lamadjur.blogg.se

Min yngsta är den enda jag vet som MEDVETET kan somna på tre sekunder.

 

- Mamma, jag vill vila här en stund på soffan.

- Gör det då?

- Jag vill somna.

- Du får lov att somna på soffan, älskling.

- Tack. Zzzzzzz

- Va..?? 

 

 

 

Har ringt jobb, mejlat in planering, anmält vabb på försäkringskassan och smsat dagis. Och är lika trött som om jag sprungit en runda. Tänkte skriva ett maraton, men med tanke på att 5 km är mitt rekord kändes det liiite överdrivet. Det positiva är att Julie också är trött, och ligger på soffan och hänger. Fast i ärlighetens namn gör hon ofta det när hon är feberfri också. Ska man vabba och vara sjuk samtidigt är hon en bra unge att vara det med. Jag ligger i sängen och funderar på om det är lönt att somna innan jag blir beordrad att komma med vatten, papper, en barbie, ändra program eller liknande. Julie är en rätt bossig dam, även när hon är frisk, men när hon är sjuk känns det mer berättigat. Kanske värt att testa? Känner att jag nog behöver en liten powernap innan jag tar mig an h-rutan för att registrera vabben hos arbetsgivaren. Den är helt klart en värdig motståndare till mina hjärnceller. 

 

• Jag har inte influensa. Kanske inte verkar så positivt, men när man har feber och är asförkyld känns det skönt att tänka att det kunde varit värre. 
• Julie är också förkyld. Positivt eftersom hon varken har influensa eller magsjuka, som går på hennes avdelning. Dessutom innebär det att jag MÅSTE vara hemma imorgon. Kämpade mig till jobb idag. Var sådär. 
• Snart lov!
• Går bra på jobb, både med elever och kollegor och planering. 
• Älskar att bara jobba och inte plugga! Så mycket mindre stressigt. 

Kim och jag sitter och kollar resor som vi ska presentera för kompisgänget på lördag. Vi är ute efter ett hus med pool att hyra, dör 12 personer. Det går sådär. 

 

Det ser bra ut!

Nä, för långt från stranden.

Jamen det då, det ligger ju vid havet!

För liten pool. 

Men där var ett!

För långt ifrån ett centrum.

Men man kan inte få allt...

Det vill jag ha!

Men det är ju alldeles för dyrt!

Jag vet, vi klickar in oss på en annan sida. Och börjar om..

 

Vill gärna resa. Hemskt gärna faktiskt. Men enda sättet det kommer att bli av är om jag super ner resten av gänget och själv beställer en resa på lördag.

 

Saker som skulle göras i helgen: storstäd, veckohandling, veckotvätt, rättning av arbetshäften. 

 

Saker som gjordes: simhallsbesök, umgänge hos kompisar med öl och kinamat och barnens taxipremiär, lek i Bokskogen. 

 

Hann visseligen med att handla medan Sienna var på cheerleading i morse, och Kim tog hand om tvätten samtidigt. Och nu på kvällen körde vi storstäd medan ungarna tog ett långbad. Så allt blev gjort. (Förutom rättningen inser jag nu. Åh well, jag får finta bort eleverna om de frågar imorgon.) Bara inte lika lugnt och harmoniskt som vi trodde. Men å andra sidan hade vi en rätt mycket trevligare helg än vad vi föreställde oss på fredagen. 

 

Julie har, som tidigare nämnt, fått en ny vagn. Det var dock inte den jag nämnde. På bilden såg den nämnda vagnen nämligen liten och smidig ut, men när den kom hem var den enorm och otymplig. Och astung. Alltså motsatsen till dess syfte, vilket är att vara en behändig lite nödfalls- och resvagn. Tyvärr hade vi redan kastat vår reservvagn när den nya kom- och skickades tillbaka- så vi fick beställa en ny. Den nya är inte alls lika fin med blommor, utan ful och gul. Men liten och smidig! Lätt att fälla ihop, har fullt liggläge och solskydd... och kan ta upp till 22.5 kg barn. Kan behövas, med en unge som tror att napp, blöja och vagn slutas med först när man börjar skolan. Så nu har Julie äntligen en riktig vagn som kan användas när mormor hämtar på dagis och när vi ska åka utomlands. Ungen är själaglad. Och jag känner att det är bättre att ha en för stor unge sittandes i en vagn än en för stor unge släpandes i famnen. Winwin. 

 

Mina barn känns så stora ibland! Visserligen så tror Julie fortfarande att hon är en bebis; älskar sin vagn, kommer in till mig varje natt, har blöja och napp, men hon pratar som om hon vore mycket äldre och hon kan så mycket. Även om hon inte alltid orkar göra det. Hon är en liten stor, som flickan i Nejlika-böckerna hade sagt. Och Sienna vill och kan allt, och både tror att hon är 13 och beter sig som 13. En stor liten. Därför är det rätt skönt när man hittar dem i sängarna såhär. Små, varma och gosiga, bebisluktande.. och med sina snuttar i fast grepp. Naw! ❤ 

 

 

 

Åh vad söta ni är! Kan jag inte få ta en bild? 

Sienna, vänd tillbaka dig som du var!

Julie, står still!

Sluta hoppa!

Men vänd dig inte om!

Nej, krama pappa nu!

Bara lite till!

En sista gång, bara stå som ni stod!

 

Sååå.. nu är det... Kim! Vafan, varför har du klappat ungarna på varenda bild?! 

 

 

När Julie föddes var vi på nyföddfotografering med henne. Fotografen sökte syskon för att ta bilder till en tävling och om man ställde upp så fick man själva fotograferingen och en bild gratis. Vi nappade! Vi blev supernöjda med bilderna och de pryder vårt vardagsrum. Häromdagen när fotografen- följer henne på facebook och instagram- hade en utlottning av en fotografering och en bild skrev jag en kommentar. Inte en djup och bedjande, utan bara att jag ville ha en bild på mina döttrar, 2 och 5 år. Och var en av de som vann! Yey! Där har vi ett svar på om det man skriver betyder något när de lottar. Uppenbarligen inte alls. Så nu ska mina vackra barn fotas igen. Undra om fotografen minns oss, och i så fall får panik när hon ser Julie igen. Den ungen protesterade nämligen mot att fotas redan när hon var 10 dagar. Men om någon klarar det är det denna fotograf! Hon fick till och med Sienna att somna under syskonfotograferingen- och Sienna var då tre år. Dagens problem är alltså: vad ska barnen ha på sig? Jag väljer mellan svarta spetsklänningar, blå- och vitrandiga bomullskläder eller hängselshorts och vita linnen. Mycket svåra beslut. Kim är lika stöttande som en kaktus och tjurar mest för att jag kommer handla kläder för mer pengar än vad fotograferingen hade kostat. Han har fel. Dessutom är det kul att ha proffsiga foton. Och kläderna kan ju ungarna använda igen. Så för att sammanfatta: yey!

 

Hämtade upp min moder idag, på väg till Siennas cheer. Utrustad med sandleksaker och matsäck skulle vi köra lekplatshäng med Jullan medan Sienna tränade. Gick sådär. Julie ville inte gunga, åka rutchkana, leka kurragömma eller något annat. Hon åt en yoghurt, sen ville hon IN. Iskall trots varm overall och fleece. Väl inne var hon dock nöjd och glad. Hade det varit Sienna när hon var två år hade inte en timme på lekplats räckt, utan vi hade fått springa rundor med henne hemma också. Och de tre minutrarna vi hade varit på cheeren för att lämna av en syster hade hon rusat omkring som en galning. Ibland lät jag seriöst ungen springa bredvid min cykel, för att rasta henne. När hon var 1,5 år fick hon cykla på sin trehjuling runt kvarteret för att göra av med lite energi. Och väl hemma idag, efter en timmes cheerande, fortsatte Sienna med kullorbyttor och hjulningar.. medan Julie lekte med dockor. Hur kan två systrar bli så olika? Rätt kul är det i alla fall. Och fööönt att de inte är likadana. Hade varit svårt att orka med två vilda Siennor eller två gnälliga Julisar. Nu blir det i alla fall lite variation.

 

Julie älskar när vi tar med henne på saker. Hon uppskattar verkligen nya upplevelser och att umgås.

 

Jullan är ju som jag tidigare nämnt rädd för några saker. Har gjort en liten lista äver hennes rädslor, mest för att det är roligt att ha i framtiden. Julie är alltså rädd för:

 

• Fåglar
• Elefant-pussel
• Utklädningsmasker
• Insekter
• Spindlar
• Dammsugaren
• Andra höga ljud
• Att vara ensam i ett rum
• Mörker
• Pottan
• Hissdörren

Fyllde år igår. 32. Har knappt kommit över att jag passerat 30-strecket, men har redan börjat noja för 40. Hur kan folk vara chill med att bli äldre? Jag hatar det! Jag hinner inte med allt jag vill! Men ångest å sidan så hade jag en bra födelsedag. Alla utvecklingssamtal gick bra. Puh! Och några elever hade snokat upp min födelsedag och gav mig choklad och ett lamakort. Så sött! Fick även en lamahandduk skickad av Tiff. Gillar när folk har det temat. Hehe. På kvällen krängde jag och ungarna prinsesstårta, medan Kim tjurade för att han hatar marsipan. Han gav mig dock presenter ändå. Idag hade jag ytterligare 2 utvecklingssamtal. Gick bra de med. Förutom att jag är 32 men känner mig mer jämngammal med eleverna än deras föräldrar... som jag i ärlighetens namn är nästan lika gammal som. Kunde vållat problem med auktoriteten om jag inte hade varit så förtjust i att undervisa och älskat regler så mycket som jag gör. Som det är nu är jag gärna barnslig, men gud nåde den unge som inte gör vad hen ska. Jag undrar om jag kommer fortsätta känna mig som 20 när jag är 40, 50, 60? Känner mig till och med som 20 när jag umgås med 20-åringar... fast då känns de som 12. Åh well, nu har jag ett år på mig att bearbeta min ålder, så nu ska jag försöka tagga ner. Fredag imorgon. Då väntar Disney on Ice!

 

Sitter och planerar semestern. Är man bortskämd om man tycker att sju veckor är för lite semester? Hehehe. Har även upptäckt att jag är ledig några extradagar i maj. Inte helt fel att vara lärare, alltså. Ska försöka att komma ihåg denna positiva tanke efter onsdag, när jag har 6 stycken utveckingssamtal på 3 timmar. Tur att man serveras tårta och paket på kvällen. Kommer vara zooooombie. Men, för att återgå till bra saker- lov igen om fem veckor. Vårterminen är rätt nice.

 

Denna helgen har tillbringats på SPA. Jag fick det i julklapp av Kim. Not bad. Älskar upplevelsepresenter! Eftersom Kim fyller år i en astråkig månad- november- funderar jag på om inte han också önskar sig något liknande i höst. Vi checkade in igår, kastade oss i en varm pool... och gick inte upp på tre timmar. Typ. Kim hämtade vätskepåfyllnad till oss några gånger och jag kastade mig i den 4:a gradiga utepoolen två gånger, men i övrigt lekte vi blötdjur. Efter allt badande tog vi en dusch och fixade till oss, promenerade bort till en restaurang och käkade god middag, och gick sedan tillbaka till hotellet. Och somnade. En njutning som enbart småbarnsföräldrar kan relatera till. Inledde dagen med frukost, ett litet poolbad och sedan körde vi hem igen. Så skönt! Och så skönt att inte plugga! Ingen stress alls när vi kom hem igen. Nu ska barn nattas, och sedan är det Bron. Rätt nice helg om man säger så.

 

När Sienna var bebis var en av mina största rädslor att hon skulle sätta i halsen och kvävas. Jag var hysterisk när hon skulle börja med riktig mat, och alla leksaker kollades nooooga! Nötter fick hon inte smaka förrän jag fick veta att mamma gett henne det i smyg i åratal. Det har blivit lite bätte. Jag blir fortfarande panikslagen vid anblick av popcorn och när Julie vid fem månders ålder tyckte att hon skulle äta samma mat som Sienna gick jag en hjärt- och lungräddningkurs.. men jag har blivit bättre. Vilket är tur. Sienna tuggar nämligen på ALLT! Ni vet en sån som alla har haft i sin klass i grundskolan, som bet på pennor, tröjsnören.. tröjan? Det är Sienna. Leksaker rekommenderade för 3 + på grund av smådelar passar inte för min äldsta dotter. Givetvis får hon ha dem... men jag gillar det inte. Och hon biter och tuggar och jag vet inte hur många barbieskor som gnagts sönder. På bvc upptäckte de detta för ett par år sedan och berättade helt krasst för mig att vissa aldrig växer ifrån att utforska med munnen, och att Sienna nog är en sån. Jahapp. Så nu har jag tagit tag i mig själv och köpt en bitleksak till ungen. Inte en för hundar eller bebisar, utan en för barn som Sienna. Och ungen älskar den! Lagom till skolan ska den kompletteras med tuggpennor. Tugghalsband vågar jag inte.. då är jag rädd att hon kvävs av det genom strypning när hon klättrar. #hönsmamma Men ett steg på vägen i alla fall. Och om någon- Kim- tycker att Sienna ser fånig ut med sin bitleksak (för det gör hon), så är det inget mot hur galen man ser ut när man tuggar på sin tröja. Så bitleksaker it is. 

 

Idag var alltså ungarna med på jobb. Det gick helt okej. Sienna trodde som vanligt att hon var 13 år och var kaxig och bossade runt, medan eleverna flinade och lät henne hållas. Hon fick även vara ute och leka med dem själv, varpå hon började beskriva dem som "mina kompisar". Julie, å andra sidan, förvandlades till en minkkrage och ringlade sig runt min hals. Tyvärr var hon inte lika stillsam som en död mink, utan tyckte det var jättelämpligt att placera Snutte i ansiktet på mig lite då och då. Mitt framför alla. Medan jag hade högläsning. Åh well. Eleverna skötte det superbra, och jag tror att det är nyttigt både för mina småtroll att se vad mitt jobb innebär och betyder, samt för eleverna att se att jag inte bara är lärare utan även människa och mamma. Nu är det snart sovdags, och imorgon är det spaaaaa för mig och Kim. Mysigt. 

 

Ser ut som att två stycken vilddjur kommer att joina mig på jobb på fredag. Dagis saknar personal då, eftersom en av pedagogerna hemskt nog gick bort på lovet, och bad de föräldrar som kunde att hålla sina barn hemma. Jag har en kort dag, eleverna har tjatat, en lektion är utbytt mot reflektion med min egen klass och jag har en timmes komptid.. kan gå. Håll tummarna för trevliga lamaungar! 

 

• Jag och ungarna har haft ett härligt jullov!
• Är laddad för att träffa eleverna igen imorgon
• Pluggpaus inledd! Skönt!!!
• Har massa roligt att se fram emot i vår
• Skidor om 2,5 månad!

Snart dags för Julies 2,5 års koll på bvc. I kallelsen stod det att man skulle fylla i en informationsblankett. Den var dock inte medskickad, så när jag ringde bvc för att byta tid så passade jag på att fråga vad den innehöll. Man skulle svara på barnets språkliga kunskaper. Jag svarade att jag inte behövde fylla i något papper. Why? Julie är asgrym på att prata. Jag må vara partisk, men att ungen kan snacka vet jag. För skojs skull räknade jag och Kim ord idag, när jag berättat för honom om blanketten. 11 ord i rad, utan problem. Sweet. Det roliga är att hon inte använder bindeord, vilket måste förvirra det för mindre vana lyssnare. "Jag gick dit pappa inte skrämma mig jag inte bli rädd" betyder alltså "jag gick dit så att pappa inte skulle skrämma mig så att jag inte skulle bli rädd". Eller "det var min granne kom gav mig godis i hissen" (snäll granne, inte creepy. Men varför utelämnar ungen ordet som?). Kul är det i alla fall. Det roliga med småttingar som kan prata är att de kan berätta hur småttingar tänker. Och småttingar är inte kloka någonstans. Mindre roligt är när de snor föräldrarnas språkvanor, och skriker "Jävla mössa!!" när den är svårpåtaglig i hallen. Fast jag kan säga att jag och Sienna bröt ihop!

 

Under jullovet skulle vi få Julie att 1. Sluta med blöja 2. Sluta med napp. Hon har fortfarande napp. Hon har fortfarande blöja (jag oooorkar inte! Hon vill inte ens mutas med godis, och jag är rädd att hon får problem med nåt på insidan när hon ständigt håller sig). Förutom dessa saker som inte precis blev framsteg har hon återinfört tupplurar, och somnar därmed aldrig på kvällarna! Och vi har beställt en ny vagn till henne. Hon är 2,5 år. Och vi har två skruttiga vagnar till henne som borde hålla ett tag till. Sienna slutade med vagn när hon var åtta månader (då kunde ungen inte ens gå! Rätt dryg period). Men till Jullan aka koalababyn räcker inte två skruttiga vagnar. Hon kommer att vilja bli buren tills hon är 15 år- kanske i samma veva som hon slutar med blöjan?- och det orkar inte min rygg. Så en ny vagn fick det bli. De gamla kastas innan de trillar itu. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta lovets framsteg, mer än att.. de finns inte. Men min nappsuttande lilla blöjunge är superrolig och helknäpp och överlycklig för sin nya vagn. Det blir nog bra tillslut.

 

Jag älskar att läsa. Hade som mål att läsa 100 böcker (skönlitterära, skolböckerna räknas inte) detta året, vilket jag trodde att jag skulle klara utan problem. Gick sådär om man säger så. Läste 48 stycken. Men jag borde vara nöjd med det, då jag knappt haft någon fritid alls med plugg + plugg första halvåret, och sedan jobb + plugg. Och ett par stycken ungar som man gärna vill hänga med ibland. Så egentligen är jag nöjd, och har taggat ner min läshybris lite. Målet för 2018 är alltså inte 100, utan istället att läsa minst 49 stycken. I denna takt når jag hundra per år när jag är runt 80. Känns ändå rimligt. 

 

På lille julafton har vi som tradition att inleda julen med uppesittarkväll hos min syster. I år var första året min mamma var med. Det gick sådär för henne. Min syrra hade nämligen satsat och bestämt att de skulle ha två lotter var. Och min mamma är inte den mest stresståliga av tanter, om man säger så. Efter en stund kände hon dock att hon började få koll på läget, och utbrast glatt "nu kan jag detta! När ska vi skrapa nästa ruta?". Tyvärr menade hon inte spel 2. Hon menade att hon bara ringat in siffrorna på de översta fem raderna... och missat de understa 10- på två lotter. Naw! Tror vi får öva lite extra inför nästa jul. Och kanske satsa på en lott var då. 

 

Julies pott-träning är verkligen en följetong. Hon har gått från att gilla att kissa i pottan, till att blöta ner 3 par byxor per timme, till att kunna hålla sig i sju timmar (?!), till att numera ÄLSKA sin blöja. What to do? Min moder och Kim hävdar att ungen inte är redo. Jag tänker att om man kan hålla sig i sju timmar så är man mer än redo. Hon är bara lat och mesig. Och det lär hon vara resten av livet. Så för att ungen ska bli blöjfri innan hon flyttar hemifrån har jag tagit saken i egna händer- en muta varje gång hon kissat på pottan. Alla småpaket (som lockade henne från början) är slut, men hon var ändå inte så laddad på dem. Istället finns det en sak som lockar mer... godis! Kim är inte överförtjust i att jag mutar knubbsälen med godis, men jag är inte sugen på att byta blöja på en femåring i framtiden så nu kör vi på mitt sätt. I smyg. Jag har gömt godiset i badrumsskåpet och ger Julie en björn varje gång hon kissat på pottan. Målet är att hon klarar det till förskolan börjar på måndag. Vore nice! Undra om man kan skicka med ett par tablettaskar till förskolan?

 

• Att det fortfarande är loooov!
• Att jag i princip är klar med sista hemtemtan (innan paus på en termin)
• Att jag fyndade böcker idag- har precis läst en från pärm till pärm (tips! Läs Anna McParlins böcker!)
• Att mina ungar är helknäppa och asroliga
• Skidsemester om två månader!!!

Igår var det nyår! Vi firade hos kompisar som bor 100 meter bort. Lyxen i det är oslagbar. Flera gånger under kvällen muttrade vi att det var fantastiskt att vi hade så nära hem. Glädjen i det klådde till och med att värden är en kock, och att man alltså dreglade medan man åt maten. Medan man åt. Ett annat par hade med sig småsmällare till alla ungarna. Och de var dessutom roligt sällskap. Det enda jag saknade var sällskapsspel, men det kom jag inte på förrän idag. I så fall hade jag ju kunnat föreslå nåt. Ska försöka minnas det till nästa nyår. Idag har jag och ungarna försökt vara utomhus en stund, men regnet och blåsten gjorde lekstunden sådär mysig. Vi stack istället hem och spelade 78 brädspel (kanske då jag insåg att det hade varit kul med vuxenvarianten igår?). Vi har även krängt pizza och chillat framför tvn. Inte en helt fel dag, efter en inte helt fel nyår. Älskar den livsfasen jag är i just nu. Även om jag gärna hade varit 29 år medan jag varit i den. 

Gott nytt år!