lamadjur.blogg.se

Efter tio minuter på praktiken idag konstaterade min handledare att det nog var bättre att jag gick hem klockan 14:30 än var med på eftermiddagsmötet. Jag höll vackert med. Men lyckades trevligt nog vara med på allt fram tills dess. Nu är jag dock rätt slut. Så pass att jag faktiskt tänkte lägga mig. Konstigt att lägga sig innan sin fyraåring? Nääääväl?

 

Sienna och Julie gillar att leka zombies. Det är en rätt enkel lek, som går ut på att de går omkring konstigt med armarna utsträckta och säger zooooombie. Leken är dock utmärkt, för de har askul med varandra och behöver inte assistans av en vuxen. Idag blev jag dock nyfiken och kunde inte låta bli att fråga Sienna om hon visste vad zombies äter. Hon svarade nä och frågade mig, så jag sa att jag trodde det var broccoli. Så långt så väl... om inte Kim hade hört oss. Han kände genast att han behövde göra sin faderliga plikt och undervisa det stackars ovetande barnet, och förklarade klart och tydligt att zombies äter människor. Och för att inte lämna något till fantasin bestämde han sig även för att berätta vad exakt zombies är för något- döda människor som kommer upp ur sina gravar för att äta upp de levande. Han glömde dock nämna att de inte fanns på riktigt. Fantastiskt.1. De kommer nog inte leka den underbara leken igen. 2. Sienna kommer nog aldrig att sova igen. 

 

Julie har kommit på att hon inte ska ha blöja mer. Det hade väl varit okej, om hon inte vägrat pottan och toaletten också. Julie tycker alltså att det bästa alternativet är att kissa lite här och var, både på golv och i sina kläder. Det positiva- efter ett par tre nedkissningar ger hon upp och ber om blöja. Vilket hon sedan går med på att ha... tills det är dags för nästa byte. Då börjar karusellen om. Med skrik, tårar och en hel del slag. Att säga att det barnet är bestämt är en underdrift. Kim tror att jag är helknäpp som går med på att låta henne gå omkring utan, men nu när han varit hemma med oss ett par dagar har jag noterat en ökad blöjfri tolerans hos honom också. Hellre torka lite pölar än bli attackerad av en tasmansk jävul liksom.

 

Fördelen med att ungarna är sjuka samtidigt som en själv. 17:30 bad Sienna att få lägga sig. 17:50 ville Julie sova. Nu är jag bänkad i sängen. Första dagen då jag inte tog en riktig powernap (kan dock ha slumrat till vid två tillfällen) och det känns som att jag har varit ute och idrottat hela dagen. Tur att Kim insåg eländet. Kl 10 steg han innanför dörren för att hjälpa till. Han började med att ge oss alvedon och vätska. Bra där, för Sienna började bli uttorkad! Stackars min lilla Bus. Världens sämsta mamma. Och det enda sjuklingen vill göra är att spela spel, vilket jag inte orkar. Dumförkylning! Nu ska vi sooooova och hoppas på bättring till imorgon. 

 

En härlig vårbild! Eller så var det iskallt, och vi gick in efter 20 minuter. Var tvugna att handla då fötnödenheterna var slut här hemma, så jag tänkte att vi skulle ge sken av att vara friska och lyxa till det lite. Sienna åt två tuggor av sin bulle. Då var klockan tre. Innan dess hade hon under dagen ätit två äppleklyftor och en halv falukorvsskiva. Sedan åt hon inget mer innan hon somnade på soffan kl 18. Dag 5 av feber för henne. Dag 4 för mig. Mer död än levande. Tror jag har varit uppe ur sängen totalt 2 timmar idag. Stackars ungarna får sköta sig själva, tom den sjuka. Bad Kim vabba imorgon, men han tror inte att han får det. Bad honom sjuka sig. Han vägrar. Ynk.

"Mamma, jag är trött och orkar inte vara vaken mer" sa Sienna mitt under sitt favoritprogram Labyrint. 

Say what?? Sjuklingen fortsatte med "Och det är inte lönt att du bäddar ner mig som en liten larv. Jag är tröttare än en liten larv. Jag är trött som en björn!" Men naw! Nu har jag bäddat ner min lilla björnunge, och ska själv kasta mig i bingen. 10 timmar per natt plus 2 timmars tupplur är vad min ynklighet kräver. Och det värsta- jag tror inte längre att vi har influensa, utan att det är en mördarförkylning jag och Sienna åkt på. Hon blev nämligen bättre fortare än man brukar, halsen gör aaaaaasont, jag har bara ont i kroppen vid hög feber, och dessutom har jag börjat snora. Men seriöst, hur är det möjligt att vara så här förkyld? Hoppas att inte Kim får det. Då kommer hela familjen få lida. 

 

Vabb med influensadotter medan man själv har influensa är sådär. Ingen sov inatt. Alla var liksom vakna och feberyra och törstiga och förvirrade i omgångar. Slutade med att Sienna och Kim sov på soffan och jag och Jullan i sängen. Idag har jag lämnat Julie på dagis, hämtat skolböcker med en hysterisk skakande frusen dotter vid min sida, inbillat mig att jag pluggat, kastat karamellfärg på golv, väggar, element, fönsterrutor och kyl och frys. Städat karamellfärg. Gjort marsipanfigurer. Försökt tvinga dotter att äta något förutom marsipanfigurer. Försöka tvinga mig att äta. Spelat spel. Sovit. Gnällt. Lyssnat på gnäll. 

 

Kim festade igår. Jag sov som en stock mellan 20-00:30, sedan insåg jag att han inte var hemma. Och att han nog inte skulle komma hem på ett tag. Jag är aschill med att vara själv hemma med ungarna. Jag är inte aschill med att ha Kim rännande ute med galna polare och en massa sprit i kroppen. Framförallt inte sedan han fick diabetes. Har hört att diabetiker dör i fylleceller varje år då de blivit "låga", vilket resulterar i att de beter sig berusat. Är inte helt hundra på om detta är sant, men klockan 2 på natten känns det mycket troligt. Lika troligt kändes det att Sienna som blivit förkyld i själva verket höll på att dö av lunginflammation eller blodförgiftning. Så min sömn resten av natten var sådär. Jag gled in och ur en dvala och hade inte ett dugg koll på vad som hände. T.ex. så trodde jag att Kim kom hem med alla polare och en hög med knark som han stoppade i en väckarklocka. 1. Han knarkar inte. 2. Vi har ingen väckarklocka. 3. Jag blev inte arg. Tre tydliga tecken på att det var en dröm. Fick även för mig att diskmaskinen pajat hela köksgolvet och att vi för hand bände upp det mitt i natten. Och jag drömde att jag via spotify räknade ner uteställets låtar till stängning. Helt logiskt ju. När Kim sedan kom hem så trodde jag givetvis att det också var en dröm. Jag var dessutom uppe två gånger, utan brillor, och konstaterade att han inte kommit än. Smart när man är blind som en mullvad. Så gissa min förvåning när jag hysteriskt ringde honom klockan 5:30 och hörde signalen från soffan? Summa summarium, trots att jag la mig tidigt är jag helt slut. Kan dock inte helt skylla på min oro för Kim, för jag har en viss aning om att sjukdom är på intågande. Sienna är mycket febrig, ynklig och har ont på konstiga ställen. Och jag är ynklig och känner av lite led- och muskelvärk. Hej influensa?

 

Kim är och festar, medan jag är själv hemma med ungarna. Nice, tänkte jag, egentid efter att de har somnat! Jag ska plugga en massa. För trött. Jag ska ta ett långt bad med en ny bok. För trött. Jag ska passa på att se en film som han aldrig vill se. För trött. Jag ska i alla fall läsa ett par sidor. För trött. Jag ska sova. Godnatt. Väl spenderad lördagskväll. 

 

Spelet jag köpte till Sienna för Alla hjärtans dag måste vara världens bästa spel. Snart kan ungen spela yatzy på riktigt! Längtar. 

 

Sienna är rätt fantastisk, säger jag inte helt opartiskt. Hon är smart, rolig, söt, förståndig, och en mycket bra storasyster. Hon gör mig ständigt stolt. Vilket å andra sidan kanske inte säger så mycket, då en förälder typ blir stolt om ens barn går på toa, men ändå. Stolt är jag i alla fall. Men idag blev jag ännu mer stolt än vad jag brukar vara, och vid två tillfällen dessutom. 1. Sienna visste att det var Alla hjärtans dag idag och hade nog förväntat sig en liten present i morse. Det fick hon inte (trots att vi faktiskt köpt en present! Hon skulle nämligen få ett spel, vilket vi tyckte var snäppet lämpligare att ge på kvällen när vi faktiskt har tid att spela med henne. Minskar garanterat morgonbråk om man säger så). Men istället för att tjata och visa sin besvikelse så frågade hon lite hoppfullt om jag skulle rita en teckning till henne på jobb idag. Naaaw! Hon fick en teckning också. 2. De fick popcorn på dagis idag. Sienna valde att SPARA sina, så att hon kunde mysa till det lite extra på kvällen när ett nytt avsnitt av hennes favoritprogram-Labyrinth- släpptes. En hel dag gick hon alltså utan att käka upp popcornen som hon sparat i sin låda (till pedagogernas förtvivlan, anar jag, då de andra barnen fortfarande var rätt sugna efter att de glufsat i sig sina), för att ha dem ikväll. Snacka om karaktär! Modern är mycket stolt. Vilket jag kan ha nämnt ett par gånger. Älskade unge!

 

Fantastiskt trevligt dag idag. Elev sa till ordinarie lärare att hen inte skulle ta illa upp, men att eleven gillade mig mer som lärare. Kaaaaaan visserligen ha berott på att jag kunde ge eleven 1:1 undervisning, men här är vi inte petiga. Beställde böcker inför nästa sva-delkurs, och upptäckte att jag redan läst en. Hell yeah. Fick skickad examensarbetsmall, i vilken jag bara kan lägga in mitt pågående arbete under rätt rubrik. Dessutom har läraren skrivit vad varje delrubrik kan innehålla. Snacka om tidssparande när man är helt ute och cyklar som jag varit. Observatören från förrförra fredagen mejlade min handledare och frågade om hon höll med om att jag borde ha VG i betyg. Trevligt trevligt. Extra bra att min handledare höll med. Och trevligheterna fortsätter. Bio vankas på torsdag kväll med praktikelever, handledare och handledares medmentor. Roligt! Mellan skola och bio ska jag bjuda handledaren på mat här hemma. Svettigt både tidsmässigt och psykmässigt med mina vilddjur, men det ska bli kul ändå. Och sedan bio med stort gäng på fredag och Leos lekland med Julie på lördag, medan Sienna är på kalas där. Känns som en helt okej vecka, om vi säger så. Bra början och bra fortsättning. Och det viktigaste- sedan är det lov!

 

Hela familjen stack iväg på lite ärenden idag. Framförallt Julie tyckte att det var askul. 

 

Problem man inte trodde att man skulle ha innan man skaffade barn- nappen är fel. Inte jag saknar napp. Inte den är av fel material. Inte ens att den är av fel märke. Utan att de har bytt form på nappen. Julies napp har utgått. Jag har anat det, men har förnekat det in i det längsta. Igår fick jag dock panik och mejlade tillverkarna lite hysteriskt. Jag blev inte helt nöjd med svaret, kan jag säga. Napparna har utgått helt och ersatts av den nya modellen. "De flesta barnen vänjer sig snart vid en ny form" skrev de lite fint i mejlet. Absolut. Tar ni Julie så länge? Undrade jag. Skrev jag dock inte. Så nu funderar jag på om vi 1. Ska sluta med napp? (Känns sådär. Jag gillar sömn.) 2. Ska ta bort alla gamla nappar och tvinga Julie att använda nya direkt? (Innebär bla att beställa nya namnnappar till dagis) 3. Låta henne ha en blandad samling, där de gamla efter hand sorteras ut? (Innebär att hon skriker i panik för att hon inte hittar en napp, trots att hon har sjutton stycken runt omkring sig). Snacka om seriöst i-landsproblem. Sånt här löser man inte på en kväll, kan jag säga. 

 

Den när man har fattat snapchat, men ändå inte.

 

 

 

Idag skulle vi ha en chilldag. 2 timmars handledning för examensarbete, men i övrigt mys och lek. Gick sådär. Vaknade högst ofrivilligt klockan 4, då Julie kände sig redo för dagen. Jag var inte redo! Tyvärr var inte Julie heller det egentligen, så dagen har liksom för oss alla kantats av trötthetens tecken. Förutom för Sienna, som idag varit en rastlös och aspigg prick! Examenshandledningen gick sådär. Något av det första handledaren sa var att vi skulle lära av språket X använde. För mig var Xs språk flummigt och obegripligt och mitt självförtroende sjönk i botten. Efter mycket diskuterande om annat avslutade hon sen med att vi inte alls som skulle skriva som X. Jag fattade- och fattar- fortfarande nada. Men som tur är har handledaren skickat tillbaka mitt utkast med en massa kommentarer, så det ska jag läsa när jag är snäppet piggare. Och med snäppet menar jag otroligt mycket. Jag gillar 8-9 timmar. 5 är döden för mig. I alla fall. Hem och avlöste mamma och packade matsäck och tog på Sienna kläder, för att få lite pulkaåkning. Snöar det två gånger per år gäller det att satsa, trötta eller ej. Hämtade Julie, som inte höll med. Hon började protestera lite. Och sedan mycket. Och sedan skrek hon hysteriskt i 1,5 timme medan jag och Sienna mer och mer desperat försökte hitta en lagom brant backe. Vi gav upp och gick hem. Varpå ungens humör vände. Snopet. Men hon gillar verkligen inte att vara utomhus! Sienna får ta igen det imorgon när farmor ska ha hand om sjuklingen. Där finns nämligen en stor härlig backe precis utanför. Och Siennas tolvåriga kusin har tajmat det med en sjukdag hos farmor hon med. Not bad! Kul för Sienna! Och skönt för Julie att slippa. Jag önskar lite att jag fick vara med. Men mest önskar jag att jag fick sova. 19:30 ikväll är väl rimligt?

 

Sienna har fått vattkoppor. Inte helt otippat, då Julies dök upp för två veckor sedan.. och det är två veckors inkubationstid. Så vi var liksom beredda på det. Jag och Kim är nöjda med att både ungarna nu kommer att ha det överstökat, och Sienna känner sig sjukt cool och viktig. Idag har hon nämnt sina vattkoppor och sin "sjukdom" ca 370 000 gånger. Nämner inte vem hon brås på, men det kan vara så att Kim tjatade så mycket om diverse dödliga sjukdomar att jag inte trodde på honom när han fick diabetes. Så får ni gissa själv. I alla fall, saker som Sienna har sagt sedan den första lilla röda pricken visade sig i morse:

• Jag tror att jag har feber
• Jag lovar att inte klia
• Jag kan inte ta mitt linne, för jag har ont i armen
• Det kliar så mycket, så jag kan inte ha kläder
• Man brukar få godis när man är sjuk
• Jag skulle bara testa om det gick att springa med vattkoppor
• Jag lovar att inte klia
• Jag fryser till is
• Jag kan inte sitta, för jag har koppor på rumpan
• Jag kan inte hjälpa dig att städa för jag känner mig så svag
• Jag hoppas att denna veckan går fort, så att jag blir frisk fort
• Jag kan inte äta för jag har fullt av kopoor i munnen
• Jag lovar att inte klia

Var hos en kompis idag med ungarna. Kompisen har också barn. En son i Julies ålder. Det går sådär att föra samtal när man är två trötta småbarnsföräldrar, med vilddjur som härjar runt ens fötter samtidigt som man ska försöka skvalpa i sig lite kaffe. Sådär är egentligen en överdrift. Det går nämligen inte alls.Nedan kommer ett utdrag ur dagens konversation.

 

-Träffar du dina och Pauls gamla polare fortfarande? Pillan och de?

-Nej, det var länge sedan jag träffade Pillan. Men vi ska faktiskt på bio nästa fredag.

-Du och Paul?

 

(Awkward paus. Kompisen ser förvirrat på mig och förklarade sedan att hon menade Pillan)

 

-Ja, så klart. Vad ska ni se?

-Fifty shades of Grey. 

-Den ska jag också se om ett par veckor! Har du läst böckerna?

-Vilka böcker?

 

(Awkward paus. Jag ser förvirrat på kompisen. Greys-böckerna?)

 

Såhär fortsatte det innan vi gav upp och istället ägnade oss åt att titta på våra barn och kommunicera med lite nickar, pekningar och djurläten då och då. Det är tur att man inte är hemmafru och alltid ledig. Tänk om detta var den enda vuxna stimulansen man hade fått? Hade gått sådär i längden känner jag.

 

Jag jobbade som lärare i två år innan jag började plugga till det. Jag älskade jobbet, uppgifterna, kollegorna och ungarna. Och de älskade mig. Kanske inte uppgifterna älskade mig. Men ni fattar. Jag var omtyckt, kände att jag gjorde ett bra jobb och mina ansträngningar uppskattades. Nu har jag praktik, på en skola jag valt själv. Dels för att den var är utmaning och för att den har en bra handledare åt mig, men också för att jag faktiskt gillade och saknade eleverna som var där när jag praktiserade där förra gången. Idag har jag- av ungarna- blivit kritiserad för att jag "inte gör på rätt sätt", dvs som handledaren. De har suckat för att jag inte hunnit hjälpa alla. De har "blivit kränkta" för att jag nämnde att de arbetade med olika texter för att de låg på olika nivåer (till den grad att handledaren fick ljuga för dem och säga att jag missuppfattat det). De har blivit sura för att jag gett dem uppgifter. Ingen verkar ha roligt på mina lektioner. En blev sur för att "jag" inte gav dem längre tid i sporthallen (där de får vara en stund efter förstärkt engelska), trots att jag dels kastade ut de som var där för att göra plats och dels fixade fram en boll till dem. Samma person hade jag suttit en halvtimme med innan, på tu man hand, för att ge enskild hjälp. Jag fick sedan skäll av herren för att jag vinkade hej då åt honom när vi gick. Förutom det ignorerar majoriteten av eleverna mig. Eller struntar i att lära sig mitt namn, trots att jag lärt mig deras (de är ca 125 stycken). Jag är inte van vid att känna mig så här kass. Inte ens tre veckor har gått. Sju veckor kvar. Jag känner mig såhär:

 

Julie har kanske inte världens finaste hårsvall, men idag känns det som att dagis har mobbat henne.