lamadjur.blogg.se

Klockan 18:45 la jag en astrött Sienna. Då sov redan Julie sedan 10 minuter tillbaka. Därefter gick något fel. För när jag efter en liten stund hörde några konstiga ljud och skulle kolla läget, möttes jag av två klarvakna ungar som båda satt och lekte i Julies säng. Jag slet upp Sienna, nattade om dem och sa åt dem att vara tysta. Gick sådär. De hann leka kurragömma (anar att Sienna vann eftersom Julie är hyfsat lätt att hitta i sin spjälsäng), tittut och sjunga för varandra innan jag gav upp och lät dem komma upp. Sedan har de röjt vilt i 45 minuter. Stört mitt tv-tittande, borstat sina och varandras tänder med de inte undanstädade tandborstarna, testat pappans kläder och dansat. Efter sista dansen blev de nog trötta på sig själv, för det hördes inte många protester när jag nattade dem igen. För tredje gången. Nu har jag precis röjt undan eländet och hunnit andas ut. Blir inte precis en familjefest om fadern i familjen kommer hem mitt medan de övertrötta ungarna dansar loss in hans finbyxor. Han har inte riktigt samma humor som vi, om man säger så. Framförallt inte efter en jobbdag med dryga kunder och en fotbollsmatch utan avbytare.

 

Svårt att se vad det står. Men det är alltså en skylt, som berättar att Malmö stad- för att få bukt med ogräset- har placerat fyra getter på ön i dammen i parken. Getterna får saltstenar och färskt vatten, och i utbyte ska de käka ogräs i mängder. Om inte getterna rymmer? Nä, för tydligen är de rädda för vatten! Huuur kul? 

 

 

Ähm.. har jag nämnt att jag är glad över att skolan har börjat igen?

För några veckor sedan hade Sienna och jag varsin kompis över. Passade nog är de dessutom mor och dotter. I alla fall. Jag och mamman fikade och hade trevligt och snackade en massa medan vi krängde bullar, medan ungarna lekte fint på Siennas rum- med lite inslag av bråk från Siennas håll, naturligtvis. Efter en stund ville även döttrarna kränga bullar, vilket de fick. Och medan kompisen fint sa "be att få skicka smöret", tog ett par kakor som fick plats på hennes tallrik och tvättade sig efter fikat, betedde sig Sienna som en grottmänniska. Om ens det. Kanske mer en helvild schimpans. Hon vrålade "smöööör!" eller något annat hon ville ha, slafsade och grisade, plockade på sig alldeles för mycket mat  och tjurade och skrek och vägrade när hon skulle tvätta sig. Jag skämdes ögonen ur mig. Sedan dess har jag funderat på hur vi ska lösa detta med uppfostran. Vi har resignerat inför det faktum att vi har noll pli på ungen, men hon måste bli artig nog att vistas bland folk. Det kommer seriöst att hämma henne annars. Jag har haft djupa samtal med hene, där jag ingående förklarat hur jag vill att hon ska bete sig, och varför. Jag har skällt på Kim för att han uppfostrar ungarna fel. Jag har påminnt Sienna när hon gjort fel, och berömt henne när hon gjort rätt.. och ändå har ingenting ändrats. Vad gör jag för fel?! har jag mer än en gång tänkt. Sedan hörde jag mig själv idag, när det för en gångs skull var lugnt vid matbordet (Kim på fotboll, Julie så vrålhungrig att hon inte hade tid att pipa eller tjuta och Sienna mutad till bordet med surfplattan). Jag ville ha ketchupen, som stod hos Sienna. Sa jag "kan du vara snäll att skicka ketchupen, Sienna?" eller "be att få ketchupen?". Nej. Jag röt fram "skicka!" och pekade lite hafstigt i ketchupflaskans riktning. Oj vad bra att jag försöker prata fram uppfostran hos Sienna, istället för att visa hur hon ska göra. Fantastisk lärare det här. Känner verkligen att jag har lyckats.

 

Lagom till mina böcker tog slut kom mamma med påfyllning i lördags. Jag är inte så värst förtjust i deckare, men jag är rätt desperat just nu. Tack gode gud att skolan börjar imorgon. Ge mig många läxor. I alla fall, en bok stack ut ur mängden. Kanske mest för att den inte var så mycket deckare som komedi. Jäkligt ball alltså. Handlar om en kvinna som råkar ut för en massa tokigheter. Det roligaste är att kvinnan är asful och bitter och bara tycker om sin tama pytonorm. Fantastiskt!

 

Dagen började bra. Ungarna sov länge. Vi städade och fixade lite här hemma. Jag slog på stort och ställde mig och lagade pannbiffar till gänget till lunch. Som Kim tacksamt åt. Sienna kastade i smyg sin mat i papperskorgen, och Julie kastade sin inte lika diskret på golvet. Därefter kan jag säga att dagen gick utför. Man kan säga att vi fyra har bråkat sedan klockan 11. Fram till 18:30. Då nattade vi odågorna, och jag och Kim låste in oss i varsit rum. Nu tröstar jag mig med choklad, cola och ett bad. Ska lägga mig tidigt och fantisera om ett jobb inatt. Inte för att jag har ett jobb, men det vore fantastiskt att få gå hemifrån.

 

Ser att många avrundar sommaren med att lägga ut en sommarbild. Eller 10, för att det är svårt att välja. Skulle jag försöka hade jag nog kommit upp i tresiffrigt, för jag älskar allt som har med sommaren att göra! Förutom insekter. Men å andra sidan är det sällan jag fotar myggor. Denna bilden kan man kanske inte kalla en sammanfattning av min sommar, men den beskriver rätt bra hur sommaren har tett sig. Fart och fläng med två trötta och vilda ungar som har fått hänga med bäst de kan. Och njutit medan de har gjort det. Hoppas jag. Jag har i alla fall njutit.

 

Min mamma har en tendens att beordra folk att göra saker. Rätt ofta med en halvt nedlåtande ton, eftersom människorna omkring henne enligt henne är för tröga för att fatta hur de ska göra saker på rätt sätt. Det är sådär kul när man råkar ut för det. Tänk "Liiiiiisa, nu kan du få duka undan glasen här medan jag sätter på kaffet" (på östergötska). Men samtidigt så får hon ju sin vilja igenom. Jag är uppvuxen med det, så jag har lärt mig att 1. Förekomma henne och göra saken innan hon ber mig 2. Skratta och svara "får jag? Schysst!" 3. Säga nej. 

 

Mask har inte riktigt kommit så långt. Här är han betjänt och skuggar mamma och morfar medan de kollar foton på sufplattan. 

 

Vi ville hålla Julie vaken en stund idag. Julie ville sova. Vi gav Julie en god sockrig bulle. Julie åt bullen medan hon sov. Fail.

 

Var supertaggad inför idag. Med en så härlig eftermiddag jag och ungarna fick på stranden igår, hur kunde en ledig heldag där bli annat en lyckad? Genom att Julie väckte oss alla för tidigt i morse och vi var aströtta hela högen, blåsten gjorde det för kallt för att bada, vi var asvarma och Julie vägrade vila middag. Typ. Och kaaaanske för att jag hade haft lite för höga förväntningar, just för att gårdagen blev så lyckad. Men vi är inte de som ger upp. På det imorgon igen, men denna gången till Skanör. Vi sol- och badfantaster ska minsann suga ut varenda droppe av sommaren. 

 

Har slut på böcker. Har tröttnat på chill. Orkar inte städa hemma. Lösning? Jag frågade ungarnas dagisfröknar om de var färdiginskolade, och om jag fick ha dem hemma imorgon. De fick båda godkänt, så imorgon kör vi en heldag på stranden vi tre. Vi tjuvstartade och stack dit efter dagis idag också. Underbart! Älskar att de inte är några badkrukor, utan kastar sig i vattnet. Älskar att de är så knäppa. Älskar att de gillar att vara ute. Älskar att jag har dem. Och jag älskar stranden!

 

Igår morse upptäckte jag att diskmedlet var slut i vår lilla vita behållare vi har på diskbänken. Tog tag i saken och försökte leta fram yes-flaskan, som vi givetvis borde ha i städskåpet, eller under vasken. Ingen yes-flaska. Funderade ett ögonblick på om det kunde vara så jävligt att den var helt slut, men sedan föll min blivk på en colaflaska i städskåpet, som innehöll ett grönt medel. Yes, tänkte jag, med dess två betydelser! Visst hade Kim snackat något om en flaska som läckte, och som han hällt över i colaflaskan? Mycket nöjd hällde jag över diskmedlet i den vita behållaren, och började diska. Märkte ingenting konstigt. Men på kvällen, när Kim skulle hälla diskmedel i en ugnsform, reagerade han över att det knappt bubblade.

Är diskmedlet slut, undrade han?

Nädå, svarade jag lyckligt! Det var slut, men jag fyllde på från flaskan i städskåpet!

Vilken flaska?

Colaflaskan såklart.

Den som jag hällde över bilschampoot i?

 

Ahaaaa. Hade lyssnat när han nämnde att en flaska gått sönder, men sedan tappade jag liksom intresse och hade inte lyssnat klart på vilken flaska. Snopet. Synd att alla medel har samma grön färg. Hade inte skadat med lite variation, tycker jag. 

Det här med att gå sysslolös är inte riktigt min grej. Jag har haft ungarna på förskolan 5,5 timmar idag. Jag har läst all kurslitteratur som man kan läsa i förhand. Dvs typ all. (Dock inte idag. Tjuvstartade ju för en vecka sedan.) Jag har anmält mig till vikariepoolen, klickat i att jag vill fortsätta plugga denna terminen också, lämnat studieförsäkran. Joggat. Duschat. Läst lite skönlitteratur. Kollat facebook och instagram 200 gånger. Ändå kom jag 30 minuter för tidigt till dagis, som ligger 3 minuter bort. Kastade mig över ungarna vid hämtning. Hann snacka med henne i sju minuter innan hon lämnades hos en kompis för att tillbringa hela eftermiddagen där. Ville leka med Julie, men hon ville se på tv. Placerade henne i mitt knä för lite gos. Ungen gled ner och satte sig i sin fåtölj. Alltså... hur gör hemmamammor?

 

Häromdagen kom jag ganska sent på att vi behövde storhandla. Vi gör det en gång i veckan, så det borde vara lätt att komma ihåg. Men det händer liksom att vissa små familjemedlemmar äter lite mer än man har planerat, så att den maten man tänkte ha i två dagar bara räcker till en- japp, vi lagar bara mat varannan dag och äter rester varannan; vi har djukt dålig fantasi när det gäller att komma på maträtter. Och sen händer det också att sambon har glömt att berätta att han en kväll ska övningsköra med sin brorsa, och kvällen efter ska laga sin kollegas diskmaskin. Så då kan det vara att man måste panikåka och storhandla en kväll. Vilket alltså hände häromdagen. Givetvis orkade inte sambon hänga med, så jag tog Sienna och han fick vara hemma och göra Julie i ordning inför läggningen. Det hade gått bra, sa Kim när jag kom hem och han vaktade en Julie som satt i badet. Maaaaamma, maaaamma, maaaamma, skrek Julie, och försökte hysteriskt rymma från badkaret när jag kom in för att säga hej. Hon tyckte inte alls att det hade gått lika bra. Kim hade nämligen glömt att Julie inte haft någon aptit vid kvällsmaten. Inte för att det är något viktigt att komma ihåg. Vad som däremot är rätt viktigt är att komma ihåg att erbjuda henne mat vid ett senare tillfälle. Eller att lära sig tolka hennes signaler. För när jag lyft upp ungen ur badet så tog hon mig i näven och rusade ut i köket. Vill du ha mat? undrade jag, och hon gick fram till kylen och försökte öppna den. Sätt dig i stolen, så ska jag värma kvällsmaten, sa jag, och ungen sprang fram till sin stol för att bli upplyft. Efter traskade en mycket skamsen Kim med ett fåraktigt uttryck i ansiktet. Jo, alltså... jag kanske glömde att hon inte hade ätit. You think? Den stackars svältande knubbsälen överlevde dock. Visserligen trodde hon själv att det var en näradödenupplevelse, för hon kastade i sig åtta köttbullar och tre potatisar och en massa grönsaker för att väga upp för sin svältperiod. Men i ärlighetens namn hade jag och Sienna bara varit borta i en timme, så det var nog inte så att hon varit hungrig en längre stund. Synd bara att ettåringar saknar tidsuppfattning. Och att knubbsälar är hungriga varelser.

 

Efter en veckas dagis och en heldag igår var vi rätt möra idag. Så möra att när jag imorse väckte- japp, ni läste rätt- Sienna så svarade hon att hon inte kunde gå till dagis för att hon behövde chilla. Jag och Julie var också trötta. Småttingen har nämligen åkt på en ny förkylning, och reagerar som vanligt med att väsa och hosta lungorna ur sig. Något som gör det väldigt svårt för både henne och hennes hypokondriska moder att sova. Men iväg till dagis kom vi. (Va? Skickar jag min förkylda småtting till dagis. Ja. Annars hade hon inte skolats in förrän hon var fem år. Om vi har tur.) Och bra gick det. Både för ungarna och mig, som spenderade dagen med att  promenera med min kusin och smygplugga för att slippa bli stressad i höst. Nu är vi dock slut. Julie är nattad, Sienna ska lägga sig innan 18:30 och jag kommer att kasta mig i sängen i samma ögonblick som Kim drar till MFF. Peace out, som Kim hade sagt för 10 år sedan. Och eventuellt jag för tre veckor sedan när jag åt hos Corre.

 

Idag var min knäppa familj (jag, Kim och tjejerna, Frida och Danne, mamma och Mask) och käkade middag hos Annika. Vi började med att dricka vin på en lekplats, för att rasta ungarna. Sedan mat och mer vin på Annikas innergård. För att avsluta med ett kvällsdopp. Sienna fick vid ett tillfälle gå in i Annikas lägenhet och välja en sak hon ville ha. Hon valde en gosedjurselefant, och inte en städrobot som Kim hoppades på. Hon fick även en häxhatt, som min mamma valde att springa omkring med... även när vi gick för att bada. Julie snodde bag in boxen, eftersom den såg ut som en snygg väska, och släppte den sedan inte. Frida tyckte att hon kunde testa cyklopet hon fick låna av mamma inför en utlandsresa, och Mask lånade Julies solhatt för att slippa bränna sig. Undra om Annika ångrade att hon bjudit hem oss? Det var i alla fall en härlig dag med ett härligt gäng. Snacka om energiboost!

Ibland känner jag att jag lyckats fantastiskt bra med ungarnas frisyrer. Som när Julie ser ut som en palm till exempel.

 

Jag tycker det är jätteviktigt att man inte ger efter för tjat i butikerna. Således har mina ungar lärt sig att det inte är lönt, och tjatar sällan. Men när den fyraåriga ungen vrålar hysteriskt för att hon "känner att hon inte kan leva utan en skateboard" och beter sig som en vettvilling i affären, och dessutom hellre väljer att gråtande och skrikande släpas ut efter sin pappa än att behålla värdigheten men lämna skateboarden... då köper jag skateboarden. Sienna fick måhända inte klubban när hon var ett år och gallskrek, men skateboarden fick hon. Vissa strider vill man inte vinna. Och ibland känns glädje bättre än fostran, när det kommer till just... fostran. Återkommer dock ifall hon sätter detta i system och inte kan leva utan något nästa gång vi handlar. To be continued, så att säga. (Dessutom fick jag muta ungen med godis för att hon skulle gå med på att inte åka på den redan ikväll. Anar att jag har gett mig ut på djupt vatten här.)

 

Min stora lilla dagisflicka har i precis rätt tid lärt sig att kommunicera. Vissa saker är snäppet tydligare än andra. Till exempel så är hon lite småhungrig när hon först drar fram sin matstol till bordet, därefter kommer och hämtar oss genom att släpa oss i handen ut i köket, för att sist ställa sig och försöka öppna kylskåpet och gnälla högljutt. Då anar man att Julie är lite sugen på käk. När hon vill ha en ny blöja ställer hon sig bredvid en och tittar på en med hundögon och gnäller, medan hon ynligt försöker slita av sig blöjan. Än så länge har hon inte lyckats, som tur är. När knubbsälen vill se på tv startar hon helt sonika tv:n, sätter sig i sin lilla fåtölj, och vrålar sedan rakt ut om det är fel program. Förstår vi inte då så släpar hon fram oss till tv:n och kastar fjärrkontrollen i huvudet på oss. Point taken. Förutom att vara tydlig med vad hon vill genom att visa oss, så har hon även fått till ett par ord. 

 

Mamma

Pappa

Hej då

Hallå

Tada- som när man trollar. Mycket bra att kunna.

Tack tack

Go- var så god

Dääää- där

Mamo- mormor

Gocka- docka

Nutte- snutte

Bapa- bappe (napp)

Pappe- papper (hon gillar att torka saker)

Sto- sko

Bada

Äta

Vovve

Muuuu

 

Jag känner att hon har fått till det viktigaste. Framförallt tada och mu är ju jättebra att kunna. Mycket användbart.

 

La ner en kudde på golvet i ungarnas rum. Tänkte att jag kunde ligga och chilla på den medan ungarna röjde över, omkring och på mig. Gick sådär. Hann inte ens blinka innan Julie upptäckte kuddens potetial.

 

Har lämnar Julie och stuckit hem. Lämnade kl 10, och därefter ska hon ha lek, lunch, vila, lek och så hämtar jag 13:30 om de inte ringer och säger att det är kris.

Saker jag borde passa på att göra:

 

• Städa!
• Fixa lunch till mig själv
• Handla lite saker till Kim inför ikväll när jag drar till festivalen
• Skriva ner anteckningar från en skollånebok
• Lämna tillbaka skollåneboken
• Börja läsa en ny skolbok
• Lägga fram kläder så att jag slipper stressa när jag ska iväg ikväll

Det är ju tur att man kör inskolningarna lite gradvis, så att föräldrarna får en chans att vänja sig. Har precis lämnat Julie för sov och lek, och häckar två cm utanför dagisgrinden ifall det skulle krisa sig och fröknarna skulle ringa. Buhuuuuu! Saknar min lilla flicka! 

 

 

Första dagisdagen idag! Julie började 9:00 och Sienna 9:30, på olika avdelningar. Så klockan 9 stack vi ut på gården med Julies avdelning, och en halvtimme senare sa jag till personalen att jag trodde att Julie kände sig trygg med dem, och tågade upp för trapporna med Sienna till hennes avdelning. Släppte in ungen som rusade iväg, och stod sedan som ett fån i fem minuter och funderade på vad jag skulle göra. Det var skrämmande uppenbart att inget av barnen hade något värst behov av mig. Chansade ändå på att det var troligare att Julie skulle leka med mig lite än att Sienna skulle göra det, så jag drog ner igen. Knubbsälen hade inte ens märkt att jag var borta. Jahapp. Snackade lite med ett annat barn jag kände där, och försökte att inte se alltför övergiven ut. Åt lunch med Julies avdelning. Räknade kallt med att Sienna klarade sig själv. Försökte därefter att natta en astrött Julie bland de andra barnen. Gick sådär. Hon är van vid att jag lägger in henne i hennes säng och sedan går därifrån, medan hon krälar runt några vändor och sedan somnar. Hon förstod inte alls vad jag ville när jag la ner henne bland en massa andra barn och sedan satte mig bredvid. Vi gav upp och gick en promenad med vagnen, efter att vi hade stuckit upp en snabb vända till Sienna för att berätta för henne och hennes fröknar att vi lämnade dagisområdet. Sienna väste bara åt mig. Som en katt. Julie sov en stund. Jag gick till subways och handlade lunch. När jag skrev att jag åt med Julies avdelning menar jag att jag tittade på när de åt. Jag är rätt kräsen. Återvände till dagiset för att snacka lite med Siennas pedagoger och hämta med mig Sienna hem. Gick utan protester! Jag hade varit säker på att hon skulle behöva släpas ut. Hon var nog också ganska nöjd med dagen. Tror inte att det kommer att bli en hit att lämna Julie helt om några veckor, men fram tills dess har jag det rätt chill. Undra vad personalen säger om jag tar med en bok? 

 

 

Hängde lite på Malmöfestivalen idag, vid barngrejorna. Där fanns bland annat en station där man kunde bygga små trähus med hjälp av färdigsågade plankor. Jag, Sienna och hennes polare gav oss i kast med det. Gick sådär. Jag är astrött och bakis idag. Kan inte tänka logiskt. Fyraåringar kan inte heller tänka logiskt. Det stod en massa folk och tittade på och väntade på sin tur. Inte mina roligaste femton minuter. Kändes som fem timmar. Kan säga att jag svettades rätt mycket under bygget, och det var inte för att brädorna var tunga. Men vi klarade det tillslut, och tjejerna var nöjda. Jag var helt utpumpad. Är det fortfarande. Har redan lagt Julie, och Sienna ska i säng inom en timme, bara för att jag ska få chilla. Men det skadar ju inte heller om de är utvilade imorgon. Första dagen på nya dagiset! Ska bli spännande. Mest spännande ska det bli att se om det är jag eller Julie som tjuter mest. Min lilla småtting har blivit så stor!

 

"Pappa, kan du sätta upp detta som girlanger till mig?" Undrar Sienna som leker Rapunzel som ska ha fest.

"Girlanger? Det finns det inget som heter! Volanger menar du väl?" Säger Kim som aldrig läst en bok.

 

Ska man bli stolt eller förtvivlad över att ens fyraåring har bättre ordförråd än ens sambo?

 

 

Att Sienna och jag bråkar rätt ofta är ingen överdrift precis. Snarare tvärtom. Har det gått femton minuter utan ett gräl är jag själaglad, även om det inneburit att jag gett henne tillåtelse att klippa av håret på alla sina barbies, bara för att behålla freden. Kan vara så att hon gör det just nu. Men, i alla fall, jag har en vag aning om att det faktiskt inte är jag som börjar bråken. I början trodde jag att jag gjorde fel, men nu börjar jag tro att ungen har lite mer känslor än vad hon reder ut. Jag slängs liksom in i bråken, helt oanandes. Som igår, när hon glatt kallade från köket och bad mig fota de fina lerklänningarna hon gjort till sina- då hårfagra- barbiedockor. Jag kom, bad henne hålla upp dockorna så att jag kunde ta en bild... och fick mig en sån utskällning att den äldre generationen hade blivit mörkrädd. Varför? Jo, när hon höll upp dockorna så trillade de tunga lerklänningarna av. Och det var givetvis mitt fel. Går det sedan att resonera med ungen? Nope. Förklara för henne? Nope. Muta henne? Nope. Skälla på henne? Nope. Hota henne? Nope. Distrahera henne? Nope. Gå därifrån? Nope. Det går bara att vänta ut skriken, hålla sig jäkligt lugn trots att man själv gallskriker inombords, och försöka avvärja eventuella slag och sparkar och motstå frestelsen att hålla fast ungen eller klippa till henne själv. Giv mig styrka. Och giv Kim styrka, för han har lite problem att hålla sig själv lugn när den tasmanska jävulen är igång. Och giv Julie styrka, för hon måste växa upp med det. Samtidigt kan vi ju be lite till högre makter att inte den lilla kommer att få samma humör. Ser dock inte så bra ut, än så länge. 

 

Titta, mina fina dockor!

 

 

På bilden är klockan åtta på morgonen. Man skulle kunna tro att Julie dricker sin frukostvälling. Då skulle man tro fel. Klockan åtta i morse var Julie nämligen så trött att hon inte orkade äta ett riktigt mellanmål, trots att hon var hungrig. Hon hade nämligen varit vaken sedan 4:30. 4:30 är inte morgon, min älskade knubbsäl! Det är natt. NATT! Så Julie fick latmaskmellanmål och jag fick vackert bita ihop och dricka en extra kopp kaffe. Klockan åtta hade nämligen Sienna vaknat och ville ha frukost och underhållning. Och att neka en Busmus underhållning är sådär när det är dags för syrran att vila middag... och de delar rum. Löste det med att dricka kaffe i vardagsrummet framför en hög med pussel, för att sedan kasta åt ungen surfplattan. Nu har Julie somnat för natten, trött som en gnu, och jag håller tummarna för att morgonen imorgon startar lite senare. Typ klockan 6. Det hade varit rena sovmorgonen ju. 

Något säger mig att Julie är liiiite imponerad av Siennas målarskills. Skönt att ha ett så trofast fan. 

 

Julie har kommit på en ny fantastisk lek. Den går ut på att man lyfter in henne i sängen, sen sätter hon sig snabbt, sen ställer hon sig upp, därefter ska man lyfta ut henne, sen ska man lyfta in henne i sängen igen, där hon snabbt sätter sig... osv. I 20 gånger. Tills man snyftar av ryggvärk. Därefter skriker ungen hysteriskt i en kvart för att man övergett den asroliga leken. Yihaa. 

 

En annan superkul lek som Julie älskar är att skicka ut en liten blå kanon från Siennas Jakeskepp. Och ungen är verkligen hur duktig som helst på att både stoppa in kanonen och trycka på knappen som skjuter ut den... om en vuxen håller i skeppet. Annars rullar det iväg när kanonen ska pressas in, och Julie blir vansinnig. Alltså, den vuxnas- min- del i leken är att sitta och hålla skeppet stilla medan Julie upprepar samma två moment 20 000 gånger. Underbart kul. 

 

 Försökte placera skeppet mot en vägg. Fungerade inte.

 

Knappt en vecka kvar. Småttingen börjar bli dagisredo. Eller inte. Hon är fortfarande hemskt mammig, även om hon börjar dela med sig lite av kramarna till Kim nu sedan han har haft semester, och hon tycker att det är tortyr att vara mer än tre steg ifrån mig. Julie är ett sådant barn som kanske hade mått bra av att vara hemma med bara mamma och syskon tills hon var två år. Alltså, tvärtemot vad Sienna var. Men helredo eller ej, till dagis ska hon. Jag ska plugga utan att stressas sönder, Sienna ska ha rutiner och även Julie kommer att vänja sig. Och förhoppningsvis sova bättre. Häromdagen gick hon upp klockan 4:00. 4:00?! Det är ju inte ens tidig morgon. Det är natt. I alla fall, extrasnutten är tvättad och namnnappar och namnlappar fixade. Mer redo än så blir ungen inte.

 

Engelskan har fler ord än svenskan. Vissa ord kanske inte anses helt nödvändiga (men språkälskade som jag är tycker jag givetvis att alla är helt livsviktiga), men det finns ett ord som är så användbart att jag inte förstår hur det inte kan finnas på svenska. Toddler. En toddler är ett barn i 1-2 års åldern, som nyligen har lärt sig gå och liksom vinglar fram. Den saknar både förmågan att kommunicera så barn och de flesta tänder. Gnällig, klumpig, söt. För stor för att vara bebis men för liten för att vara barn. Ett mellanting. En toddler. Det bästa ordet jag har lyckats översätta det med är "tultare", men nu har jag till min stora glädje hittat en riktig översättning- i två källor oberoende av varandra. Småtting! Alltså, hur sött är inte detta? En småtting! "Har du några barn?" "Ja, jag har en fyraåring och en småtting". Ordet är inte bara nödvändigt, utan även fantastiskt underbart och måste börja användas snarast, känner jag. Så ni med småttingar i er omgivning, börja sprida ordet! Jag har nämligen en känsla av att mama-appen och boken jag läste inte lyckas med budskapet utan lite hjälp. Spread the word: I have a småtting!

 

Det värsta är inte att jag köpt så mycket godis. Det värsta är att jag trodde att allt godiset skulle få plats i skålen. 

 

Ber om ursäkt för suddig bild. Julie har inte bara spräckt min gamla mobil, utan även kameraglaset på lånemobilen som jag använder nu. Kanske dags att sluta låta ungen leka med telefonerna?

Saker som ställdes in idag på grund av sjukdom: mitt och Siennas frisörbesök. Tydligen var hela frisörens familj sängliggande. Och dagen hos Anna och Sebbe imorgon. Alla på Sebbes jobb var sjuka, så som chef måste han rycka in. I vanliga fall hade jag varit sjukt besviken. Idag? Mycket lättad! Kims och Julies förkylning har nämligen attackerat mig och jag är så trött. Skönt att inskolningen inte börjar nästa vecka! Att vara snorig och halvfebrig med två barn hemma är rätt många steg över att vara snorig och halvfebrig på dagis. Med två gnälliga och mammiga barn. På två olika avdelningar. Samtidigt. Så bra tajming, basiliskus!

 

Okej, till alla er som har tipsat men som jag inte har lyssnat på- ni hade rätt! Orphan black är jättespännande och otroligt beroendeframkallande. Och till er som avstår för att ni bara läst vad den handlar om- skenet bedrar! Den är inte alls urtöntig, utan mycket sevärd!

 

När Sienna tog fram sina barbiedockor imorse anade vi krig. Julie älskar nämligen allt som Sienna leker med, och Sienna är inte överförtjust i att dela med sig. Dessutom har Julie även en förkärlek för att stoppa småsaker i munnen, mågot som jag och Kim inte är superglada för. Barbiedockor har många småtillbehör. Så det är milt att säga att spänningen i rummet steg ett par knop när den rosa barbieväskan plockades fram. Och givetvis, i samma ögonblick som Sienna öppnade dragkedjan kastade sig Julie fram likt en kobra... och ryckte åt sig barbiecykeln och sprang iväg. Kvar satt två snopna föräldrar och en snopen syster, och gapade som ugglor. "Alltså, jag ville inte ens leka med cykeln, hon får gärna låna den" sa Sienna. Och jag och Kim konstaterade nöjt att även om cykeln visserligen har en avtagbar sadel, så är den bebisvänligare än något annat i den väskan. En lila sadel är mycker lättare att hålla koll på än 25000 minimala skor och väskor och barbiebebishuvud. Smart val, kobran. Och mot alla odds var även Julie nöjd med sitt byte. Hon satt seriöst i tjugo minuter och lekte med barbiecykeln. Det måste minst vara tre timmar i ettårstid. Winwin! En bra start på dagen.

 

 

 

Hade fantastiskt kul på simhallen idag. Det hade nog resten av Malmö också. Efter tre timmar trängdes vi så mycket att det knappt fanns en ledig vattenpöl att plaska i. Jag och ungarna löser det genom att dra dit en dag nästa vecka också. Klockan 7, när de öppnar, lär det väl vara rätt folktomt? Vi satsar på det! 

 

Sienna är rätt busig nu för tiden. Jag försöker att kalla det busig, för att stå ut. Vad jag egentligen menar är överjävlig. Hon bråkar om allt, har taskig attityd, ett snäsigt tonfall och försöker medvetet förstöra roliga stunder för andra. Jag har två tydliga exempel från idag, förutom de 78 småbråk vi har haft som jag har lekt eller distraherat bort. Det första var när vi var på Afrikalekplatsen och Sienna red på en elefant. Jag sa "ligg kvar så, så jag får ta en bild?". Varpå ungen kastade sig handlöst ner på marken för att förstöra ögonblicket. Och det var inte för att hon inte ville fotas, för när jag gick därifrån bad hon mig om hjälp upp igen så att jag kunde ta bilden. Exempel två var när Sienna snällt bad om att få låna Julies snutte. Jag brukar inte låta henne ha den, då det är Julies älskade ögonsten, men eftersom hon bad snällt-och Julie inte kollade- lät jag henne leka med den en stund. När vi sedan satte oss i bilen, och jag backade och körde fram och backade och totalt misslyckades med att komma ut ur luckan, sa ungen "mamma, snutten är där framme" Var, undrade jag givetvis kolugnt... eller helt hysteriskt. Då har bråkstaken lagt Julies favoritleksak under bilen. Say what? Jag förstår inte?! Skulle de inte vara lugna i denna åldern? Jag tycker seriöst att Siennas trots har pågått sedan hon var tio månader. Är detta en reaktion på att få ett syskon? Och i så fall, när sjutton ska hon komma över det? 

 

Missade sista dagens tema igår! Det var på bordet. Tog jag ett ynka foto av något på bordet? Nope. Kanske tur det, för till lunch åt vi rester av lördagens kinamat, och till kvällsmat var det inte heller något upphetsande. Det enda spännande som intogs var lösgodiset, men dels åt vi det i sängen och dels slank det ner så fort att det inte fotades. Vem vill ha bildbevis på att man kränger godis liksom. Framförallt inte när man gör det varje dag. Eftersom jag missade att ta matfoton igår kan man ju tycka att jag gjorde det idag. Ähm... nej. Men just nu ligger där en bok på bordet bredvid mig, så lite hysteriskt tog jag precis en bild på den. Det står ju faktiskt inte någonstans att det måste vara något ätbart? Och ooooom det skulle vara så så får ni väl helt enkelt titta på boken och fantisera om godis.