Nu blir det bio med Madde!

 

Eftersom vi har varit på så många aktiviteter de senaste dagarna har utelek liksom hamnat lite i skymundan. Detta är ruskigt hemskt enligt mig och Kim. Vi kommer inte överrens om allt när det gäller uppfostran, men att Sienna ska få vara utomhus varje dag är liksom a och o för oss. Alltså hade vi planerat in denna dagen som en lugn vilodag men med mycket utelek. Dream on, tänkte Sienna, och berättade högljutt att hon skulle "hem!" efter 25 minuter på lekplatsen. Vi lyckades roa henne ytterligare tio, men sen fick det vara nog tyckte ungen. Sienna är dock ett väldigt... aktivt barn, så att vara hemma med henne en hel dag är inte idealiskt. Jag ansträngde mig så att tårarna sprutade, men fick mest "nä!" tillbaka. Framförallt från Kim, som varken tyckte att kojor, kritor eller fingerfärg var någon hit. Men tillslut lyckades vi, och när dagen väl hade gott tror jag att Sienna var rätt nöjd eftersom hon la sig i sin egen säng utan ett enda "nanna pappas säng?". Imorgon kör vi dock på som vanligt, med affärsbesök, mingel och avslutar med lite bio. För moi.

 

Min mamma skickade sms för att kolla läget. Anledningen? Jag har inte bloggat på länge. Men vem hinner med en vild och dagisledig Bus? Vi tillbringar dagarna med att busa med kompisar, terrorisera en viss sambo/pappa och göra utflykter. Igår var det nostalgitrip på Oxievångsbadet. Efter en kvart av "första gången jag kunde ersätta ett amningsmål med en måltid var här" "senast Sienna var här nådde vattnet henne till hakan" "jag har aldrig varit här med ett barn som kan gå själv" skrek Kim rätt ut och sa att han drog hem om jag inte slutade älta. Jahapp. Sienna har även fått testa hämtpizza för första gången, och det var en stor hit. Nu går hon ständigt omkring här hemma och tjatar om pissa. Sådär charmigt. Men lite kul. En annan ny hobby är att smycka sig med en massa tofssssar och hårband... runt nacken och armen. Ofta skriker hon "mamma hälpa, mamma hälpa!" rätt hysteriskt efter ett par minuter. Då har hon lyckats stoppa blodtillförseln till armen. Way to go, lilla Bus.

 

Julen är över, och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite skönt. Inte för att jag inte gillar julen, för jag är fullkomligt kär i den, utan för att jag stressar upp mig så till den milda grad inför alla festligheter att jag är helt utpumpad dagen därpå. Och följande vecka. Och en bra bit in på januari. Sienna har nog känt av detta, för hennes bidrag har varit att sluta sova middag. Yey. Om man någon gång har tvivlat på vem av mamma och barn det är som behöver denna vilotimme mest har det nu blivit smärtsamt klart. Det är jag. Men trots lite sömnbrist och en hysterisk moder hade vi en underbar julafton. Min pappa lekte tomte och fullkomligt strålade av genorositet, Kim blev för en gångs skull glad för julklapparna han fick, och vi lyckades spela julklappsspelet utan arga miner. Pricken över i:et var när vi fick igång ordspelet Alias fram mot midnatt, och min mamma lyckades kväka ur sig groda efter groda. "En kvinna vars man har dött?" (änka, kanske?) Min mammas gissning... "Eva". Äh, va? Jo, men Adam var väl död, försökte hon motivera. Gick inte så bra. Kim blev lockad av/rädd på grund av allt vårt skratt, och bestämde sig för att i vanlig ordning dra ut med några polare. De gör alltid det på julafton. Helt okej för mig, tänkte jag. När han kom hem klockan 03 på natten ändrade jag mig. Tre minuter senare låg han nämligen och sov på köksgolvet, och jag kunde inte få liv i honom. Det räcker med en öl för att få killen att falla i komasömn, så efter en ansenlig mängd hallands fläder är det lättare att flyga än att väcka Kim. Alltså gjorde jag det bästa av situationen; kastade åt honom en kudde och ett täcke och släckte ner i lägenheten och gick och la mig. God Jul liksom. Vid halv nio i morse hörde jag och Sienna lite ynkliga pip från köket och gick dit och hittade en förvånad Kim. "Varför ligger jag på köksgolvet?" "Och varför har jag inga strumpor på mig?". Jadu, jag önskar att jag visste.

 

 

 

Sienna råkade precis ut för en liten incident i badet. Kim tappade upp vattnet till henne, men bad mig att sätta ner ungen och hålla koll då han skulle upp en sväng på vinden. Han nämnde även att jag borde känna på vattnet, så att det blev lagom varmt. Det gjorde jag, och satte det genast på lite varmare, innan jag stoppade i ungen. Och Sienna lekte vackert på och busade vilt, tills hon drog ut proppen. Då började dramat. Jag stack ner handen för att sätta i proppen, och drog snabbt upp den halvskållad. En hastig blick på Siennas ben som blev rödare och rödare fick mig att inse att jag inte hade hallucinerat smärtan, så jag satte hysteriskt igång iskallt vatten. För att det skulle gå fortare körde jag det genom slangen, så att det kom överallt snabbt satan. När jag var nöjd och lillkräftan började få tillbaka sin naturliga färg stängde jag kranen och hängde tillbaka slangen. Problemet är att Sienna brukar leka med blandaren. Och då brukar vattnet alltid vara inställt på ljummet och dessutom komma ut kranen. Så jag reagerade först inte när hon började pilla på sakerna. Inte förrän hon satte igång eländet och iskallt vatten sprutade henne rakt i ansiktet. Hon tog det sådär bra. För att rädda livhanken kastade hon sig ner under ytan, där jag en sekund senare fiskade upp henne i rätt ynkligt skick. Sedan sa hon bestämt "Bada nej" och började kravla sig över badkarskanten. Jag kan inte säga att jag klandrade henne.

 

Jag har följt julkalendern slaviskt detta året. Dels eftersom vi har visat den för ungarna varje dag i skolan, och dels för att Björn Gustavsson och Sissela Benn är med i den. Och lite eftersom jag missade kalendern förra året och när man ser folks miner när man säger det, så verkar det lite som att ha missat Michael Jacksons död. Åtta gånger om. Typ. I alla fall, detta året är den jättebra. Och till Kims förtret envisas jag med att se den även nu när det är jullov. Men jag kan inte riktigt släppa en sak...Stadsministern behövde ett sagogryn för att få igång sin raket, eftersom den inte fungerade. Nu har han snott grynet, vilket gör att Hedenhösarna inte har en chans att åka hem då de också behöver grynet till sin raket. Alltså ska de sno hans raket. Say what?! Hans raket funkar ju inte? Har jag missat nåt?

 

Idag har jag och Sienna varit effektiva. Vi har ränt en massa ärenden på stan, frostat av frysen och städat kylen, och slagit in alla julklapparna. Mest nöjd blev jag med hoppdjursinslagningen. Den fick dock inte Sienna vara med på, för då hade ju hela överraskningen förstörts.

 

Sienna inledde dagen med feber. Inte otippat, eftersom hon somnade med feber igår kväll. Men rätt snopet att behöva sjuka henne sista dagen på dagis. Jag och Kim tänkte dock inte vabba. Kim eftersom de av 13 kollegor redan var 8 frånvarande och chefen hade hotat med en halshuggning av nästa som sjukade sig/vabbade, och jag eftersom det var skolavslutning i skolan... och jag fortfarande inte har lärt mig hur systemet fungerar och hur man skriver ner frånvaro. Som tur är kunde Siennas farmor ställa upp, och var hemma med henne hela dagen. Nice! Hon lyckades till och med få henne att somna i sin egen säng för tuppluren, något jag och Kim misslyckas fatalt med varenda gång Sienna är småsjuk eller har en tand på g. Men nu är det som sagt lov, och jag ska inleda det med en mycket tidig kväll och förhoppningsvis en lång sovmorgon. Och sedan är det myyys och julmusik som gäller. Och fönsterputsning. Kanske. Om jag lyckas muta mig själv.

 

Idag innan läggning sprang det omkring en övertrött naken Busmus i vår lägenhet. Hon vägrade stanna till i 3 sekunder, eftersom jag kanske hann ifatt henne då för att smörja in henne, något hon inte tyckte var en bra idé. Eftersom jag helst inte vill bråka innan läggning så lät jag henne rusa runt, och väntade tålmodigt (medan jag svor högljutt inombords) på hennes rum med lotionen i högsta hugg. Och efter en stund kom en mycket upprörd Busmus traskande, med en leksakssko på foten. Anledningen till att hon var upprörd? Hon hade lagt nappen i skon och nu kom hon inte åt den. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, när jag såg ungens klara frustation. När tårarna började rinna på henne blev dilemmat ännu svårare. Ähm.. ta av dig skon? tänkte jag. Eller stoppa inte ner foten i skon efter att du tryckt ner nappen där? Jag löste dock problemet åt henne, fångade in ungen och fick henne smord och pyjamasklädd. Och ner i sängen utan sko men med fyra extranappar. Sedan skrek ungen i 30 minuter innan hon somnade. Godnatt liksom. Vad bra att jag försökte att inte bråka.

 

• Fick ett paket på posten idag, från tomten. Typ. Kanske från mina gamla vänner Emma och Mia, men då det var helt oväntat och de la kortet inuti paketet kändes det lite som att det var från tomten ett tag. Det kan vara så att paketet redan är öppnat. Och i så fall vill jag passa på att berätta att det innehöll en liten giraff/lamakorsning av trä, som jag och Sienna ska få måla. Förutom att jag inte tänker låta Sienna göra det. Men hon får leka med den i efterhand. Kanske.
• 1,5 dagar kvar tills det är LOOOOV! Tre veckors ledighet. Score! Visserligen obetald, men vem är jag att skåda en given häst i munnen, typ.
• Snart är det jul! Jag längtar värre än ett barn i år, tror jag. Ska bli underbart att se Sienna busa med alla nya leksaker. Dessutom är jag ypperligt nöjd med en eller två till andra släktingar.
• Kim kommer att få en julbonus på jobb. "Bara" 2500 kronor, men än en gång, det där med givna hästar och deras munnar.
• Vill fortfarande älta det där med förlängningen. Njuter som en gnu!!!

Vi har ingen kavel. Detta har vi i och för sig aldrig haft, men det har alltid gått att lösa med hjälp av händerna. Vem bryr sig om det blir lite spretigt och buckligt, liksom? Men i fredags skulle vi ha gäster. Och bjuda på hemmalagad pizza. Och då jag är sådär bra på att laga mat är det rätt viktigt att den inte är knotig och bucklig... Alltså fick jag och Kim improvisera. Man tager vad man haver.

 

Jag snackade med en kompis idag, som berättade om sin stora fina julgran. Sen skickade hon en bild på den. Då var jag givetvis tvungen att skicka en bild på vår inte riktigt lika stora men exakt lika fina julgran. Därefter fick jag några kommentarer till svar.

 

1.Drack ni glögg och åt pepparkakor och sjöng jullåtar när ni hjälptes åt att klä den?

2. Ska ni dansa runt den på julafton?

3. Kommer där en container på parkeringen så ni kan slänga den sen?

4. Fick ni kapa toppen så att den fick plats?

5. Behövde ni köpa fler kulor och längre ljusslinga så att det inte skulle se så magert ut?

6. Var den svår att få hem?

7. Hur lyckas ni komma under grenarna för att vattna den?

8. Tror du att den kommer barra mycket?

9. Tog det lång tid att få den att stå rakt?

10. Visst är de alltid större hemma när man fått upp dem, än vad de såg ut att vara utomhus?

11. Tog det lång tid hos handlaren att välja?

12. Tänk att ni hittade en så stor kruka.. den fick ju knappast plats i en fot.

13. Jag förstår att ni inte har en julgransmatta under, den hade ju försvunnit,

14. Fick Kim stå på en stege för att sätta stjärnan på toppen?

15. Fick du stå långt ifrån för att få med hela granen på bilden när du skulle fota?

16. Får ni återbäring på den?

17. Lyckades handlaren slå in den i nät, eller ni fick inte in den genom röret?

18. Hjälptes ni åt att bära hem den?

19. Hur fick ni in den genom dörren?

20. Ni måste sitta som packade sardeller nu i vardagsrummet, eftersom den tar sån faslig plats!

21. Nu doftar det säkert gott av gran i hela lägenheten.

22. Det märks att ni köpte den i god tid; några dagar innan jul finns ju bara de små kvar.

23. Är det en kungsgran?

24. Visst är det störigt att silverbanden är så korta? Jag gissar att ni fick binda ihop flera stycken!

 

Ska jag känna mig dissad, månntro? Här kommer i alla fall ytterliggare ett par bilder på vår vackra gran.

 

 

Trots fredagen den 13:onde började helgen strålande! Rektorn kallade in mig på sitt kontor för att skriva på kontraktet till nästa termin. När hon såg min förvåning insåg vi att hon hade glömt berätta att jag fått förlängt min anställning, något hon vetat i ett par dagar. Hon bad om ursäkt, medan jag moget stod bredvid och hoppade jämfota av glädje och klappade händerna. Jag var inte sen att förlåta henne. Jag lyckades dock hindra mig från att kasta mig runt halsen på stackaren, och gav mig istället på jakt efter mina elever som jag tvångskramade. Dagens andra höjdounkt var när jag berättade för eleverna i den jobbigaste klassen att jag skulle stanna, och ungarna JUBLADE istället för att bua. Jag satte dem raskt i arbete med en tråkig stencil så att jag fick glädjesnyfta lite ifred. Tredje höjdpunkten på skoldagen var när jag klarade av att ha klasserna utan vikarie, medan de fick vara två lärare i rummet i tio minuter när jag behövde springa iväg på ett ärende. "Vakterna" vågade nämligen inte vara ensamma i den klassen i tio minuter. Rätt stolt var jag. Och med rätt menar jag överdrivet skrytsamt jättestolt. Hade jag kunnat ringa runt till alla mina vänner för att berätta det, och ändå verka normal, hade jag lätt gjort det. Nu nöjer jag mig med att skriva det här. I alla fall. Toppendagen följdes av spelkväll och mingel med Daniel och Magdalena, och lördagen tillbringades med Thilde och Alex och deras underbart söta vilddjur. 2/3 ungar somnade i tid, och vi vuxna kunde se en film! Som pricken över i:et gav Sienna oss sovmorgon både igår och idag. Igår vaknade hon 9:30, och idag gick jag och Kim in och väckte henne klockan 8:30. Det visade sig att 9:30-morgnar funkar sådär när man ska hinna med en tupplur mitt på dagen. Underbar helg! Tack för den, alla medverkande!

 

Medan alla lägger upp fina dagisbilder på instagram och bloggar, får jag nöja mig med att stirra på Siennas gruppbild där hon framför någon konstig imitation av Ringaren i Notre Dame. De valde nämligen att inte ta porträttfoto på Siennas dagis. Rätt hysterisk var jag när jag fick veta det, och kände direkt att detta skulle tas upp på föräldramötet. Vem vill inte ha ett dagisfoto på sin unge, liksom? Ingen, tydligen. För alla jag snackade med tyckte att det var helt oviktigt, och att man faktiskt fotade själv, eller kunde gå till en riktig fotograf, och det var jobbigt att man behövde ta ledigt den dagen för att vara med och så vidare... Snopet. Så jag fick ju vackert bita mig i tungan, och nu när jag har hämtat mig från den stora besvikelsen kan jag ju lite förstå hur de andra tänker. Men sen tittar jag på lilla Quasimodo... och önskar att jag hade ett charmigt porträttfoto på henne också. Lite tröst är det dock att det lilla eländet älskar sin gruppbild, och gärna berättar högt och "tydligt" vad alla heter. Hon har faktiskt lyckats så bra att jag sluppit be personalen om hjälp när jag ska skriva alla ungars namn på baksidan. Not bad, lilla Quassi, not bad.

 

Sienna har nu insett att hon är tillräckligt stark för att flytta sina små stolar, och att de kan bäras från rum till rum. Alltså är numera inget barnsäkert här hemma. Först var hon uppe på sin byrå och pillade, och rev ner både tomte och lampa. Därefter rörde hon sig ut i köket, där vällingflaskan jag hade förberett fick sig en omgång. Det roliga var att jag hade lagt delarna separat eftersom de inte var helt torra, och när jag kom tillbaka var flaskan ihopsatt! Jag måste säga att jag blev lite imponerad av min lilla MacGyver Busmus.

 

Nu är som sagt alla julklappar inhandlade, och jag och Kim kan lugna ner oss i vår bondgårdsjakt. Vi bestämde oss för en Melissa & Doug trävariant, som vi hoppas kunna passa lilla damen. Inte för att vi tror att hon kommer vara sådär värst intresserad av den på julafton, då hon kommer att få obegränsad tillgång till clementiner samt få sin hoppko. Ibland vet man att man har prickat rätt när det gäller presenter, och när Sienna började studsa omkring på julbocken innan idag kände både jag och Kim att hoppkon nog är precis vad Sienna önskar sig. Trevligt, trevligt. I framtiden hoppas vi dock att bondgården också leks lite med. Om inte annat för att den luktar så gott. Sågade de ner trädet i samband med att vi beställde den, kan man undra? Eller inte. Men det luktar så. Fem doftgranar av fem, typ.

 

När blir man glad av att se toalettrullen så här sönderriven?

• Trots att rektorn idag meddelade att hon ska sluta, är det inte kört för mig att få anställning nästa termin. Det finns nämligen en chans att hon anställer mig och en hög med andra assistenter innan hon slutar, så att hon vet att skolan "klarar sig" nästa termin också, oavsett hur mycket pengar den beviljas. Håller tummarna!
• Sienna fick leka med sin farmor i söndags, sin morfar igår och sin mormor idag. Lyckligt lottad Busmus som har så många släktingar omkring sig, som tycker om henne.
• Alla julklapparna inhandlade.
• Ser fram emot en spelkväll på fredag, med ett styck låtsassyster och hennes sambo. Öl och vin inhandlat.
• Vanlig skoldag imorgon. Idag var det idrottsdag. Sådär kul när man bara var vakt under en fotbollsturnering. Ser fram emot lite skolarbete under morgondagen!

Igår, innan pepparkaksbaket och julklappsshoppingen, tyckte jag och Kim att vi skulle ut och rasta Sienna lite. Det stackars barnet har ju varit instängt i flera dagar på grund av blåsten, tänkte vi. Att det stackars barnet kanske inte alls hade lust att vara ute i iskallt regn slog oss inte. Så på med kläder, ut i kylan och bort till Pildammarna. Och tappert gungade Sienna, försökte gräva lite i den frusna marken, sprang in och ut ur lekstugorna och gjorde ett svanhopp ner från en trappa och skrapade upp hakan. Inte förrän mina tår var stelfrusna och Kim inte kunde sluta hacka tänder kände vi att det var dags att dra oss hemåt. "Vill du hem, Sienna? Det är lite kallt." "Jaaaa! Cykel! HEM!" Ähm.. ojdå. Tydligen hade ungen bara lekt för att göra oss till lags. Dessutom hade stackaren fått göra det i gummistövlar, då en viss mamma glömt vinterkängorna på dagis. Visserligen gummistövlar med alpackastrumpor i (tack Mia och Emma), men det finns bara så mycket lamapäls kan göra, och denna gången nådde det inte ändå fram. Men, men, inga tår föll av och efter lite varm mat verkade hon ha glömt pärsen.

 

Idag har Sienna varit hos sin farmor och bakat pepparkakor och lussebullar. Eller kanske ssnarare ätit pepparkakor och lussebullar. Eller i alla fall m&m:sen som skulle dekorera pepperkakorna och russinen som skulle dekorerera lussebullarna. Allt medan hon hysteriskt skrek "min, min" likt fiskmåsarna i Hitta Nemo. Inte för att jag och Kim märkte det, för vi var på Mobilia och julklappsshoppade. Förutom att vi då inte hade så mycket att handla, eftersom jag och min nyfunna kärlek nätshoppingen har fixat allt tillsammans redan. Men lite presenter till julklappsspelet fick vi med oss hem, och dessutom fick vi chans att spana in nya "food-courtet", vilket de i sann Svenne-anda har döpt till mat-hörnan. Gott värre. Nu sover ungen djupt, och jag och Kim ska bänka oss framför Solsidan med lite lösgodis. Inte med pepparkakorna Sienna fick med sig hem. De får hon vackert äta upp själv. Eller bjuda bort på julafton, om någon vågar äta dem. Snapsarna lär ju rensa bort de flesta bakterierna? En lyckad dag, i alla fall. Tack Samor, hälsar Sienna!

 

 

 

 

 

Hela dagen idag har varit snurrig. Vi skulle snabbt ner till Coop för att panta flaskorna, som lite smått har börjat ta över vårt kök. Samtidigt kunde vi leta upp lite vattenfärg, så Sienna hade något kul att göra medan det blåste och var trist ute. Vi glömde flaskorna, och de hade inte färgen. Vidare till Biltema, eftersom Kim skulle köpa lite bilschampoo. Väl där hittade vi ju en massa roliga saker, och kunde inte slita oss. Stressade därifrån eftersom det var mer än en timme "efter Siennas lunchtid". Insåg att vi inte hade mat färdig. Snabbt inom McDonald's. Ungen hatade det. Och blev dessutom blev hon hyper av allt socker från juicen. Vägrade sova och bökade omkring till 15 innan hon däckade och sov till 16. Var sedan vrålhungrig men matvägrade och krävde morötter och clementin. Skrik och panik. Jag och Kim var dessutom emo efter att ha käkat på McDonald's vi med (vad lägger de i maten? Man mår ju seriöst dåligt efteråt?) , och dessutom klubbade efter att ha däckat bredvid lillskrik. Ingen jättebra kombo. Nu har jag i alla fall fått i mig lite rester, mutat Sienna med clementiner så att hon åt lite ravioli, och nu är det bara Kim som vakna från emo-stuket. Sedan hoppas vi på en bättre dag imorgon.

 

Jag vet inte riktigt hur det gick till, men svensklektionen idag slutade med att jag satt med en bok i näven medan ungarna spelade ett NO-spel. Huh? Det värsta är nog ändå att jag lånade boken från en elev, och lyckades skryta med att jag kunde läsa ut den direkt. Så nu har hon tvingat mig att ta hem den och fått mig att lova att jag ska läsa den i helgen. Den handlar om en 14-årig tjej som kan läsa hästars tankar. O, yey.

 

Jag är ett stort fan av Fredrik Backman. Har två av hans tre böcker, och önskar mig den tredje i julklapp. De garanterar skratt och i vissa fall tårar! Jag läser även hans blogg (fredrik.cafe.se) varje dag. Började för ungefär ett år sedan, men snubblade precis över ett äldre inlägg, som jag bara måste dela med mig av. Läs och lyssna.

Personligt meddelande

Till den ganska stressade blonda kvinna i grön Volkswagen Golf, årsmodell 2004, som låg efter mig på Skälbyvägen mellan Hässelby och Barkarby och vidare mot Kista norr om Stockholm strax innan klockan 12 idag.

Jag förstår att du fann det här med att jag höll hastighetsgränsen på alla 30- och 50-sträckor oerhört provocerande. Du gjorde det ganska klart genom att köra uppskattningsvis 15 centimeter bakom min bil i närmare fyra kilometer, försöka köra om mig vid ett rödljus (innan du i sista sekund upptäckte den där Volvon och insåg att vi inte körde på en enkelriktad väg), för att sedan slutligen argt accelerera in till höger om mig när vi nådde en 70-väg och köra om mig på insidan. I drygt 100 kilometer i timmen. I bussfil.

Jag ska inte ta upp din tid i onödan, jag förstår att den är väldigt värdefull för dig. Så jag vill bara i all hast passa på att berätta för dig att för ett drygt år sedan blev jag pappa till en liten pojke. Han har stora bruna ögon och sin mammas ögonfransar. Han älskar bröd men är inte så förtjust i smultron. Han gömmer fjärrkontroller och tyglejon i facket under sätet på sin leksaksbil, och fnittrar så han kiknar när jag hittar dem. Det låter sådär som man tänker sig att champagnebubblor hade låtit om de fnittrat.

Jag vet ingen annan i hela världen som någonsin fått hans farfar att gråta offentligt. Eller garva så högt.

Han blir uttråkad när han inte får vara bland mycket människor, och älskar att stå i centrum. Jag antar att han har fått det förstnämnda från sin mamma, och det sistnämnda från mig. Han har hennes försiktigt mejslade kindben, och mina stora fötter. Han har fyra stora tänder i överkäken, och inte en enda i underkäken. När han blir ledsen trillar det tårar stora som pingisbollar nerför de där små kinderna. När han är sjuk vägrar han sova någon annanstans än i vår säng, med sitt huvud på sin mammas nyckelben och sina fötter i mitt ansikte. Han väcker henne genom att pussa henne på munnen, mig genom att ta mitt armbandsur från sängbordet och slå det i ansiktet på mig.

Och när han och hans mamma dansar. Herregud. De kan lysa upp ett släckt rum när de gör det.

Hans morfar är hans bästa vän. I förra veckan blev han så glad när han kom hem till oss att han kröp rakt in i en vägg. Och han har precis lärt sig gå, han är väldigt stolt över sig själv för det. I augusti börjar han på förskolan. När han ser en hund pekar han överlyckligt och vrålar ”TITTA!!!”.

Och när han skrattar. Herregud. Det är som om något rusar runt barfota på insidan av mitt bröst när han gör det.

Han satt och sov i sin bilstol på passagerarsidan när du körde om oss idag, med det där tyglejonet i famnen. Om jag inte hade bromsat när du gick över i bussfilen och sedan skar tillbaka in i min fil så är det genom hans dörr fronten på din bil hade kraschat. Jag vet inget om dig. Jag vet inte om du sett de där videoklippen på nätet om vad en bil i 100 kilometer i timmen kan göra med en människokropp av kött och blod. Och jag vet inte om du någonsin haft en ettåring sovandes på din mage, lyssnat på hans andetag, och insett hur ofattbart ömtålig den där lilla kroppen är. Jag vet inte om du älskat någonting så mycket någon gång i ditt liv att det känns som om du ska få en hjärtattack.

Men förlåt, jag kommer ifrån ämnet här.

Så hur som helst: Jag ville bara säga att jag hoppas att det där som du hade så bråttom till var väldigt viktigt.

Och att du hann dit i tid.

Jag har precis- cirka 20 år efter resten av befolkningen- upptäckt lyckan i att nätshoppa. Visserligen har jag en eller annan gång slängt iväg en beställning på en pocketbok hos adlibris, eller några foton på fujifilm, men i övrigt har stenåldersmänniskan i mig kännt att man vill "se sakerna live". Se sakerna live my ass; detta är ju underbart! Klick, klick, och så kommer sakerna hem till en inom tre dagar, utan att man behöver köa, stångas med en massa svettiga människor, stressa för att hinna innan stängning och släpa med sig en varm och skrikande Bus som hellre hade gjort ALLT annat än att leta Bodylotion till moster. Typ. (Frida, du kommer inte att få en body lotion, I promise. Bara ett exampel. Men Töda kanske vill ha? Vad önskar han sig?) Så nu har julklappsshoppingen kommit igång på allvar. Stormen Sven kan leka på bäst han vill, det hindrar inte mig. Fram med era önskelistor kära familj! Nu kör vi!

Vilddjuret här hemma har börjat öva sig på kullerbyttor. Och smart som han är så visade Kim henne att det är mjukt och skönt att öva i vår säng. Som saknar ramar.... jippi. Känns som att hon kommer vara helt blåslagen till helgen. Vårt lilla geni (inte Kim då) har även dragit igång med tre-ords-meningar. Visserligen bara vid ett tillfälle, men nu ska vi inte vara såna. "Docka kjama pappa". För att hon inte orkade ge Kim en kram när han bad henne, utan överlät jobbet på dockan. Han blev snopen men jag blev stolt. Och sen tvångkramade vi henne ändå. Gick sådär. Jag bara väntar på att de ska berätta på dagis, att hon har sprungit omrking och deklarerat "inte ssssslåss, inte sssssslåss, Sssssenna inte ssssslåss". (Japp, hon läspar på allt hon säger. Till och med när orden saknar S.) För det går som ett mantra hos oss här hemma. Hur kan en 1,5-åring vara så våldsam? Igår satte hon även tänderna i min arm och axel. Hoppas verkligen att vi kan få bukt med det innan det eskalerar! Hur trist det än är om ens barn blir biten på dagis, så är det rätt mycket pinsammare om man är föräldern till det barn som hugger, kan jag känna.

 

• Allt är så juligt och mysigt
• Trots att vi inte får plats med en gran, lyckades jag tjata till mig en minivariant som nu står och lyser upp vardagsrummet
• Ungarna skötte en engelskuppgift jättebra, trots att jag var tveksam till om de klarade den
• Sienna har fått vara ute och leka idag, trots att han som brukar ta ut dem är sjuk
• Julklapparna har börjat planeras och inhandlas

I söndags begav vi oss på julpyntsjakt direkt efter Siennas tupplur. Ungen vaknade inte förran 14:30, och var då vrålhungrig, så efter att ha kastat i henne lite youghurt fick vi skynda oss. Många affärer som ska rännas i, med korta öppettider och mycket folk brukar vara sådär lyckat, så det är bäst att ha ett par timmar på sig. I alla fall, vi yrde omkring och letade julroser och blockljus och glitter, medan Sienna ynkligt gick omkring och sa att hon skulle smaka allt. Trams, tänkte vi, tror ungen att man kan äta julgransljus? Efter en stund gick hennes klagan över från smaka till macka, och vi tyckte att hon var ännu fånigare. Bara för att hon fick youghurt istället för macka till mellanmål behöver hon väl inte gnälla om det i flera timmar efteråt? Men klagan fortsatte och vi började fundera på om ungen kanske faktiskt var hungrig, och inte hade blivit mätt tidigare. Och så verkade onekligen vara fallet, när hon SLET av pappret på sin lilla Julros och skrek "smaka!" och tog en tugga. Vafan? Behöver jag säga att vi skyndade oss hem. I dörröppningen kastade jag åt den lilla svältande Busmusen ett äpple, som hon i stort sätt slukade helt, samtidigt som Kim tog av henne skorna. Naw. Man känner sig lite elak, när man har låtit sitt barn gå hungrig i flera timmar medan man själv har diskuterat huruvida den grå eller den röda duken passar bäst på vardagsrumsbordet. Samtidigt känner man sig väldigt lyckligt lottad, som kan stilla barnets hunger flera gånger om dagen, varje dag. Alternativet är nästan för hemskt för att tänka.

 

Helgen har, liksom för alla andra i hela Sverige, gått i julens tecken. Igår var jag och Sienna hos min kompis Cornelia och bakade lussekatter, och idag pyntar vi lägenheten. Eller, försöker. Liksom vi igår försökte att baka lussekatter. Corre hade handlat allt, gjort klart hela degen, delade upp den i rätt antal klumpar, höll koll på jäsningarna och tiden i ugnen, och serverade dessutom glögg samtidigt. Jag och vår andra kompis Madde formade klumparna till små lussekatter, medan Sienna mest åt av degen. Men goda blev de i alla fall, och vem som har gjort vad är väl en liten barnslig detalj att haka upp sig på. Och att mina katter kanske blev aaaaaningens fulare än Corres och Maddes tycker jag inte att vi nämner mer. Anledningen till att julpyntandet inte riktigt blev som vi hade tänkt oss beror mest på att vi inte hade tillräckligt med pynt. Kim hävdade bestämt att det var för att vi aldrig pyntat i denna lägenheten, som ju är ett rum större än vår förra. Men där hade jag almanackan på min sida! För även om han inte minns att vi hade julpynt här hela året, så är han rätt säker på att vi flyttade in 1 december, och således hade noterat dess frånvaro förra julen. När Sienna vaknar blir det alltså en tur till Rusta och kanske IKEA, för att komplettera vår pinsamt lilla tomtesamling. Glad första advent, allihopa!