lamadjur.blogg.se

Det finns ögonblick som mamma när man nästan spricker av stolthet. När ungen lär sig ta flaska efter åtta månaders kämpande är ett sånt exempel, eller när man lämpat av ungen på golvet för att gå och kasta en blöja, upptäcker att hon är nöjd och att man hinner börja förbereda lunchen, sätter sig ner och äter lunchen, minglar med sambon... och sedan hittar dottern såhär. Fortfarande nöjd. Då känner man att man har gjort något rätt.

 

När jag skulle fotografera Sienna i de fina presentkläderna från Karin bad jag Kim om hjälp. Jag tänkte att han kunde hålla upp Sienna så att man såg hela outfiten. Men mitt under bildtagandet insåg han att det absolut inte gick, eftersom Siennas frisyr var ful! Så istället för att hålla upp henne fint slet han ner ungen i sitt knä och började experimentera med hennes hår, trots att stackaren skrek i högan sky. "Om man vill vara fin får man lida pin" fungerar nog inte som ett giltligt skäl när man är 8 månader.

 

Eftersom Sienna inte har tagit flaska har vi på kvällarna fått ge henne välling med sked. Och eftersom hon är till och med mer trött på kvällarna än vad hon är i vanliga fall så har detta skapat lite panik i hemmet. Maten ska ges så tätt inpå nattningen som möjligt så att hon håller sig hela natten, men inte så sent att hon är för trött för att sitta vid matbordet och käka. I förrgår brast det, då hon var hungrig men inte orkade att äta. Lillskrik blev storskrik, mamman blev ledsen och pappan knäckt. Och någon (okej jag!) kom på den smarta idén att testa flaskan. Och ungen drack! Och ville ha mer! Eftersom vi inte riktigt vågade tro vår tur så hade jag förberett med skålar och sked igår när det var dags för kvällsmat, men det behövdes inte alls- flaskan slukades! Då tänkte jag att det vore trevligt att ge välling i stället för gröt första målet också; mindre förberedelser och kladd, mer mys och mer vätska för en drickvägrande bebis. Och än en gång slurpade ungen i sig flaskans innehåll. Nu är jag så stolt och lycklig att jag kan spricka. Det är bara ett litet orosmoln på himmeln; vårat decilitermått matchar inte flaskornas markeringar. Så jag har gett 4 matskedar välling på 130 ml vatten istället för på 200 ml... i mer än en vecka. Och detta till ett barn som redan tidigare varit förstoppad. Schysst. Dessutom vid flera tillfällen då hon inte blivit mätt på 130 ml och jag har dubblat mängden. Hemsk mamma. Så nu funderar jag på om man kan ge 250 ml vatten och 4 matskedar välling, så att hon absolut inte får i sig för mycket pulver? Någon klok mamma (min?) där ute som kan svaret?

 

Vissa dagar börjar sådär, genom att man vaknar 05.59 av lillskrik som vill ha gröt NUUUUU! De dagarna går man oftast in i dörrkarmar, välter ut en syltburk eller halkar i duschen. Andra dagar får man ett meddelande att man har vunnit en tavla! Då kan det inte annat än att bli en bra dag, trots att man har massa tråk inplanerat. Jag kommer att dammsuga med glädje idag, tror jag, och skratta åt dammtussarna när de försöker fly. Tack Yohanna!

Siennas kroppsform samarbetar inte med hennes kläder. Alla hennes byxor är för små. Bodysar kan hon fortfarande ha storlek 62 eller 68 av, men när det gäller byxor är det 74/80 som gäller. Hur är detta möjligt? Det bästa exemplet på hennes skumma benlängd är när hon har en pyjamas på sig; då får vi vika upp ärmarna eftersom de är för långa medan byxbenen slutar på vaderna. Som tur är har varken personalen på bvc eller de andra bebisarna skrattat åt henne så jag tror inte att det är något allvarligt. Men störigt är det med pyjamasarna. Dock har jag en svag förhoppning att detta resulterar i att hon i framtiden får långa ben; något jag själv alltid önskat mig. Men med en mamma som är 159 cm lång och en pappa på ynka 173 (175 om man frågar honom) är det ytterst tveksamt. Vi får nog vara glada om hon blir 160 cm. Tur att vi inte fick en son!

Under den jobbiga persioden för typ en månad sedan, när Sienna vaknade varannan timme, trodde jag att jag aldrig skulle känna mig utsövd igen. Jag hade inte kunnat sova under slutet av graviditeten eftersom jag hade så ont, inte kunnat sova när Sienna var nyfödd av oro eftersom hon inte vaknade när hon skulle och sedan inte fått sova eftersom bröstmjölken slutade räcka till och Sienna var hungrig hela tiden. Jag trodde att det skulle vara så här tills ungen fyllde 18, och då har man ju andra saker att oroa sig för. Men nu har äntligen min hjärna, kropp och Sienna börjat samarbeta, och alla delar är trötta samtidigt. Och kan slappna av! Jag sover flera timmar sammanhängande och jag somnar om direkt efter att jag vaknat till. Dessutom har Kim tagit Sienna varannan morgon nu när han varit ledig, och jag har fått vakna av mig själv! Oftast bara 15 minuter efter att de gått upp, men ändå! Folk säger att lycka är att ha ett friskt barn och jag håller helhjärtat med. Men på andra plats kommer helt klart sömn!

 

Min kompis Karin i USA, aka Fisky, har skickat jättefina kläder till Sienna i julklapp. Jag tänkte fota en bild på dottern i kläderna för att visa hur söta de var på... men dottern i fråga vägrade att agera modell. Av 36?! bilder, blev dessa de två bästa. Sorry fisky! Du får använda fantasin. De är i alla fall riktigt söta live och Sienna hälsar att farbror Akio har mycket bra smak.

 

I min mobil har jag haft en lista där jag skrivit upp vilka böcker jag är sugen på att läsa. Och nu när jag för tillfället är "mellan bok" tänkte jag att det var ett bra tillfälle att klicka hem några. Problemet är att 3/4 böcker på min lista inte är utkomna än. Och att bara beställa en vore rent fånigt. Därför valde jag några andra också, så att den enda utkomna boken på min lista inte skulle behöva åka hela vägen hem till min lägenhet ensam. Det hade ju varit taskigt. Alltså var det en snäll handling att beställa tre böcker jag aldrig hört talas om innan, och inte slöseri som Kim sa. Visst?

Jag, Kim och Sienna ska fira nyår själva. Det ska bli spännande att se hur det går, för antingen kan det bli den härligaste nyårsaftonen någonsin, eller så kan det sluta med att Kim vill trycka ner yatzyspelet i min hals och jag går och lägger mig demonstrativt vid 21. Jag hoppas dock på det förstnämnda. Och oavsett hur den blir så ska den innehålla det viktigaste (förutom oss och Sienna): god mat, efterrätt, dricka och snygga kläder. Siennas inhandlades idag. Och då jag inte kunde bestämma mig köpte jag båda klänningarna jag gillade. Och ett par byxor för framtida bruk. Det var ju rea. Och bebisar spiller ändå så mycket att det faktiskt kan hända att hon behöver byta kläder tre gånger under kvällen.

 

 

Idag har vi varit tre trötta människor här hemma. Kim eftersom han festade igår, jag eftersom Kim festade igår (han snarkar när han druckit!) och Sienna eftersom julen har varit fartfylld. Och för att hon alltid är trött. Så vi har mest tagit det lugnt. Det mest spännande som hände var att jag och Sienna var ute och lekte, men precis som med leksaker så blir lekplatserna roligare ju äldre ungarna blir. Det är kul att se henne gunga, men att sätta henne på en gunghäst är rätt lönlöst och att åka på en snurrgrej är plågsamt för den tråkiga mamman som blir åksjuk av allt. När jag placerade henne på rutschkanan fick de andra föräldrarna på lekplatsen panik. Vadå, jag tänkte ju inte släppa? Nu sover lillskrik och jag och Kim ska bänka oss i soffan. Jag gissar på att vi lyckas hålla oss vakna till klockan 20. Nästan.

Nu är julen överstökad för vår del. Sienna ligger lugnt däckad inne i sin säng och jag ska strax lägga mig med en bok. Kim är som vanligt på julaftonskväll ute med sina kompisar. De har liksom missat att det är den 25:e man drar ut och brukar istället samlas på Sir Tobys på julafton. Tidigare har jag såklart varit med, men i år har jag inget emot att stanna hemma. Inte minst för att Kim var nykter chafför, diskare, bebisunderhållare och bebismatare i Furulund och jag fick dricka både öl, Southern Comfort och Aquavit och ha djupa samtal med min släkt. Härligt! Nu börjar jag dock nyktra till, men risken finns att jag får träffa drickan i badrummet i morgon igen. När jag var gravid gnällde jag för att det kändes som jag var mer eller mindre bakfull i nio månader, och nu när jag har druckit gnäller jag för att det känns som att jag är gravid. Sienna blev överröst med julklappar idag också och jag börjar undra hur min födelsedag kommer att se ut; kommer jag att få några egna presenter eller kommer folk att se det som ett tillfälle att köpa ännu mer leksaker och gulliga barnkläder? Hemskt glad och tacksam är jag i alla fall för att alla har tänkt på min lilla söta dotter. Det värmer.

 

Julaftonsmorgonen blev inte riktigt så lugn och harmonisk som vi hoppades; Sienna bestämde sig för att göra oss uppmärksamma på hur bra hon sover nu för tiden genom att illvråla var femte minut hela natten. Så vi har något att jämföra med liksom, och slutar gnälla för att hon vill gå upp innan klockan 06 på morgnarna. Efter att ha sprungit fram och tillbaka till hennes rum i 1,5 timme gav vi upp och placerade lillskrik i sängen bredvid mig, medan Kim åkte ut på soffan. Någon var jättenöjd. Inte jag och Kim. Kan också vara så att Sienna faktiskt inte ville sova alls, utan skrek för att hon ville upp och leka med alla fina julklappar hon fick igår. Nu kan jag i alla fall inte vara ledsen för att Sienna har för lite leksaker. I vilket fall som helst är vi alla vakna nu och jag har redan hunnit baka två kakor till i eftermiddag. Särskilt juliga är de inte, men man får väl vara nöjd över att jag lyckats knåpa ihop något alls? Hoppas ni alla får en trevlig dag med många fina presenter och goda skratt! Själv fick man presentkort på massage av sambon. Yey!

 

Denna helgen har Sienna blivit en stor flicka: vi har sänkt hennes säng eftersom hon är på väg att lära sig stå, hon har fått börja borsta sina tänder och jag har slutat helt med amning. Tur att vi gjorde allt spontant, för annars hade jag fått ångest! Jag har ingen bebis längre, utan en liten flicka. Lite sorgligt är det. Samtidigt är jag hemskt stolt, även om det inte precis är min grej att vara stolt över.

Tydligen ska man börja borsta tänderna direkt när de tittat ut, så nu är det på tiden att Siennas mini-riskorn får träffa tandborsten. Överlycklig var Sienna när hon fick sin lilla rosa tandborste i näven i morse, då hon länge stirrat imponerat på mig när jag har borstat mina tänder. Hon borstade hela munnen noga, med största fokus på svaljet. Dock spydde hon inte, vilket jag är hemskt tacksam över! Lite klökningar hit och dit, det är ju vad hela tandborstandet går ut på.

 

Jag älskar julen! Detta året har jag inte haft mycket julkänsla, vilket kan bero på att jag inte fick börja pynta förrän andra veckan i december eller på att vi inte har gran, men för det mesta är julen min favorithögtid. Och igår började jag äntligen att längta efter julafton! Eller lille julafton, om vi ska vara petiga. På julafton ska vi vara i Furulund hos min galna morbror och hans fru tillsammans med mina kusiner och min pappa, och det ska bli trevligt. Trots att jag har ansvar för efterrätten och alltså måste baka något. Men min mamma jobbar då, och julen med henne är liksom lite mer julig. Alltså ser jag mest fram emot lille julafton då vi ska fira med henne. Även om hon inte heller har gran. Och för första gången längtar jag inte tills jag får öppna presenterna, utan jag ser fram emot att se vad Sienna tycker om sina grejer! Mammapoäng- check! Om nu de sista ynka dagarna bara ville gå lite snabbare...

 

 

 

Sienna förstår inte betydelsen av nej än, och brukar småflina när jag säger till henne på skarpen. Eftersom vår största dispyt är gällande huruvida man får bita på sladdar och pilla på eluttag eller inte så har läget blivit lite laddat. Jag har köpt barnskydd för säkerhets skull, men hade helst velat att Sienna faktiskt lyssnade på mig utan att hånle när jag var allvarlig. Maria berättade i lördags att de inte behöver barnskydd för att Elin inte går nära eluttagen. Hon har fått så skarpa tillsägelser att hon börjat gråta, och nu vet hon att det är förbjudet. Maria tipsade lite om hur man skulle säga till utan att ungen flinade, och igår fick jag min första övning när Sienna begav sig mot sin favoritplats. Det lyckades! Problemet är att när Sienna gråter- inte skriker, utan gråter för att hon är genuint rädd eller ledsen- så gråter jag också. Och det blir ju lite dumt. Jag säger ifrån när Sienna rör sladden, Sienna börjar gråta, jag börjar gråta... och Kim går förbi och suckar åt galenskaperna. Men, men, nu är vi halvvägs där; jag ska bara sluta sympatitjuta och Sienna ska fatta innebörden av ordet och inte bara tro att jag är hemsk och elak som sabbar hennes lekstund.

Ibland är det inte ens lönt att fösöka få rent ett klädesplagg, utan det åker i soporna direkt efter maten. Ingen galltvål i världen vill brottas med en blanding av gröt, katrinplommon, ersättning och coca cola. Och antagligen kycklig och couscous från dagens tidigare måltid.

 

Idag tänkte jag göra egen katrinplommonpuré till Sienna. Eftersom hennes mage fortfarande jäklas med henne behöver hon det, och nu när hon har ätit riktig mat på heltid i mer än en månad tror jag inte hon får lika ont. Hon fick dock inte smaka. Tydligen så menar de fem minuter när det står "koka i fem minuter", och inte glöm kastrullen på spisen medan du slår in julklappar så att allt vatten avdunstar och plommonen bränns fast och hela köket fylls av en obehaglig stank och en ännu obehagligare rök. Tur i oturen: brandlarmet gick inte. Hemskt tacksam är jag för detta då jag är rädd (?) för höga ljud och får panik. Otur i oturen var att fastighetsskötaren ringde två minuter senare och sa att han kunde komma förbi och titta på det som missats i besiktningen. Rätt pinsamt var det att släppa in honom i en rökfylld och illaluktande lägenhet. Men han tyckte väl synd om mig för att han fixade allt på listan och lite till.

 

 

Vi har två bord i lägenheten. I köket är det ett fult högt träbord med tre matchande fula pallar, som är helt meningslösa. Är man kort som jag så når man inte ner till fotstödet med fötterna och sitter därför mycket obekvämt. Är man lång måste man böja ryggen i en akrobatisk ställning för att nå ner till tallriken, och sitter man i barnstol så befinner man sig under bordsskivan. Alltså äter vi sällan vid det bordet. Då är det vårt vardagsrumsbord som är andra alternativet. Det är av glas. Sienna gillar att banka saker så att det låter. Glas liksom förstärker dessa bankljud, så Sienna är i exstas varje gång hon sitter där. Jag är förtvivlad. Planen var att vi skulle köpa två nya bord i samband med flytten, men då soffan jäklades och vi fick köpa en ny åkte bord liksom ner på priolistan. Jag hoppas att de snart flyttar upp igen, annars får Sienna börja äta på golvet.

 

Sienna har tröttnat på alla sina leksaker. Om vi ska vara helt ärliga är det kanske inte så konstigt, då hon faktiskt inte har så jättemånga. Vi har resonerat som så att om hon lika gärna leker med våra strumpor så är hon inte i behov av fler grejer än hon har. Men när jag har varit hemma hos folk med barn i samma ålder har jag insett att hon faktiskt verkar mer förtjust i deras färgglada pipvänliga tuggsaker än våra illaluktande strumpor. I fredags hos Thilde insåg jag hur sorgligt lite Sienna faktiskt har, och en extra julklapp beställdes på studs av Lovisa. Dessutom mutade jag till mig att låna en hoppgunga av Thilde då Benjamins lår inte riktigt kommer överrens med hans. Jag berättade om leksaksproblemet för Kim som trodde på det sådär mycket, tills han fick se Elins rum igår. Nu har jag fått kämpa hela dagen med att övertala honom till att vänta med att fylla på Siennas leksaksförråd till efter julafton. Det kan ju vara så att några släktingar har minglat med tomten.

 

Igår var vi hemma hos Dan och Maria på Glögg/spelkväll. Jag glömde att dricka glögg, men tog igen det med intag av lussekatter. Trots lillskrik och deras 11 månader gamla Elin lyckades vi spela inte mindre än två spel. Det känns skönt att man kan ha med sig Sienna på sociala event och inte behöver stänga in sig för att slippa störa andra. Av de åtta barnlösa som var där var det inte en enda som blängde snett på henne. Kanske för att hon var pimpad i tomteklänningen, kanske för att de är vuxna människor och faktiskt inte blänger på bebisar eller kanske för att Sienna faktiskt uppförde sig exemplariskt. I vilket fall som helst var det skönt. Och för att toppa kvällen sov jag sedan 7,5 timmar i sträck! Snart har kanske hjärnan fått in att bebisen faktiskt sover hela natten nu för tiden.

När tand ett var på g hade Sienna problem att komma till ro vid tupplurar och sänggående. Det märkte vi i efterhand. Hon varken dreglade mer än vanligt eller bet på saker... mer än vanligt. Vid tand två var det samma sak, fast under en kortare period. Men då visste vi vad som gällde och skällde inte på henne för att hon trilskades med sömnen. Nu vet jag inte vad jag ska tro när hon dreglar som en arg lama, föredrar sin bitleksak framför min mobil, men sover som hon ska. Är det en tand eller håller min dotter på att förvandlas till en bulldog?

 

Hon är dock inte svullen i munnen, utan har såna här runda kinder.

 

Dagen har tillbringats med Thilde och Lovisa i Rydsgård. Sienna var i sitt essä när hon fick flörta med inte mindre än tre småkillar! Men eftersom hon spydde vid två tillfällen var de sådär impade av henne. Meningen var att vi skulle baka pepparkakor men efter lite kavlande visade sig att vi alla tre tyckte att det var en urtråkig syssla. Vi satsade på att bli fulla av glöggen istället, men det gick sådär. 2,2 % når liksom inte ända fram. Helt förgäves var det dock inte eftersom den hade chokladsmak vilket ju alltid livar upp.

 

Sångstunden i kyrkan var trevlig även om jag är tondöv, Tanja är anti-religion, Sienna var rastlös och Casper förkyld. Det mest lyckade tyckte jag var att Tanja också hade tvingat på sin stackars bebis tomtekläder, så ungarna matchade varandra. Jag tror det blev en hel del fina bilder på dem. Tagna av Tanjas digitalkamera. Min mobilkamera gör sitt bästa, men den är väl sådär. Dock har jag inte fått bilderna av Tanja än så ni får hålla tillgodo med en mobilbild. Som dessutom inte är tagen i kyrkan eftersom jag glömde att fotografera då. Sienna vilar just nu. Jag försökte lägga henne för en halvtimme sedan eftersom hon var gnällig. Hon somnade dock inte utan fortsätte gnälla, vilket hon sällan gör. Då insåg jag att det var 3,5 timmar sedan hon fått mat senast och mitt lilla matvrak var hungrigt igen. Tecken på en trevlig fikastund? Tiden går så fort att man glömmer att mata sitt barn.

 

 

Nu drar vi till sångstund i St Johanneskyrkan. Alla med barn under två år är välkomna! Dagen i ära är Sienna klädd som en minitomte, men det var lite svårt att få med henne på foto. Hon var nämligen arg på sitt leksaksmoln....

 

Eftersom tavlorna nu är på plats känner jag mig redo att lägga ut bilder på Siennas rum på bloggen. Nästan. Det är lite ångestladdat eftersom jag är hemskt dålig på inredning och många som läser och skriver i bloggar har detta som favoritintresse. Helt obegripligt. Det är lika konstigt som att ha matlagning som intresse, enligt mig. Eller träning. Men om jag ska vara ärlig hade det ju inte skadat om jag hade kunnat pimpa lägenheten, röra ihop något gott till middag och sedan köra ett träningspass på kvällen. Så det är inte det att jag inte vill kunna det, det är bara att det är så tråkigt! Men i alla fall, Siennas rum är klart, och har man lovat bilder så har man. Dessutom måste jag passa på nu medan mattan fortfarande är vit. Den har redan träffat på både äten lasagne och äten kyckling med couscous.

 

Sienna kan krypa. Not. Men hon gillar att låtsas.

 

Idag har varit en mycket bra dag. Hemmafix, promenad, ärenden, fika på stan och lek. Sienna har varit pigg och glad och jag har också känt mig utvilad och därmed nöjd. Hoppas det håller i sig, för strax kommer Lasse och Shannon och ungarna för lite mer fika. Det är inte konstigt att man kallar de som är mammalediga för lattemammor. Jag har aldrig fikat så mycket i hela mitt liv som de senaste månaderna. Förutom i Australien. Och då var det inte latte, utan öl. Men ändå.

 

 

 

Sienna älskar majskrokar! Jag väntade in i det längsta med att ge henne några, eftersom jag är hemskt rädd för att hon ska kvävas. Men efter att blivit idiotförklarad vid flera tillfällen, låtit Kim testäta dem, och sett yngre bebisar tugga på pepparkakor så gav jag med mig och lät henne smaka en häromdagen. Och vips sa det, sen var den borta. Jag satt med andan i halsen och råstirrade på det stackars barnet, men inte ens det hindrade henne från att sluka kroken på trettio sekunder. När hon fick loss en stor bit försökte jag bända upp munnen på henne, men kletet hade redan smält när hon valde att gapa. Så nu har jag till och med avancerat så att jag kan ge henne en majskrok medan jag fixar maten eller äter själv. Det verkar som att min dotter slipper äta flytande tills hon blir arton! Yey! Ett litet steg för bebisen, men ett stort för mamman.

 

Efter en hel dag bestående av tvättande för min del och bus med mormor för Siennas begav vi oss ut för en liten lekstund i snön. Oavsett väder så älskar Sienna att gunga. Och bada, men jag tänker inte låta henne simma i snödrivorna hur mycket hon än skriker. Alltså blev det gungorna. Hon sitter inte så stabilt än så jag har henne liksom framåtlutat så att hon inte ska drabbas av wiplash. Det ser inte klokt ut men hon skriker av skratt varje gång.

 

Inatt sov Sienna 11,5 timme utan att väcka mig en enda gång! Jag har läst att bebisar max sover sju timmar i sträck så jag vet att hon har vaknat, men hon har alltså lyckats somna om själv! Jag är oerhört stolt. Och glad. Och utsövd, skulle man kunna tro? Men jag känner mig faktiskt trött och ska passa på att sova lite nu när Sienna tar sin första tupplur. Det kan vara så att Sienna lyckades med samma bedrift i förrgår natt, men då var jag ändå uppe och tassade. Som tur var hann jag stanna  innan jag rusade in i hennes rum. Hon varken skrek eller gnällde nämligen, och då är det ju dumt att traska in och trycka in en napp i munnen på det stackars sovande barnet. Jag hoppas att jag vaknade för att hon gnällde och att hon hann somna om innan jag om dit, men det kan också vara så att hon faktiskt sov djupt hela tiden och jag har börjat traska omkring på nätterna av ren vana. Dock gjorde jag inte det inatt, så nu är jag stolt över oss båda.

Idag har vi hållt oss inne och gjort så lite som möjligt. Vi har skyllt på snöstormen, men sanningen är att vi behövde en vilodag. Enda undantaget var när vi gick ner till affären för att "Sienna behövde frisk luft" dvs vi behövde fylla på godisförrådet. Dock stannade vi till på vägen hem för att gunga, så att ungen inte kände sig lurad. Nu ska vi komma ikapp med serierna vi missat i veckan och tömma godisförrådet. Sienna kanske behöver frisk luft imorgon igen, nämligen.

Mamma handlade ett par finskor till Sienna i somras, och häromdagen testade jag dem för att se om hon vuxit i dem. Det hade hon inte, men inte sjutton ville hon ta av sig dem; de lät för roligt när hon slog fötterna i golvet. Alltså fick hon kräla runt i sina förstora guldskor. Överlycklig var hon. Inte vi som blev trötta på bankandet.

 

Strax drar vi till Svedala för att spana in Corres nya hus. Dagen i ära är Sienna uppklädd, fast det gick inte så bra att fotografera henne. Strax innan bilden togs hade hon gråtit i tio minuter. Jag lämnade henne för att hämta mobilen så att jag kunde ta en bild, och ungen trillade framstupa och slog i munnen. Som tur var på mattan, men det gjorde ändå ont. Smart jag var hade jag lagt nallar bakom henne och på sidorna så att en olycka inte skulle hända, men inte riktigt tänkt på att hon är lika klumpig som... ja, sin mamma.

 

Nu för tiden brukar mitt lilla matvrak vakna hungrig. På morgonen är det värst; då vrålar hon för fullt tills röten är ner i magen, och gud nåde den förälder som först vill ta på sig mjukisbyxor, gå på toaletten eller värma gröten för den delen. Även efter tupplurarna är hon rätt knäckt tills hon har fått i sig käk, så vi har lärt oss att förbereda det vi kan medan hon sover. Idag fick jag dock en chock då hon inte vrålade hysteriskt, utan i lugn och ro lät mig värma maten så väl som ställa in den på bordet. Det var nästan så att jag fasade för att hitta en avsvimmad unge när jag gick in i hennes rum. Men hon hade inte däckat av hunger, utan hittat sina nallar!

 

Sedan Sienna var ungefär en en månad gammal har vi varje kväll gett henne ett bad. Hon älskar det! Och jag slipper vara så noggrann när jag torkar henne efter maten. Vissa kvällar blir dock badet mer lyckat än andra. Igår var inte en bra kväll. Först lyckades Kim ge henne världens kallsup när han hällde vatten över hennes hår. Lätt hänt, men denna gången verkade allt vatten hamna i näsan och inget i håret, vilket är en rätt stor bedrift. Kort därefter lyckades jag med hjälp av en av hennes badfiskar spruta vatten i huvudet på henne så att hon fick ytterliggare en kallsup. Jag siktade mot halsvecken! Då gav Sienna upp och tänkte fly fältet, vilket resulterade i att hon dök med huvudet före rätt ner i badbaljan... och fick sig en tredje kallsup. Stackars illa flicka. Men nu är hon i alla fall ren ända in i lungorna.

 

Folk skrattar åt mig och Sienna när vi är ute och åker pulka. Det är kanske ett tecken på att Sienna är för liten. Eller så har jag en hemskt ful mössa. Nu senast förstår jag dock varför de flinade till; jag hade glömt hennes alpacka-strumpor (som jag brukar sätta utanpå de vanliga eftersom skor inte får plats i overallen) och fick istället skydda hennes fötter med mina vantar. Man tager vad man haver.

 

 

Jag vill jättegärna att Sienna ska tycka om böcker. Men kanske inte på det här sättet.

 

 

Idag tog jag och Sienna tåget till Lund för att julfika hos Renata. Jag lyckades, denna gången också, hamna på en rullstols tågvagn istället för barnvagns-vagnen. Att följa de oranga dörrarna hjälper ju inte! Som tur var guidade Thilde mig till rätt dörrar på vägen hem. Då lyckades jag istället välja fel hiss upp och kom upp på Triangelns södra del. Och fick gå en omväg hem i kylan. Suck. Julfikan var i alla fall jättetrevlig, och jag ser fram emot nästa! Fast lite rädd är jag att hamna på villovägar när vi ska ända till Rydsgård. Risken är ju rätt stor att ni hittar mig i Helsingborg istället liksom. Thilde kom på att Sienna var lik någon i Bernard och Bianca filmen. Gissa vem? Dumbo kom också på tal.

 

Jag och Sienna tog en paus från allt upp-packande och möbelbyggande och passade på att leka lite. Jag ville verkligen mingla och busa och umgås med min dotter. Sienna ville leka på egen hand. Att busa med mig det ville hon då rakt inte. Så jag fick roa mig på egen hand. Jag längtar tills de riktigt roliga leksakerna kommer fram, som lego och ritblock. Då jäklar! Just nu är det så där kul att flytta omkring nallar och stapla klossar.

 

Sienna har jättefina små pekböcker, som kom i en söt liten låda. Nu har hon kommit på att man kan kasta ut böckerna och istället tugga på lådans innandömme som höll böckerna på plats. Detta är ju kul för hennes mamma av tre anledningar:

 

Idag stryde vi kosan mot IKEA. Trötta, stressade och i desperat behov av en soffa sprang vi omkring som två (och en halv) idioter och provsatt allt. Vi skällde på varandra, muttrade på andra kunder och Sienna bidrog genom att skrika hysteriskt så fort hon inte fick bita på kollegeblocket jag hade tagit med mig. Eller ja, åkt hem och hämtat. Vi hade nämligen skrivit alla viktiga mått där i, men glömde det första gången vi åkte hemifrån. Så vi fick vackert vända och åka hem igen. Jättekul när vägarna är täckta av snö och ingen klarar mer än 30km/h. Dagens absoluta low-point kom dock när vi stod vid restaurangen och skulle fiska upp Kims jacka ur kundvagnen, för att hitta bankkortet och betala. Det var borta. Faktiskt så vara hela hans jacka borta. Stulen? Min också! Och Siennas blöjväska med min plånbok i?!  Panik! Fast... bara de översta varorna i vagnen var det vi hade stoppat ner. De undre var... inte våra. Vi hade seriöst snott någon annans vagn och lämnat vår egen någonstans. Med alla nycklar, plånböcker och mobiler i. Den dök dock upp och vi lyckades betala både mat, varor och hemkörning. Så nu sitter vi och väntar på ett samtal att grejerna är här. I vanliga fall brukar de komma mellan 18-22 om de säger att de ska komma mellan 18-22. Idag känns det som att de kommer att komma klockan 23. Om de inte fastnat i snön.

 

En trött och gnällig unge som vi placerade i kundvagnen så att vi inte skulle bli av med den.

Vagnen alltså. Ungen hade vi koll på hela tiden.

 

Jag besökte mitt gamla jobb häromdagen, och fick höra en massa konstigheter.

 

• Min 50-åriga kollega, som inte har visat nåt intresse för Sienna utan skrytit med hur skönt det är att "vara förbi småbarnsåren", ska bli pappa igen! Han har förutom två små flickor en äldre dotter som har en fem-årig son. High five på den! Artig som  jag är svarade jag bara "In your face!" när han berättade det.
• En gammal kollega som slutat innan mig har gått bort på ett tragiskt sätt. Jag lider med honom och hans familj och vet inte hur mycket jag vill eller kan skriva här. Men jag hoppas att han får det bra där han är nu.
• En av mina favoritkollegor ska flytta till Stockholm för att bli sambo. Jaså, ska ni satsa på barn nu då? frågar diskreta jag. "Vi håller på för fullt!  Vi har ju försökt ett par månader, men eftersom jag bor här har vi ju inte prickat in rätt dagar. Men senast tror jag att hon hade ägglossning! Och hon borde ha mens nu men det har hon inte fått, så det kanske redan är på g." Jaha.. om man kanske inte skulle vara så nyfiken så slipper man få sådana här detaljerade redogörningar. Alternativ, sluta vara så pryd.
• Min gamla chef gick fram till mig och frågade "Vad är det nu hon ska heta igen?", som att flickan jag håller i mina armar är nyfödd och inte sju månader och faktiskt har haft ett namn ganska länge.