lamadjur.blogg.se

• Kim slutar tidigare idag och är ledig i morgon.
• Samme herre har lovat mig sovmorgonen imorgon.
• Ikväll blir det lite stillsamt Valborgsfirande i Pildammarna med kompisar. Vi slipper elden, fulla människor och en massa musik, och har nära hem. Nice!
• Sienna fick äntligen en lång tupplur hemma idag.
• Jag fick en lika lång tupplur.

 

När jag var på första ultraljudsundersökningen med Sienna sa de att hon låg som en liten groda, så jag och Kim kallade henne för "den lilla grodan" tills hon föddes. När man ser bilden nedan känns det som att hon anammat sitt forna smeknamn lite.

 

När man är gravid är det en hel del vardagliga saker som blir lite svårare att göra. Men så fort ungen föds blir detta lättare, tänker man. Då har man fel.

 

• Att raka benen som gravid kräver vissa akrobatiska kunskaper som man inte trodde att man hade- men man löser det, även om man sedan har träningsvärk i två dagar och vissa sträckningsskador i nacken. Att raka benen med en ettåring i badrummet är däremot helt omöjligt. Först ska hon sno rakhyveln, sedan stänga av vattnet, kasta badleksaker på en, sno en tandborste och springa ut ur badrummet så man måste jaga efter henne, för att sedan halka och slå sig. Och benen är lika ludna som tidigare.

 

• Att diska med en jättemage kräver både pall (i alla fall om man är 1.59 lång) och förkläde, men går att lösa om man byter kläder efteråt och får tillåtelse att vila resten av dagen. Med en ettåring måste man hela tiden hoppa undan för pallen som kommer farande över ens fötter, samtidigt som man ska nå fram till kranen medan ungen traskar fram och tillbaka mellan en själv och vasken och liksom puttar undan en varje gång hon går förbi. Och sedan ska man lyckas torka upp allt utskvätt vatten INNAN ungen halkar i det, alternativt placerar ens mobiltelefon mitt i pölen.

 

• Sminka sig var och är ungefär samma utmaning som att diska, förutom att ungen då även passar på att äta jord från den närliggande blomkrukan. Att gå hemifrån med mascara på bara ett öga känns inte längre som en omöjlighet.

 

• Att gå ut och promenera med foglossning, minimal lungkapacitet och en tyngd framtill som gör att man liknar Ringaren i Notre Dame är inte kul, men vettisjutton om det inte är roligare än att gå med en hysteriskt skrikande unge som DÖÖÖÖR om hon inte får komma upp ur vagnen och gå själv i en hastighet som inte ens hade imponerat på en snigel.

 

• Det är jobbigt att handla när man råkar välta ner saker från hyllan med magen. Det är ungefär lika jobbigt när ungen sliter ner saker från hyllorna. Värre är det när hon sedan tar sakerna och springer iväg, eller illvrålar när jag sätter tillbaka dem.

 

Men även om inte allt man trodde blev lättare, så kan man i alla fall trösta sig med att vissa saker blev det. Att ta till sig en komplimang som gravid är ungefär lika lätt som att lära sig flyga, men när någon ger ens barn beröm är man helt säker på att de talar sanning. (Även fast det kanske inte är så.) När man är gravid är man ledsen för att inga kläder passar. När man har barn kvittar det för kläderna kommer ändå bli smutsiga direkt. Att ha ensamtid när man är gravid är tråkigt. Att ha det när man har barn är lyx. Att klappa sin gravidmage är mysigt, men att få en kram och en puss av sin dotter är oslagbart.

 

Sienna skriker i sängen. Hon vill inte sova, för hon är trött, och då är det hemskt att somna. Hela dagen har varit likadan. Vi misslyckades lite med vår planering i förmiddags och blev för shoppingivriga, så hon somnade i bilen innan lunch. Och när vi var hemma 30 minuter senare så tyckte Sienna att hon hade sovit klart. Det tyckte inte Siennas lilla kropp som var helt slut, så hon bara skrek och skrek. Och vägrade sova. Jag och Kim kämpade tills tårarna sprutade på oss också. Först lät vi henne skrika i sängen en stund. Sedan försökte jag få henne att somna bredvid mig i min och Kims säng. Och sen gav vi upp och GICK till Bunkeflo för att söva ungen. Sov hon? Ja, i cirka 40 minuter. Det tog snäppet mer än 40 minuter att gå dit, kan jag säga. Ynk. För en liten tjej som brukar sova i tre timmar är drygt sextio minuter alldeles för lite, och jag fasar för natten och morgonen. Något säger mig att hon kommer att vakna minst en gång för att sedan gå upp vid 05. För sover man dåligt på dagen så sover man sämre på natten anser småbarn. Jag älskar bebislogik.

 

Igår hade jag en ensamkväll. Sienna somnade vid 19 och då stack Kim till Bryggeriet och lämnade mig ensam med en skål godis, cola, ett Grey's avsnitt och en ny bok. Oj vad jag led. Eller inte. Det enda dramatiska som hände var att jag såg reprisen av Sofias änglar där en liten kille dött av leukemi, och då var tvungen att springa in i Siennas sovrum med jämna mellanrum för att kolla om hon levde. Efter sju besök på mindre än en timme vaknade ungen och skällde ut mig, och för att hämnas väckte hon mig vid halv två på natten. Lite rätt åt mig, kan jag tycka. Problemet var att min nya bok var så bra att jag inte kunde lägga den ifrån mig, och inte somnade förrän vid midnatt då den tog slut. Och då är det inte jätteupphetsande att bli väckt halv två. Framförallt inte när Sienna tyckte att halv sex var en bra tid att stiga upp idag. Men det var lätt värt det! Tror jag. Tyvärr var jag så trött när jag läste sista delen att jag glömt vad den handlade om. Men det känns som att det var värt det.

 

Vissa dagar börjar lite bättre än andra. Man vaknar utvilad, allting flyter på och dagens alla sysslor känns nästan roliga. Idag är inte en sådan dag. Det var kaos i morse och Sienna tyckte att allt jag gjorde var urtråkigt. Hur kan man liksom få för sig att tvätta håret när hon vill leka? Och att borsta tänderna är ju ren idioti! Om hon inte vill ha sina tänder borstade ska minsann inte jag borsta mina heller. Besöket på Siennas dagis var inte heller någon hit: ingen av de pedagogerna som ska vara där i höst fanns på plats, och de kunde inte säga på vilken avdelning Sienna ska vara, eller när de kunde komma med besked om det. Jag vill inte lämna bort min lilla flicka! Givetvis trillade Sienna två gånger därinne, och slog sig ordentligt. Utmattad av skrikandet somnade hon i vagnen på vägen hem, och nu kommer hon inte till ro för en riktig tupplur. Alltså måste jag städa hela lägenheten och fixa en massa medan hon är vaken. Och trött. Och ledsen. TGI Friday my ass; idag kunde lika gärna varit tisdag.

 

Jag och Kim hämtade mat på Subways idag. Sienna hade redan ätit, men jag tänkte att hon kanske ville sitta med vid bordet och gick ut i köket för att bre ett smörgåsrån till henne. Medan jag hämtade smöret stegade min lilla 8 år-wannabe fram, öppnade kylskåpsdörren mer, sträckte sig in och tog en smoothie, och traskade ut i vardagsrummet för att bli upplyft i sin stol. Snopet fick jag lämna rånet i köket och följa efter den lilla damen med hakan i golvet. När blev hon så stor?

 

Jobbintervjun gick inte alls. Jag ringde nämligen och avbokade den. Känns rätt korkat att gå på en intervju om man inte vill ha jobbet. Inte lika korkat som att söka jobb om man inte vill jobba kanske, men nästan på. Sällan har jag känt mig så fånig som när jag ringde upp i morse och förklarade att jag inte kunde komma till intervjun som jag lovat, eftersom jag tänkte tacka nej till jobbet ändå. Jag önskar nästan att kyrkklockorna hade avbrutit mig idag också. Det blev ännu värre eftersom tjejen i telefonen var jättetrevlig och förstående. Hur kan man vara förstående till något sånt? Jag hade blivit vansinnig! Tur att jag inte har hennes jobb. Nu ska jag i alla fall njuta av varenda liten minut tillsammans med Sienna i sommar, innan hon börjar på dagis om tio veckor. Vad är ett par tusen extra i månaden om man jämför med lediga helger där hela familjen får vara tillsammans?

Imorgon ska jag på arbetsintervju. Det känns sådär. Dels för att det är ett extrajobb på kvällar och helger som börjar redan nu, och när jag rannsakar mig själv inser jag att jag inte vill missa en enda minut med Sienna innan hon börjar på dagis. Och dels för att jag redan har haft otur med jobbet. Jag har i min jobbsökningsiver glömt skriva upp vilka jobb jag sökt, och är inte helt hundra på vad detta gäller mer än att det är som personlig assistent. Det är kanske inte otur så mycket som klumpighet, men att kyrkklockorna på Lindeborg skulle sätta igång på högsta volym i samma sekund som jag svarade på telefonsamtalet var bannemig otur. Jag hörde inte var kvinnan ringde ifrån utan bara att det gällde ett jobb och bad henne skrikande att ringa tillbaka, och när hon fem minuter senare gjorde det var klockorna fortfarande igång och jag var tvungen att lägga på luren. Hon måste ha blivit snopen. När eländet väl tystnade och jag ringde upp vågade jag inte riktigt fråga vad exakt det gällde, eftersom jag redan förverkat mina chanser att verka normal och trevlig, så jag bara tog emot en adress och tid för intervjun. Så nu ska jag möta familjen i morgon utan en aning om vem det är som behöver hjälp. Hoppas det framgår tydligt, för det är rätt pinsamt att börja assistera fel familjemedlem. Charmigt nog kommer jag även göra ett första intryck som kräfta, då jag och Tanja var ute och gick i två timmar idag utan en tanke på att smörja in oss. Det positiva med det är att de i alla fall inte kommer se när jag rodnar under intervjun. För rodna kommer jag att göra. Frågan är bara för vad.

När Sienna skulle börja äta riktig mat tyckte jag att det vore lämpligt att införa vissa regler. Typ: man äter vid bestämda tider, alla äter tillsammans, inga leksaker eller mobiler vid matbordet, och man får absolut inte gå omkring med mat. Låter vettigt. Fast att äta vid bestämda tider är rätt svårt eftersom de bestäms av när Sienna sovit under dagen. Och att äta ihop går inte eftersom Sienna då inte äter alls utan bara skriker efter vår mat och sedan inte vill ha den. Tar vi bort leksakerna tjuter hon bara tills de kommer tillbaka, och vägrar att öppna munnen. Och idag lät jag henne gå omkring med en leverpastejmacka. Jag trodde att hon hade ätit klart eftersom hon kastade ner mackan på golvet istället för att äta den, men när jag satte ner henne återupptäckte hon mackan och började tugga på den. Och jag vill ju inte hindra henne från att äta, så jag satte på henne haklappen igen och lät henne gå omkring med mackan... tyvärr släppte jag henne med blicken en sekund (för att jag satt med mobilen) och nu vet jag inte var den är. Jag har letat i alla köksskåp, i vagnarna, bakom dörrarna, och den är borta. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer börja lukta eller samla flugor om vi inte hittar mackjäkeln snart. Och jag undrar vad Kim säger om han är den som hittar eländet. Känns som att jag ska bli bättre på att följa mina egna regler hädanefter.

 

Jag är helt slut. Försökte precis lura Sienna att klockan var 19 redan vid 18:45 så att jag skulle få lite lugn och ro, men jag hörde henne kasta nappar och leka med sin nalle ända till 19:01. Det barnet snuvar man inte på en kvarts vakentid inte! Fast eftersom hon inte skrek eller ville upp så fick jag ju mitt lugn ändå. De senaste två veckorna har det varit mycket champions league på TV, och min kära sambo har däckat på soffan och gett mig många, långa timmar av skön sammahängande sömn. Men igår tänkte han att det kunde vara trevligt att i alla fall få se sin egen kudde en liten stund, så han placerade sig i sängen redan innan han somnade, och fastnade därmed inte på soffan med dess hårda kuddar och kalla filt vilket brukar vara rutinerna. Mysigt, kan man tro när man föreställer sig en natt med den varma trygga sambon. Och det börjar alltid lika bra; båda slumrar till medan vi håller varandra i handen.. och plötsligt sliter Kim sin hand till sig och skriker att en katt tuggar på den. Klarvaken sätter jag mig upp medan han vänder sig på sidan och drömmer vidare. Nästa gång jag håller på att somna snarkar han. När jag filtrerat bort det och börjat drömma väcker han mig genom att gapskratta. Sedan lägger han sig diagonalt i sängen och vägrar vakna när jag puttar på honom. Ihopkrupen i ett hörn ligger jag tre på natten och panikkämpar för att få sova ett par timmar i sträck innan Sienna vaknar, och då passar sambon på att armbåga mig i huvudet. När jag ruskat liv i honom för att få lite sympati och lite mer plats går han upp och hämtar vatten, högljutt- så att jag håller andan och tummarna och ber att Sienna inte ska vakna, och somnar sedan om på fläcken. För att inte vakna av sitt larm. Eller snoozningen. Eller nästa snooz. Inte förrän Sienna vaknat och jag gett henne välling och bytt blöja och klätt på ungen lyckas jag få liv i honom och beklaga mig över natten. Varpå han svarar "men vadå, jag kan ju inte ha förstölrt hela din nattsömn bara för att jag gick upp och hämtade ett glas vatten?". Mysigt, verkligen. Jag älskar champions leauge- må det fortsätta tills vi har råd att köpa en 2x3 meter stor säng.

 

 

Trots att det är tisdag har detta redan visat sig vara en fantastiskt bra dag. Och ändå regnar det! När massören igår sa att välbehgaskänslan skulle sitta i i ett dygn skojade han inte! Eller så är det en slump. Men vem bryr sig, för skönt är det i alla fall. I vanliga fall brukar jag få kämpa fram fem punkter framemot kvällen, men idag vet jag inte om jag kan välja ut de fem bästa eller om jag helt enkelt får göra en tisdagslista som påminner om vår matinköpslista i storlek.

 

• Sienna och jag har haft en mor/dotter shoppingdag, som gick utöver förväntan! Att ta med sig en halvtrött unge på cykel till Emporia utan vagn var helt klart en chansning. Och det gick! Inne på Hollister traskade hon omkring själv och dansade och lekte framför spegeln medan jag testade kläder, och i de andra affärerna använde jag minikundvagnarna som magiskt uppenbarade sig vid första rulltrappan. Jag har aldrig sett dem innan, men nu när jag verkligen var i behov av dem så Puff, så var de där. Magi? Eller så har min hjärna bara selektivt valt bort dem från mitt minne eftersom jag aldrig tidigare kommit på tanke att åka dit utan vagn.
• Förutom att jag häromdagen hittade Kims Hollisterpresentkort (i min plånbok?) som han inte kände för att använda, så hittade jag dessutom kläder på Hollister som jag ville ha. Eftersom jag inte riktigt klarar kombinationen av ljud, ljus och lukter där inne så hade jag redan innan bestämt mig för vad jag var ute efter- en vit skjorta- och gick direkt till kassan och frågade om de hade såna. Jodå, längst in vid spegeln "där du kan byta om diskret om du till exempel har klaustrofobi och inte vill in i omklädningsrummen och har en ettåring som gillar att gå omrking med dig. Och dessutom är skjortorna idag på rea. Typ 70% Och finns i din storlek." Nämen tackar. Jag handlade två.
• Leggingsen jag var ute efter till Sienna fanns på kappahl, men var för stora. Dock passade (japp, jag testade kläder på Sienna i butiken) storlek 74 perfekt och var dessutom ännu sötare! Och snäppet billigare. Och dessutom frågade expediten om jag ville bli medlem och gav mig 50 kronor rabatt på nästa köp.
• Sienna åt en hel burk mat till lunch plus lite frukt till efterrätt!
• Jag ringde dagiset för att bestämma lite om inskolning och höra om deras rutiner, och då visade det sig att de just på fredag hade öppet hus där de skulle prata om sånt. Tror jag. Jag förstod inte riktigt vad damen sa, men hon visste i alla fall vem jag var och jag är rätt säker på att hon sa fredag och hon gav mig en kod till att komma in. Så det bådar gott i alla fall.

Jag kan knappt skriva. Jag är liksom en blobb som bara smälter bort och rinner iväg. Fick presentkort på massage av Kim i julklapp, och äntligen tog jag mod till mig och använde det för ett par timmar sedan. Jag har varit lite rädd för att bli masserad innan, då min enda tidigare massageupplevelse kommer från Turkiet där massören hellre ville komma innanför bikinin än ge mig en behaglig upplevelse. Detta var dock helt annorlunda. Shiatsumassage är avslappningsmassage och avslappnad blev jag. Massören gick igenom hela min kropp från hårfäste till lilltån (jag skojar inte, han drog mig i alla tårna!) och jag rös 60 minuter i sträck. Och dreglade. Och stönade lite. Och vid ett tillfälle är jag rätt säker på att jag snarkade. Herregud, detta vill jag göra om! Och börja på Yoga. Och äta sunt. Och vara konstant solbränd och leva i Australien eller Spanien. Men massagen hade varit en bra start.

 

Länk ifall någon blir sugen. Säg gärna att jag tipsade er, så att han vet att jag gillade massagen. Jag tror tyvärr inte att han märkte det. Jag var nämligen hemskt kissnödig de sista 20 minuterna och rusade därifrån så fort den avslappnande musiken med det porlande vattnet slutade.

Om cykeln får två knubbiga tummar upp så får vår nya BVC både tummar och tår. Den är underbar! För det första så har de våg på rummen och inte i väntrummet, vilket betyder att man i lugn och ro får väga barnet medan man pratar med sköterkan, och inte måste köa med en massa andra stressade föräldrar och hinna väga barnet innan besöket för att personalen har så ont om tid. Dessutom tog sig sköterskan tid att lyssna på mig, ställa frågor och låta mig ställa frågor, något vi inte hunnit med på vår förra BVC. När vi hade varit där en timme frågade jag om hon inte var stressad, men hon sa att hon hade planerat in ett extra långt besök med oss eftersom det var första gången vi sågs. Underbart! Hon var snäll och trevlig mot Sienna, lugnade mig gällande maten, och väldigt naturlig och proffsig när det var dags för sprutor. Efter besöket cyklade jag och Sienna inom ica, och när jag kom hem hade jag ett missat samtal från sköterskan; då hade hon redan kollat upp vaccin inför sommarsemestern och ville förbereda oss på att det måste tas ett visst antal veckor innan avresan. Service! Jag är så nöjd att jag riktigt spritter i kroppen. Älskar när man fattar bra beslut.

I ettårspresent av min mamma fick Sienna bland annat en stor burk med mynt som mamma hade sparat ihop under året. Vi växlade in dem i fredags och sedan gav vi oss iväg på en shoppingtur. Sienna fick nämligen en cykelsits och hjälm för pengarna. (Och sedan bjöd hon mig och Kim på nya cykellampor. Snäll unge.) Idag invigdes cykelsitsen, och den fick två knubbiga tummar upp av lilla Bus. Allt vagngnäll och bilskrik var borta, och ungen satt nöjd och glad och bara såg sig omkring. Jag fick motion och frisk luft, ungen fick frisk luft och det gick bra mycket fortare än att gå. Hallelulja! På vägen hem trodde jag att hon hade kvävts av remmen på hjälmen och blev hysterisk och gav henne en minibitchslap, men det visade sig att ungen bara hade somnat. Högsta betyg för detta färdmedel alltså!

 

Siennas första födelsedag började väl inte precis som jag hade önskat; jag vaknade matförgiftad mitt i natten och sedan var jag däckad en stor del av dagen. Men eftersom mamma kom hit och tog Sienna så hann Kim både förbereda all mat, fixa dukning och dekorationer och baka två tårtor. Inte illa pinkat av en ohuslig man. Desutom hade vi planerat så väl att gästerna inte kom förrän klockan tre, så Sienna skulle hinna sova sin middagslur. Att hon valde att lägga den mellan 9 och 11 kunde ju inte vi veta, men det gav oss extra tid att fixa allt. Ungen fick en massa fina presenter, vuxenmat, tårta och titeln bebis ersattes med flicka. Alla familjemedlemmar kom överrens och snackade i mun på varandra, och Sienna och hennes lilla kusin Liam flög omkring mellan folks famnar och fick beröm. Folket gick vid 18:50 och helt utmattad däckade Sienna vid 19. En halvtimme senare sov jag. Då stack Kim och festade. Nån belöning skulle han väl få för allt slit, tyckte han. Jag sket i vilket, så länge jag fick sova, vilket jag gjorde i nästan 11 timmar. Igår tyckte jag väl inte att det var den underbaraste dagen kanske, men nu när jag tänker tillbaka på den och ser på alla roliga bilder så tror jag att den var hemskt lyckad. Och jag tror att Sienna också tyckte det, för morgonen började med att leka med de nya grejerna i två timmar och sedan behöva vila igen.

 

Idag fyller min lilla älskling ett år. Från 2795 gram och 49 centimeter till nästan 8 kg och 71 centimeter. Sex tänder rikare, lika hårig på huvudet fast mycket mindre luden och fortfarande vackra blå ögon. Smilgropar som ständigt syns och ett skratt som smittar. Charmig gåstil och underbara knubbiga ben. Len rygg och mjuka små händer. Söta flaxöron, knäpp humor och ett jäkla humör. Knubbiga hamsterkinder och en härlig pussmun. Helt perfekt. Och helt underbar.

 

Sienna har slutat äta igen. Inte helt, som förra gången när hon tjuvläste att jag inte var orolig trots att hon inte ökat i vikt, men hon har drastiskt skurit ner på matintaget. Detta resulterar givetvis i att jag kämpar mig blå vid varje måltid för att hon ska få i sig "bara en tugga till". Vår mat vill hon dock alltid ha, så länge den kommer från vår tallrik och är påväg till vår mun. Ändrar den riktning till hennes vänder hon demonstrativt bort huvudet och börjar fräsa som en katt. Eller en ilsken lama. I morse kom jag dock på den smartaste idén; att ge henne en macka efter gröten. Hon älskar mackor och klämmer alltid i sig så mycket hon bara orkar, och har jag redan gett henne gröt till hon är halvmätt så blir hon på detta sätt helmätt. Framförallt om hon efteråt går och plockar upp alla bitarna som trillat ner på golvet och tuggar dem i sig. Jag känner mig lite som MacGyver med denna lösningen. Synd bara att man inte kan göra så vid varje måltid. Ungen kan ju inte leva på mackor, och maten och frukten är rätt viktig att den slinker ner den med. Tips på hur man lurar en bebis att äta? Jag har gett henne hennes favoritmat, jag har testat att ge henne vår mat, jag har testat att hon får äta plockmat själv och jag har testat att distrahera henne med ett kex medan hon äter, allt utan resultat.

 

 

 

För ett år sedan var jag på koll hos barnmorskan. Hon konstaterade att jag var lite svullen (dah?) och att mitt blodtryck hade gått upp igen, och dessutom tyckte hon inte att Siennas hjärtljud var så regelbundna. Så jag fick en tid till KK för att kolla upp det. Men först var jag med Tanja och Lucas på BVC och fikade. Sen cyklade jag hem och vilade. Och när jag tre timmar senare kom fram till KK och låg som en strandad val med skärp och mätte hjärtljuden gick vattnet. Snopet, jag som ville föda i Lund. Eftersom värkarna inte startat cyklade jag hem och tjurade medan Kim panikslagen mötte mig i lägenheten och skrek att "mitt vatten har gått men jag sticker hem från sjukhuset nu" inte var ett schysst sms. Klockan tre väckte jag Kim och skrek att detta var skittrist och jag kände inget och jag kommer aldrig att få en bebis. Klockan fyra väckte jag honom och skrek att detta gjorde skitont och jag ville inte ha nån jävla bebis. Som tur var hade jag inget val, för nu sitter här en liten knäppis i mitt knä. Fast knäppisen luktar lite skumt, så nu måste jag gå.

Jag tror hela tiden att det är fredag idag. Eftersom vi ska ha kalas på lördagen och här varken är städat eller tårtbakat så är jag rätt tacksam att det bara är torsdag, men jag känner mig ändå lite snuvad på helgglädjen. Anledningarna till att jag tror att det är fredag är många; dels trodde Kim att det var torsdag igår och gick hela tiden nöjt och sa "imorgon är det fredag" vilket ju givetvis fick in mig på samma bana, dels tvättade jag igår vilket jag alltid annars gör på torsdagar (jäkla grannjäkel som var så tidigt ute med att boka trots att vi har två låskolvar) och jag har druckit en cola. De senaste två veckorna har jag verkligen skurit ner på mitt coladrickande, vilket har fått till följd att det nu är en extra helglyx. Men idag kunde jag inte motstå en burk. Och jag kommer givetvis dricka det både imorgon och på lördag, men det är ändå mer än en halvering av allt colaintag. Nu när jag har slutat vardagsdricka visade det sig att Kim var lika beroende som jag. Snopet för honom, för han trodde seriöst att det var på grund av mig han drack det. Men i alla fall, om man ser det från den ljusa sidan så kan man då säga att jag denna veckan har haft två fredagar, och det är ju inte helt fel. Om tisdagar är min hatdag så är fredagar min älsklingsdag.

 

Sienna har äntligen förstått hur man klappar händerna på riktigt. Tidigare har hon mest viftat med dem och det har varit ren tur om de har träffat varandra, men efter fyra månaders övning träffar hon 100% av gångerna. Och hemskt stolt är hon. Helst ska vi sjunga låten "klappa händerna" kontinuerligt under dagen, men hon är inte kräsen utan klappar glatt till alla låtar. Här under är det "ekorr'n satt i granen" hon diggar till.

 

Jag hade på känn att Sienna behövde sova lite extra idag. Dels sov hon inte tillräckligt med middag igår och dels så vaknar hon aldrig utan anledning. Och när hon fått för lite sömn är hennes lösning på det att sova ännu mindre, så jag anade att det var det som spökade imorse. Alltså skippade vi babysången idag och tog en tidig lunch och sedan fick Sienna lägga sig i sitt sovrum där jag hade vädrat ut och rullat ner gardinerna. Och vad gjorde ungen? Sov i 3,5 timmar. Är jag synsk eller vad? Nu för tiden fungerar Sienna även utan sömn, och känner man inte henne tycker man att hon ser pigg och glad ut trots att hon inte sovit. Men jag märker ju hennes överdrivna pendlande mellan skratt och gråt och hysteri. Och även om hon är roligare när hon går omrking lite halvtrött och fnittrar hysteriskt åt allt jag gör, så tror jag inte att hon mår bra av det i långa loppet. Så så länge jag är mammaledig får jag offra heliga soldagar för att låta ungen sova ut så mycket hon kan, medan jag ligger på soffan med en bok och tårögd spanar in solen utanför. Det kallar jag mammapoäng.

 

Igår var jag jättetrött och la jag mig redan klockan 21 för att få sova riktigt många timmar. Vilket tråkig idé, tyckte ungen, och bestämde sig för att vakna halv sex istället för halv sju i morse. Först låtsades jag som att jag inte hörde henne och hoppades att hon skulle somna om av ren uttråkning. Funkade inte. Då låtsades jag som att det var mitt i natten och gick bara in och la henne ner och gav henne napp utan att snacka med henne. Hon köpte det i cirka sju minuter. Tillslut testade jag alternativ tre; att be Kim ta henne en halvtimme innan han måste göra ig klar för jobb. Och det fungerade! När jag kom upp var ungen matad, påklädd, hade en ny blöja och satt nöjd och glad och lekte med sin pappa i vardagsrummet. Härligt! Undra om detta var en engångsföreteelse, eller om jag vågar be honom om det en dag nästa vecka också?

 

• Sooool! (Må vara uttjatat här på tisdagslistan, men det är väl inte mitt fel att de härligaste väderdagarna är tisdagar? Och jag blir seriöst lika glad varje gång det är sol och varmt.)
• Det var sista babysångsstunden idag på Johanneskyrkan. När vi började där var Sienna tre månader, tror jag, så det är lite nostalgiskt. Men hon börjar få svårt att sitta still en hel halvtimme så det var lagom att det tog slut nu. Dessutom slutade vi med fanan uppe; vi har inte missat en enda gång denna terminen!
• Sienna svepte precis 250 ml välling. Det behövdes, för hon har varken ätit eller druckit något vidare idag.
• Sienna älskar sin mormor och sin moster och vet inte till sig av glädje när de hälsar på.
• Ungen kan nu ha vårjacka istället för overall.

Ibland tror jag det är tur att Sienna inte kan prata än. Jag fasar nämligen för när hon börjar förstärka sina tydliga gester med uttrycket "jag kan själv!", vilket verkar vara det enda som cirkulerar i hennes huvud just nu. Hon tror att hon är bättre än oss på att laga mat (just detta hade kanske inte varit helt omöjligt) och diska, och ska hela tiden klättra över våra fötter och putta undan oss när vi utför dessa sysslor. Tänderna tycker hon att det är jättetramsigt att vi ska borsta och sliter tandborstarna ur händerna på oss för att avsluta jobbet själv. Oavsett om det är hennes eller våra egna tänder vi borstar! Inställningarna på TV:n var fel tyckte hon, så det har hon rättat till på egen hand. Och att torka näsan vid förkylning? Pfft- det klarar hon med handen på ett ögonblick när hon ser oss komma med papper. Nu senast försökte hon byta blöja själv, men det gick sådär. Synd, för just den sysslan hade jag gärna överlåtit åt henne.

 

Innan har jag sagt att man inte ska ge sina barn socker för tidigt. Det sa tandläkaren också. Ungarna vet ändå inte vad det är, så de ber inte om det. Men en dag på öppna förskolan fick Sienna smaka ett Mariekex, och nu vet hon vad socker är. Och hon inte så mycket ber om det som skriker hysteriskt tills hon får det. Dessutom har vi ju redan misslyckats genom att låta henne smaka både saft och juice och cola, och ostbollarna i påskägget var väl ingen vitaminchock precis. Så nu har jag fått ändra mina åsikter. Nu hävdar jag istället att det är bättre att de får smaka lite då och då, än att bli helt galna varje lördag eller varje gång det är kalas. Sienna gillar denna överrenskommelsen mycket bättre. Framförallt gillade hon den igår när hon fick äta smulpaj och vaniljvisp.

 

Sienna brukar somna för sin tupplur utan problem, förutom när hon är övertrött. Och med alla aktiviteter och kompisar på öppna förskolan så lyckas hon bli det varje gång vi är där. Så även idag. När jag la ner henne i vagnen hävdade hon i sin förtvivlan att hon inte alls var trött och hon ville sitta upp och inte ha någon jäkla mössa och zzzzz... Ungen somnade medan hon höll på att slita den av sig. För att hon inte ska kalla mig lögnare mig när jag berättar det när hon vaknar så har jag givetvis bildbevis. In your face, Sienna. I told you so. Mamma vet bäst. Och så vidare.

 

Det känns som att dagen har sprungit förbi. Men när jag tänker efter vad vi hittat på så är det nog snarare jag som har gått i snigeltakt. Först hade jag sovmorgon- då sov jag. Sen stack vi till Willys och veckohandlade- och där var jag så trött att jag glömde ta tiden på oss. Frukost/lunch- halvsov. Sienna vilade middag- jag helsov. Middag hos mamma- jag gäspade. Man skulle kunna tro att jag var bakfull, men det är jag inte! Jag har nämligen inte fylleångest, vilket jag annars alltid har om jag så bara luktat på en öl. Nu sover ungen och jag ska snart lägga mig. Undra om Kim känner att vi hunnit umgås i helgen?

 

Idag besökte vi Leos lekland med Thilde, Alex och Benjamin. Sienna fyller ju ett år om en vecka (?!), så vi kände att vi borde passa på medan hon fortfarande har gratis inträde. Ungarna var övertrötta och lekte så gott de kunde med halvslutna ögonlock medan jag och Thilde roade oss med rutchkanor och papporna med bollhav. Nästa gång ska vi ta det på en eftermiddag istället, bestämde vi, så att barnen är vakna och i alla fall kan titta på medan vi vuxna leker.

 

Sienna har fått dagisplats. Jag blir helt tårögd när jag tänker på det; om bara tre månader kommer min lilla flicka att bli lämnad av mig en hel dag. Fem dagar i veckan. Hädanefter. Jag är stolt för att hon har blivit så stor, samtidigt som jag är ledsen för att hon är så stor. Hur kunde detta året gå så fort? De nio graviditetsmånaderna var som nio år. Se första sex veckorna var som sex månader. Och de resterande tio månaderna har varit som tio veckor. Hur kan tiden fungera så? Nu har jag ringt ner min syster som jobbar som förskollärare och frågat ut henne en massa saker. Och googlat det jag glömde fråga. Nej, de matar inte alla barn, utan måste låta dem äta själv i största möjliga utsträckning. Nej, man måste inte ha med egna blöjor. Ja, man får besöka förskolan. Nej, troligtvis tar de inte illa upp om du ringer dit och ställer lite frågor. Att få in ungen på dagisets rutiner redan innan verkar smart. De kommer att låta henne äta äpple om hon inte är allergisk, även om du är rädd att hon kommer kvävas av det. Usch vad nervös jag är! Men på det stora hela kommer känns det bra. Rätt datum. Ett dagis i närheten, även om det inte var så nära som vi önskade. Ekologisk mat som de lagar på plats. Mycket utelek. Många aktiviteter. Grupper med bara 1-3 åringar. 3 pedagoger per grupp. Mottot "alla barn kan". Då håller vi tummarna att Sienna lär sig snacka några ord innan vi kommer dit, så att hon inte pajar det. Och så håller vi tummarna att jag får ett jobb så jag har något att ta mig för när ungen är på alla sina aktiviteter!

Men vet att Sienna är liten när hon har blöjstorlek som enligt libero passar "till barn som börjat röra sig lite mer och sitter upp lite grann", medan hon springer omkring i lägenheten, och när hennes laxfärgade kofta med storleksrekommendationer 2-4 månader sitter perfekt. Men söt är hon.

 

Sienna har en ny favoritsysselsättning. Gissa vad?

 

Sienna är för tillfället upprörd för att:

• jag ville borsta hennes tänder
• jag borstade mina egna tänder
• jag packade en matsäck till öppna förskolan
• hon inte får leka med stearinljusen
• hon inte får leka med datorn

Idag har Sienna varit helt slut. Antagligen vaknar hon på nätterna av hostan, även om vi inte märker det eftersom hon somnar om själv. Eller så gör förkylningen henne tröttare även om hon sover bra? I vilket fall som helst är ungen i alla fall tröttare än vanligt, och jag erbjöd henne en förmiddagstupplur vilken hon tackade nej till. För att hon skulle vara helt hundra på sin sak frågade jag henne även om hon inte ville sova lite i min och Kims säng, men hon sa nej. Så jag gav henne tidig lunch och lät henne somna redan vid 11 med förhoppning att det stackars barnet skulle sova i tre timmar. Efter 1,5 timme skulle hon upp. Inte för att hon sovit klart, för hon var så trött att hon hela tiden gned sig i ögonen och gäspade, men kvar i sängen skulle hon inte vara. Inte heller om jag satt bredvid eller stod och strök henne över håret. Eller i min och Kims säng, som jag än en gång erbjöd. Alltså slet jag på oss ytterkläder och kastade ner henne i vagnen så att hon fick sova klart där. Men när vi kom ut piggnade hon till istället för motsatsen. Och ville leka. Vilket ju vanligtvis är hemskt trevligt. Det var bara det att jag var osminkad, hade inte hunnit tvätta håret (när Sienna sov vilade jag också) och jag hade mjukisbyxor. Och på lekplatsen var fler folk än jag någonsin sett på en lekplats. Och inte en mjukisbyxa eller osminkat öga i sikte. Men jag bet ihop och gick dit och gungade med henne. Sen ville hon ner och leka i sanden som två andra småttingar gjorde. Fast jag hade inte med mig sandleksaker till henne, och i mitt kassa skick samt med hennes snoriga nos vågade jag inte fråga om vi fick låna. Så jag gick hem med ungen för att hämta hennes sandleksaks-set. Sen gick vi ner på gården lite. Och då gick solen i moln och både jag och Sienna frös. Så vi traskade upp direkt. Och då blev Sienna trött. Sedan dess har hon skrikigt. Jag kan säga att jag inte är helt nöjd med dagen.

 

Varje vecka får jag ett mejl från babycenter där det står lite om vad man kan förvänta sig av barnet i denna åldern. Nu senast hade de en rolig lista om barnets utveckling vid 11 månader, indelat i grupperna "vad alla kan" "vad vissa kan" och "vad några få kan". Gissa min stolthet när Sienna bockade av nästan allting? Hon kan, liksom alla andra, leka klapplekar och stå själv ett par sekunder. Hon kan imitera andra, lägga saker i behållare och förstå enkla instruktioner som vissa andra kan, och hon kan dricka från mugg och böja sig från stående som några få kan. Duktig bebis! Det var bara ett par punkter som inte riktigt gick som de skulle. Tydligen kan alla bebisar vid 11 månaders ålder säga mamma och pappa till rätt förälder. Här hemma har Sienna precis börjat sätta ihop stavelserna ma-ma, och oftast är det lampan hon säger detta till. Lite dissad känner jag mig över att bli undanskyffad av en lampa, men sött är det att höra på. Och jag väntar tålmodigt. Eller inte så tålmodigt. Men vilken dag som helst kommer hon att pricka rätt med ordet. Och gissa vem som kommer att bli sjukt stolt då? Även om hon är ett par månader försenad. Fram tills dess kan hon ju öva på att rita, vilket vissa tolv månadersbebisar tydligen kan. Jag har en känsla av att det kommer krävas mycket övning för denna otåliga jag-vill-stoppa-allt-i-munnen bebis.

• Sol!
• Sienna, det lilla sluget, har börjat med burkar för ettåringar och smaskar med glädje i sig en hel burk trots tuggmotstånd och ökad storlek.
• Vi orkade ta oss till babysången trots liten förkylning och fick därmed lite sol och motion och aktivitet.
• Jag har äntligen tagit tag i jobbsökandet.
• Ikväll blir det restaurangbesök utan lillskrik! Och storgnäll (=sambon).

Idag fyller min lillasyster 26 år. Känns hemskt konstigt, med tanke på att jag bara är 18. Typ. Grattis Frida!

 

Idag har vi haft en tråkig hemmadag, så att Sienna får återhämta sig lite och bli frisk fortare- och inte smitta ner andra ungar. I brist på roligare saker att göra så städade jag lägenheten, en syssla så trist att till och med Sienna blev uttråkad och satte sig på sitt rum och lekte istället. Vi har även städat min garderob, där Sienna gärna ville hjälpa till, och gått ut och gått en runda, där ungen däckade. Nu hoppas jag jäklar i det att förkylningen är på tillbakagång, för annars kommer både Sienna och jag att bryta ihop.

 

Nu när det börjar närma sig Siennas ettårsdag går jag och tänker jättemycket på hur livet såg ut så här dags förra året. En annan lägenhet, ingen Busmus och ett helt annat liv. Tjock och besvärad och rädd, samtidigt som jag var otålig och förväntansfull. Många verkar gilla att vara gravida, trots alla besvär. Jag hatade det! Nio månader i skräck för att något skulle gå fel eller vara fel på barnet, som kulminerade i den värsta smärtan jag någonsin varit med om och en bebis som hade lika svårt för förlossningen och sedan låg däckad i tre veckor. Och massa ryggont och andningsproblem och foglossning och sömnsvårigheter. Aldrig att jag kände mig sådär harmonisk eller strålande som folk pratar om på film. Jag kände mig inte vacker eller stolt över min mage, och jag var definitivt inte på humör för att ta några jäkla gravidbilder. Det med bilderna ångrar jag lite i efterhand, eftersom jag faktiskt hade en liten mage utan vare sig bristningar eller andra skavanker. Nästa gång jag och Kim ska ha barn tror jag att det kommer att kännas lättare. Dels är det mindre risk att jag spyr lika mycket och länge, och dels kommer jag ha Sienna som distraherar mig. Dessutom kommer jag veta vad jag har gett mig in på och veta hur det "borde" kännas om allt står rätt till och kanske inte vara så nervös för allt. Om inte storken kommer med nästa unge. Det är vad jag i hemlighet hoppas på. Men trots nio månaders pina var det lätt värt det. En underbar liten flicka som har visat mig vad ren kärlek är. Stark kärlek, utan några fläckar eller förbehåll, som bara strålar ut mot henne. Det kunde jag aldrig anat för ett år sedan.

 

Sienna är förkyld. Igen. Och när ungarna är sjuka så får man rucka på rutinerna, hävdar jag. Alltså fick Sienna lägga sig redan klockan 18:20 igår eftersom hon var trött. Och när hon vaknade till ett par timmar senare och upptäckte att hon inte kunde andas med nappen tog jag upp den upprörda flickan och lät henne sitta i min famn och mysa istället för att tvinga henne att somna om. Planen var att hon skulle få lite tröst och däcka i mina armar. Eftersom hon inte kom till ro tyckte jag att vi skulle lägga oss i soffan och mysa. Och Sienna ålade sig och gnällde och suckade och puttades och snorade ner hela mig. Så tillslut gav jag upp och la tillbaka henne i sin egen säng, och efter fem minuters chockprotest insåg hon hur skönt det var och somnade. Är hon frisk har hon inte tid med mig och är hon sjuk tycker hon att jag är ivägen. När ska bebisar vilja mysa om inte när de är sjuka?Det var nog tur att jag ammade i åtta månader, för annars hade jag aldrig fått vara nära min unge. Hoppas hon kommer in i en krampersiod sen. Snart. Jag vill gosa!

 

 

 

Det blev lite shopping igår trots allt. Sienna kände nog av att vi var lite sugna på att sticka iväg, för hon vaknade redan efter 1,5 timme. Som belöning fick hon äta en smoothie medan vi shoppade. Affären vi var sugna på, Lager 157, hade tydligen inte öppnat än. Så går det när man snokar på bloggar hos folk som inte bor i samma stad. Men Center Syd är ändå mitt nya favoritställe! Jättemånga affärer, snabbmatställe, outlets. Jag är nästan lite kränkt över att jag aldrig varit där innan. Som vanligt gick jag och Kim inte därifrån tomhänta, utan med händerna fulla av påsar... tillhörande Sienna.

 

Häromdagen bad Kim mig att ta bort påskriset.

 

Varför? undrade jag.

För att påsken är över och det står i vägen, svarade han.

Men varför ska jag ta bort det, varför gör inte du det om det stör dig?

För att... ähm... (här började han svettas).. det är ditt jobb? ha..ha..ha.. alltså, jag skämtar. Jag tar det. (Kim börjar bli röd i huvudet, redo för världens avhyvling)

Du skämtade inte va?

Nej. Förlåt.

 

Kim tror att allt som behövs göras här hemma är mitt jobb, eftersom jag är mammaledig. Det gäller även på kvällarna, helgerna och när han har semester. Idag väntar jag ut honom för att se om han upptäcker vad som händer när man inte sköter vardagssysslorna. Än så länge har vi missat att handla mat (eftersom ungen inte hann förberedas i tid mellan frukost och lunch och Kim inte hade duschat eller skrivit inköpslista), disken svämmar över vasken, badrummet luktar rätt ofräscht då soporna (blöjpåsen) inte tagits ut och sophinken i köket är överfull. Det blir spännande att se hur han reagerar när han upptäcker att vi inte hinner besöka Center Syd som vi ville, eftersom Sienna inte lades att sova i tid, som en följd av att hon inte åt i tid, då hon inte var hungrig eftersom hon fick smaka av Kims frukost, som han tvunget skulle äta mitt framför ögonen på det hungriga barnet 30 minuter innan lunch.

 

 

 

 

Jag förstår inte hur det kan vara så jäkla kul att kasta sin mugg på golvet vid varje måltid. Eller hur svårt det kan vara för muggen att behålla sitt förbannade lock på. Eller hur man varje gång har en bit mat kvar som ska tryckas ner i sin mammas hår medan hon försöker torka upp den lilla sjön på golvet. Jag vill inte ha leverpastej i håret! Jag blev vegeterian av en anledning. Kanske inte just för att jag inte vill ha lever i håret, men jag vill inte ha det där heller. Jag tror att Sienna vet det. Och skiter högaktningsfullt i det. Hon är inne i en ny fas. Jävlas med mamma-fasen heter den. Maten funkar utmärkt, sedan tre dagar tillbaka sover hon återigen hela nätter och hon har till och med lärt sig att dricka ur pipmugg, och att kasta den på golvet tillräckligt hårt för att få av locket. Då måste hon alltså hitta på någon ny jävelskap för att få mitt begynnande magsår att börja frodas. Hon har lyckats väl kan jag säga. Ingenting jag gör är rätt. Jag vill upp i knäet, jag vill inte vara uppe i ditt knä, jag vill ha datooooooooorn, ge mig din moooooooobil, ahhhhhhhhhhhhhhh, släpp min haaaaaaaaaaaand, ge mig fjärrkontrollen, stääääng dööööörren, gååååååå, kooom tillbaaaaka, aaahhhhh, låååååt mig gräva i papperskorgen, jag skaaaaaaaaaaaa dra ut sladden, inte nu, nuuuuuuuuuuuu! För det mesta pekar hon inte ens eller förklarar vad hon vill med gester, för det mesta skriker hon bara. Som nu. Charmigt. Det ska bli kul att se vad Kim tycker om denna nya fasen i helgen. Han som har så bra tålamod.

 

 

 

Efter gårdagens bowling kan vi ju konstatera att det inte är någon framtida bowlingmästare i mig. Mitt rekord blev 68 poäng, och då hann vi ändå spela fyra matcher. På de första två fick jag 44 och 45 poäng, vilket är rätt skrämmande lågt och jag var hela tiden nervös att den trevlige mannen i kassan skulle skratta åt mig eller sluta servera mig öl. Tänk om han trodde att jag var så dålig för att jag var berusad? Jag måste öva ifall Sienna vill bowla med oss i framtiden. Pinsamt för henne om hennes mamma är sämre än alla andras mammor. Vilket jag nog oundvikligen kommer att vara. Men pinsamt om jag till och med är sämre än alla ungar? Jag tycker ändå att jag borde vara hyfsat bra eftersom jag har bowlinggener; både min moster och mormor var Sverigemästare. De vände sig nog i sina gravar när de såg mig igår. Eller skrattade åt mig. Precis som Kim gjorde.

Det blev inte av att vi stack och jagade bort några vargar idag. Det verkar som att Skåne har tillräckligt med lamor för den uppgiften redan. Istället stack vi till öppna förskolan och minglade med en massa folk och minifolk. Sienna hade lika kul som vanligt, och jag hade lika trevligt. Det är nästan så att jag börjar känna mig lite social när jag umgås med nya människor hela tiden. Kanske bra övning inför jobbjakten om ett par månader? Nu sitter jag och huttrar i vardagsrummet medan Sienna ligger däckad i vagnen som står framför den öppna balkongdörren. Hon hade vaknat om jag försökt ta av henne overallen, och jag hade inte hjärta att låta henne ligga och svettas. Eller tid att ta hand om en trött unge som vaknat outsövd av värmeslag. Ikväll ska jag och Kim iväg och bowla. Jag hatar bowling. Senast jag spelade fick jag 26 poäng. Men eftersom vi två romantiker först i söndags upptäckte att vi firar 5 år tillsammans idag så fick det bli en impulsgrej och vi är för trötta för bio. Bowling och öl på Kronprinsen medan Frida passar en sovande Sienna i två timmar känns alldeles lagom. Och vem vet, efter en öl kanske jag till och med träffar banan med klotet. 

 

Idag skulle vi vara på Lindeborgs babysång klockan 13:30. Eftersom Sienna numera bara sover en stund mitt på dagen tänkte jag gå hemifrån redan vid 11, så att hon fick chans att sova länge i vagnen. Pft, tänkte ungen, det är ju sol! Så efter den absolut nödvändiga timmen slog hon upp sina blå ögon och ville mingla med Tanja, Casper och Lucas som vi mött upp. Och vem är jag att neka en liten Busmus att njuta av vårsolen? På med lekskor och tjoff ner i en sandlåda, sen var ungen nöjd i 1,5 h. Jag var lätt hysterisk när hon hällde ner sand i gapet, men efter en stund nöjde hon sig med att kasta det i håret, sina tröjärmar och min coca cola. Sandig blev dock hela hon. Jag hittade till och med sand innanför hennes blöja när vi kom hem! Men det var en härlig utestund och jag fick känna på hur det kommer att bli att leka med min stora flicka i sommar. Och jag längtar!

 

 

 

 

 

Sienna har i flera månader förstått vad "får jag en puss" betyder, men varit lite halvsnål med att dela ut dem. Förutom när hon hade spytt för två veckor sedan och jag ville undvika närkontakt ifall hon var magsjuk; då jäklar skulle ungen hångla. Och igår när hon hade ätit vitlök och anföll sin stackars mormor med en stinkande andedräkt. Det absolut sötaste hände dock i måndags när hon badade och Kim tjatade till sig pussar. Efter en stund motade Sienna bort honom och pekade på mig, och när jag lutade mig fram fick jag en smällkyss. Naw!

 

 

 

• Det är SOOOOOL! Och vår. Och nästan varmt. Yey!!!!
• Trots trötthet orkade vi släpa oss till babysången, så nu har Sienna aktiverats och stimulerats och fått frisk luft
• Sienna fortsätter att äta som en liten falabella
• Ungen har äntligen fattat att vatten inte är det samma som saltsyra, och att vi faktiskt inte försöker ha ihjäl henne när vi erbjuder en liten klunk. Hon har dessutom insett att det smakar helt okej ibland. Så förhoppningsvis torkar hon inte ut i sommar.
• Nästa sak som står på agendan- besök av moder- sker inte förrän efter fyra, vilket innebär att vi har flera timmar med sovmöjligheter framför oss

Siennas mardrömmar fortsätter. Igår tänkte vi testa något nytt, så när hon vaknade skrikande fiskade jag snabbt upp henne och bäddade ner oss i soffan där alla kanter kan agera babyskydd. Och det fungerade jättebra! Ungen sov och min arm sov och jag halvslumrade. Men alla barn vaknar till på nätterna, och knepet är att få dem att somna om igen på egen hand. I vanliga fall är Sienna jättebra på detta, men när hon vaknade vid fyra i morse och såg mig bredvid sig tänkte hon inte att det hade varit skönt att sova vidare, utan "lekdags!". Oj vad laddad jag var. Eller inte. Så lika snabbt som jag hade fiskat upp henne ur sin säng fem timmar tidigare kastade jag nu tillbaka henne. Och det var inte populärt. Tillslut gav hon upp och somnade, men då var jag så uppjagad att jag inte kom till ro. Ny plan för inatt: låt ungen komma till ro i sin egen säng även om det tar flera timmar. Gå in och lugna och klappa med jämna mellanrum. Då lär hon i alla fall sova lite på morgonen. Alternativt, köpa en drömfångare.

Idag hade jag och Kim storslagna planer när det kom till matshopping, städning och få undan en massa nödvändiga "jag gör det i morgon" saker som vi skjutit upp i flera veckor. Men sen sov ju inte Sienna. Och sen var det MFF premiär. Och sen var det dessutom lite sol. Så vi gjorde nada, förutom ett 16 minuters (japp, vi tar tiden) besök på Willys. Men när jag skulle in här och erkänna min dålighet så strejkade uppkopplingen och jag hade inget att göra. Och vips så var här dammat och dammsuget, och Kim fick skuldkänslor och bockade av en del av "jag gör det imorgon" sakerna. Ha! Så nu slipper jag 1. städa allt imorgon 2. skämmas 3. slåss med dammråttor om Siennas nedkastade nappar. Trevligt värre.