lamadjur.blogg.se

Var hos min morfar idag. Han blir 85 år i sommar, och är störtskön. Vi har dock inte träffats på länge, så vi var där för att lämna julklappar till gubben. Han är sjukt intresserad av allt, men halvdöv. Och Sienna är jättesugen på att snacka, men kan inte stå still i 30 sekunder, vilket krävs för att morfar ska fatta att 1. det är med honom hon pratar 2. få i alla fall en uppfattning om ämnet. Så det blir rätt rörigt om man säger så. Och högljutt. Blev inte bättre av att hans inte så barnförtjusta flickvän (japp!) var där, och att Frida var med, vilket gjorde att Sienna var med spattig än vanligt. Efter tre timmar och två fikor drog vi hem. Då hade Julie gett upp och bara satt och skrek. Det gjorde jag med, fast inombords. Men till min stora glädje däckade båda flickorna i bilen på vägen hem, så jag och Frida fick tillfälle att bara sitta och snacka. Lätt värt såren i öronen från innan.

 

 

Det finns en massa saker som man köper till bebisar som man tror att de behöver- gåstol (Julie tror att hennes ska äta upp henne), olika pipmuggar (Ikeas är den enda ungen dricker ur), söta hårband till fest (blir omedelbart konstiga halsband när Julie har dem på sig). Därför är det lite otippat när man köper en töntsak på skämt, och den sedan används om och om igen. Som Julies solbrillor. Vi köpte dem till Sienna när hon var bebis, för att de var assöta. Men redan efter några månader fick hon användning för dem på riktigt, när vi var en vecka på Kreta. Och nu har de gått i arv till Knubbsälen, som använder dem flitigt trots att det bara är januari! I bilen, i vagnen när Sienna åker pulka och som häromdagen, i vagnen på väg mot babysång. Och dessutom är hon svinsöt i dem!

 

 

Om jag någon gång tvivlar på min utbildning ska jag tänka tillbaka på ikväll. Fem timmar snack och mingel med mina gamla kollegor! Skvaller. Lärarprat. Elevbekymmer. Jag saknar dem, och det! Jag blev knäckt när jag hörde att mina ungar ska vidare till en viss skola. Jag trodde att de alla skulle slussas ut. Vi pratade om nationella prov... Och det kliade i mig av idéer. Och sorg. En av mina gamla elever är utvecklingsstörd, och vet det inte. Och hon kämpar och kämpar och det går inte. Jag vill vara där! Jag vill undervisa. Tycker inte att utbildningen ger så mycket, men jag ska tänka om. Den ger mig lärarlegitimation. Och det är saken som gör att jag får göra det jag älskar! 1,5 år går fort, sen är jag tillbaka. Längtar!

 

"Mamma, titta på mig! Jag är en blandning av Rapunzel och Dr Macstuffin!" 

"Dr McRapunzel?"

"Jaaaaaaa!"

Ibland är det lätt att vara mamma. Man får superberöm och uppskattning för att man lyckats sätta ihop två namn.

 

Notera att det är sängplankan som är måttstock. Notera helst inte soporna i bakgrunden.

 

Den när man hör ungarna skratta och tror att de leker tillsammans... Men det visar sig att Sienna sitter och spottar vatten på Julie.

 

 

På högskolan har man inte mycket att säga till om. Litteraturlistan kom dagen innan första föreläsningen? Synd. Lös det. Alla böcker slut online? Trist. Gissa på tentan. Tid till doktorn? Inte mitt problem. Så när jag upptäckte att denna termins största och viktigaste uppgift skulle lämnas in och redovisas under veckan vi är på Kos blev jag lite hispig. Igår tog jag mod till mig och mejlade läraren. Hans svar? Att jag hade imponerande framförhållning, givetvis kunde lämna in uppgiften tidigare, och att det gick att lösa med kompletterande uppgifter istället för redovisningen. Say what?! Så himla schysst! Han är dessutom superflexibel med vilken upplaga av boken man har, och förklarar alltid så att uppgifterna blir ENKLARE än vad de verkar på pappret. Tvärtemot alla andra högskolelärare då alltså. Lyx! Så nu börjar skolan kännas lite bättre. Jag känner att jag börjar hinna ikapp och få en överblick. En annan fördel är att jag dessutom lär mig köra bil, då jag pendlar till Helsingborg. Jag har övergått från att vara hysteriskt kallsvettig med tunnelseende, till att vara rädd men hyfsat närvarande. Hoppas uppnå normalt tillstånd under denna terminen. 

Jag köpte en jättegullig klänning till Julie idag. Jag kunde inte låta bli, trots att den antagligen typ aldrig kommer att passa, och aldrig vara lagom varm. Ungen tyckte att den var sådär kul.

 

Fick önskemål om att lägga upp receptet på den hemmagjorda vällingen jag gör. Det kan jag absolut göra! Hade gärna låtsats att jag kommit på receptet själv, eller i alla fall ändrat lite så att det blivit mer personligt, men icke. Det enda jag har gjort, förutom att ta för liten pip, är väl att glömma vaniljpulver. Typ varje gång. Men det går tydligen hem ändå! Julie älskar vällingen, och har jag fantasi- eller tidsbrist till ett av mellanmålen så ger jag henne en flaska då med. HÄR är receptet. Skulle man mot all förmoda inte orka klicka på länken, så kommer här en sammanfattning:

 

Blanda 3 msk skrädmjöl, 1 msk dinkelmjöl och 2 msk rapsolja med 2 dl havremjölk. 

Häll 4 dl vatten och 4 dl havremjölk i en kastrull och värm lite. 

Blanda i mjölblandningen i kastrullen.

Koka på svag värme i 5 minuter.

Häll upp på flaska, och ställ in resten i kylen. 

Vällingen håller 3-4 dagar. 

 

• Vi börjar få in vettiga rutiner med Julie. Båda ungarna sover ca 19-07 utan mat (nu ska lillgnäll bara lära sig att stoppa in den tappade nappen också!), och knubbsälen tar två tupplurar om dagen. 
• Julie älskar numera min hemmalagade välling. Vad vi gjort annorlunda? Bytt flaskpipen till en med större hål. Ops!!
• Jag har hyfsad framförhållning med skolan.
• Det är snart vår!
• Jag har två friska och fina ungar

Har precis varit på första hjälpenkurs. Sitter nu i soffan under ett täcke och skakar, blek och ynklig. Sjuk? Nej, livrädd. Vill aldrig, aldrig, aldrig någonsin vara med om något sådant med mina barn. Eller något barn. Men framförallt inte med mina. Hädanefter ska de hållas hemma, enbart med mig, livnäras med flytande föda, låsas in i varsitt vadderat rum utan leksaker och vatten. Typ. Helt otroligt att något barn överlever till vuxen ålder. Vill smyga in och gosa ner mig bredvid dem i deras sängar... Om jag inte riskerat att kväva dem då. Eller väcka dem.

 

En av de små älsklingarna som måste skyddas

 

Kim har fantastisk tilltro till mig. Jag fick hem en bok idag, som ska vara utläst till föreläsningen imorgon. Ungarna har precis däckat, så jag tog boken under armen för att gå in och skumma igenom den medan jag badar, och sa lite spydigt till Kim:

"Tror du att jag hinner läsa ut denna till imorgon, då?" "Ja" 

"Men alltså, skojar du?"

"Nä, du läser ju fort!"

 

Boken är på över 500 sidor. Stora sidor. Med liten text. Och det är ju inte precis skönlitterär skrift. Jag skulle gissa att det hade tagit mig ett dygn att läsa den, om jag hade haft en superhjärna som orkade läsa nonstop. Ikväll är jag glad om jag orkar 40 sidor. Men det var gulligt av honom. 

 

 

Sienna var helvild när hon var liten. Hoppade huvudet först rätt ner i pooler, klättrade upp för klätterställningar gjorda för barn som var fem år äldre, ställde sig på sin cykelsadel och balanserade på ett ben när hon knappt hade fyllt två. Jag och Kim gick omkring i ett ständigt tillstånd av chock och kallsvett. Nu har hon blivit bättre. I fredags fick jag med våld tvinga henne att åka vattenrutchkanan med mig på Hylliebadet- en kana som hon utan tvekan kastat sig nerför ensam och med huvudet först om hon kunnat, för två år sedan. Hon vågar inte hoppa från bassängkanter, trots armpuffar. Hon klättrar visserligen ashögt både i träd och på lekplatser, men hon har liksom lite mer självbevarelsedrift. Förutom när det kommer till ridning. Det ENDA hon vill göra när hon rider är trava, och det är enbart i brist på galopp. Hon tycker inte alls att det är kul när hästarna skrittar eller när hon får borsta dem före och efter ridturen. Två gånger får de trava, och då skriker hon av lycka, trots ihärdigt hyschande från mig. Men efter gång två frågar hon direkt var stallet är, när ridturen är över, och när vi ska hem. Det är liksom meningslöst att fortsätta rida när travomgångarna är förbi, tycker hon. Suck. What to do? Jag tycker att hon är för liten för att få rida på riktigt. Men vi känner ingen med hästar. Kanske ska avvakta helt, och introducera henne för en lite livligare sport. Typ motorcross. För då lär jag och Kim ju vara lugna.

 

 

Hittade en rolig lista inne hos Anna som jag bara var tvungen att sno!

 

Chilldag när man var barn-

• Slappa
• Få lunch
• Läsa lite
• Ta ett bad vila
• Serveras mat
• Se på tv
• Sova

Jag lagar egen mat till Julie. Egen gröt, egen välling, alla måltiderna och mellanmålen. Detta för att jag inte vill att hon ska bli kräsen, vilket kan motverkas av att hon äter vår mat från början, eller få i sig massa onyttigheter som palmolja och onödigt gluten. Himla tur då, att jag och sambon kan hålla emot när hon piper efter syrrans glass. För den lär ju inte vara heltigenom sund.

 

Jag gillar listor. Mycket. Framförallt såna som man kan bocka av och känna sig duktig. Det går inte nu. Skolan är som ett enda stort blurr, och jag har svårt att ens greppa vad vi ska göra. Jag trodde att jag var skolsugen. Det var jag inte- jag är jobbsugen! Jag vill känna riktig stress, av att ha tusen saker att göra och ändå inte hinna. Jag vill bocka av en lista.

Inte ha knepig "jag förstår inte" stress. Vad som är värre är ju att jag veeeeeet vad som är viktigt i skolan, och vad man behöver veta för att bli bra på att undervisa. Och det får vi inte lära oss just nu. De slösar liksom bort undervisningen på annat. Dessutom hinner jag inte att få en av skolböckerna. Och den största muntliga redovisningen är inplanerad till när jag är på Kos. Blä. 

 

Så, nu har jag kräkt av mig.

Två av dagens konversationer med Sienna.

 

"Och sedan, när jag fyller år, vill jag ha kalas!"

"Vet du när du fyller år?"

"Ja, efter Oskar!"

"Oskar?"

"Ja. Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, och julen varar väl till Oskar?"

 

... Ungen vet att hon fyller år efter påsk. Korrekt. Hon tror att påsk heter Oskar. Inte så korrekt. Älskar dock förklaringen. 

 

"Men maaaaaamma! Nu har mina ränder försvunnit! Jag SA att jag inte ville duscha! Nu är de booooorta! Buuuuhhuuuu!!"

"Vilka ränder?"

"De, här på kinderna!"

"Morrhår?"

"JAAA!"

"Men du hade väl inga morrhår?!"

"Jooooo! Ingrid målade dem på mig idag på dagis! Och nu har de försvunnit!"

"Men du hade inga när du kom hem?"

"Nä, hon målade med osynlig färg! Men de skulle dyka upp nu på kvällen, och nu är de boooorta! Ahhhhhh!!!"

 

Jävla Ingrid. Ingen lämplig grej att lura i min unge. Hon trodde säkert att Sienna skulle glömma det när hon kom hem. Inte en chans; Sienna har ju elefantminne. Får nog berätta det för Ingrid imorgon.

 

Har förstått att några av er som läser är lärare, eller pluggar till det. Så jag tänkte höra om någon av er har några av dessa böckerna? Och vill sälja? Har ni dem och bara vill skryta går det givetvis bra det med.

 

• Bunar, N. & Sernhede, O. (red.) (2013). Skolan och ojämlikhetens urbana geografi: om skolan, staden och valfriheten. Göteborg: Daidalos. ISBN: 9789171734198 (209 s.).

 

• Hansén, S. & Forsman, L. (red.) (2011). Allmändidaktik: vetenskap för lärare. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. ISBN: 978-91-44-05783-5 (398 s.) 

 

• Contemporary theories of learning: learning theorists in their own words. New York: Routledge. ISBN -978-0-415-47344-6 (235 s.) Lindström, G. & Pennlert, L. (2012).

• Undervisning i teori och praktik: en introduktion i didaktik. (5. uppl.) Umeå: Fundo. ISBN: 9789197558457. (71 s.) Lundgren, U.P., Säljö, R. & Liberg, C. (red.) (2014)

• Allmändidaktik: vetenskap för lärare. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur. ISBN: 978-91-44-05783-5 (398 s.)

 

• Ledarskap i klassrummet Dahlkwist, M. (2012). Uppdrag lärarledarskap: ledarskap, relationer och grupprocesser. (1. uppl.) Stockholm: Liber.ISBN: 978-91-47-10062-0 (261 s.) Friberg, B. & Hakvoort, I. (red.) (2012).

 

• Konflikthantering i professionellt lärarskap. (2., [rev. Och uppdaterade] uppl.) Malmö: Gleerups. ISBN: 978-91-40-68162-1 (219 s.) Lundgren, U.P., Säljö, R. & Liberg, C. (red.) (2014).

 

• Thornberg, R. (2013). Det sociala livet i skolan: socialpsykologi för lärare. (2. uppl.) Stockholm: Liber.ISBN: 9789147105434 (378 s.) Referenslitteratur Backman, Jarl. (2008). Rapporter och uppsatser. (2., uppdaterade [och utök.]. uppl.) Lund: Studentlitteratur. ISBN: 978-91-44-04826-0 (223 s.).

• Julie klarade tredje natten utan mat, och sov från 19:30- 03:40 utan att gnälla! Kan ha varit så att jag smög in 03:20 för att kolla så att ungen andades.
• Vi har en helt ledig helg framför oss! Typ. Sienna ska rida på söndag, men det är bara kul.
• Det gick superbra i skolan igår. Inget klydd, förstående lärare, bra information.
• Jag har haft en sån tur som har haft Josse mammaledig samtidigt som jag har varit hemma med Julie. Nu ska hon dock flytta, men å andra sidan ska jag plugga, så vi hade kanske inte kunnat ses exakt lika mycket ändå.
• Sienna är numera på dagis 9-16:30 när jag är hemma och pluggar. Skönt att bara gå en runda till- och från dagis, att bara behöva väcka Julie vid ett tillfälle, att Sienna får vara utomhus med de andra avdelningarna (det är de bara efter kl 15, tyvärr). Och skönt att vi får lite paus efter en intensiv höst. Och att jag kan ge Julie lite uppmärksamhet, utan att stressa med hämt- och lämningar och luncher och aktiviteter. 

 

 

När Kim fick diabetes visade det sig att man kunde få ut en nätt summa (och med nätt menar jag typ 200 000!?) på försäkringen, eftersom han numera räknas som 15% invalid. Synd bara att han inte hade någon sjukdomsförsäkring. Det har inte jag heller. I Kims fall är det kört, men eftersom hans diabetes inte botar mig mot framtida sjukdomar så tänkte jag att jag skulle vara smart och teckna en sådan försäkring nu. Så jag mejlade länsförsäkringar och bad dem skicka hem papper till mig. Jag har redan en del försäkringar hos dem. Jag skrev under med namn. Min mejladress har mitt namn i sig. Och ändå skickar de papprena till Julie! Julie. 

Vill nästan känna mig lite förolämpad här.

 

När Julie var åtta dagar var vi på nyföddfotografering hos Anna Arvidsson. Vi blev sjukt nöjda, och framkallade fyra bilder. Nu har vi äntligen fått upp den stora tavlan av flickorna. Det var lite svårt att bestämma var vi skulle ha den, så det tog sju månader. Men det blev rätt bra! Voila!

 

Sienna gillar att prata. Hon började tidigt... Och har inte varit tyst sedan dess. Hade det inte varit så att hon bara sällan pratar i sömne hade hennes stämband nog varit utslitna vid detta laget. Hennes nya grej är beskrivningar. De drar ut i det oändliga, men är egentligen helt meningslösa. 

"Mamma, jag måste kissa!" (väsentlig sak att berätta när man är tre år)

"Okej." (lagom kort svar. Sedan borde samtalet vara över, känner jag.)

"Jag tar den närmsta toan. Den lilla. Den här! Den som inte har badkaret, utan som bara har en toalett och en vask. Den med de blå handdukarna. Den toan som är vid ytterdörren. Som har ett litet hål på dörren, där jag har slått i. Den toan som man kan se härifrån. Den toan tar jag." (suck. Lagom till beskrivningen är slut har ungens blåsa blivit överfull, och jag får torka hallen istället.)

Idag blir jag gammal. Jag vill inte bli gammal, men eftersom alternativet är värre ska jag kanske inte klaga. Känns dock sådär att börja plugga när man är 30 år. Man borde liksom vara klar med det, kan jag känna. Dock har jag hunnit skaffa två barn, och eftersom det tar sin lilla tid känns det hyfsat okej. Jag har även jobbat inom yrket jag ska plugga till, vilket ju måste vara en fördel i framtiden. Försöker jag övertala mig. Men jag känner mig stressad! Jag hade gärna velat hinna resa mer, jobba mer, leka mer med mina barn och umgås mer med folk. Och hur sjutton ska man hinna det, när tiden går så fort? Känns som att jag precis gick i gymnasiet. I alla fall, bitter som jag är så vill jag inte fira min födelsedag. Men jag och Kim var ute och åt i fredags, och han har lovat mig att vi ska rida islandshästar TILLSAMMANS (yeeeey!) i vår, när de är igång efter vintervilan, som present. Av mamma och Frida har jag fått en upplevelse i februari, men jag vet inte vad än. Så lite fördelar finns det allt att fylla år. Hoppas att det känns bättre nästa, när jag blir 31. Min gamla kollega sa att hon fortfarande inte kommit över sin trettioårskris, och hon är 38 (!?), så helt säkert är det inte. Men jag anar det. Annars får jag väl helt enkelt börja ljuga om min ålder. 

 

Idag blir min älskade knubbsäl sju månader. Hur kan tiden gå så fort? 

 

• Älskar mat! Helst i bitar, så att hon kan äta själv. Hittills har nog Kims köttfärssås och spagetti varit favoriten. Den fick hon dock inte äta själv.
• Äter gröt, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat och sedan välling. Allt hemmagjort. 
• Äter tyvärr ersättning en gång varje natt.
• Är i sin säng mellan 19-06, men sover inte de timmarna i sträck.
• Gillar fortfarande att bada.
• Dyrkar Sienna! Skrattar högt när Sienna tramsar och skuttar.
• Kan sitta stadigt sedan en månad tillbaka.
• Ålar omkring som en klocka, men rör sig varken fram eller tillbaka.
• Är väldigt mammig.
• Har storlek 74 i kläder.
• Tar gärna tre powernaps per dag. Jag vill att hon ska ta två, men då hämnas hon med att lägga sig 17:30 istället.

Disney on ice var en hit igår! Tillslut var Sienna så till sig att hon blev imponerad av allt. "Wow, vilken cool lastbil!" skrek hon om bilen som städade isen under pausen. Härligt! Hon fick ha på sig sin Rapunzelklänning, fick en godispåse av mig och en glittersnurra av sin mormor, och odelad uppmärksamhet av mig, mormor och moster. Hon var helt i exstas. Och givetvis däckade hon på bussen på vägen hem, så jag var tvungen att bära henne från hållplatsen. Jag ahr sån träningsvärk att jag knappt kan lyfta armarna, men det var det lätt värt. Härlig kväll med härligt sällskap och fantastisk dotter. Som har blivit så stor!

 

Jag var inte pulkasugen i morse. Det var inte Julie heller. Men när Sienna såg att den älskade snön äntligen lagt sig på marken blev hon helt lyrisk, så vi blev vackert nedröstade. Eftersom vi inte har någon bra backe i närheten tog vi bussen till Holmakullarna. Egentligen tänkte vi byta buss och åka till Bunkeflo, men som en snilleblixt kom jag på det andra alternativet. Och tur var väl det, för på åk två gick pulkan sönder! Snacka om snopet. Och snacka om att Sienna blev vansinnig- på mig! Hon skrek och grät och kastade sig. Jamen såklart var det meningen att förstöra hennes kära pulka nu när vi var påklädda upp till tänderna och dessutom hade tagit bussen till åkstället. Givetvis. Eller inte. Men vi gjorde det bästa av saken och åkte lite cowboystyle på en halv pulka, innan vi en timme senare tog bussen hem. Kort tur, men vi fick i alla fall frisk luft och några härliga åk. Nu har vi laddat om, för snart är det dags för Disney on ice! Gissa om någon är taggad?

 

Idag bjussade Corre och Emmylou mig och Julie på barnvagnsbio. Vi såg En man som heter Ove. Jag kan erkänna att jag kanske inte var helt avslappnad inför besöket, då Julie är sådär på allt som innebär att hon måste vara passiv. Men utrustad med majskrokar, melonbitar och leksaker tog jag mod till mig och begav mig dit. Såhär såg Julie ut innan bion började:

 

• Kim (och de stackars ungarna) körde med mig till Helsingborg idag, så att jag skulle lära mig hitta tills på måndag.
• Vi har mycket roligheter inplanerade. Barnvagnsbio, Disney on ice, middag på Elysee, gäster, islandshästridning och en surprise med mamma och Frida. Och resan! 
• Det går mot ljusare tider (bokstavligt talat, jag försöker inte vara djup)
• Snart natt! Har sett fram emot denna tidpunkt sedan jag vaknade i morse.
• Kim diggade min mat idag! (pastagratängen med kalkon- Tack, Mirre)

Har med kompis hjälp hittat både schema och litteraturlista. Från att ha varit stressad i brist på schema är jag nu stressad för allt annat. Var ligger den jäkla skolan? Hur ska jag hinna få tag på alla böcker? Hur länge har schemat varit uppe, mig ovetandes? Hinner jag köpa en almanacka? Har alla andra redan läst böckerna? Är jag inne på rätt utbildning? Borde jag köpa en skrivare? Får jag praktik i Malmö? Kan man välja grupp själv för grupparbete? Vem är jag? Varför skriker Julie? Typ. Återkommer när jag börjat andas igen. Om någon har begagnade lärarböcker som ni vill bli av med, skriv gärna! Känns som att jag ska läsa alla böcker som finns denna termin.

 

Julie har en speldosa i sin säng. Till hennes stora lycka kan hon numera starta den själv. Först tyckte jag också att det var fantastiskt, eftersom hon då kunde ligga och leka ensam i sängen korta stunder, men ganska snart insåg jag att det nog inte var så bra trots allt. Hon vaknar nämligen till ibland på nätterna, och känner sig lite leksugen. Och även om man har börjat lära sig att ignorera små hostningar och gnölanden, så är det rätt svårt att fortsätta sova när blinka lilla stjärna kör igång. 

 

Var en sväng på Ikea idag. Det var resten av Malmö också. Resten av Malmö gillade nog inte att vi var där, för Julie skrek hysteriskt första halvan av besöket. Sedan upptäckte vi att hon roades om Sienna stimmade runt kring vagnen, så då släppte vi lös den vilda treåringen istället. Hoppande, skuttande och högljutt sjungande flög hon omkring under andra halvan av besöket. Folk måste ha undrat varför vi inte sa till henne. Hade de frågat hade vi ju givetvis förklarat att det var bättre än alternativet- en skrikande knubbsäl-men eftersom de inte frågade kunde vi inte på måfå attackera folk och förklara hur det låg till. Shoppat fick vi i alla fall, och rätt kul var det att ungarna roade varandra, nu i efterhand.

 

Julie är rätt bortskämd med leksaker. Dels har hon alla Siennas gamla, sedan har hon dessutom alla Siennas nya, eftersom man liksom inte kan hindra henne från att nosa på dem. Men som om det inte vore nog har hon dessutom fått egna, för att "det är så synd om henne som bara får ärvda grejer". Av alla dessa färgglada, blinkande och låtande leksaker i överflöd, vad är då hennes favorit? En sked. En röd plastsked, som hon leker med minst en timme varje dag, och gärna har i näven när hon utforskar andra saker också. Alltså... va?

 

Julie flaxar med sked i soffan.

 

Efter en hel vecka full av aktiviteter behövde ungarna en vilodag idag. Och jag med. Och lägenheten behövde desperat ett litet städ. Men så råkade jag kolla väderleksrapporten igår, och det skulle snöa! Fram till 11, sedan skulle nattens snö smälta. Så det var bara att tänka om. Imorse väckte jag en chockad Sienna vid 7:30 och halvvrålade att hon skulle komma upp för att vi skulle åka pulka. På med alla kläder och iväg mot Pildammarna. 

Julie vilar middag och jag har fått i mig ett par koppar kaffe. De två senaste nätterna har ungen sovit mycket bättre, men istället för att känna mig utvilad är jag helt utpumpad. Tycker jag verkar vara ett bra tecken på att kroppen börjar fungera normalt igen. Man BORDE känna sig trött efter en sån här vecka. Vi ska strax iväg till kompisar, men jag vill inte väcka lillgnäll, så vi väntar. För att kunna chilla bad jag Sienna att leka på sitt rum. Och vad gör ungen? Hon svarade "javisst, mamma!" och gick in och satte sig och målade. Ibland älskar man dem lite mer än vanligt. Typ när de är tysta.

 

Snö och pulkadag! Tänkte vi imorse. Men vi tänkte liksom lite fel, för efter att ha byltat på oss upp över öronen, snackat ihop oss med polare, packat matsäck, och panikhandlat en extra termos så upptäckte vi att de påtänkta kullarna i Annestad inte hade någon snö. Snacka om snopet! Så istället åkte vi till Ribban, och hoppades på bättre tur där. Not so much. Hur kan det vara snö på marken, men inte på backarna? Deppiga och askalla med skrikande småsyskon drog vi hem till kompisarna vi hade mött upp, och tröstade oss med kaffe istället. Nu håller vi tummarna för att det kommer mer snö inatt!

 

Häromdagen kom Kim på att vi skulle möblera om i vår lägenhet. Eftersom vi har två barn men bara två sovrum (och jag och Kim gärna vill behålla ett själv) måste ungarna börja dela, i samband med att Julie ska flytta ut från vårt. Eftersom de har lite fler saker än mig och Kim så får de givetvis det stora sovrummet, medan vi knör ihop oss i det lilla. Men att börja med det när Julie inte kan sova 30 minuter i sträck, och att dessutom fixa hela ommöbleringen klockan halv sju på kvällen var inte precis vad jag hade i åtanke när Kim kom på idén häromdagen. Och det är lite här jag hävdar att min käre sambo har någon form av ADHD, för trots att ungarna redan hade börjat gnugga sig i ögonen och jag protesterade så att jag blev blå, satte han igång och skruvade isär vår säng och började flytta omkring möbler. Har han bestämt sig för något ska det liksom ske NU. Så det var bara att bita ihop och flytta möbler för min del också. Även om jag inte riktgit höll med om att det var ett bra tillfälle, så insåg jag att det onekligen skulle gå fortare om jag också hjälpte till. Och riktigt nöjd blev jag! Och Kim. Och Sienna. Inte Julie, tyvärr. För nu skriker hon hysteriskt när vi lägger ner henne i sin säng, trots att det är i princip den enda möblen i lägenheten som står kvar på sin ursprungliga plats. Jag hoppas att det har med förkylningen att göra, och inte att ungen har insett att det betyder att hennes älskade moder kommer att befinna sig i ett annat rum, för då har vi problem.

 

"Titta här Sienna! Kolla vilka små fotspår! Kan du gissa vilket djur de kommer från?" 

"En varg!"

 

Och vad baserar du den gissningen på? Sa jag. Inte. 

 

 

Sienna testade räkor för första gången innan idag. Hon synade dem nooooga och petade försiktigt på dem, till Kims stora irritation.

 

"Vad gör du?!"

"Jag ska bara se så att de inte lever."

"Du tror väl för fan inte att vi har gett dig levande mat! Tror du att räkan ska simma iväg över bordet eller?!"

 

Han är så pedagogiskt, min käre sambo.

 

 

Sienna tyckte dock att det var en cool tanke.

Tack för alla goda tips, stöttningar och avlastningserbjudanden! Inatt kastade jag ut Kim och lillgnäll på soffan vid 21- då hade hon vaknat var femtonde minut i två timmar- och förberedde mig på ännu en mardrömsnatt. Vid 22 kollade jag läget- båda vakna och mycket gnälliga. Men sedan var det tyst, och när jag tassade upp vid midnatt sov de som små stockar. Timmerstockar, typ, för Julie snarkar värre än sin pappa nu under förkylningen. Vid 02 gnällde hon så att jag vaknade, medan Kim som låg skavföttes med henne fortsatte sova lugnt. Lagom till jag groggy hade listat ut var gnället kom ifrån och hittat ungen hade hon somnat om. Vid 05 ville hon gå upp, så då fick hon ersättning och komma in till mig och snacka lite i sängen. Då jag knappt orkade svara somnade hon om av ren uttråkning innan klockan 06 och sov till 8:20. Not bad! Så inatt har vi alla tre fått sova! För säkerhets skull tog jag och Julie dock en två timmar lång tupplur mitt på dagen, för att få lite extra energi. Nu känner jag mig som en ny människa, och hoppas att mitt liv ska börja handla om något annat än sömn. Det är ett rätt tråkigt samtalsämne.

 

Natten blev inte bättre. Kaffekokaren kör på högtryck och ungarna får roa varandra. Undra hur många nätter man kan klara utan sömn?

 

Efter mitt inlägg om att jag fått sova i över sex timmar tog Julies sömn ett par steg bakåt. Och med ett par steg menar jag att hon typ började om. Fast värre. Hon har de senaste tre nätterna vaknat ungefär var 15:e minut! Om det inte är tortyr så vet jag inte vad det är. Igår la jag mig klockan 21, och vid 02 hade jag fortfarande inte fått somna. Jag och Kim har turats om att sova på soffan, vila på dagarna och koka kaffe, och ändå är vi båda väldigt nära bristningsgränsen. Räcker liksom att Sienna spiller ut ett glas vatten för att vi båda ska bryta ihop totalt. Sienna däremot är rastlös och vill uuuuuuuut! Och Julie är asförkyld och mår blä och bara gnäller. Inser att det förklarar sömnen, men helt ärligt, den ungen har ju fler sömnfria nätter än nätter hon faktiskt sover. Kan ju vara sömnbrist som leder till alla ynkligheter? Idag har vi i alla fall lyckats med bedriften att storhandla, och därefter tog Kim ett gnällpass medan jag tog ett rastpass, och trotsade kylan med Sienna. Utrustad med en enorm mängd kläder, varm choklad och ett Jake-svärd, gav vi oss ut på skattjakt på bakgården. En timme stod jag ut, sedan behövde jag tinas upp. Och då protesterade inte ens Sienna, så jag har en känsla av att hon inte precis var helt genomsvettig hon heller. Nu roar Kim barnen med lite pyssel, och ikväll ska vi båda trotsa sömnen och spela kort med Nina och Modi (Kims mamma och hennes man). Vi känner lite att vi båda mår bättre om inte hela vårt liv kretsar just runt sömnen. Sedan hoppas och ber vi att den kommande natten blir i alla fall lite dräglig.

 

 

Inom babyvärlden finns det en sak som heter blw- baby lead weaning- vilket går ut på att bebisen själv får äta redan från början (efter amning). Då de små glina inte är så bra med bestick får de alltså små matbitar. Jag tror säkert att det är hur bra som helst. Man slipper mata barnet, barnet får äta i sin egen takt, barnet får upp aptit och fingerfärdighet och koordinationsförmåga. Men... Små matbitar är bra mycket lättare att sätta i halsen än puré. Och jag är som bekant hysteriskt kvävningsrädd. Alltså har jag ratat denna matmetod av hela mitt hjärta. Det har inte Julie. Denna bestämda lilla dam har tvärtom blivit störtförälskad i grejen, och vill nu inte matas. Vi fick det tydligt bekräftat idag, när den förkylda lilla snorungen inte hade någon aptit och vägrade allt utom ersättning. Jag tog mod till mig och gav henne några delade hallon att roa sig med medan vi åt. De slank ner, trots att hon behandlat mat som om det vore gift under dagen. Därefter fick hon syn på Siennas pannkaka, och viftade väldigt energiskt och bestämt för att signalera vad hon ville. Jag gav henne en liten bit, som hon kastade sig ifrån i ren avsky, så hastigt att hon höll på att trilla ur stolen. Sedan började hon argt vifta igen. Då slängde jag till henne en hel pannkaka och blängde trotsigt på henne. Hon blängde trotsigt tillbaka och åt upp den. Tuuuuur att jag ska gå på första hjälpenkurs om några veckor, för tydligen kör vi numera med blw här hemma.

 

Igår hade jag bestämt mig för att vi skulle ta några fina familjefoton, när vi alla var så fint klädda. Här kommer det bästa: