lamadjur.blogg.se

Sjukstugan fortsätter. Jullan är feberfri och pigg och glad, men Sienna är fortfarande ynklig. Himla dryg förkylning. Det finns dock värre saker som hägrar. Mycket värre. De ska nämligen stänga av vår hiss! Från och med imorgon och en månad framåt ska vi genomlida denna grova form av tortyr. Vi bor på femte våningen. Det enda som tar oss ner är en trång och dryg spiraltrappa som gömmer sig bakom en tung dörr. Denna trappa ska vi släpa trötta och vinterklädda barn upp och nerför minst två gånger om dagen. När vi ska till cyklarna måste vi dessutom ut ur en dörr och in i en annan trapp- i källaren. Samma sak när vi tvättar. Jag är sådär laddad. Och med sådär så menar jag att jag hellre brutit ett par fingrar än att gå igenom detta. Kim är så uppgiven att han har planer på att varje dag gå upp på vinden för att smita över till granntrappan och låna deras hiss. Kommer att gå mindre bra, anar jag. Något säger mig att alla framtida bråk kommer att involvera svordomar om hissar. Vi ska vara glada om vi fortfarande bor tillsammans när denna månad är slut. Hissjävel. 

 

Jag är i princip vegetarian. Äter fisk och mjölkprodukter, men inte kött. Det finns ett namn för såna som jag, men jag kommer aldrig ihåg det. Det är inte ordet kräsen- även om det hade passat himla bra. Resten av familjen är inte vegetarianer. Kim, Sienna och Julie äter med glädje kött. Exakta vidden av den glädjen fick jag dock inte veta förrän idag. 

- Jag hatar grisar! (Sienna)

- Men du äter ju bacon?

- Exakt!

- Men Sienna, bacon är ju gris?

- Japp! 

- Men då hatar du ju inte gris?

- Jo, jag hatar grisar när de lever. 

- Va?

- Jag hatar grisar när de lever. De är så fuuuula! Därför blir det extra gott när man äter upp dem. 

 

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. 

Ska fira barnens kusin imorgon, så efter jobb idag hämtade jag upp småsjuklingarna och tog med dem på en promenad till leksaksaffären. Vad tror ni att Liam vill ha, frågade jag. Julie kom med fantastiska tips.

 

-Ett paket! 

-Mmm.. bra idé. Och vad ska det ligga i paketet?

-Ett rött paket.

Paketet ska vara rött ja. Men vad ska det vara i?

-Rött papper. 

-Ska det ligga rött papper i det röda paketet?

-Japp, det ska det!

-Tror du Liam blir glad då?

-Ja, det tror jag faktiskt. 

 

Hmm. Låt mig tvivla. Han får en bok, en pysselbok och nya pennor. Kanske han inte blir superglad över heller, men läraren i mig kunde inte låta bli. Och det är i alla fall bättre än rött papper!

 

Sienna och Julie turas om att ha feber här hemma. Kim vabbar och snorar. Jag har för första gången i mitt liv varit på väg att tappa rösten, vilket är sådär för en lärare. Som tur är har det varit nationella prov denna veckan. Jag fasade för det innan.. men har nu insett att det inte är så illa ändå. Rättningen kommer att suga, men själva tillfällena var rena lyxstunder. 3 timmars sittande i ett tyst klassrum där ingen elev ställer frågor och man inte måste vare sig prata eller ha med material. Det satt tom en lapp på dörren om att vi inte fick störas. Hallelulja! Jag hann bedöma 50 uppsatser och skicka en massa mejl och börja lägga in betyg i infomentor. Helt underbart! Extra lyxigt när man inte har mycket röst, som sagt. Imorgon är en kort dag för mig och en vilodag för resten av familjen. Sedan tänkte jag att vi alla skulle bli friska. Kan vi förtjäna. 

 

• De nationella proven (som jag var liiiiite uppstressad över) gick bra. Jag klarade att hålla i dem. Jag är en riktig lärare. Typ.
• Vg på sva-tentan! Nu har jag 30hp. Det är asskönt med en paus, men jag ska söka in till nästa 15 i höst. Sen är jag klar!
• Goda nyheter från släkting i annat land.
• Jag har upptäckt serien Rita. Wunderbar! 
• Snart looooov!

Jag älskar mitt jobb. Meeeeen... idag skulle vi ha temadag. Utan att få tid att förbereda. Och två av sex lärare var sjuka, så jag fick inte ha min mentorsklass. Jag förlorade dessutom alla mina lektioner. Imorgon är det nationella prov. Det börjar kl 8. Och vi har inte fått ta del av proven än. Jag börjar egentligen 9:15. Och jag missar mina lektioner. Nästa vecka slutar jag 3 h efter arbetstid, för att schemat ändrats. Jag missade min pyttelilla planeringstid i torsdags när jag satt med en elev som hade glömts bort i en planering. Min planeringstid i fredags försvann när jag satt med en annan, som mådde dåligt. Jag vikarierade idag när jag borde ha förberett mina vikarie-instruktioner för imorgon, då jag som sagt har nationella prov. Och på torsdag- då mina lektioner än en gång försvinner. I helgen bedömnde jag 50 uppsatser. Jag har 50 kvar till torsdag. Egentligen ska vi hinna ge feedback och förbättringsmöjligheter till alla, men då hade det blivit dubbelt så många bedömningar. Det hinns inte med. Mentorssamtalen försvinner till förmån för vikariat eller möten. Planeringstiden äts upp. Jag har inte pratat med min mentorskollega på en vecka. Vi hinner inte ta rast, knappt äta lunch eller gå på toa. Ännu mindre vara lediga eller sjuka. Jag läste en bok om tandläkare idag för mina egna ungar, och började känna paniken komma krypande.. vad gör jag när de blir kallade? Kan jag få ledigt? Och under all denna press, vad har jag inte fått möjlighet att göra? Undervisa. Jag älskar som sagt mitt jobb. Och det är bra att lärare börjar få högre status och bättre lön. Men tid, det är vad vi behöver. Ge oss mer tid! Då lovar jag att färre slutar eller blir sjukskrivna, och jag lovar att vi kan göra vårt arbete bättre. Vill ni att skolresultaten bland elever ska öka? Låt oss då planera bra lektioner och låt oss undervisa våra elever, istället för att täcka för varandra, sköta det administrativa eller släcka bränder. Mvh trött och ledsen lama som INTE tänker bedöma uppsatser ikväll, utan istället tröstäta ett helt marabou japp.

Vi har pratat med förskolan om att det är bra att Julie inte vilar middag. Vi har svårt att lägga henne på kvällarna då, vilket gör henne astrött följande dag, så det blir en ont cirkel. Ibland får jag dock en känsla av att de låter henne sova ändå.

 

Var ju hemma sjuk med en lika ynklig Julie häromdagen. Kom brukar hämta barnen vid 14 på onsdagar, men eftersom jag ändå var hemma bestämde vi att han skulle jobba en hel dag och jag skulle hämta Sienna. Kl 11 tittade jag ut, och ringde Kim.

 

- Det ösregnar ute!

- Ja?

- Jag tänkte att du ändå kunde gå tidigare, så att jag och Jullan slapp hämta på förskolan.

- Men vi bestämde ju att du skulle det?

- Jag kan inte släpa ut en sjuk Julie i detta vädret. 

- Jo, det går fort att hämta Sienna. 

- Det verkligen öser ner!

- Ja, men jag har inte planerat att gå tidigare, det blir för stressigt. 

- Det blåser ute också. 9 m per sekund. 

- Mm.

- Och där är kastvindar på 15 m! 15 m?!

- Jo, men det har ni ju klarat innan. 

- Knappt! Sienna cyklar 3 dm från den stora vägen på hemvägen. Bara 3 dm! Tänk om där kommer en kastvind då? Som knuffar ut henne?

- Men Lisa..

- Där finns bussar på den gatan!

- Men..

- 3 dm!

- Jag sticker tidigare och hämtar.

 

Tackar!!

Min yngsta är den enda jag vet som MEDVETET kan somna på tre sekunder.

 

- Mamma, jag vill vila här en stund på soffan.

- Gör det då?

- Jag vill somna.

- Du får lov att somna på soffan, älskling.

- Tack. Zzzzzzz

- Va..?? 

 

 

 

Har ringt jobb, mejlat in planering, anmält vabb på försäkringskassan och smsat dagis. Och är lika trött som om jag sprungit en runda. Tänkte skriva ett maraton, men med tanke på att 5 km är mitt rekord kändes det liiite överdrivet. Det positiva är att Julie också är trött, och ligger på soffan och hänger. Fast i ärlighetens namn gör hon ofta det när hon är feberfri också. Ska man vabba och vara sjuk samtidigt är hon en bra unge att vara det med. Jag ligger i sängen och funderar på om det är lönt att somna innan jag blir beordrad att komma med vatten, papper, en barbie, ändra program eller liknande. Julie är en rätt bossig dam, även när hon är frisk, men när hon är sjuk känns det mer berättigat. Kanske värt att testa? Känner att jag nog behöver en liten powernap innan jag tar mig an h-rutan för att registrera vabben hos arbetsgivaren. Den är helt klart en värdig motståndare till mina hjärnceller. 

 

• Jag har inte influensa. Kanske inte verkar så positivt, men när man har feber och är asförkyld känns det skönt att tänka att det kunde varit värre. 
• Julie är också förkyld. Positivt eftersom hon varken har influensa eller magsjuka, som går på hennes avdelning. Dessutom innebär det att jag MÅSTE vara hemma imorgon. Kämpade mig till jobb idag. Var sådär. 
• Snart lov!
• Går bra på jobb, både med elever och kollegor och planering. 
• Älskar att bara jobba och inte plugga! Så mycket mindre stressigt. 

Kim och jag sitter och kollar resor som vi ska presentera för kompisgänget på lördag. Vi är ute efter ett hus med pool att hyra, dör 12 personer. Det går sådär. 

 

Det ser bra ut!

Nä, för långt från stranden.

Jamen det då, det ligger ju vid havet!

För liten pool. 

Men där var ett!

För långt ifrån ett centrum.

Men man kan inte få allt...

Det vill jag ha!

Men det är ju alldeles för dyrt!

Jag vet, vi klickar in oss på en annan sida. Och börjar om..

 

Vill gärna resa. Hemskt gärna faktiskt. Men enda sättet det kommer att bli av är om jag super ner resten av gänget och själv beställer en resa på lördag.

 

Saker som skulle göras i helgen: storstäd, veckohandling, veckotvätt, rättning av arbetshäften. 

 

Saker som gjordes: simhallsbesök, umgänge hos kompisar med öl och kinamat och barnens taxipremiär, lek i Bokskogen. 

 

Hann visseligen med att handla medan Sienna var på cheerleading i morse, och Kim tog hand om tvätten samtidigt. Och nu på kvällen körde vi storstäd medan ungarna tog ett långbad. Så allt blev gjort. (Förutom rättningen inser jag nu. Åh well, jag får finta bort eleverna om de frågar imorgon.) Bara inte lika lugnt och harmoniskt som vi trodde. Men å andra sidan hade vi en rätt mycket trevligare helg än vad vi föreställde oss på fredagen. 

 

Julie har, som tidigare nämnt, fått en ny vagn. Det var dock inte den jag nämnde. På bilden såg den nämnda vagnen nämligen liten och smidig ut, men när den kom hem var den enorm och otymplig. Och astung. Alltså motsatsen till dess syfte, vilket är att vara en behändig lite nödfalls- och resvagn. Tyvärr hade vi redan kastat vår reservvagn när den nya kom- och skickades tillbaka- så vi fick beställa en ny. Den nya är inte alls lika fin med blommor, utan ful och gul. Men liten och smidig! Lätt att fälla ihop, har fullt liggläge och solskydd... och kan ta upp till 22.5 kg barn. Kan behövas, med en unge som tror att napp, blöja och vagn slutas med först när man börjar skolan. Så nu har Julie äntligen en riktig vagn som kan användas när mormor hämtar på dagis och när vi ska åka utomlands. Ungen är själaglad. Och jag känner att det är bättre att ha en för stor unge sittandes i en vagn än en för stor unge släpandes i famnen. Winwin. 

 

Mina barn känns så stora ibland! Visserligen så tror Julie fortfarande att hon är en bebis; älskar sin vagn, kommer in till mig varje natt, har blöja och napp, men hon pratar som om hon vore mycket äldre och hon kan så mycket. Även om hon inte alltid orkar göra det. Hon är en liten stor, som flickan i Nejlika-böckerna hade sagt. Och Sienna vill och kan allt, och både tror att hon är 13 och beter sig som 13. En stor liten. Därför är det rätt skönt när man hittar dem i sängarna såhär. Små, varma och gosiga, bebisluktande.. och med sina snuttar i fast grepp. Naw! ❤ 

 

 

 

Åh vad söta ni är! Kan jag inte få ta en bild? 

Sienna, vänd tillbaka dig som du var!

Julie, står still!

Sluta hoppa!

Men vänd dig inte om!

Nej, krama pappa nu!

Bara lite till!

En sista gång, bara stå som ni stod!

 

Sååå.. nu är det... Kim! Vafan, varför har du klappat ungarna på varenda bild?! 

 

 

När Julie föddes var vi på nyföddfotografering med henne. Fotografen sökte syskon för att ta bilder till en tävling och om man ställde upp så fick man själva fotograferingen och en bild gratis. Vi nappade! Vi blev supernöjda med bilderna och de pryder vårt vardagsrum. Häromdagen när fotografen- följer henne på facebook och instagram- hade en utlottning av en fotografering och en bild skrev jag en kommentar. Inte en djup och bedjande, utan bara att jag ville ha en bild på mina döttrar, 2 och 5 år. Och var en av de som vann! Yey! Där har vi ett svar på om det man skriver betyder något när de lottar. Uppenbarligen inte alls. Så nu ska mina vackra barn fotas igen. Undra om fotografen minns oss, och i så fall får panik när hon ser Julie igen. Den ungen protesterade nämligen mot att fotas redan när hon var 10 dagar. Men om någon klarar det är det denna fotograf! Hon fick till och med Sienna att somna under syskonfotograferingen- och Sienna var då tre år. Dagens problem är alltså: vad ska barnen ha på sig? Jag väljer mellan svarta spetsklänningar, blå- och vitrandiga bomullskläder eller hängselshorts och vita linnen. Mycket svåra beslut. Kim är lika stöttande som en kaktus och tjurar mest för att jag kommer handla kläder för mer pengar än vad fotograferingen hade kostat. Han har fel. Dessutom är det kul att ha proffsiga foton. Och kläderna kan ju ungarna använda igen. Så för att sammanfatta: yey!

 

Hämtade upp min moder idag, på väg till Siennas cheer. Utrustad med sandleksaker och matsäck skulle vi köra lekplatshäng med Jullan medan Sienna tränade. Gick sådär. Julie ville inte gunga, åka rutchkana, leka kurragömma eller något annat. Hon åt en yoghurt, sen ville hon IN. Iskall trots varm overall och fleece. Väl inne var hon dock nöjd och glad. Hade det varit Sienna när hon var två år hade inte en timme på lekplats räckt, utan vi hade fått springa rundor med henne hemma också. Och de tre minutrarna vi hade varit på cheeren för att lämna av en syster hade hon rusat omkring som en galning. Ibland lät jag seriöst ungen springa bredvid min cykel, för att rasta henne. När hon var 1,5 år fick hon cykla på sin trehjuling runt kvarteret för att göra av med lite energi. Och väl hemma idag, efter en timmes cheerande, fortsatte Sienna med kullorbyttor och hjulningar.. medan Julie lekte med dockor. Hur kan två systrar bli så olika? Rätt kul är det i alla fall. Och fööönt att de inte är likadana. Hade varit svårt att orka med två vilda Siennor eller två gnälliga Julisar. Nu blir det i alla fall lite variation.

 

Julie älskar när vi tar med henne på saker. Hon uppskattar verkligen nya upplevelser och att umgås.