lamadjur.blogg.se

Det är sällan man som småbarnsförälder har extra energi, men vissa dagar har man bara flyt. Julie sov en bra tupplur och jag fick skolarbete gjort, fick se att jag fått godkänt i första minikursen, det är sol och vi har hunnit vara ute, jag har fixat en massa i köket (som i gjort välling och extra burkmat att frysa in, inte som i målat om och satt upp hyllor-nån måtta med överskottsenergin får det vara). Dessutom har både ungarnas och Kims påskpresenter kommit. De ska få lite duplo och godis/majskorkar och Kim ska få sockerfri nutella. Jag är omåttligt nöjd. Alltså var jag avslappnad när de skulle lägga sig, trots det eviga matbråket med Sienna. Julie däckade som en klubbad säl redan klockan 18, och Sienna fick höra en lååååång saga. Sedan däckade hon med. 19:10. Nu bad och choklad för moi! 

 

Det här med att barnsäkra var lättare med första barnet. 

 

Spaet igår var fantastiskt. Skönt och avkopplade och dessutom fick jag massage! Efteråt bjöds jag på restaurang, och kände mig nöjd och glad och pigg. Så när jag upptäckte att klockan bara var åtta tyckte jag att det var en jättebra idé att dra vidare till Lilla torg med Frida. Idag håller jag inte riktigt med om det. Kom hem vid midnatt, och somnade kanske 00:30. Väcktes en stund senare av att Julie inte hittade sin napp. Gav henne den. Väcktes av att Julie hade napp, men hellre ville sova hos mig. Hämtade henne. Väcktes av att Julie tappat sin napp, och var tvungen att rusa till hennes rum och hämta en extra då jag inte hittade var hon tappat den. Väcktes 05 av att ungen var pigg och leksugen. Gick upp. Borde dricka kaffe, men är för trött för att sätta på kaffekokaren. Om 30 minuter ska vi hem till min mamma för middag och lite släktmingel. Håll tummarna att jag inte somnar! 

 

Lite såhär känner jag mig

Julie är i den härliga fasen då bebisar inte kan vara stilla. Inte en sekund. Till och med när knubbsälen sover så flaxar hon omkring nonstop. Krypa kan hon inte än, även om hon med fokus i blicken kan kämpa sig fram 2 decimeter i ren hysteri, om något lockar. Typ en hårborste eller en sladd. För ett par timmar sedan när jag nattade henne stod hon upp i sin säng. Duktigt att ungen har lärt sig, men varför är bebisars utveckling så idiotisk att de lär sig att ställa sig upp innan de lär sig att sätta sig? (kanske för att det inte går att öva tvärtom, kom jag på precis) Nu blir hon ju astrött och bara skriker. Fast söt är hon i alla fall, när hon precis lyckats och är superstolt. Nu hoppas jag dock att den söta bebisen håller sig liggande inatt, för jag är slut efter redovisningen av de svårlästa kapitlen. Och jag måste ju vara utvilad imorgon, för då blir det spaaaaaaaa!

 

Jag ger upp. Insåg redan innan jag och Kim ens funderade på att skaffa barn att jag skulle bli en hispig morsa, men nu verkar det liksom ha gått helt överstyr. Drog med mig Julie till akuten idag igen. "De svarar inte på vårdcentralen och hon har öroninflammation och oooooont!" brölade jag fram lite lätt hysteriskt. Hon hade inte öroninflammation. Det kan göra lite ont ändå, när man är förkyld. Dramabebis och överrädd mamma är ingen bra kombination. Behöver verkligen spadagen på lördag. Måste sluta ränna till akuten. Borde tagga ner.

Igår var jag väldigt opepp på att vara positiv. Hur kan man vara så orolig som förälder? Med lite perspektiv på saken kan man ju inse att det är lugnt, men så fort det gäller ens egna ungar är man stel av skräck. I alla fall, nu kan jag andas igen. Typ. 

 

• Julie verkar piggare. Dvs anledningen till att jag kan andas.
• Sienna är så stor och duktig och förståndig, och klarar sig själv när allt kretsar kring syrran. Min älskade, duktiga flicka.
• Jag låg bra till i skolplaneringen och fick dessutom plugga i söndags medan Kim tog ut Sienna. Tuuuur, eftersom jag inte hunnit läsa på typ en vecka. Förutom i söndags då.
• Har en underbar lördag att se fram emot. Spa och middag med mamma och syrran. Deras 30-års present till mig. Det som håller mig uppe denna veckan.
• Alla fördelar med att bo i Sverige (och på 2000-talet) när man har en sjuk unge. Gratis sjukvård. Nära till kompetenta läkare. Bvc, vårdcentraler, sjukhus och akutmottagningar. 1177. Google. Alvedon och nyttig mat. Tak över huvudet. Mycket tacksam.

Fortfarande hosta, väs och feber. Vårdcentralen eller akuten igen imorgon. Lilla älskade knubbsäl.

 

Saker man inte kan göra med en sjuk bebis:

Plugga, vila, städa, laga mat, leka eller träffa folk.

 

Saker som jag hade behövt göra:

Plugga, vila, städa, laga mat.

 

Saker som jag vill göra:

Leka och träffa folk.

 

Saker en sjuk bebis hade behövt göra:

Sova och äta.

 

Saker en sjuk bebis inte kan eller vill göra:

Sova och äta.

 

Denna dagen är sådär, i ärlighetens namn. Jag pendlar mellan att tycka synd om Julie, tycka synd om mig, vara irriterad på henne för att hon gnäller, till att bli förbannad på hennes hosta som hindrar henne från att vila. Min stackars lilla knubbsäl! Jag tog med henne ut på en liten promenad för en stund sedan. Frisk luft och solljus är aldrig fel, dessutom hade vi ett paket att hämta. Bambinomatsetet som jag vunnit på Cissis blogg! Det bästa- Julie tyckte att det var världens roligaste leksaker och var gnällfri i säkert tjugo minuter medan jag åt lunch. Not bad. 

 

Kände att jag behövde komma ut idag. När man läser meningar som "Discursive subject positions become a priori categories which individuals seem to occupy in an unproblematic fashion" har man en tendens att bli lite snurrig. Minst sagt. Rätt förtvivlad, är också ett sätt att förklara det. Framförallt när man ska redovisa inför klassen vad tre kapitel handlar om, som alla är skrivna på detta vis. Jag. Har. Ingen. Aning. I alla fall, jag drog med mig ungarna ut och rastade oss. Det var extra kul för Mia kom och joinade. Sienna orkade dock inte cykla hela vägen hem efteråt. Vi kom på en annan lösning.

 

Siennas förkylning verkar vara på bättringsvägen, även om hon fortfarande är lite slö. Julie däremot är en enda stor rosslande blobb. Igår fick vi nog av hennes pipande och kämpande för att få syre, så vi åkte in till akuten med henne. Inte ens inhaleringen hjälpte ju, så vi började få panik. På akuten medgav de att hon lät konstigt, och satte oss genast i ett rum och lät oss träffa en läkare. Han konstaterade att syresättningen visserligen var god, men att hon hade infektion i övre luftvägarna och någon annan infektion i halsen. Han berättade tydligt att det kunde vara RS och att det kunde leda till lunginflammation. Sedan muttrade han tyst något om att han inte alls trodde att hon skulle få det, men att man ju aldrig kunde vara säker. Därefter sa han att det inte fanns mycket att göra utan att vi skulle återkomma vid svårare problem, ifall såna skulle dyka upp. Typ andnöd, att hon började bli blå, slemmig hosta som gjorde att hon inte fick någon luft. Troligtvis inom fem dagar, men det kunde också variera. Rätt hysteriska satte vi oss i bilen och googlade. Är liksom inte RS livsfarligt? Och vad är en infektion i luftvägarna? En förkylning. Vår dotter är förkyld. Givetvis kan detta leda till både lunginflammation och annat, men det är ju ytterst osannolikt. Och det kan hända varje gång man blir sjuk. Suck! Har vi blivit såna hysteriska föräldrar som ränner till akuten för minsta lilla grej, och tar plats från andra som verkligen behöver det? Illa. Men samtidigt var det jäkligt skönt att få höra att den lilla ungen som låter som en kolpatient faktiskt får luft. Nu kan i alla fall vi andas lite, istället för att hela tiden kolla på knubbsälen så att hon inte tuppar av. Lätt värt det. Om än lite pinsamt.

 

 

 

Sienna är lite ambivalent nvad gäller sitt framtida yrkesval. Som tur är så har hon några år på sig. Just nu velar hon mellan astronaut, polis, lärare, superhjälte, prinsessa och vitvaruinstallatör. Och detta ska diskuteras och ältas dag ut och dag in- som att det är ett verkligt bekymmer för treåringar att fundera på. Jag är väl mest hispig för att astronautidén får fäste, och hon bestämmer sig för att förverkliga den. Tänk er rädslan om man hade haft en dotter som skulle åka upp i rymden. Jag vill inte hämma henne, men jag kan inte låta bli att inflika små dumma kommentarer när vi snackar just om rymden, bara för att stoppa idén. Försöker dock lägga band på mig. Hon är i alla fall helt på det klara med att varken jag eller Kim tänker åka med henne, så nu försöker hon värva Julie. Jahapp. Det måste vara det enda som är värre än att ens dotter åker upp i rymden; att båda ens barn gör det!

 

Efter morgonens lilla projekt är hon inte helt främmande för att bli snickare. Här fixar de en träbit som tydligen var i stort behov av en massa skruvar. Givetvis har ungen fått på sig pappas arbetströja. Julie hjälper till och håller träbiten. Eller gnäller hysteriskt och försöker sno den av Sienna, eftersom hon är avundsjuk och förbannad för att hon inte får använda skruvdragaren.

 

Åtta månader gammal, och äntligen fick vi till tofsen! Har ett vagt minne av att Sienna var sex veckor när hon fick sin första rosett. Inte helt rättvist det här, känner jag, som alltid har suktat efter långt svallande hår. Julie verkar ha ärvt mitt och Sienna har fått sin pappas tjocka vackra man.

 

Jag och Julie hade en fullspäckad dag inplanerad idag. Lämna Sienna kl 9, till bvc kl 11 och babysång med Josse kl 13. Rätt tufft då sakerna ligger utspridda i hela Malmö. Och på eftermiddagen funderade mamma på att komma hit. Insåg när jag tänkte efter att Julie varken skulle hinna äta eller sova, så jag avbokade babysången. Tur det, för den visade sig vara inställd! Sedan upptäckte vi att Sienna hade feber igår, så då slapp vi dagislämningen. Och nu ringde de precis från bvc och avbokade vår tid, då sköterskan var sjuk. Nu väntar jag bara på att mamma ska få kalla fötter av Siennas förkylning, och avboka hon med. Från total action till ren chill. Skumt att det aldrig kan vara ett mellanting. Fast det är rätt skönt att vila upp sig lite, ifall Sienna kommer att smitta oss. Föräldrar och bebisar har en tendens att bli mycket ynkligare än storasyskon. Dessutom är det heldag i skolan imorgon, något som man verkligen måste vila upp sig inför. Och med man menar jag jag. Känner att jag inte hänger med i de andras diskussioner och åsikter. De är liksom så taggade och på och ifrågasättande. Jag är mer... Trött.

 

Undrade varför Julie dreglade blått helt plötsligt, när hon satt och lekte med Siennas rittavla. Kan hon ha fått i sig kritsmulor? tänkte jag. Nej, en hel jäkla krita, visade det sig! Ska nog försöka barnsäkra rummet liiiite mer. Hann i alla fall få ut eländet innan ungen svalde.

 

• Har börjat frakta Julie på cykeln kortare sträckor, och sedan mardrömsstarten har det gått bra. Supersmidigt!
• Körningen går bättre och bättre till och från skolan
• Jag känner att jag ligger bra till i tidsplaneringen med skolan, och är mycket lättad över att delkurs ett är avklarad
• Är även laddad inför nästa minikurs som ska innehålla mångfald och genus, samt didaktik.
• Den underbara soldagen vi hade idag!

Idag blir min minsta älskling åtta månader! Här kommer den obligatoriska infolistan.

• Har fått två tänder i nederkäken
• Kan numera snurra i en cirkel både när hon sitter och ligger, men kan fortfarande inte krypa
• Älskar fortfarande mat
• Älskar fortfarande att bada
• Älskar sin välling, och börjar flaxa o studsa varje gång hon ser en flaska
• Sover 19-06, och skriker bara när hon absolut inte hittar någon av de typ sjutton napparna i sängen
• Tar två tupplurar på dagen. Mellan 9-11 och 14-15.
• Visar väldigt tydligt att hon blir glad när hon ser mig, Kim eller Sienna
• Är otroligt mammig, och piper så fort jag kommer inom synhåll för att bli upp-plockad
• Tycker att duplo är något av det roligaste som finns. Och sitt eget kräk,tyvärr, vilket fortfarande dyker upp minst en gång per dag.
• Har börjat jollra seriöst, och framförallt till svar om man snackar med henne
• Storlek 68/74 i kläder.

Julie har sagt sitt första ord! Mamma? Pappa? Titta? Där? Nope... Hon kan säga bok! En bokmalmammas önskedröm har gått i uppfyllelse. Nu är det visserligen inte så att hon säger det med flit, utan det är hennes joller som låter bok, bok, bok med lite spottande mellan raderna. Och ungen tycker inte ens om böcker, utan vill alltid göra något annat- typ bita på en sladd, en mobil eller en fjärrkontroll- när jag läser för henne. Men ändå! Det är ursött. Dessutom sitter hon och studsar upp och ner på sin rumpa i ren lycka när hon säger det. Det bästa är att hon jollrar till svar när man frågar henne något, så nu är våra diskussioner väldigt centrerade kring ämnet. "Hej Julie, vad har du där?"

"Bok, bok, bok"

"Vad läser du?"

"Bok, bok"

"Oj så fin! Vad är det för något?"

"Bok, bok, bok!"

"Titta, har du en bok? Kan Julie säga bok?"

"Bok, bok"

Väldigt underhållande. Ska försöka lägga upp en film på ett samtal på instagram (lamadjur), men med min tekniska oförmåga är det mycket osannolikt att jag lyckas. 

 

Idag har gått i ett- och ändå har vi inte gjort något! Jag förstår varför alla säger att småbarnsåren är tuffa.. Man har ju aldrig tid! Tid till vadå? Ja, till allt! Träffa kompisar, träna, sova, äta, duscha i fred, borsta tänderna ifred och så vidare. Det enda man gör är tvätta och mata och serva ungar. Jag känner mig som en mycket underbetald betjänt. Dessutom är jag bitter för att middagen (laxburgare) blir totalt misslyckad idag. Men jag har rastat barnen i ett par timmar, klämt in en lekplatsträff med min pappa, läst en grej till skolan samt bakat en stor sats pizzabullar som jag tänkte Sienna kunde ha som lunch de dagar vi är på vift. Så helt bortkastad har dagen inte varit. Och när vi ändå är positiva- de små glina somnade kl 18:45 idag. Score! Nu ska här egentidas. 

 

 

Idag har vi firat Vincents namngivning. Hälften rumäner, hälften svenskar och lokalen tillhörde den makedonska ortodoxa församlingen. Snacka om kulturkrock. Men så länge den andra kulturen är lite mer tolerant mot vilda barn, och är helt okej med- och till och med uppmuntrar- att de springer omkring och stojar och stimmar är jag mer än nöjd. Sen skadade det ju inte att alla dansade, att det var rolig musik och att Julie tog en powernap på 1,5 timme. Lyckad kväll! Härligt för Vincent att födas in i ett sånt gäng!

 

Siennas fantasi är på topp just nu. Visserligen har hon älskat fantasilekar ett bra tag, men nu gör hon det även utan medhjälp från andra personer. Skönt, för då slipper jag vara Tages pappa eller häst eller Lilla sjöjungfruns syster. Idag när jag kom in på hennes rum stod hon på en kista och hissade upp en kramispanda i ett snöre... som var fäst i ett diadem hennes hår. Tydligen var hon Rapunzel- att jag inte gissade mig till det av klänningen- och repet var Rapunzels fläta. Vad var då pandan? Jo, hon var givetvis den elaka häxan/låtsasmamman, som hissades upp i tornet. "Men var är Pascal då?" kunde jag inte låta bli att fråga. Då drog hon gardinen åt sidan och visade mig var ödlan gömde sig. "Han är rädd för Flynn Ryder!" Givetvis. Stackars lilla plastödla. Med bara en fot dessutom, för Sienna har tuggat upp den andra (att sluta stoppa saker i munnen efter tre år har hon missat). 

 

 

 

Kolla vad Sienna ska få i födelsedagspresent! En ny cykel.16 tum och med Frozentema! Är vi världens bästa föräldrar eller vad? Stödhjulen ryker dock. Vi veeeet att 16 tum är för 5-8 åringar, och att vår unge bara är snäppet större än en minion, men hon är asgrym på att cykla. Givetvis har hon helt oanandes fått testa en 16-tummare på Biltema, för säkerhets skull. Och för Kims skull, för han trodde mig inte. Dessutom har hon haft sin 12-tummare, som är för 3-5 åringar, sedan hon var knappt två. Skryt, skryt. Nu jäklar ska någon kunna cykla snabbt! Underbart i sommar när vi ska till stranden, och Julie sitter bak på min cykel. Kan det inte bli april snart, så att jag får se hennes min?

 

Julie har fått en tand. En annan är på god väg. Hur vet jag det? Ingen feber, inte lös i magen, inget dregel, matvägrar inte, pillar sig inte mer i munnen. Men har så himla svårt att somna! När hon väl sover gör hon det lika bra aom vanligt, men hon har jättesvårt att komma till ro både på kvällen och vid tupplurarna. Var precis likadant med Sienna. 

 

Julie älskar sladdar. De toppar vilken leksak som helst, när som helst. Till och med när hon är hungrig kan hon låta sig distraheras av en sladd. Därför var det kanske inte helt genomtänkt att låta henne sova middag i vår säng nu när hon blivit lite mer mobil (nej, hon kan inte krypa. Hon är nämligen bara rörlig när hon är i en säng. Fegisknubbsäl.). Men jag var liksom mer orolig för att hon skulle kravla sig ur sängen, och la energi på att bygga in henne där, än rädd för att hon skulle attackera lampsladdarna. Ett misstag. Hon lyckades nämnligen inte bara få tag i en sladd, utan klarade även av att dra ner hela nattlampan över sig. Som tur var gick det bra, men jag hann bli rätt skakig. Och Julie hann bli rätt knäckt. Inte så kncäkt att hon numera är rädd för sladdar, men så knäckt att hon halvskällde på mig i säkert trettio minuter efter händelsen.

 

Snoozy hade sjukt bra rea. Tyvärr har vi inte sjukt bra ekonomi just nu. Fast det var kanske tur, för annars hade jag nog beställt hem hela sortimentet. Nu blev det bara fem plagg. Till Kims fasa beställde jag både matchande shorts och tunikor till tjejerna. Tydligen har det varit en livslång avsky för honom, att ha matchande kläder på barn. What do you know? Dessvärre har jag alltid tyckt att det var gulligt, så jag kommer att matcha dem i smyg när han inte är hemma. Kanske skicka ett ret-mms eller så. Mycket nöjd blev jag med kläderna i alla fall.

 

När katten är borta dansar råttorna på bordet. När Sienna är borta leker Julie med syrrans kök. 

 

• Jag har fått praktikplats! På en skola i Malmö. Skööööönt. Längtar redan till april.
• Första 7,5 hp kursen snart avklarad.
• Sienna har haft ett härligt dygn hos sin mormor, och är både sugen på att stanna där längre (bra tecken) och glad att vara hemma (också bra tecken)
• Är nästan färdig med sista uppgiften för denna kursen. En uppsats. Känner mig rätt nöjd. 
• Snart våååååår!

För några veckor sedan kom Kim hem med en bukett rosor till mig. Det var tulpanens dag, men tydligen hade tulpanerna tagit slut, så han körde på rosor istället. Inte mig emot. Kanske inte lika fint, men de luktar godare. Dessutom är det tanken som räknas! Det mest fascinerande var dock inte att jag fick blommor, utan Siennas beundran av dessa. Man skulle kunna tro att hon aldrig sett blomster innan. "Oj vad fina! Vad gott de luktar! Så snällt av pappa. Titta, vilken härlig färg! Vad lena de är. Var ska de stå? Så fint det blev!" Det blev rätt tydligt att vi måste bli bättre både på att ge varandra blommor, och att ge ungarna det. Tyvärr glömde vi lite bort det. Gissa därför om hon blev glad i lördags när vi hade gäster, och flickan i den familjen gav Sienna blommorna? Hon blev så till sig att vi inte hade hjärta att rätta henne. Underbart sött! Nu måste vi komma ihåg det och regelbundet börja köpa blommor till alla i familjen. Kim ska börja på söndag, när det är alla hjärtans dag. Då ska han skickas iväg till blomsteraffären och köpa varsin stor ros till både Sienna och Julie. Får bli lite tradition.

 

 

 

Sienna har tröttnat på att cykla till sitt dagis. Jag förstår henne. Det är nästan 2 km dit, vilket är rätt långt för en treåring när man ska cykla i stadstrafik, med en mamma bakom sig som vrålar "Titta fram!" "Akta stolpen!" "Håll till höger!" "Bromsa nu!". I blåsig, kallt och regnigt väder dessutom. Och för att göra det ännu värre så är Julie vansinnig när hon ska åka i vagnen, och vrålar och tjuter hysteriskt. Det får mig att vråla hysteriskt på Sienna, för att hon ska skynda sig. Jag är även asstressad för att jag inte vill att Julie ska somna i vagnen, eftersom ett av mina två pluggtillfällen försvinner då. Så det är liksom inte en harmonisk cykeltur, om man säger så. Men Kim jobbar i Lomma, och måste ta bilen dit. Och den enda gången jag och Sienna tog buss till dagis var det nästan värre, eftersom det är rätt långt att gå både hemifrån till hållplatsen, och från bussen till dagis. Alltså måste Sienna cykla. Så idag när hon föreslog att Julie skulle åka på min cykel nappade jag. Dels kanske inte Julie skriker av uttråkning, dels kanske hon inte somnar och dels kanske det går fortare så att jag är mindre stressad, tänkte jag. Vad jag inte tänkte är att det kanske inte är en bra idé att börja med bebisskjuts på cykel när det regnar och blåser. Julie var sådär laddad. Sienna tyckte att det var jätteroligt eftersom vi tävlade. Hennes cykel var SuperZebran, och min var en galopphäst. Och hon vann hela tiden. Men Julie satt där bak och skrek och var assur och jättekall och mycket ynklig. Och oj vad jag hade skuldkänslor! Tror vi får avvakta lääääänge innan nästa gång, om inte ungen ska drabbas av permanent cykelfobi. 

 

 

Julie tror att hon har magiska krafter. Här försöker hon få colaflaskan att sväva, till exempel.

 

Mina barn har någon form av åldershybris. Sienna tror att hon är lika stor som alla andra barn, och att hon därmed kan göra allt de kan.

"Titta när jag hoppar från denna kanten!"

"Neeeeeej! Ner med dig! Där kan du inte hoppa från, det är för högt!"

"Men den pojken kunde ju?"

"Men han är ju för sjutton typ tio år?!"

Julie är likadan. Hon vägrar till exempel att krypa, eftersom bara bebisar ligger på mage. Så lekplatser är sådär just nu. Sienna leker Indiana Jones och flänger omkring på alla olämpliga ställen, och Julie gallskriker i vagnen för att hon vill gunga, åka rutschkana och gräva som de stora barnen. Jag gillar att de tar för sig och är drivna och modiga. Men seriöst, jag är ju livrädd! Tänk när de är femton?

 

 

 

Vi har haft gäster ikväll. Hur man vet att det är en småbarnsfamilj? Klockan har inte slagit 22, men gästerna har redan gått och själv ligger man som en klubbad säl på soffan. Och Siennas gnäll har nått en ny nivå. Gnäll för att hon var kladdig, gnäll för att det var kallt, gnäll för att hon trampade på en lekfisk... Och gnäll för att jag inte hittade hennes lyssköldpadda- som hon hade gömt! Dock en mycket lyckad kväll. Inte minst för att jag lyckades laga kyckling så att den blev perfekt! Härligt att höra för en vegetarian, som inte kan smaka av gästernas mat.

 

Trodde att jag tog en jättesöt bild på Julie, när hon låg och lekte med min hand. Visade sig att det såg ut som att jag petade i hennes näsa. Tur att man har digitalkamera, så att det inte var som på åttiotalet! Tänk att vänta en vecka på ett foto som man trodde var superfint, och med ett motiv som man såklart bara tog en bild av, och så ser det ut som att man har fingret halvvägs uppe i ungens nos. Snopet.

 

Jag kan känna viss irritation när garagegrannen ställer sin bil såhär. Min är den vita. Avståndet mellan dem var inte lika stort som det ser ut här, utan tio centimeter. Jag mätte. Bildörren som hamnat bakom stolpen är Julies. Jag fick alltså lirka ut henne genom den andra bakdörren, där Siennas stol spärrar vägen. Imorgon kommer jag även att få lirka in henne det hållet och försöka spänna fast henne. Eller köra ut ur garaget med vilda babyn lös i baksätet, och spänna fast henne utanför. Känns sådär. Jäkla skitgranne.

 

Eftersom Julie är asmammig, och rätt gnällig om vi ska vara ärliga, så måste jag plugga när hon sover. Det kräver att hon gör det, och dessutom i hyfsat långa pass. Och det kräver rutiner. Vi är inte riktigt framme än, men vi kämpar. Idag kämpade Julie mest, även om hon typ däckade på mållinjen. Somnade sittandes på väg till dagis. Kunde dock sova vidare när vi kommit hem, så att jag fick lite gjort. Yey! Jag förfrös eventuellt några tår när jag öppnade fönster för att slippa ta av ungen overallen, men det var det värt! Hann med så mycket att jag unnade mig en tupplur under eftermiddagspasset. Nu är jag vaken och studiemotiverad... Och Julie sover på min arm. Hmm. Går inte helt bra det här, men vi kämpar vidare.

 

Om det är svårt att plugga med en bebis, är det inget mot att plugga med en treåring och en bebis. Var dock tvungen att ha Sienna hemma från dagis idag. Hon kände alldeles bestämt att det absolut inte gick att gå dit- efter att vi hade bråkat om huruvida hon skulle ha kläder, borsta hår, ta på sig jacka, sluta slåss, ta på sig skor, sluta skrika, cykla själv, vända och hämta ett gosedjur, sluta slita i Julies vagn... Så lagom till jag fattade att detta faktiskt inte gick var vi nästan framme vid dagis. Kan erkänna att jag fick kämpa med mig själv länge innan jag vände. Jag ville plugga! Och orkade inte bråka mer! Och jag var suuuur på henne. Men ändå

Hon är tre. Och kanske bråkade hon i morse just för att hon inte ville till dagis, fast hon inte visste om det? Dessutom tror jag mer att hon ville vara hemma, än att hon inte ville till dagis. Stor skillnad. Från att ha spenderat många timmar med mig ses vi nu nästan bara på helgerna. Så jag kanske ska känna mig hedrad istället för putt, och muta mig med lite cola ikväll så att jag orkar plugga när de har lagt sig istället.