lamadjur.blogg.se

Vår katt Molly hatade dammsugaren. Hon sprang och gömde sig på osmarta dammiga platser och vägrade komma fram förrän den varit avstängd i flera timmar. Detta hat tror jag att hon ärvt från mig, eftersom jag avskyr att dammsuga. Det luktar illa, man blir varm och jag hatar det förbannade ljudet! Tidigare hade jag och Kim som regel att han alltid dammsög och jag skötte disken, men när jag var gravid läste jag att bebisar inte blir rädda för ljud om de hört dessa regelbundet i magen, och tänkte att det vore skönt att inte både ha en katt, en mamma och en bebis som bröt ihop varje vecka när det var städdags. Alltså trotsade jag mina fogar och illamående och utförde noggrant denna hemska syssla tills Sienna föddes. Och det verkade funka! När hon var nyfödd låg hon utan problem och sov bredvid dammsugaren. Det visade sig dock att hon bara var en väldigt trött bebis, för efterhand som hon blev piggare så började hon också avsky dammsugaren. Så den senaste tiden har Kim fått bära det skräckslagna barnet medan jag flängt omrking och städat, eller tvärtom. Tills igår. Då fick Kim bära det nyfikna barnet för att hon inte attackera dammsugaren medan den slet. Ett klassiskt exempel på när hat förbyts i kärlek. Nästan.