lamadjur.blogg.se

Idag var det jag som lekte mästerfotograf. Solen sken och speglades i dammen. Sienna var hel och ren och hade borstat hår. Vi var i en grönskande park med massa fåglar. Och jag tog tusen bilder. Alla mot solen, så att Sienna var en svart skugga medan vattnet syntes hur bra som helst. Som tur var upptäckte jag detta och kunde rätta till det genom att ställa mig så att jag hade solen i ryggen. Blev ju strålande.

 

På min morfars vägg hänger ett foto på Sienna från när hon var bebis, så nu har gubben önskat en liknande bild på Julie. Och jag har kämpat i flera veckor för att lyckas. Ungen ska sitta, le och titta in i kameran, och dessutom ska det vara en hyfsad närbild. Idag lyckades jag! Det blev en perfekt bild, jag var supernöjd och glad... Ändå till jag laddade upp den på fujis hemsida. Jag har nämligen fotat på fel håll, och beskär de den så ryker ungens skalp. Suck. Bara att kämpa vidare. Men det var så fint att det lite var värt jobbet ändå.

 

Jag och Kim är inte särskilt religiösa. Inte alls faktiskt. Sienna och Julie är döpta, men det är mer för traditions skull än för något annat, och vi snackar aldrig om gud här hemma. Men nu under mammaledigheten hänger jag och ungarna på två kyrkor; St Johanneskyrkan där Julie går på babysång och St Mikaelskyrkan som har en öppen förskola som Sienna älskar. Idag var vi på öppna förskolan. Där är en sångstund. Och eftersom det är i en kyrka är vissa av låtarna kristna. Jag har valt att inte berätta detta för Kim, eftersom han är 1. Sjukt negativ och bitter 2. Sjukt anti fanatiker- vilket han tror att alla religiösa människor är. Kan ni då föreställa er hans min när Sienna tar ton vid matbordet och vrålar "för vi ska bygga Guds rike, bygga Guds rike, bygga Guds rike på vår jord!" och fortsatte, ifall han inte fattat första gången "och vi ska bygga en kyrka, bygga en kyrka, bygga en kyrka på vår jord!". Underbart!

 

Julie är i en ny utvecklingsfas. Enligt den underbart fantastiska mobilappen reagerar barnet på den nya förändringen (de lär sig en massa just nu) med att gråta mer än vanligt, vilja vara nära föräldrarna och ställa krav på att bli underhållna. De tappar aptiten och bråkar vid matdags, de sover sämre om nätterna. För föräldrarna kan det kännas som att barnet går bakåt i utvecklingen. Perioden kan vara i fem veckor, och i slutet är det vanligt att föräldrarna känner sig trötta, ledsna och håglösa. Alltså, Julie har varit precis som de beskriver i tre dagar nu. Tre dagar. Och jag känner mig redan helt slut! Så pass trött att jag till och med har börjat ta hand om henne lite i sömne. Igår natt flyttade jag nämligen henne från hennes säng till min utan att vara vaken. Jag är helt säker på att jag inte varit vaken, för jag minns liksom hur jag rullade in mig i mitt täcke eftersom jag frös när jag skulle somna... och när jag vaknade tre timmar senare hade jag en napp i näven och Julies babynest bredvid mig. Och jag har INGET minne av att jag hämtat henne. Inte ens nu i efterhand, när jag har försökt tvinga mig att komma ihåg det. Hennes säng är visserligen bara en meter bort, men ändå. Jag har rest mig upp, gått till hennes säng, lyft upp henne i nästet, gått tillbaka, lagt ner henne och tagit på mig täcket. Utan att veta om det. Sjukt läskigt. Tur att jag i alla fall hämtade nestet också, så att stackaren inte rullade ner på golvet eller blev pårullad av mig. Håller tummarna att fasen går över lite fortare än fem veckor. Jag har precis stått och hållt hennes hand medan hon har somnat...

 

Sienna är inte klok nuförtiden. Hon pratar i princip felfritt (förutom problemen med sv- som blir sr) och grammatiskt korrekt, men sakerna hon säger är många gånger inte kloka. 

 

Som i morse, när hon kollade på Daniel Tiger.

 

"Jag tror att han är lika gammal som mig."

"Jaså, tror du att Daniel Tiger också är tre år?"

"Nä, han är nog sex år."

"Men då är han ju äldre än dig?"

"Nä... han är en liiiiiten sexa!"

 

Dessutom har hon någon form av superkraft, som gör att hon kan prata i princip nonstop utan att hämta syre. Igår satte hon rekord på 12 timmar utan paus.  Och det hon säger hänger liksom inte samman, utan det snackas bara för att fylla ut den hemska och fasansfulla tystnaden.

 

"Mamma, mamma, maaaaaama? Det är något fel på min mage. Det är nog ett bi i den. Så jag måste läsa en saga. En sån med text i. Som i dina böcker." osv, osv, osv. 

 

Men det bästa är ändå när hon fyller ut luckorna med svordomar. 

 

"Mamma, jag är så jävla stressad så dockorna måste faktiskt bada innan vi går på dansen, för annars hinner jag inte." Helt ologiskt. Och med en fin svordom. 

 

Eller när hon snackar trots att ingen lyssnar på henne, som när jag pratar i telefon eller när jag och Kim pratar med varandra. Igår gick hon bakom mig och muttrade:

 

"Håll käften, håll käften håll käften..." Till vem? Och varför? Och snälla, snälla säg att hon inte har lärt sig detta hemma?

 

Mina öron är helt slut. På kvällarna är jag så trött att jag stupar, och det är inte för allt vi har gjort under dagen, utan för allt jag hört. Kim kan sålla, så han klarar det. Jag kan inte sålla bort något, utan hör varenda stavelse Sienna säger. Och de brukar börja med "maaaa-ama". Helt med gnällig och tjatig ton. Är man oförskämd om man använder hörselkåpor under sin mammaledighet? 

 

 

Kan eventuellt ha varit lite förvirrad vid dukningen. Det är ju ytterst svårt att ta fram ett glas, en tallrik och en sked.

 

Hur upptäcker man att man har hittat ett bra klätterträd? Jo, mamman i familjen lämnar både treåringen och den sovande bebisen på marken för att själv utforska trädet, innan hon hämtar det äldsta klättersugna barnet. Lycka! Vi har länge varit på jakt efter bra klätterträd, så gissa vår glädje när vi stötte på flera stycken idag. Och på en lekplats som jag tidigare dissat, dessutom. Det är en temalekplats, men bara med massa tråkiga metallföremål, har jag tänk. Det är bara det att man kan klättra i dem. Och Sienna älskar att klättra just nu. Så hon blev så till sig på vägen till babysången idag att jag tvingades att lova henne att vi skulle stanna där på hemvägen, för att hinna fram till sången i tid. Och runt dessa fula men klättvänliga metallföremål hittade vi alltså underbara klätterträd. Not bad! 

 

Julie och jag har en deal; jag låter henne ha mössan/filten/snutten över huvudet, och hon fortsätter att andas. Men eftersom jag inte riktigt vågar lite på att hon håller sin deal så brukar jag gräva fram en liten nos när hon har somnat. 

 

Hur smart är man, när man har en kräkbebis, och lägger henne över knäna för att "flyga flygplan" precis när hon har käkat? Yuk!

 

• Sienna däckade snabbt och utan bråk- som vanligt! 
• Även om Julie har haft en gnälldag så har jag fått både skratt och leenden. Världens gladaste bebis!
• Imorgon har vi inget inplanerat, så jag och Julie ska chilla!
• Böckerna av Stieg Larsson som jag vill läsa om innan Millenium-boken finns på babysångens bokbytarhylla. 
• Det är rätt mysigt med hösten!

En regning hemmadag med Sienna- som vägrar vila, och Julie- som bara sover. Jag är mittemellan; vill gärna vila, men får inte sova. Då borde jag ju passa på att städa och förbereda maten och fixa med lite allt möjligt. Istället går jag fortfarande omkring i pyjamas och känner mig groggy. Jag har dock ansträngt mig och gjort potatistryck till Sienna, efter att ha insett att ungen älskar att pyssla men knappt har något hemma. En sväng till Systrarna Grene nästa vecka kanske? I alla fall, potatistryck. Det är första gången jag gör det, men det kunde väl inte vara så svårt, tänkte jag. Nädå. Om jag hade haft några hjärnceller vakna som hade förklarat för mig att trycket blir spegelvänt. Rätt logiskt, tänker ni. Inte alls om man är helhjärtad blondin som jag. Så nu har Sienna en jättefin potatis som trycker mycket vackra ojämna S på fel håll. Idealet när ungen ska lära sig läsa och skriva. Tur att jag inte tänker bli lärare! Eller, just det, det ska jag ju... Suck. 

 

Jag har tankat ner en app där det står om babyns utveckling. Väldigt lämplig för ett par veckor sedan, då min lilla glada skolskensbebis förvandlades till en närhetstörstande klängapa, och det stod i appen att vid tremånaders-strecket utvecklas en del av hjärnan som gör att barnet ofta vill ha mer närhet under en viss period. Och det gick, precis som appen sa, över rätt fort. Men den senaste uppdateringen är jag inte lika benägen att hålla med. Där stod nämligen att bebisen nu är piggare och har längre vakna stunder på dagen. Julie tog precis en två timmar lång tupplur, var vaken 40 minuter, och här har vi henne igen. Sover som en liten koala. Jag förstår henne dock, för jag önskar att jag kunde göra samma sak. Julie har nämligen återgått till något förvirrat ärdetnattellerdag-stadie, och vaknade vid två tillfällen inatt för att mingla! Givetvis passade hon på att äta då också, men det var framförallt serenaderna som höll mig vaken. Hon jollrade, gav ifrån sig glada tjut, pep, skrek och försökte skratta och sjunga... och gav blanka fan i att det var kolsvart ute, att jag inte svarade henne och att hon låg i sin säng. Jahapp. Jättekul att återgå till nyföddstadiet nu, när vi närmade oss matfria nätter.

 

Idag har vi haft en hemmadag. En sådan där underbar slappdag när man kan ta en liten powernap, chilla framför tvn, äta upp godisresterna från gårdagen och bara ta det lugnt. Låter mysigt va? Lägg sedan till en energifylld treåring i ekvationen, och slappdagen är genast någon form av tortyr. Det är skrik och tandagnissel och smällande i dörrarna. Inte ett chillögonblick i sikte, men man får inte något vettigt gjort. Som tur är hade Sienna sin dans så att hon och jag fick komma hemifrån en stund. Kan ju vara skönt med omväxling, så vi bråkade i danssalen istället. Det är en underdrift om jag säger att jag längtar till nästa helg, när jag ska ut och dricka öl med Thilde. Vuxentid!!!!

 

Julie och Sienna tittade på barnprogram tillsammans igår.

 

Idag fick Sienna testa att rida för första gången förutom på marknader. En härlig skogstur där en massa ungar fick både skritta och trava. Det var så mysigt att jag seriöst var avundsjuk på ungen, och önskade att det var jag som red istället. Förutom en liten detalj; Sienna hade världens lataste häst. Lilla söta Timotej, som seriöst segade sig på vartenda steg. Tydligen gillar han inte turridningar, fick jag höra. Han tycker bättre om att dra en vagn. Synd att han inte hade en liten vagn bakom sig då, för detta var plågsamt både för mig och ponnyn. Sienna struntade dock i vilket och var hur nöjd som helst. Tills vi skulle hem. Då jäklar trilskades hon med. Kanske blivit inspirerad av hästen? Eller så hade hon bara haft så kul att hon inte ville åka därifrån. Hur hade det gått för Julie att vara ensam hemma med pappa då? Jodå, hon... Sov. Anar ett litet mönster här.

 

Idag var det dags för Julies 3-månaderskoll på bvc. 60 cm lång och 6190 g... Vilket är 45 g mer än vad Sienna vägde. På sin 6-månaderskoll. Jahapp. Så jag tror att jag tänker fortsätta kalla henne för min lilla knubbsäl ett tag till. Sprutor fick hon också, och oj vad ledsen hon blev! Vrålade i högan sky. Hade jag också blivit. Men hon klarade det också, så nu väntar vi bara och ser om det kommer någon feber och bråk vid läggdags. Min lilla tjocka stumpa. Tänk att man kan vara stolt över dem och tycka att de är duktiga vad de än gör, trots att de inte gjort mer än skrikit hysteriskt medan man höll fast dem. Fascinerande det där.

 

Mästerfotografen Sienna har varit framme igen. Tyvärr råkade jag radera en bild innan jag hann hejda mig själv, men två sparade jag i alla fall. 

 

Julie spyr mycket. Före mat, efter mat, mellan mat.. Och ibland medan hon får mat. Mycket charmigt. Jag går ständigt med kräk eller en kräkfilt på mig. Oftast båda. Så jag har väl blivit härdad. Men riktigt hur härdad jag har blivit insåg jag inte förrän idag när vi var på Leos lekland. Josse som var med oss skämtade lite om att Julie lämnade snigelspår efter sig, och jag skrattade och höll med. Men inte förrän det kom fram en vilt främmande kvinna och påpekade att jag kanske borde torka efter mitt barn, eftersom folk springer omkring där utan skor, slog det det mig att: jag borde torka efter mitt barn, eftersom folk springer omkring där utan skor! Snacka om pinsamt! Får nog skärpa till mig lite. För även om jag inte tycker att hennes kräk är så äckligt längre, så inser jag att det är sådär kul för främmande människor att få en spyklick under foten. 

 

Nu är Julie tre månader! Min stora lilla flicka. Alltid superglad och lätt att ha att göra med, även om hon har blivit lite keligare på senaste tiden. 

 

• Sover mellan 19-02, käkar lite snabbt, 02-06.
• Tar ofta 40-minuters powernaps på dagen. 
• Vaken ca en timme mellan powernapsen.
• Helammas.
• Tar flaska.
• Har problem med att "gå på toa". Går alldeles för sällan, och släpper små stinkande fisar flera dagar innan det är dags.
• Behöver inte minifoam längre.
• Älskar att bada.
• Älskar att snacka med folk.
• Älskar att titta på Sienna.
• Lyser upp av glädje när hon får uppmärksamhet.
• Kan rulla från mage till rygg.
• Har precis börjat sträcka sig efter saker, och försöker föra dem till munnen.
• Har skrattat högt vid två tillfällen.
• Är kittlig.
• Är alldeles, alldeles underbar!

Sienna har ju börjat på dans, och behövde således ett par dansskor. Jag tänkte mig några häftiga gympaskor, helst svarta eller vita, så att hon kan se lite tuff ut bland de andra barnens fluffiga kjolar. Det tänkte sig inte Sienna. Hon fick nämnligen syn på dessa, och vägrade att släppa dem. Jag fick henne att testa andra skor och hoppa omkring och provdansa i en del, men hon gav inte med sig. Dessa var de absolut finaste och skönaste och bästa dansskorna hon någonsin hade sett, och de skulle hon ha. Problemet är inte så mycket att de är fula, utan att de faktiskt är inneskor. Inte ens vanliga skor, utan inneskor. Vem sjutton kan dansa i dem? Sienna, hävdar hon. Vi får se på söndag. Jag köpte nämligen dem till henne. Övertalad av en treåring. Suck. 

 

En av Siennas favoritsysselsättningar nuförtiden är att köra Julies vagn. Så mycket för den fina dockvagnen vi köpte till henne i syskonpresent. Men ändå. Det är så jäkla sött när ungen traskar iväg med sin lillasyster och känner sig stor, trots att hennes näsa inte ens når över handtaget (som jag och ratten när jag kör bil, typ). Och Julie tror också att hon är asstor för det mesta, och ska sitta upp i vagnen. Mina knäppa ungar! Men det är väl bra att de får känna sig lite stora nu, för med en mamma på ynka 159 cm och en pappa på knappt 175 cm har de väl inte så stor chans att ens nå medellängd. 

 

 

Min duktiga lilla bebis har börjat greppa saker! Ofta sprattlar hon ett tag först och ser ut som en t-rex som försöker vifta bort en geting, men sedan skjuts handen ut och hon får grepp om leksaken. Därefter siktar hon på munnen, och brukar träffa! Dock inte i munnen, utan på. Och inte lugnt och fint, utan våldsamt och hårt. Och gärna flera gånger. Väntar bara på att den första fläskläppen ska dyka upp. Men ack så söt hon är!

 

Vi lyssnade på musik i bilen idag, och Heroes av Måns Zelmerlöw dök upp.

 

"Mamma, mamma, jag älskar denna låten!"

"Gör du? Det gör jag med. Den heter Heroes och han som sjunger heter Måns Zelmerlöw."

"Jag gillar honom. Han är min älskling!"

 

Hahaha you wish. Håll dig du till Marvin och Tage.

Idag började Sienna på knattedans. Hon älskade det, men jag kände att hon inte rastades tillräckligt. Hoppas att de är mer aktiva nästa gång. Julie var inte heller så aktiv idag. Första gången Kim var ensam med henne en lång stund, och jag hade pumpat och förberett och anade lite kaos när jag kom hem. Istället valde ungen att sova tre timmar i sträck, och gjorde inte ett ljud ifrån sig under Kims vaktpass. Jahapp. Hoppas i smyg på lite mer aktivitet där nästa gång också. 

 

Att hämta och lämna Sienna på dagis är en pärs för mig och Julie. Jag är inte överförtjust i andra barn, och Julie vill helst inte bli behandlad som en hund, så vi tycker att det är sådär när en hord med ungar anfaller oss och skriker och ska "klappa bebisen!" varenda jäkla gång vi närmar oss dörren. Men i alla fall, där finns en ball unge. Jag har ingen aning om vad han heter, men han är liksom sådär förnuftigt lillgammal. Ofta tar han sig en titt på Julie på avstånd, och sedan vänder han sig till mig och delger mig en tanke eller fundering. I fredags berättade han att Julie liknade hans pappa lite. De hade samma hår. Alltså, samma typ av frissa, förtydligade han. Jag fick inte luft. Julie är mycket lik Yoda över öronen, men när det kommer till håret ser hon verkligen ut som en medelålders man vars hårfäste börjar dra sig tillbaka och tunnas ut uppe på toppen. Jag kan precis se framför mig hur den lille killens pappa ser ut. Underbart!

 

Bebisar gråter rätt ofta. Men det är sällan de stortjuter av rädsla. Framförallt inte av rädsla för föräldrar. Kim tyckte dock att det var jättekul att testa om han kunde skrämma Julie igår, och det gick. Stackars lilla bebis!

 

Min förkärlek för rosa, hårband och kläder med volanger till trots vet jag att genustänk är jätteviktigt. Genustänk kommer förhoppningsvis att leda till att energiska och halvvilda flickor som Sienna inte hämmas, samt att lugna och tysta pojkar inte pushas att bli stimmiga. Och att folk givetvis får lika lön för samma arbete. Jag vet detta, och försöker att inte dela in pojkar och flickor i olika fack. Sienna däremot, tycker att pojk- och flickgrupper är det absolut viktigaste som finns just nu. Alla nallar är flickor och alla dockor är av kvinnligt kön. Man måååååste ha klänning när man ska vara fin. Långt hår är vackert (kanske kommer från mig dock, som är helt besatt av långt hår och förgäves har kämpat med mitt i alla år) och flickor måste ha det (helst killar också, enligt mig, men där tycker inte Sienna samma sak). Hennes prinsessor får bada i badkaret med henne, men inte pojkarna, så Jake och Odjuret får inte vara med. Kan ni då tänka er chocken en kväll, när jag hjälpte henne att sortera ut småfigurerna hon skulle ha med sig i sängen och snabbt kastade Odjuret, Nemo och Simba i samma hög... Sienna tittade på mig med stora ögon och frågade förskräckt varför jag la Simba i den högen. "Inga killar fick ju vara med?" hann jag säga innan jag halvt bet av mig tungan och önskade att jag kunde spola tillbaka tiden i 30 sekunder. "Men, men... men jag trodde att Simba var en tjej!" pep hon fram med tårar i ögonen. Dock lyckades vi efter mycket vridande och vändande komma fram till att han kunde vara en flickpojke, och att han därför fick vara med. Jäkla tur, för Siennas favoritgosedjur är nämligen en stor lurvig Simba det med!

 

Vilken tavla är Julie lik här?

 

Idag tog jag tag i löftet jag gav igår, och utmanade Julie som jag utmanat Sienna för tre år sedan. Hon fick testa att gunga! Till Siennas stora lycka. Sienna hade många förslag på hur vi kunde liva upp den väldigt långsamma gungningen, genom att snurra gungan, knuffa den jättehögt, låta Julie testa de riktiga gungorna... Jag nekade artigt till alla förslag. Men lite bebisgung fick Julie i alla fall testa. Om hon gillade det? Svårt att säga, men hon gillade i alla fall stolpen som gungorna hålls fast vid. Hon vägrade nämligen att släppa den med blicken, vilket ledde till att på alla foton (man måååååste ju ha sjuttioelva likadana bilder på första grejen de gör något) ser det ut som att hon har knäckt nacken och och är sjukt ostabil. I själva verket är ungen asstabil, och klarade av att behålla stolpblicken oavsett i vilket läge gungan var i. Mycket skickligt. 

 

Sienna gick in på sitt rum där Kim satt och väntade med en bok.

 

"Sienna, varför håller du för näsan?"

"Det luktar stink i vardagsrummet."

"Gör det?"

"Ja, den lilla har fisit!"

 

Av alla saker man kan kalla sin lillasyster, är nog detta det absolut mest avståndstagande. Jag skrattade så mycket att jag väckte den lilla stinkbomben som halvslumrade i min famn och blev assur. Men vadå, det var ju faktiskt hon som fes.

Idag är en stor dag i vårt liv. Sienna är ivägskickad på kalas utan föräldrar för första gången. Visserligen var där fler vuxna än barn, och jag verkade vara den enda som nappade på erbjudandet inte stanna. Men ändå. Kalaset varar i två timmar, och eftersom födelsedagspojken bor en bit bort måste jag gå hemifrån igen om 40 minuter, men det känns ändå värt det. Sienna får testa sina vingar lite, och jag fick testa min cykel för första gången på mer än tre månader när jag lämnade av henne. Dessutom fick Kim vara ensam med Julie en stund, utan att jag var i rummet bredvid. Dock var han helt hysterisk när jag kom hem, för Julie hade satt kräk i halsen och blivit blåröd och hostat konstant i 15 minuter. Rätt skickligt att hon prickade in det när jag bara var borta en halvtimme. Elleeeer så överdrev han. Vem vet? Hon var i alla fall lugn och pigg och snackig när jag kom hem, så henne hade det inte gått någon nöd på. Så annorlunda det är med andra barnet, även om jag tidigare dissat folk som gjort så. Sienna har hela tiden pushats att växa, utmana sig själv, våga lite mer. Julie vill jag ha kvar liten, och hon har inte ens lämnats ensam med sin pappa en längre stund. Sienna lämnades med Kim (precis som det ska vara) när hon bara var några dagar gammal, för att jag skulle kunna vila medan de gick på en promenad. Jag måste nog skärpa mig här, så att jag inte hämmar Julie bara för att hon är min sista bebis. Hon är värd att bli lika stark och självständig som Sienna, även om hon är yngre. Dum lama. Ska bättra mig. 

 

Julie har kommit in en en halvkass kvällsrutin, där hon först käkar och sedan badar och får pyjamas och nattas. Eftersom klockan bara är typ 18 vid måltiden så vaknar hon redan klockan 03 för nattkäket, istället för vid fem-tiden som hon körde på under en kort trevlig period för ett par veckor sedan (extra trevlig eftersom hon då somnade om och sov till 7-8, och hon nu vaknar vid 5-6... och sedan somnar om lagom till Sienna rusar in som en tornado och vill börja dagen). I alla fall, ikväll blev hon sugen på lite efterrätt efter badet, och jag var inte sen att erbjuda ett bröst och satt och mös och tänkte att inatt får jag nog sova läääänge. Jomenvisst. Kanske inte supersmart att ge extra mat till en kräkbebis om man vet att hon egentligen ätit tillräckligt. Så inte bara kom efterrätten upp, utan även förrätten och varmrätten. Nu myser jag inte längre. Och den där känslan av att få sova läääänge, är förbi. Oh well, det var mysigt så länge det varade. 

 

Jag har hittat den perfekta bilden som sammanfattar Julies sommar. 

 

Bortskämd eller ej, hon är i alla fall inte otacksam.

 

Sienna har blivit mycket intresserad av bokstäver på senaste tiden. Hon kan några av dem, och vi försöker öva på hur man känner igen bokstäver i ord. Ofta går våra diskussioner såhär:

 

"Vad är detta för bokstav?"

"S"

"Japp! S som i...?"

"Sienna!"

"Helt rätt! Och mer? S som i ssssnigel, ssssol, sssssimma."

 

Så häromdagen var det inte en helt otippad monolog Sienna förde för sig själv, medan jag tjuvlyssnade. Först blev jag mycket glad och stolt, men sedan gick det utför.

 

"K... K som i... kkkkniv... (Yes!) kkkketchup.... (ja, hon fattar!)  cola.... (skit i stavningen!)... sylt.... (eh, va?) glasskärva... (nej, men alltså?) fisk... (nähäpp).

 

Jag känner verkligen att jag lyckats, när jag går in i en leksaksaffär för att handla present till Siennas polare som ska ha kalas på söndag... Och kommer ut med ett helt skepp till Sienna! Och bara tre små flygplan till kompisen. Dessutom detta en månad då föräldrapenning och semesterersättning och lön liksom inte samarbetar alls. Men hon älskar liksom Jake och piraterna, och skeppet kostade bara hälften så mycket som vanligt. Hade jag haft is i magen hade detta blivit en perfekt julklapp, men vem vet om hon gillar Jake då. Och jul är vääääldigt långt borta, även om tiden går fort för oss vuxna. Så jag var bara tvungen. Kim höll med, som tur är. Annars hade jag nog fått leva på bröd och vatten denna månaden.

 

 

Jag har en känsla av att Sienna har vilda drömmar. Typ att hon åker karusell. Eller flygande matta. Kanske båt, eller pulka. Kan inte riktigt sätta fingret på varför jag får denna känsla.

 

Hur vet man att man fotograferar en bebis för mycket? När ungen lär sig att skyla ansiktet med händerna, redan innan hon lär sig greppa leksaker.

 

"Ett, två, tre... arton, nitton, tjugotre, tjugotvå, tjugoelva." Sienna har inte riktigt kommit upp i de höga siffrorna än. Fram till nitton klarar hon det felfritt, men sedan går det utför. Bokstavligt?

 

"Alltså, barnkläder är så jävla fåniga egentligen. Julie har liksom på sig en heltäckande dräkt... med hundtassar! Tänk om du hade haft det på dig. En onepiece, med hundtassar? Du hade sett ut som Britt-Marie och Kjell i Ullared." Kim, modeexperten är inte helt förtjust i ungarnas kläder. Undra vad han kommer säga imorgon när jag tar på henne Frozenbyxorna hon fick av Annika i födelsedagspresent. 

 

"Jag kan hålla dörren till dig; jag är så jäkla stark!" 

"Mamma, kolla hur jäkla fort jag kan cykla!"

"Det är en så jäkla fin sång." Sienna har snappat upp något nytt. Yey...