lamadjur.blogg.se

Efter den underbara sommaren vi hade kan man inte klaga över att hösten har kommit. Dessutom ser jag fram emot kallare väder och jul och snö (kanske inte ösregn dock). Men när jag tittar tillbaka på bilder från sommaren kan jag inte låta bli att längta till nästa!

 

 

Eftersom Siennas alla nallar nu har placerat sig i hennes säng i sin iver att lugna ungen under nätterna, har hennes bokhylla fått en trevlig lucka. Och givetvis tyckte jag att den skulle fyllas direkt. Så upp med hennes bondgård och alla småfigurer, så kunde vi ha en trevlig lekstund, tänkte jag igår kväll. Den blev sådär trevlig. Jag gick nämligen loss och började placera ut alla gubbar, medan Sienna inte fick röra en endaste en för att hon "satte dem fel". Så jag tjöt så fort hon sträckte fram sin lilla tass för att hjälpa till, medan ungen stod bredvid och vrålade hysteriskt eftersom hon inte fick leka med sina egna leksaker. Som tur var insåg jag efter en stund att jag inte var riktigt klok, och backade långsamt bort från bokhyllan, så att Sienna fick ta över. Och när hon efter lite pillande var nöjd skickade jag ut henne på nappjakt, medan jag snabbt satan satte tillbaka figurerna som jag ville ha dem. Jag behöver nog hjälp. Men fint blev det.

 

 

 

Sienna ställer fortfarande en massa frågor varje dag. Hemma är det rätt roligt (framförallt när det blir fel), men bland folk är det sådär. Som när hon besökte mitt jobb veckan innan skolan började och stötte på en överviktig liten kille från fritids, och högljutt vrålade "mamma, varför har han bröst?" Eller som idag, när hon stötte på en okänd granne i hissen. Först minglade de lite trevligt och samtalde om hissknapparna, men sedan vände hon sig plötsligt mot mig och pekade på honom och skrek "mamma, vad är det?!" Inte vem, utan vad. Som tur var hade grannen humor, så han svarade lugnt att jo, det var ju granngubben från sjätte våningen. Jag fasar lite för framtiden, för detta bådar inte gott.

 

Inatt vaknade jag klockan 04 av att Sienna hade gått på pottan. Övernöjd var hon. Jag blev givetvis jättestolt, men klockan 04 är det lite andra känslor som kommer fram också. Typ förvirring och trötthet. Så jag kanske inte hoppade av lycka. Min glädje var inte heller fullkomlig när jag insåg att hon logiskt nog förväntade sig ett klistermärke trots att det var mitt i natten. Och att det precis som vanligt tar fem minuter att bestämma sig för vilket hon ska ha, och ytterligare tio för att bestämma var på tavlan det ska sitta. Men dock, 20 minuter efter uträttat behov somnade hon nöjt om på min arm. En minut senare somnade min arm. Och efter två timmar somnade jag. Men så här på morgonen är jag otroligt stolt! Hon vaknade och gick på pottan, även om det innebar att hon var tvungen att ta av sig pyjamasbyxor och blöja! Undra om man vågar testa att ha henne blöjfri på natten också? Eller om man kanske måste sluta med kvällsvällingen först då? Hon dricker ju ändå som en kamel varje kväll. 

 

Hur man ska få en Bus att sova i egen säng hela natten, utan att ge henne men för livet genom att vägra ta emot henne i vår säng.

 

 

Försök 1: Bädda ner alla hennes gosedjur i sängen så att hon känner sig varm, trygg och mindre ensam.

 

 

 

• Fyrorna som jag har vikarierat hos och har på läxhjälp verkar ha accepterat mig och uppför sig i alla fall någorlunda. 
• Femmorna som förra året var katastrof är nu små änglar (mest för att många har slutat och de är så få, men ändå) och det är ett nöje varje gång man ska undervisa dem.
• Sienna kom in till mig inatt, utan att lägga sig på soffan. Jag valde att gosa loss med henne istället för att bry mig om min störda nattsömn, och det var helt underbart. 
• Rektorn ville ha en lista på höstens planering i de olika ämnena. Jag hade hela klar och kunde skicka in direkt. Frågade även om hon ville ha en mer detaljerad, vilket hon svarade ja på. Den hade jag också helt klar, och dessutom kompleterad med hur jag tänkt i de olika etapperna- något hon bad extra om! Yey, för att vara förberedd!
• Sienna är går på pottan utan gnäll här hemma, och kan till och med hålla sig! Igår satt hon och drack välling och kom på att hon behövde gå. Hon bad om blöja, men då hon hade byxor på sig tyckte vi att det var för omständigt. Då tog ungen med sig vällingflaskan in och satte sig och åt klart på pottan medan hon kissade. Mycket stolt var hon dessutom över att det inte kommit i byxorna! Och lika töntigt stolt var såklart jag.

Jag och Kim har redan sedan Sienna varit liten sagt att hon inte ska få sova i vår säng. Dels för att det är en dum ovana, och dels för att jag inte kan sova med en liten sparkande och gnällande Bus i sängen. Men givetvis får hon komma in om hon har mardrömmar, sa vi. Problemet är att hon har börjat få mardrömmar nu (utvecklingsfas?), men inte kommer in lugnt och stilla på egen hand, utan är uppe och ränner flera gånger per natt och vägrar att somna om i vår säng. Så under natten till idag sa vi att det fick vara nog, och ledde tillbaka Sienna till sin egen säng vid upprepade tillfällen. Och en lång period var det tyst. Och jag trodde att det var lugnt. Så förstå min chock när jag gick upp på morgonen och hittade en liten ihoprullad Bus i soffan, alldeles ensam och kall och ynklig. "Men lilla gumman, varför ligger du här?" frågade jag. "För jag fick inte sova i mammas och pappas säng" svarade hon. Naw! Hur hemsk känner man sig på en skala från 1 till 10? Rätt hemsk faktiskt. Så nu har jag bestämt att Sienna gärna får sova i min säng till hon fyller 15, bara hon inte går runt och känner sig rädd och otrygg och känner att hon inte kan vända sig till mig.

 

 

 

Denna terminen är jag ledig varje måndag. När jag först fick se schemat blev jag överlycklig. Sedan kom sommaren då jag umgicks med Sienna 24/7, och då kände jag att det faktiskt inte hade skadat att jobba heltid resten av året. Men efter idag är jag rätt nöjd igen. Ungen får en extra dag att vila upp sig på, vi kan hitta på en massa mys bara hon och jag, utan att ha tusen helgsaker att göra, och vi hinner leka tillsammans utan att stressa omkring. Idag tillbringade vi dagen med Thilde och Benjamin och Fabian. Och Sienna uppförde sig exemplariskt! Kanske märkte hon också hur nice det var med en extra dag? Eller så var hon slut efter allt trotsande och bråkande och skrikande i helgen. Mer troligt. Men ändå. Hon har ätit utan att kasta vare sig mat eller knivar, cyklat på sin cykel utan att tvinga mig att bära den (trots att det är hon som vrålat sig till att vi ska ha med den), vilat middag och därmed inte sprungit omkring hela eftermiddagen som en övertrött och helgalen zombie och bara varit vår gamla vanliga Bus. Så himla skönt! Fler måndagar som denna önskas.

 

Då Sienna är i princip blöjfri här hemma är hon i ett rätt desperat behov av underkläder. Så igår gav vi oss iväg en snabb sväng till Mobilia, för att se om vi hittade något. Och visst hade de trosor som föll damen i smaken. Dessutom hade HM underbart söta vinterkängor, som definitivt föll henne i smaken. Eller oss, men hon har ju faktiskt inte så mycket att säga till om. När vi kollade underkläder kom hon även med ett par Bamsekalsonger som hon ville ha. Jag började förklara att det var för killar, men vill ju inte att hon ska tro att hon inte kan ha "killkläder" i framtiden. Så istället bytte jag spår och berättade att det var för personer som hade snopp, och visade hur man kunde se det på sömmarna. DÅLIG IDÉ! För ett par timmar senare gick Sienna nämligen runt och berättade för mig och Kim om Bamsesnoppar, och nu är jag rätt nervös för vad de ska säga på förskolan på tisdag. 

 

 

 

För knappt en månad sedan började Sienna ÄNTLIGEN visa intresse för att gå på pottan. För att uppmuntra detta fick hon en liten present varje gång hon bajsade i den. Var en sådär smart idé. Dels blev det snabbt dyrt, och dels kom vi aldrig hemifrån. Ungen bänkade sig nämligen på pottan varje morgon och sedan satt hon där och skrek att hon ville bajsa, oavsett om hon behövde eller inte. Gick ju inget vidare. Hysteriska föräldrar och hysterisk Bus. Men så tipsade en kompis kompis om att de gav sin dotter ett klistermärke varje gång hon gick på pottan, vilket hon sedan fick sätta in i en tom ram så att det blev en tavla. Vi bestämde oss för att testa ideén, och voilá, nu har vi en nästan blöjfri Bus här hemma. Och en mycket stolt sådan, som gärna vill visa upp sin fina tavla. 

 

Sienna har av någon anledning börjat kalla Kim vid namn, istället för pappa. Han tycker att det känns urtrist och kämpar satan för att hon ska kalla honom pappa igen.

 

"Kim, jag vill smaka den."

"Pappa, jag är din pappa! Jag bara heter Kim. Som mamma. Hon heter Lisa, men är din mamma och henne kallar du ju mamma. Så du kan kalla mig pappa."

 

Sienna stirrar på honom en lång stund, och svarar sedan:

 

"Nä, inte samma sak."

 

Nähäpp.

 

Idag var Siennas första dag tillbaka på dagis, efter ett 9 veckor långt sommarlov. Jag var rätt hispig, och såg till att vara framme i god tid så att vi hann med ett ordentligt avsked. Sienna rusade in och skrek "hej då!" och sedan ignorerades jag totalt. Det enda som gjorde att läppen hängde lite var när hon kom innanför dörren, och som vanligt kollade på personalens fotografier. "Där är Samuel!" skrek hon om favoritläraren, innan hon upptäckte att hans bild var borta. Men hon var ju egentligen beredd på att han inte skulle vara där, eftersom vi har pratat om det under sommaren, så det gick över rätt fort. Och enligt personalen har dagen fortlöpt utan problem. Även om hon enligt dem var "lite trött". No shit, någon vägrade att somna innan 21:30 igår, så tror jag det att hon var trött! Hoppas att hon däckar klockan 18 ikväll istället. Min duktiga lilla bus. Jag är så stolt över min modiga och tuffa tjej!

 

Igår var vi på middag hos Kims arbetskamra och hans fru, tillsammans med en annan arbetskamrat och hans fru. Det var trevligt, lyckat och framförallt skönt, eftersom alla paren hade barn. Sienna skötte sig mycket bra och jag var stolt ut i fingertopparna. Det vat hon också, eftersom hon fick vara med de stora barnen och leka! Snacka om lycklig bus och tårögd mamma. Kvällens enda miss kom sig av att vi hade med oss eget grillkött, och jag därför glömt nämna att jag var vegetarian... Och värdinnan glömt nämna att det var bacon i potatissalladen... Och jag inte upptäckte det. Men än så länge är magen okej, så jag överlevde tydligen lite gris jag också. Synd bara att jag var nykter när jag fick reda på det. Mycket svårare att glömma bort det då. 

 

 

 

"Sienna, jag orkar inte! Jag är trött. Jag fick ju varken sova i morse eller efter lunchen."

 

"Jag fick inte heller sova."

 

"Ähm.. men.. det var ju du som tvingade mig att vara vaken?"

 

"Nä, det tror jag inte."

 

Ibland vet jag inte riktigt vad jag ska tro.

 

På kvällarna är det bra med lugna lekar, så att ungarna varvar ner innan läggdags. Hemma hos oss brukar jag läsa lite för Sienna, eller leka med lego, bada tillsammans, eller baka en kaka så att hon får känna sig duktig med vispen. Kim leker cirkus. Känns sådär rofyllt.

 

• Jag är så otroligt laddad för att undervisa igen
• Det finns en minichans att min favoritkollega som har sagt upp sig faktiskt stannar
• Kim och Sienna har varit utomhus och hittat på en massa skoj både idag och igår, trots att jag jobbar
• Jag har haft en underbart kul arbetsdag, och skrattat mig halvt fördärvad med mina kollegor
• Jag fick äntligen tag på Gävle och sa upp min plats, så nu finns det en chans att jag kommer in på svenskkursen

Första dagen tillbaka på jobb. Sommarelovet har varit härligt, men det känns rätt kul att vara tillbaka också. Innan sommaren gjorde jag en lista på saker jag ville hinna med under sommaren. Om jag lyckades? Close enough!

Det enda som inte blev av var restresan, och i ärlighetens namn gjorde det inte så mycket. Dessutom har Kim bestämt att vi istället ska åka två veckor nästa år, för att kompensera. Inte mig emot! 

 

De senaste dagarna har det hänt en del tråkiga saker. Serien House of Cards har tagit slut så jag och Kim har lite ångest, jag har klarat Plague incs alla banor och har nu spelabstinens, och skolan har mejlat schemat där det stod att man har praktik även denna terminen och dessutom flera obligatoriska träffar, vilket innebär att jag har fått välja på att tacka nej till platsen eller att säga upp mig från mitt jobb. Och efter mycket övervägande och lite bittra tårar valde jag att tacka nej till skolan. Jag älskar ju mitt jobb! Det var länge sedan jag var så besviken, och i ett par dagar kändes det lite som att hela min värld hade gått under. Sedan hade jag tjutit klart, och med Kims hjälp tog jag mig samman och kollade upp andra alternativ. Så nu hoppas vi att jag kan plugga svenska HELT på distans samtidigt som jag jobbar, för att nästa höst ha behörighet att söka till den kompletterande lärarutbildningen i Lund/Kristianstad, vilket ju är på ett lite trevligare avstånd än Gävle eller Luleå. Den är inte på distans, men jag kanske kan jobba lite som vikarie under tiden. Dessutom har den fördelen att den garanterat kan ge praktikplats i Skåne, vilket de andra inte kunde lova... och då hade ju allt kört ihop sig ändå. Så nu håller vi tummarna att jag utan problem kan tacka nej till platsen, hinna in på svenskan, och att Lund inte ändrar sin antagning till nästa år. På ett eller annat sätt ska jag bli lärare, och blir jag det genom vår nya plan kommer jag förhoppningsvis ha behörighet i svenska också, och det hade ju varit jäkligt kul. So  keep your fingers crossed!

 

House of cards då? Det löste vi snabbt genom att börja följa The Killing. 

Och Plague inc? Josse tipsade om att man kunde spela igenom banorna på en svårare nivå för att öppna fler. 

 

Så nu är jag lite gladare. 

Sedan Sienna föddes har jag slängt avundsjuka blickar på föräldrar vars barn sitter och leker lugnt med en hink och en spade på stranden, eller tittar för mycket på tv, eller bara vill gunga när de är på lekplatsen. Sienna tycker nämligen att det är sådär kul att sitta still i mer än 3 sekunder, vilket ibland kan vara totalt utmattande. Hemma vill hon gärna rita eller leka med lego, men i hennes värld innebär detta att man tar av korken på alla färgpennor vars färg inte går bort från tyg eller väggar, och sedan leker vilda västern medan hysteriska föräldrar rusar efter och vrålar, eller häller ut allt lego på golvet och sedan går därifrån och demonstrativt vägrar hjälpa till att plocka upp. Så jag insåg redan från början att det kanske inte var en heltigenom lyckad idé att köpa små pärlor till henne. Men jag älskar att pyssla, och jag vill så gärna ha någon att dela dessa mysiga stunder med. Dessutom hade de ju sagt på dagis att hon var fingerfärdig, och en gång har hon kommit hem asstolt med ett armband hon gjort själv. Så det fanns hopp, tänkte jag. Vi öppnade burken med pärlorna. Kim visade lugnt och stilla hur man trädde på dem på tråden. Och Sienna försökte. I 30 sekunder. Sedan kastade hon ut allt på golvet. Och vägrade demonstrativt att hjälpa till att plocka upp dem.

 

 

 

Jag har ju tidigare nämnt att Sienna i lördags själv fick en tiokrona som hon handlade ett kinderägg för. Detta mest för att det var lång tid till läggdags, halvkasst väder och ungen var rastlös till tusen. Men vår lilla utlfykt har nu fått en annan effekt; Sienna har insett vad man kan göra för pengar.

 

Jag vill ha peng på löööda.

Jaså du? Vad vill du handla för den då? 

Olof.

Ska du handla en Olofdocka? 

Ja. Å ägg. 

Och ett ägg? Men det går ju inte, du har ju bara en peng. Antingen kan man handla Olof, eller ett ägg, eller trycka en liten vovve ur maskinen, eller handla klämmor. Man får välja.

Jag vill ha tååå penga löööda. Å handla tå ägg.

 

Jag vet att alla föräldrar tycker att deras egna barn är sjukt smarta, och att allt de säger är mäkta imponerande. Men ändå. Hon är alltså bara två år, och inser sambandet med att om hon får två pengar får hon köpa två saker. Jag tycker i alla fall att det var i snäpp med Nobelpris-duktigt.

 

Igår blev jag väckt av sambon klockan ett på natten. "Lisa, du måste vakna och hjälpa mig! Det krälar en massa insekter i taket!" Jag gick tveksamt ut i vardagsrummet. Där var två stycken. "Men Kim, jag är ju rädd för insekter, kan inte du ta dem själv?" "Jo, jag kan ta spindeln, men du får ta den andra äckliga grejen som bara krälar omkring." Halvblind som jag är fick jag klättra upp i soffan för att spana in den närmare. Med ansiktet 10 cm från insekten (mer än halvblind, om jag ska vara ärlig) glider den givetvis neråt längs mot mitt håll, medan Kim hysteriskt vrålar "den anfaller!" och kastar sig handlöst bakåt. Dess påstådda attack hade dock fått mig att inse vad det var och jag var inte överdrivet nervös när jag plockade ner den och släppte ut den på balkongen. "Var du inte rädd?" frågade Kim lite darrigt. 

 

Nej. Det var en nyckelpiga.

Sienna behärskar verkligen konsten att rasta sina föräldrar. Efter en mycket regnig förmiddag tog vi med oss ungen till en lekplats, så att hon skulle få springa av sig lite. Tänkte vi. Nu ska de lata jävlarna få se, tänkte hon. I början var det inga problem; hon testade de olika lekställningarna, och när hon ville åka de överhöga rutchkanorna offrade jag och Kim oss varsin gång. Sedan räckte det med åkande, tyckte vi. Det enda jag vill göra på denna stora fina lekplats är att åka monster-rutchkanorna, tänkte Sienna. Så vi kompromissade. Hon fick åka mer, men utan oss. Gärna, skrek ungen, som protesterat i högan sky när vi hade sällskap med henne ner i kanan. Med tydliga order om att klättra försiktigt, skrika till oss vilken av de enorma rutchkanorna hon valde (man kan inte se det nerifrån), och sedan vänta på svar innan hon fick åka ner, skickade vi upp vår lilla Bus helt ensam. Och hon klarade det galant! Men rätt fort upptäckte hon att om hon bytte rutchkana hela tiden fick hennes föräldrar springa omkring som små galna hönor där nere, vilket ju var hysteriskt roligt. Så nu vet jag inte riktigt vem som blev mest rastad, men jag var så illa tvungen att ta en dusch när jag kom hem. 

 

Häromdagen var vi i Folkets Park. Redan när vi kom in genom grindarna började Sienna att vråla i extas. Hon hade nämligen upptäckt en stor klättergrej. I samma uppblåsbara anda som ett hopptorn fanns en lekställning som inbjöd ungarna till att klättra upp för en brant gummivägg för att sedan åka kana ner för den på andra sida, fyra väggar i rad. Jag skulle gissa på att den var lämpad för 7-12-åringar. Sienna gissade att den var lämpad för henne. Och vägrade att låta sig övertalas att låta bli. Så efter en stund fick jag helt enkelt dra av ungen skorna, be en bön, och skicka in henne med ett gäng galningar höga på sockervadd som inte tog minsta lilla hänsyn till min övermodiga Busmus. Och gisses vad hon kämpade. Skrämd, men beslutsam och envis klättrade- och trillade- hon tappert upp och nerför de två första väggarna. Sedan blev det högra och högre och svårare och svårare. Hon ville ha in mig där, men jag är rätt säker på att där var vuxenförbud, och dessutom var jag lika rädd som hon för alla sockerstinna ungar. Så jag sa bestämt att om hon inte klarade det var hon för liten, och då fick hon klättra ut på sidan till mig. Men det ville hon inte. Dels var jag långt bort och där flög barn fram och tillbaka mellan oss, och dels ville hon inte erkänna att hon inte klarade det. Då kom räddaren i nöden! En ung sommarjobbare, vars uppgift var att hålla koll på klättergrejen. Han frågade om hon behövde hjälp, och guidade henne tryggt över de två sista väggarna och åkte den sista långa branta kanan tillsammans med henne. Gud vad lättad jag blev, och oj vad stolt min lilla Bus var! Vad skönt att det finns såna människor. Och så stolt jag är över att Sienna är framåt och vågar ta sig för saker, även om det innebär att jag kommer att få en hjärtattack vid 35.

 

Hur man gör en Busmus lycklig:

 

1. Man låter henne ta en tiokrona från sin spargris.
2. Hon får bära tian till ica.
3. Hon får välja ett kinderägg.
4. Hon får bära det till kassan.
5. Hon får betala själv.

Ibland vet jag inte om det är sjöjungfru eller fisk hon leker, eller om hon har sett för mycket på Americas next top model. Miniposaren.