hela tiden går och funderar på om det verkligen var stelkramp som man vaccinerats mot. Och vem vill bada i poolen när man kan gunga och åka rutchkana precis bredvid? Helst på en där man inte kan klättra upp själv så mamma och pappa får hjälpa till varje gång. Och leka med sandleksaker är uuuuurtrist om man jämför med att ge föräldrarna en hjärtattack genom att kasta sig i havet på egen hand. Så tyckte i alla fall Sienna. Jag å andra sidan hade nog gärna låtit ryggen nudda solstolen i alla fall 30 sekunder om dagen om jag fått bestämma. Det fick jag dock inte. Men lyxigt nog intogs middagsluren på hotellet varje dag och Kim som hade "första vaktpasset" somnade varenda gång, så jag fick chilla vid havet nästan två timmar om dagen. Med en kall öl. Och en bra bok. Och underbart vatten och strålande sol. Man ska inte klaga.