lamadjur.blogg.se

Idag har varit en jobbig dag. Den började med att Kim fick skäll av sin chef för att han ringde och vabbade, medan Bus stod febrig och skrek när jag skulle gå. I skolan höll jag i första lektionen, och det blev sån kaos att jag fick kalla på förstärkning. Kvinnan som kom var samma som hjälpt mig att få jobbet, så min värdighet sjönk drastiskt. Framförallt när en av ungarna spräckte hennes privata mobil. Sedan skickade Kim sms och var hysterisk för att Siennas feber var så hög att hon knappt reagerade på tilltal, och han fick inte tag på vårdcentralen. Hem akut, och då hade ungen tillfälligt piggnat till... dock låg det en kreditupplysning från klarna och väntade på mig. Jag har inte beställt något. Till saken hör dessutom att jag förra veckan fick ett liknande brev från UC, och jag hade inte beställt något då heller. Då hade dessutom jäklarna redan hunnit hämta ut paketet i mitt namn, utan något giltligt ID! Klarna hade i alla fall varit på hugget och stoppat dem då deras mejl var "annorlunda" och beställningen inte liknade mina tidigare. Ny polisanmälan, telefonköer för att spärra mitt personnummer. Snabbt ner i tvättstugan då det inte finns chans att boka om tiden. In med Bus på vårdcentralen. 40.4C, och ungen var så slö att hon inte ens grät när de tog blodprov. Dessutom skakade hon trots tjock tröja och jacka, och var blå om läpparna. Tester som visade att något var fel, men inte vad. Till apoteket. Köer med gamlingar som trängde sig. Hem och laga mat, alldeles för sent. Komma ihåg att man var mitt i tvätten. Lägga en febrig Bus som vällingvägrar för tredje dagen i rad. Upptäcka röran i köket. Hämta tvätt igen.

Så nu har jag minsann förtjänat en glass framför TVn, och det är bäst för Breaking Bad att sista avsnittet är bra!

Bron har börjat igen! Vilken lycka. Älskar skådespelarna, älskar rollerna och älskar handligen. Och det bästa är att Kim också gillar serien- trots att den är svensk! Annars har han någon knäpp avsky för svenska serier och filmer. Knäpp. Finns det bättre filmer än svenska? Not so much, kan jag tycka. Möjligtvis Les Miserable. Inget kan klå Les Miserable. Jag vill se den igen. Helst i Madde och Martins biorum. Snart. Om man heter Madde och har ett biorum och är lite filmsugen kan man ju höra av sig med ett datum, typ. Och bestämma samma datum med en viss Corre. Tills dess får jag roa mig med Bron. Inte helt fel det heller.

 

Tredje dagen med hög feber för Sienna. Hon skriker så fort hon vaknar, huttrar så att hon skakar och sitter med blå läppar i mitt knä och snyftar. Sen får hon alvedon, och en halvtimme senare försöker hon vara aktiv... men misslyckas. I två timmar håller alvedonet, och sedan börjar skrikandet och gråtandet igen. Och vi kan inte ge henne något nytt på länge, utan måste krama den stackars lilla flickan varm. Inte har hon fått i sig mycket mat heller. Fem köttbullar och en ynka smoothie på hela dagen. Kim ska vabba med henne imorgon, och det skär lite i mig att inte jag ska vara den som tar hand om henne. Önskar att jag kunde sätta henne i en bärsjal och bära omkring min lilla koala hela dagen. Och gärna ha henne sovande på mig på natten. Fast det säger till och med hon är för mycket. Innan idag gick vi på en liten promenad så att hon skulle få frisk luft. Hennes "riktiga" vagn rastades för första gången på två månader, och Sienna låg och gnydde i en halvtimme. Sedan slog alvedonet igenom och hon satte sig upp, spottade ut nappen och ville ner och leka lite i sanden. Överlycklig köpte jag en mjukglass och försökte locka henne att äta. Tre tuggor, sedan fick hon nog. Nästan lika lycklig åt jag upp glassen själv. Men så härligt att alvedon finns! Vad gjorde man innan det?

 

Ett under har skett! Kim är sjuk. Sienna är sjuk. Och jag är frisk! Jag, den ynkligaste av alla ynkliga, har klarat mig. Nu inser jag att jag bara genom att skriva denna text riskerar att åka på världens dunderförkylning redan inatt, men ibland får man leva lite vågligt. Kim har varit hemskt sjuk och ynklig sedan i tisdags, och varit hemma från jobb i tre dagar. Sienna började bli hängig i torsdags, och var hemma från förskolan i fredags. Och jag mår hur bra som helst. Härligt, för att då har jag ork och kraft att ta hand om min lilla koala, som varvar dagarna med att blå om läpparna skaka så mycket som hon fryser till att i princip smälta bort av värmen hon utstrålar. Lilla, lilla Bus. Ingen mat har hon fått i sig, då till och med hennes älskade morötter verkar växa i munnen. Vatten dricker hon däremot som en hel kamel, så jag är inte så orolig. Men det är hemskt att se. Samtidigt kan jag inte låta bli att njuta av alla kramar och all närhet man får. Hemsk mamma. Hemsk men frisk. Som dessutom ska ut och dricka öl med kompisar ikväll. Där rök alla mina mammapoäng. Lätt värt det!

 

Efter mitt lilla psykbryt i tisdags tänkte jag att det kunde vara läge att berätta att jag nu har återhämtat mig. Ungarna är positiva när jag undervisar i engelska och visar till och med intresse för läxorna (jag kan ha mutat dem, men vadå? I krig är allt tillåtet, typ), vilket jag kan känna är det viktigaste. Dessutom har jag vid ett kaostillfälle lyckats lugna dem på egen hand, och haft dem sittande vid sina bänkar lagom till läraren kom. Må vara att en elev satt utanför dörren och grät, och att där var en elev som inte tillhörde klassen vid en bänk, men hey, man kan inte begära perfektion, right? Jag har även sett den bra läraren misslyckas med att lugna klassen, vilket gav mig hopp inför framtiden då det inte bara är mig de ignorerar, och jag har sett en elev som lyder mig lacka loss på en av skolans bästa pedagoger. Så jag är rätt nöjd med mig själv för tillfället. Visserligen har jag mejlat en privatskola för att sätta upp Sienna i kö redan nu så att hon inte råkar ut för såna här dårhus i framtiden, men som arbetsplats är det en kul utmaning. Tyvärr får man dock höra hemska historier varje dag. En kille som var stökig bröt ihop totalt när jag gick ut för att ringa hans pappa, och när jag lugnat honom lyckades jag luska ut att han kommer att få stryk av en äldre bror om jag ringer hem. Jag struntade i det telefonsamtalet. En annan kille som jag inte riktigt kommer överrens med har tydligen svårt för alla vuxna, då han enligt en annan lärare "sett en familjemedlem dödas". Jahapp. Trist för dig, men nu vill jag att du sitter ner och räknar till 20 på engelska för mig. Typ. Svårt att veta hur mycket man kan kräva, och hur mycket man kan pressa dem. Men i alla fall, de senaste dagarna har varit bra dagar, och nu har jag lite hopp för framtiden igen.

 

Sienna vaknar ofta med en svintotuss till hår i nacken. En gång när hon var liten och vi inte fick bukt med det klippte vi av eländet, men det kan vi ju inte göra nu. Dessutom har det inte riktigt vuxit ikapp än, så det är fortfarande kortare än resten av håret. Så vår lösning nu är balsamspray. Varje morgon jagar jag en skrikande unge med den illgula flaskan i högsta hugg, och glidtacklar henne medan jag sprayar ner hela hårsvallet. Hon ryser och vrålar och försöker desperat få tag på flaskan så att hon dels kan stoppa mig och dels kan äta korken. Men detta känns inte hållbart i längden. Jag har testat maroccan oil, men funderar på om det är lite overkill att styla sin 1,5-åring? Dessutom hjälpte det bara för stunden. Vad mer kan man göra? När min yngsta kusin gick på dagis och fick lös rakade de av henne håret. Hon var nästan tre år och fick väldigt många sympatiblickar av främlingar som trodde att hon hade cancer. Jag är inte riktigt säker på att det är rätta lösningen för oss. Jag kanske helt enkelt får köpa en laddning mössor och tvinga henne att ha dem på sig även inomhus. Men fram tills dess fortsätter morgonjakten. Må bäste lama vinna.

 

Sienna får inte röra våra tekniska prylar. Hon älskar att starta och stänga datorn, sätta igång och stänga av tv:n, byter gärna kanal och inställningar, och älskar att höja ljud! Allt detta är tabu, och vi försöker desperat gömma kontrollerna för henne... men det går inte så bra. Först la vi dem mitt på soffbordet, men hon växte ikapp det. Sedan la vi dem uppe på tv bänken, men då började hon flytta en pall för att nå dem. Pallen togs bort, men nu har ungjäkeln lärt sig att använda datorn som en trappa, och den är ju inte precis flyttbar. Jag skrek hysteriskt och efter en stund lyssnade hon och gick ner från datorn. Två minuter senare hittade jag henne på sin ministol i färd med att kräla upp på bänken. Vad är nästa lösning? Att lägga dem högst upp på bokhyllan kanske? Kul för mig som är 1.59 lång.

 

Vi stryker tisdagslistan idag. Ungarna har kastat mjölk på mig, hotat mig, trotsat mig, skrikit på mig, hotat varandra, slagit varandra, skolkat, fuskat och medvetet förstört skolans saker. Dessutom fick jag skäll av en pappa för att rektorn inte tog tag i saker, och sekreteraren har fortfarande inte gett mig ett anställningsbevis. En halvtimme innan jag skulle sluta skickade en av lärarna hem mig, innan jag bröt ihop. Tur var det. Jag hann inte mer än till kapprummet innan jag började snyfta som en liten skrämd kanin. Och imorgon ska jag hålla i lektioner i samma klass. Ibland är inte jobbet så kul, trots allt.

Sedan Sienna började bada i badkaret utan balja har vi haft lite problem med att faktiskt få henne ren; hon har nämligen inte badat utan vadat. Med vatten upp till knäna har hon traskat omkring och kastat ankor, och råvägrat att sätta sig ner eller bli avsköljd. Men häromdagen kom jag på lösningen- hon vill ha ett "riktigt" bad. Det ska vara varmt så att man svettas och badrumsspegeln immar igen, och det ska vara så djupt att man nästan, nästan inte når över ytan om man sitter ner. Jag insåg det när jag badade med henne och huttrande fyllde på mer och mer vatten i varmare och varmare temperatur till jag var nöjd... och då satte sig ungen ner och började leka. Och tydligen fungerade det när hon badar ensam också. Härligt! En glad Busmus som gärna plaskar i en halvtimme, och en glad mamma som ser ungen bli renare och renare utan bråk.

 

Vi har två återkommande problem, jag och ungarna på skolan.

 

Det första är att de envisas med att kalla mig "mannen". Gärna i samband med en svordom. Eftersom jag inte tycker att "smuts" är någon vidare bra diss blir jag nästan mer irriterad av att de hela tiden "mannar" mig. Jag har försökt förklara att jag inte är en hermafrodit utan att jag är en kvinna, men de köper inte argumentet. Och när jag säger till killarna att jag ska börja tilltala dem med "tjejen" om de fortsätter stirrar de bara på mig som en flock får. Vi får se hur vi ska lösa detta.

 

Det andra problemet är att jag har barn. Men ingen ring. De verkar tro att 1. jag har hallucinerat fram Sienna. 2. jag är en "skam" och bor hos min mamma och pappa med min dotter 3. att jag är någon form av Jungfru Maria. För man kan ju inte få barn om man inte är gift. Jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas förklara detta för dem utan att kränka någon tradition eller halka in på sexualkunskap- vilket inte verkar vara en bra idé med mitt gäng. Har övervägt att köpa en snygg ring och placera den på ett lämpligt finger, men jag känner lite att det vore den mesiga lösningen. Jag och Kim vill inte gifta oss just nu, men vi ville skaffa barn. Jag står för det, och ska inte behöva förklara mig för ett gäng tio-åringar... som dessutom kallar mig mannen. Återkommer när jag har en lösning på detta.

Idag har jag alltså sprungit ett lopp. Jag. Sprungit. Det gick jättebra! I morse var jag inte alls laddad, och hade slängar av både feber, magsjuka och lungcancer. När det inte fungerade som ursäkt låste jag ute hela familjen, i tron att vi inte skulle komma in igen förrän på kvällen, då min mamma med extranycklarna satt på ett plan på väg hem från Grekland. Men det visade sig att Frida också hade ett par extranycklar. Synd bara att hon inte var hemma, vägrade svara i telefon, och att jag inte hade vare sig nummer till, adress till eller var facebook-vän med personen som jag anade att hon var hos. Men efter lite snokade väcktes han av en knäpp syrra som vackert frågade om där fanns en Frida i lägenheten. Score! Så Sienna fick både lunch och tupplur hemma, och jag hann iväg till loppet. Och klarade det alltså. Plats 517 av 1081. Not bad, tycker jag. Mycket stolt. Men hädanefter ska jag hålla mig låååångt borta från Corre och Madde när de snackar lopp på fyllan. Ett par varv runt ankdammen i Slottsparken ett par dagar i veckan räcker gått och väl för mig.

 

 

 

Jag sitter och rättar engelskförhör. Dagens bästa var en översättning på "I like cats and dogs". En liten tjej i min klass svarade "jag liknar katter och hundar". Naw! Jag tänkte låta min andra klass skippa förhöret eftersom de hade fotografering då, men detta var så roligt att jag nu överväger om jag ska tvinga dem att göra det ändå. Synd bara att deras nästa engelsklektion är på måndag, klockan 8.20. De kommer att hata mig. Kan vara värt det.

Det finns många trevliga fördelar med mitt nya jobb. Risken finns att jag kanske låter aningen klämkäck om jag skriver ett inlägg om varenda en positiv sak, så därför tänkte jag göra en lista och rabbla allt på en och samma gång. Och detta har givetvis inget att göra med att jag älskar listor och tar varje tillfälle i akt att skriva dem.

Min morfar lever fortfarande. Han motionsgår regelbundet, har flickvän, kör en lexus men funderar på att byta den mot en merca, reser flera gånger om året och är mycket insatt i politik. Han är även 82 år. I söndags var vi och hälsade på krutgubben med Sienna, och jag var lite nervös för hur hon skulle uppföra sig. Eller, jag visste ju att hon inte kunde det, så jag var nervös för vad och hur mycket hon skulle förstöra. Men det gick stålande. Den gamle mannen och den lilla flickan fann varandra direkt, och jag och Kim hade inte mycket att bidra med. De käkade kanelsnäckor, skålade i kaffe, hon hämtade cigg till honom, och han retade henne för att hon inte fick leka med saxen. När vi skulle gå hem fick hon med sig en kramispanda som jag lekt med när jag var liten, och två timmar efter att vi kommit hem ringde morfar för att berätta vilken härlig dotter vi har. Så himla underbart! Nu har vi bara ett problem- vad ska vi kalla honom? Han är ju inte hennes morfar, och en sådan har hon redan. Men gammelmorfar blir för långt, och moffi lejon (som han av någon anledning kallar sig själv) är ju inte heller så kort. Dessutom är det skumt. Så vad har vi kvar? Jag spånar lite på om Moffi är rätta titeln. Det låter halvfånigt på en så rakryggad herre, men samtidigt är det lätt att säga. Vad kallar era barn sina gammelfar- och morföräldrar?

Vi har som regel att Sienna inte får leka med våra mobiler. Denna regel infördes i samband med att hon krossade glaset på vår läsplatta, så vi känner inte att vi är hemska föräldrar här. Men Sienna tycker såklart det. I alla fall, tanken är att hon inte ska få använda våra mobiler. Problemet är att de är väldigt bra barnvakter om man måste få något gjort i hemmet, typ förbereda maten eller diska. Så lite då och då får hon leka med dem. Nu har dock ungen upptäckt en sak som ställer till det väldigt för mig; den gröna luren. Hon vet att om hon trycker på den så kommer någon att prata med henne, och hon älskar att snacka i telefon. Hittintills har hon ringt Thilde, Emma och min mamma... som var i Grekland. Tack för den. Min lösning är att gömma den gröna luren, men dels är detta lite drygt när jag måste ringa någon och inte hittar eländet, och dels är det dryg eftersom Sienna das Snokare hittar den ändå! I-lands problem delux, skulle jag vilja påstå.

 

Min lilla Bus på på vägen hem från förskolan när vi var tvugna att promenera hela vägen, eftersom någon släppt ut luften på min cykel. Sienna måste nu vara på dagis mellan 07:30 och 14:45, vilket känns helt okej. Hon är tröttare och lite gnälligare, men det är ändå hanterbart. Vissa måste lämna sina barn mellan 7-17, så jag är ändå tacksam. Dessutom har jag jooooobb! Och gladare mamma betyder gladare unge, eller hur?

När vi gick på Emporia i lördags, kom Sienna plötsligt på att hon var hungrig. Och som alla vet så är inte ettåringar precis kända för sitt tålamod, utan är det nåt de vill så är det NU det gäller. Alltså hade vi inget val än att leta upp food courtet och beställa lite käk till damen. Jag har tidigare sagt att jag i största möjliga mån ska undvika McDonalds och liknande medan Sienna är liten (till henne då alltså- jag får givetvis käka alla fiskburgare jag vill), så när Kim styrde kosan mot Max's megakö så letade jag runt efter något trevligare alternativ till mig och Sienna. Och hamnade på stället där de har amerikanska pannkakor. Även om jag beställde dessa till mig själv tänkte jag att även här kanske det fanns något vaniljkräm och siraps-fritt till Sienna, så jag frågade. Jovisst, de kunde halvera någon av tre rätter så att det blev en nyttig barnmåltid. Tackar för det! Eftersom Kim hade bänkat sig i Maxkön så fick de även springa och hämta vatten till oss, servera maten trots att vi hade en pipare som tjöt när maten var färdig, och vackert se på när Sienna spillde ner halva food courtet. Service. Sienna skötte sig dock utmärkt, och jag känner att ha med henne på en "riktig" restaurang snart vore inte omöjligt.

Hon kämpade vackert en liten stund, trots alldeles för låg stol...

...sen gav hon upp och avslutade måltiden ståendes.

Att bli motivierad till att springa ett lopp när man är otränad, lönnfet och dessutom blir tomatröd i huvudet såfort man reser sig från soffan är rätt svårt. Jag har försökt träna, men latade mig lite väl länge och blev sedan sjuk och ynklig när det verkligen gällde, så det har inte gått så bra. Och nu är det bara en vecka kvar. Så jag gjorde det enda jag kunde göra- köpte nya, snygga träningskläder! Om inte det peppar mig, så vet jag inte vad som gör det. Så nu hoppas vi på en förkylningsfri vecka och stark medvind nästa söndag!

 

Ikväll blir det restaurangbesök och bio med Corre och Madde. Kim var på after work igår, så det är inte mer än rätt att jag får roa mig lite idag. Undra om Sienna känner samma sak och sticker ut imorgon? I alla fall, middag på Jospers och sedan The Heat. Trevligt värre. Vad som inte var lika trevligt var filmen jag såg igår. Broarna i Madison County. Herrejäklar vad jag tjöt! Vad är meningen med att träffa sitt liv kärlek, om man väljer bort honom sedan? I fyra dagar var huvudrollen lycklig. Fyra dagar, sedan kom hennes familj hem och då skickade hon bort kärleken. Som hon sedan drömde om tills hennes man dog. Och då fick hon inte tag på den hon egentligen älskade, och sedan dog han också. Hon gjorde fel. Är man inte lycklig, då ska man inte stanna. Inte för mannens skull, inte för barnens skull, inte av rädsla för vad andra ska tycka. Så ska det inte vara. Man ska kämpa för att bli lycklig, så hänger allt annat med.

 

Sexorna jag var så rädd för innan framstår som små änglar jämfört med demonerna jag har träffat idag. De okända fyrorna. Jag inser att barnen bara är tio år. Men det verkar inte de göra. De beter sig som ettåringar när det gäller konsekvenstänkandet, har någon illusion om att de är 18 när de har åsikter och i övrigt finns det inte ens en ålder, för jag är inte helt hundra på att de faktiskt är mänskliga. Jag var inte ensam med dem. De är 35 elever, uppdelade i två klasser, med varsin lärare. Jag var assistent i den ena klassen. Och herregud vad det behövdes. Dels eftersom läraren inte kunde undervisa, inte märkte när det var slagsmål, och lät eleverna hoppa på borden. Och dels eftersom eleverna inte ville bli undervisade, hade slagsmål, och hoppade på borden. Jag gjorde inte det när jag var tio. Dagens low point kom när jag bar ut en liten skrikande tjej ur klassrummet för att ta henne till rektorn, hennes två kompanjoner flög ut och rusade iväg, jag hittade en gråtande elev i en hög utanför salen, rektorn var på möte och min elev rymde, jag kom tillbaka i klassrummet och INGEN satt ner, när tre elever stod och sparkade på en kille liggande på golvet.... medan läraren försökte få de andra att göra en gruppuppgift. Och sa att om de var duktiga skulle de få se på film sedan. Say what?! Duktiga? Dessutom klarar de inte av att se på film. Eller ha gruppuppgifter. Eller ha rätt att lämna klassrummet. De behöver sitta ner, ensamma, med varsitt arbetshäfte. Den andra läraren var mycket vettigare, så henne tog jag hjälp av. Hon såg min panik och frustration. Vi ska ha möte med rektorn på måndag.

 

Nu- cola och godisdags!

Sienna har äntligen lärt sig hur man drar saker efter sig! För ett tag sedan skrev jag och berättade hur hon kämpade för att släpa en stackars plastbil efter sig i ett snöre, men inte riktigt redde ut det. Men nu har hon alltiså kommit på knepet. Och inte en dag för tidigt, då jag råkat läsa i hennes bvc-bok att de ska kunna detta vid 1,5-års kollen. Nu för tiden är det dock inte bilen hon släpar, utan sin älskade giraff.

 

Idag när jag hämtade Sienna på dagis stack det upp ett ihoprullat papper ur hennes låda. Förskolepersonalen har vid flera tillfällen lämnat meddelande till oss på detta sätt, om till exempel brist på blöjor eller tips på hur man gör vid sjukdom, så jag trodde att det var något liknande. Men när jag vecklade ut pappret såg jag en underbar liten teckning med Siennas namn på. Barnen har ritat, och personalen har skrivit vem som gjort vad och sparat det åt oss föräldrar. Jag blev så glad för att de anstränger sig för att visa oss vad ungarna gör och kan. Och så stolt jag blev över min lilla Bus!

 

Idag är jag ynklig. Febrig, ont i huvudet och hemsk förkyld. Förbannad för att jag inte kan jogga denna veckan och inte har en chans att klara loppet nästa söndag. Nervös för att jag ska klara "den värsta sjätteklassen" ensam imorgon, när jag dessutom är ynklig. Men det finns ljusglimtar, även om de nu mest flimrar framför mina ögon.

 

• Sienna är friskare än mig, så här behövs inget vabbande.
• Jag har fått fyra arbetsdagar denna veckan.
• Kim ser att jag också går till jobb när jag är sjuk, och inte bara tvingar honom att göra det.
• Dagiset är flexibelt och tillmötesgående när jag panikringer och ändrar Siennas lämnings- och hämtningstider.
• Snart börjar alla härliga serier igen!

Av någon skum anledning, typ Walter Whilte inspirerad från Breaking Bad eller har läst för noggrant på Familjelivs hemsida, så har jag aldrig gett Sienna en macka med kanter. De har liksom skurits bort, oavsett konsistens eller bröd. Sienna har aldrig reagerat på detta eftersom hon aldrig sett vad jag gjort, men idag blev jag distraherad innan jag kastade skalkarna, så de låg kvar på diskbänken medan vi åt mellanmål. Sienna såg såklart dem, och "frågade" vad det var. Jag förklarade att det kom från hennes mackor men att hon inte gillade det. "Låt mig testa", föreslog hon. Vilket jag gjorde. Sedan sa det slurp, så var alla skalkar uppätna och Sienna så mätt att hon inte orkade mackorna. Jag känner mig lite lurad här, men jag vet inte riktigt varför. Men jag slipper nog skära bort skalkarna i framtiden, det stod klart.

 

Sienna ville diska, så jag fyllde en stor låda med vatten och kastade i lite plastbestick och tallrikar och en diskborste, och ställde på en handduk på vardagsrumsgolvet.

 

Ibland känner jag mig som världens bästa mamma...

Idag kör jag och Kim en söndag i sann pensionärsanda; vi ska spela bingo! Jag har inte spelat detta sedan jag var typ tio år, så det blir spännande. Eller, kanske inte jättespännande. Men det blir lite charmigt. Och tröttnar vi finns ju Breaking Bad inte allt för många knapptryckningar bort. Jag önskar nästan att Sienna orkade vara vaken så att hon fick vara med på denna nostalgitripp. Men något säger mig att hon inte hade tyckt att det var lika upphetsande som vi.

 

När Sienna åt lunch innan idag körde hon sin vanliga grottmänniska-style och hivade in köttbullarna med sina små nävar tills jag sa till henne att hon skulle använda gaffeln. Och till min förvåning lyssnade ungen och plockade upp sin plastgaffel och började speta köttbullarna. "Duktig Busmus!" sa jag. Sienna log stort. Två minuter senare satt jag och Kim och snackade vid bordet, när vi hör ett "Duttig!" från Siennas håll, och ser ungen schyffla in en köttbulle med gaffeln. Hon satt alltså och gav sig själv beröm, och blev stålande glad varje gång. Hemskt stolta blev vi. Riktigt lika stolta var vi inte för en timme sedan när det var dags för hennes bad, och Sienna hann göra nummer två på golvet... och därefter berömde sig själv. "Duttig!" tyckte hon. Det tyckte inte vi. Men så kul det är att höra henne snacka mer och mer för varje dag! Tänk om hon kunde kombinera det med ett pottbesök då och då? Då hade ungen varit fullkomlig.

 

Jag har jobbat idag med. Eller, mest spelat bingo och varit rastvakt. Men jag har faktiskt hållt i en mattelektion! Problemet var ju att ungarna inte kan svenska eller engelska, så det blev lite knivigt när de bad om hjälp. Ännu värre när jag förklarade fel för en stackars tjej och sedan skulle försöka rätta till det. Ähm.. ops. Men det löste sig! När jag kom hem fick jag dessutom ett stressat telefonsamtal från rektorn på skolan:

 

"Hej! Det är blabla från blablaSkolan. Jag undrar om du kan jobba på måndag och torsdag. Eller, förresten, gick det bra idag? Och igår? Vi har ju inte hunnit ses. Eller prata. Men det gick bra alltså? Utmärkt! Så, måndag och torsdag? Det är i en sjätteklass. De är... vilda. Alltså, rätt krävande. Du kommer inte att vara enda läraren där, utan mer som resurs. Men jag vill ändå att du är beredd. Känns det okej? Så du är på då? Jättebra! Då ses vi på måndag!"

 

Jag vet inte om jag är mest livrädd eller förväntansfull. Detta kommer att bli en utmaning! Men i vilket fall som helst är det kul att äntligen behövas någonstans. De senaste månaderna har det känts som att jag lika gärna kunnat gräva ner mig och leka sork eller något. Extra lycklig är jag också av att ha upptäckt cykelförrådet på baksidan av skolan. Nu kan jag ställa mitt stackars vrålåk bakom galler varje gång. Skönt att slippa tänka på det när jag blir attackerad av vilda sjätteklassare. Annars hade man lätt kunnat bli distraherad.

 

 

Seriöst, hur kan detta vara möjligt? Har fnittrat hysteriskt nu i en halvtimme.

Spana speciellt in nummer 13.

 

 

Jag inser att länken inte går att klicka på. Tyvärr inser jag inte hur man löser det. Så copy and paste och enjoy!

 

 

 

Idag har jag jobbat. Eller, inte så mycket jobbat som rabblat veckodagar, sparkat fotbollar och sett på Prinsen från Egypten. Men jag fick betalt för det! Tydligen var en skola så desperata efter vikarier att de tog in lilla mig trots att jag saknar all sorts behörighet. Jag är dock grym på svenska och engelska. Synd bara att klassen jag "undervisade i" var en förberedelseklass så att de inte kunde något av de två språken. Men så kan det gå. Kul hade jag i alla fall! Dock blev jag rätt bitter när jag kom ut och insåg att något av de små trollen på skolan hade gett min cykel en trevlig liten punktering. Cykeln visste liksom inte att den stod på Rosengård, så den hade ingen chans. Varför måste de bekräfta alla fördomar? Så jag hämtade Sienna en timme försent, och då hade hon varit på dagis redan sju istället för nio. Hon var sådär glad. Dessutom var vi ju tvugna att gå hem, då Kim hade bilen och min cykel var platt. Det är ungefär 20 minuters gångavstånd till dagiset om man som vuxen går i rask takt. Sienna klarade inte riktigt av det tempot, så jag mutade henne med kex och bar henne största delen av biten. Sedan vi kom innanför dörren har hon skrikigt. Jag hoppas desperat att min cykel klarar prövningen imorgon, för då ska jag och Sienna dessutom tvätta efter jobb. Men jag ska inte klaga, för jag ahr som sagt jobbat! Kan vi få ett litet hallelulja?

Siennas lite försent beställda namnlappar har kommit. Som jag har sett fram emot detta; att slippa skriva hennes namn i kläderna varenda gång hon har på sig ett nytt plagg på dagis. Inte för att jag har gjort det. Jag har liksom väntat på lapparna, och hoppats att inget skulle komma bort under tiden. Och nu har de kommit! Fast jag måste erkänna att det inte var riktigt lika kul att klistra i alla kläder som jag trodde. Efter en stund började jag liksom förhandla med mig själv; "dessa är snart för små", "denna har hon ändå inte på dagis", "det gör inget om detta försvinner" tills jag upptäckte att jag bara satt lappar i skorna och jackorna. Så nu har jag gjort en deal- varje gång jag lägger fram "morgondagens" kläder passar jag också på att klistra i en liten lapp. Då känns det inte lika tråkigt.

 

Häromdagen bestämde sig Sienna för att hon var för stor för att sitta i sin barnsstol, och ville tvunget serveras frukost sittandes på en av de vanliga stolarna. Så jag lät henne testa. Tror inte att det är hållbart än på ett tag.

 

• World war z har kommit ut och ligger och väntar på datorn!
• Sienna var frisk nog för dagis idag.
• Efter noga övervägande skickade jag inte sms till Corre och Madde och sa att jag stukat foten och därför måste skippa loppet, utan tog mig ut och sprang tre plågsamma kilometer. Andra rundan på lika många veckor, på grund av förkylning, sjukt barn och allmänt ynkande. I denna takten kommer jag att vara SÄMRE om 2,5 vecka när loppet är. Det känns ju stabilt. Men dock, jag tog mig ut!
• Sienna överlevde ännu en hårtvätt, och det gick lite bättre än vanligt.
• Jag känner på mig att denna veckan är veckan jag får ett jobb-besked. Eller, jag har i alla fall hopp.

För några år sedan köpte jag och min kompis Mia varsin våg. Det var inte så att vi var sjuktligt viktintresserade, utan bara knäppa nog att bli lite halvkära i vågarnas utseende. Jag hade flyttat hemifrån, så jag kunde hävda att det var för att jag ville ha en våg hemma, men stackars Mia hade ingen ursäkt. Trots det kunde vi alltså inte låta bli. Och sedan dess har jag haft en enligt mig väldigt fin våg i badrummet. Tyvärr gör den inte riktigt sitt jobb. Efter att ha haft en död våg i badrummet och ett konstigt batteri i plånboken hela sommaren tog jag häromdagen tag i saken och letade upp ett likadant batteri i en affär. Och sedan testade jag vågen. Jättenöjd var jag, då jag vägde samma som innan sommaren trots att alla kläder sitter lite obekvämt. Sedan flyttade jag vågen ett par cm, och plötsligt hade jag gått upp tre kilo. Då testade jag att ta ut den i hallen, och då gick jag ner 20! Så nu funderar jag på att ha kvar den i hallen. Men det kan se lite konstigt ut. Andra alternativet är att fortsätta förvara batteriet i plånboken, där det gjorde sitt jobb bättre. Annars kan jag alltid sluta väga mig och helt enkelt köpa större byxor? Eller ta tag i saken och försöka bli lite nyttigare? Och medan jag skriver detta sitter jag med en burkcola och en biskvi bredvid mig... Så svåra beslut.

Eftersom Sienna är lite ynklig med rinnande nos och feber så bestämde jag att vi skulle hålla oss inne idag. Någon höll inte med. Och efter 17 försök av att ta på sig skorna själv och sedan förtvivlat och ursinnigt kasta dem på mig gav jag upp och klädde på ungen. Body, varma byxor, scarf, jacka och mössa. Ut i vagnen. Fem minuter senare hade allt utom bodyn och byxorna åkt av. Och ungen vägrade sitta i sin vagn, utan fick springa omkring och flåsa. Underbar mamma, verkligen. Vilken pli jag har, och så bestämd och konsekvent jag är. Men någon blev nöjd i alla fall.

 

 

 

För ungefär en månad sedan var vi på akuten med Sienna, i samband med en förkylning. Den hade liksom satt sig på luftrören, så vi lilla Busmus pep och rosslade och alla delar av bröstet som inte ska sjunka in enligt google sjönk in. Så vi åkte till akuten och lät ungen inhalera. Och förutom att hon trodde att vi höll på att kväva henne så gick det bra och hon blev snabbt bättre. Vi bestämde dock i samrådan med läkaren att inte få ett recept på inhalator, eftersom det troligtvis var en engångsförteelse. Hon är för gammal för att få förkylningsastma för första gången. Jag och Kim har inte astma. Jag rökte inte under graviditeten. Hon har inte utsatts för rökning i hemmet. Hon har inte haft RS-virus. Så det verkade liksom rätt osannolikt att hon skulle få andningsproblem igen. Och oooooom det nu skulle hända kunde vi bara sticka till vårdcentralen och få recept. Jättebra ju. Förutom att det faktiskt hände igen. Och värre denna gången. Och det var en söndag kväll och vårdcentralen var allt annat än öppen. Så vi fick åka till akuten igen. Och igår nappade vi på erbjudandet om recept, så att vi har hemma i nödfall. Och vår lilla trötta och duktiga unge inhalerade självmant på sjukhuset! Jag var dels stolt och dels småirriterad eftersom läkaren hela tiden bad henne inhalera i ankan, och det var faktiskt en nyckelpiga. Men på det stora hela var jag nöjd. Så nu håller vi tummarna att två gånger är ingen gång. Men om det skulle hända igen så har vi lösningen hemma.

 

Det kan vara så att jag lyfte ner Sienna i klätternätet, mot bättre vetande, för att hon tjatade så mycket. Det kan också vara så att jag inte fick upp henne sen. Min lösning? Att klättra ner bredvid henne. Hjälpte det? Not so much, eftersom jag inte kunde klättra upp med henne, och att kasta henne över nätet kändes sådär tryggt. Tillslut hissade jag ner henne över kanten medan jag inombords bad att 1. ingen skulle se oss 2. hennes små armar inte skulle gå ur led 3. mina armar skulle räcka hela vägen så att hon inte fick "släppas" sista biten. Men vi är hemma, hela och rena och utan att ha mellanlandat på akuten eller hos socialen, så allt gick bra. Så går det när man blir övertalad av en ettåring.