lamadjur.blogg.se

Idag har jag och Sienna varit extra sociala. Först lyckades vi träffa Maria och Elin utan att ungarna skaffade sig någon sjukdom för att slippa, och sedan ringde kusin Hanna och ville mingla. Lagom till ösregnet dök upp bjöd hon in oss på en kopp kaffe- tajming! Sienna fick busa lite med styvnästkusinen Bella och kaninen Mowgli, och var i himmelriket. Att vi avslutade dagen på lekplaten var tipptopp tyckte hon. Och jag. Nu är ungen perfekt trött och kommer förhoppningsvis inte störa Frida som ska passa minilaman ikväll när jag och Kim ska på fest. Och det bästa- Frida sover över och tar morgonen också!

 

De senaste månaderna har Sienna lagt sig 19, vaknat mellan 06 och 07 och sovit middag cirka tre timmar mitt på dagen. Detta har fungerat jättebra för oss alla, men under den senaste månaden har Sienna vaknat tidigare och tidigare, och nu är det oftare 05 är 6:30 hon vaknar. Och det är ju sådär kul. Så vi har försökt att lägga henne tidigare, vilket har varit ren katastrof. Ungen råvägrar och är övertrött och vaknar ofta ÄNNU tidigare morgonen därpå, bara för att hämnas. Men häromdagen kom jag på en lösning- att korta ner tuppluren! Än så länge är hon rätt deppig på kvällarna, men det är hanterbart och hon somnar som hon ska vid 19, och morgonminuterna har sakta men säkert börjat krypa fram mot mer humana klockslag. Så nu håller vi tummarna att det funkar! Dessutom får man chansen att väcka en härligt varm och gosig unge mitt på dagen, och lyckas tigga till sig några minuters mys medan hon mornar sig.

 

När jag tog en andingspaus mellan allt stim och stök idag upptäckte jag solen. Och jag är en soldyrkare. Vem bryr sig egentligen om gästerna får en god kladdkaka (den blev inte god, den blev övertorr), när man sitter halvbrun och härligt nöjd efter en utedag? Inte jag i alla fall. Jag ringde mamma och bokade träff på Ribban, smorde in ungen med solskyddskräm och kastade ner henne i vagnen och rusade dit. Och vilket härligt beslut! Där var massor av barn som sprang omkring och lekte i vattnet, och Sienna som tror att hon är fem år kastade av sig kläderna och hoppade i hon också. Med lite assistans, som hon under många protester tog emot. Hon badade, skuttade, lekte med bollar, grävde med sin spade, kissade i sanden, kissade på handdukarna, kissade alldeles för nära en främlings handduk, och var helt vild och galen. När vi gick hem protesterade hon inte ens när jag spände fast henne i vagnen, och när gästerna (alltså, mamma igen då, och hennes kompis) utfodrades på balkongen satt hon glatt bredvid och knaprade på ett kex. Jag tror att ungen kan ranka denna dagen bland de topp tio bästa i hennes liv. Och jag är hemskt glad att jag fick vara med.

 

Jag sitter och kränger kladdkaka. Min ursäkt för att baka två var egentligen att jag skulle provsmaka till ikväll när vi har gäster, men eftersom jag gjorde dem i två formar med helt olika storlek så höll inte det argumentet. Jag hoppas i alla fall att den till ikväll är kladdigare. Jag tycker att den borde vara det eftersom den formen var större, men när det gäller bakning och matlagning försvinner all logik enligt mig.Det är som att maten gör tvärtom mot vad den borde, bara för att jävlas. Förutom att baka och kränga kladdkaka har jag varit och handlat färsk frukt på Fridhemstorget och städat lägenheten. Nu ska jag börja skrubba potatisen (jag hittade nypotatis!), blanda såsen och springa ner på ica och handla glass. Jag känner hur svetten börjar bryta fram. Saker som i vanliga fall tar två timmar tar liksom sex timmar när man har en aktiv och social Busmus klamrandes runt benen. Man skulle kunna tro att det är kungen som kommer hit så som jag förbereder, men det är bara mamma och hennes väninna. Det finns inget som stressar upp mig mer än att bjuda på mat. Möjligtvis att sjunga inför folk (totalt tondöv!), men till och med det börjar jag bli bättre på då föräldrarna måste sjunga med på babysången. Jag tror nog att jag hellre trallar en imse vimse spindel inför mamma och Annika än att ge dem mat... kanske ska ringa och höra om de nappar på det? Annars önska mig lycka till, och hoppas de hugger in på vinet innan måltiden!

Idag träffades Sienna, Iris och Benjamin för att fira att de hade fyllt ett år allihop. De gav varandra presenter, snodde varandras nappar och delade ut en och annan örfil. Renata bjöd på hemmalagad pizza och melon och kakor och jag blev så mätt att jag glömde ge Sienna mellanmål. Ops. Man kan tycka att jag borde kommit på tanken när Iris fick en smoothie och Benjamin välling, men inte ens då slog det mig. Som tur är överlevde ungen utan några större men och fick i sig en herrans massa kvällsmat och en hel del välling bara en timme efter det. Min stackars lilla flicka. Hon får helt enkelt trösta sig med tanken att hon fick lite nya leksaker idag. Jag är kär i leksaksaffären "Jättekul" i Lund. Det är helt omöjligt att gå därifrån utan att ha handlat något. Tur att jag har barn, annars hade det varit lätt patetiskt. Tack för idag tjejer och minikompisar! Och tack för maten, Renata!

 

Det är som jag tidigare nämnt svårt att få en bra bild på mig. Ännu svårare om Sienna också ska vara med på bild och lyckas bli bra samtidigt. Men för några veckor sedan klarade Tanja att fånga oss någorlunda stilla, med ögonen öppna och minimalt dregel. Hemskt trevligt! Att jag på ena bilden smakar lite på Siennas hår kan väl kvitta; man får ju se på helheten.

 

• Veckans tvättpass är avklarat
• Jag och Sienna hann med både lite motion och lekplatshäng på förmiddagen
• Sienna äter nu enbart vanlig mat, och det går jättebra!
• Ungens nya pyjamasar (beställda från kappahl) har kommit och är hemskt söta!
• Kim har börjat hjälpa till mer här hemma

Jag är hemskt blyg. Detta har ju inte varit idealiskt för mig som har jobbat i butik i sex år, eller särskilt fördelaktigt i skolan. När vi skulle hålla tal som en uppgift i svenska C rekommenderade min lärare mig att "ta ett par glas vin innan", och hade jag inte haft både matte och engelska efter så hade jag nog gjort det. Istället stod jag och svajade som en flaggstång och snyftade mig igenom eländet. Det var nästan lika plågsamt för publiken som för mig. I alla fall, sedan jag fick Sienna har jag verkligen fått anstränga mig till 1000 för att komma över min blygsel. Redan hos barnmorskan fick jag öva när det var kissprov hit och klämma på tjockismagen dit, och förlossningen ska vi inte tala om! Hänga med mig in på toaletten, du främmande människa? Absolut. Kim hålla en påse medan jag spyr? Jättetrevligt. Sy mig därnere medan vi pratar om vädret? Strålande. Och nu när jag har haft Sienna i mer än ett år så har jag nästan kommit över min skräck. Jag kan ringa till försäkringskassan utan att få handsvett, möta personal på framtida dagis utan att stamma, och jag har minglat på både babysång, öppna förskolor och med föräldragrupper. Det senaste är att vara trevlig och öppen mot andra föräldrar på lekplatser, vilket tidigare fick mina rygghår att ställa sig upp. Men idag kände jag att jag överkom även det- jag hade till och med trevligt! Siennas nya bvc-sköterska sa att hon trodde att detta var min prövning i livet- att få en så social dotter- när jag berättade för henne om min blygsel. Om det är sant så är det härligt att jag är förbi den! Nu är det Kims tur.

 

 

 

 

Vi har en godispåse hemma. Den blev över från igår, då vi bestämde att "nu får det vara nog, inget godis, ingen glass och ingen cola i veckorna". För oss båda.

 

Kim sa precis att han skulle ut och äta upp godiset och ta ett glas cola.

Jag med! sa jag.

Men du skulle ju vara sund, säger han.

Ja, men det skulle du med? undrar jag.

Jag har ju inte ätit något än! protesterar mannen hejvilt.

 

Huuuur är detta logiskt i hans hjärna?

När man andas ut måndag morgon för "nu får man äntligen ta det lite lugnt", då har det varit en bra helg. Tjejmiddagen i lördags var underbart avslappnande och kul. Eftersom vi som träffades gick i grundskolan ihop, och således har känt varandra sedan vi var fem år, så hade vi inga hämningar utan frågade varandra precis vad vi undrade. Ungefär som femåringar. Kan i ärlighetens namn vara så att det var mest jag som frågade, men är man nyfiken så är man. Och folk svarade! Extra spännande är det när man inte har setts på ett par år utan alla har massa saker att dela med sig av. Ungar, nya pojkvänner, spännande jobb och häftiga resor. Hade varit hemskt kul om vi kunde fortsätta träffas en gång om året! I söndags var jag... bakis. Innan jag blev gravid sa jag att jag aldrig mer skulle röra sprit när jag fått barn. Sen sa jag att det var okej så länge man bara drack lite. Och i lördags blev jag full. Jahapp. Men min sista regel- att aldrig bli full inför Sienna- kommer jag inte att bryta!  Ska man festa med alkohol så gör man det utan ungar. Och är barnen med så håller sig en av föräldrarna nykter. Den tryggheten vill jag i alla fall ge mitt barn. Dessutom är det sådär kul att vara bakis med en ettåring i hemmet. Framförallt inte när flickan i fråga älskar att trumma på saker. Som tur var fick jag både sovmorgon, färska bullar och blommor, så jag var rätt glad ändå. Och dagen innan hade Kim överraskat mig med en shoppingtur i morsdags-anda. Han har alltså mer än väl kompenserat för förra årets fiasko, då jag på eftermiddagen fick en vissen bukett från ica, en skvallertidning och ett marschoklad när han i panik via facebook upptäckt att det var mors dag. Dessutom tog han läggningen av Sienna så jag kunde sticka bort till Frida och käka morsdagsmiddag med henne om mamma. Perfekt avslutning på en härlig helg.

 

Sambon och dottern ivägskickade på dop. 2,5 timmar tills jag måste bege mig mot Lindeborg och tjejmiddag. What to do? Bad med bok och ett glas vitt låter rätt fint. Visserligen har jag inget vitt vin hemma, men bad, bok och en öl kan fungera rätt bra som substitut. Dessutom är alla kläder så mycket snyggare efter en eller två öl. Nä, jag har egentligen inte tid att skriva här- vattnet kallar!

 

Sienna gick upp klockan fem i morse. Vid sju hade jag redan betalt räkningar, diskat, dammat och dammsugit. Vid nio var dessutom alla nappar kokade och Siennas "bebisleksaker" bortrensade och kokade de med. Tyvärr fick jag kasta dem efteråt. Tydligen är plast och kokande vatten ingen bra kombination. Vid tolv var ett paket upphämtat, apoteket besökt och doppresent inhandlad. Jag var så trött att jag snyftade och Sienna så slut att hon bara skrek rakt ut. Efter middagen sov dock ungen i tre timmar. Tror ni att jag passade på att sova då? Klart inte! Jag var ju inne i ett städstim och våttorkade golven och städade badrummen. När Kim kom hem stack vi dessutom direkt och storhandlade. Nu kommer snart Tobbe hit. Oj vad social jag kommer att vara. Undra om han tar illa upp ifall jag lägger mig redan halv åtta? Han får i alla fall njuta av såpaluktande golv.

 

Det finns tydligen en sak som gör att knutorna på julgransbelysningen får stå i skamvrån- nytvättade barnvantar.

 

Jag är hemskt nöjd. Igår var det ju avslutning på babysången på Lindeborg, och alla hade pyntat sina bebisar lite mer än vanligt. Alla utom jag då, som kom med en halvsmutslig rödgråten unge med fläskläpp och sår på hakan. Men i alla fall, det var hårband hit och volanger dit och bebisherrarna hade stiliga hängslen. En liten tjej hade en underbar klämma med en blå rosett på, som jag blev kär i. Dessutom hade ungen mycket hår, vilket betyder att klämman inte var en mesig bebisklämma som många är och som då inte fungerar på min hårfagra dotter. Jag tänkte hela tiden att jag skulle fråga mamman var hon hade köpt detta underverk, men distraherades lite när avslutningstårtan dukades in, och när tårtan var uppäten hade jag glömt bort det. Men idag när jag skulle betala på ICA attackerade Sienna en hylla så att saker föll ner, och när jag skulle ta upp dem såg jag var det var för prylar- hårklämmor. Och gissa vad som hängde i mitten? Den underbara klämman! Med en nästan lika söt kompisklämma i samma förpackning. Ibland är ödet rätt trevligt. Nu har jag givetvis lagt klämmorna på Siennas rum, och hon sover, så jag kan inte visa dem. Jag bjuder på en bild på den imponerande tårtan istället.

 

Sienna har lärt sig ett nytt trick- att hålla fast matskålen med hjälp av lamatänderna. Oj, vad kul hon tycker att det är. Och oj, va impad jag blir när hon gör det medan skålen är full av mat.

 

Idag har varken Sienna eller mitt psyke haft en lätt dag. Först snubblade ungen och och placerade sin lilla mun på en träleksak, så att läppen sprack och blod och tårar forsade. Jag, den hysteriska nummer ett, blev kolugn och torkade systematiskt bort blodet tills jag hittade orsaken och kunde börja andas igen. Jag inser att detta inte var en krissituation, men det bådar ändå gott för framtiden. Och resten av dagen fick jag fortsätta öva på mitt lugn. Siennas mun belönades med en fläskläpp av händelsen. När vi sedan cyklade till babysången klämde jag den lilla dubbelhakan, men eftersom ungen inte sa ett knyst om det märkte jag inte eländet förrän hon pep till när jag tog av hjälmen, 20 minuter senare. Ett litet blodigt sår på den mjuka huden vittnade om saken, och jag tjöt mer hysteriskt än min lilla flicka. För att avsluta dagen på topp bestämde sig sedan Sienna för att hoppa huvudhopp från soffan här hemma. Eftersom jag hade lagt kuddar och täcke på golvet nedanför, och täckte ena sidan, så kastade hon sig istället över armstödet. Då blev ju dessutom fallhöjden högre. Score sa ungen. Och sedan grät både hon och jag en stund till. Ett blåmärke i pannan blev beviset. Nu har hon fått välling och lagts i sängen, där jag hoppas hon somnar innan hon får en fot i kläm i spjälorna och bryter den. Jag ska krypa upp i soffan med choklad och cola och söka lite tröst hos sambon.

 

Eftersom Sienna varit sjuk lät jag henne vila middag en kort stund på förmiddagen igår. Det gjorde att hon inte somnade för sin "riktiga" tupplur förrän sent. Och då vaknade hon såklart sent. Och ville inte alls lägga sig vid sju. Så vi tog upp henne igen. Big mistake! Nu tror hon att det räcker med att protestera så får hon komma upp igen, hur trött hon än är. Varför kan hon inte foukusera på alla gånger vi inte tog upp henne, istället för den enda gången vi tog upp henne? Ungars logik är underbar. Eller inte. Jag är rutinernas största beundrare av en anledning; det är det enda som biter på de små minimänniskorna!

 

 

• Sienna är nästan feberfri
• Vi har varit ute och lekt en lång stund trots tråkväder
• Min bok som var slut på adlibris fanns på bokus- dessutom billigare!
• Kim tog mod till sig och gick till tandläkaren i år igen
• Jag har upptäckt ramlösa kiwi

Förra veckan berättade jag om Siennas favoritlek "Humlan". Hon har ännu en favoritsysselsättning som jag tycker är sådär kul, nämligen att trycka på lampknapparna. Innan gillade hon att sitta och tända och släcka sänglamporna, men det kunde jag liksom förstå eftersom hon då såg konsekvenserna av sitt handlande; trycker man på knappen händer något med lampan. Men att trycka på lampknapparna på väggen och inte ens titta på lampjäkeln tycker jag verkar måttligt roligt. Sienna älskar det dock. Numera orkar jag inte ens hålla henne i rätt höjd eftersom hon aldrig tröttnar på leken, utan puttar helt kallt fram en stol och placerar henne därpå (och sitter bredvid och läser eller spelar på mobilen).

 

 

Det är kanske inte precis enligt tallriksmodellen, men vad gör det om ungen får i sig något?

 

 

 

Det var svårt att säga vem i vår familj som var tröttast igår. Kim som var bakis, jag som bara fått 4 timmars sömn, eller Sienna som hade hög feber? Man kan säga att regnvädret kom lägligt, för vi satt mest och ugglade i soffan. Kim var den enda som vid ett tillfälle lämnade lägenheten, och då var det för att handla cola och chips. Jag är rätt säker på att han var den enda som borstade tänderna också. Jag var ju förtvivlad eftersom Sienna var hängig och det inte fanns någon förklaring. Det visade sig att det visst fanns en mycket bra förklaring- jag hade inte använt termometern på rätt sätt. Vid noggrannare koll hade hon över 39 graders feber, så det kom ju som en lättnad. I med lite alvedon så fick vi tillbaka vår pigga Busmus. Feber är tråkigt, men oftast inget farligt. Att vara hängig och apatisk utan feber är ju rätt... obehagligt. Dessutom fick jag nu känna på myskramar och kel. Sienna till och med somnade i våra famnar! Ska ungen ändå vara dålig kan man lite gärna se det positiva i det, och jag njöt. Lite mindre njöt jag vid fem i morse då hon vaknade och behövde mer alvedon, och hysterin börjar komma tillbaka då Sienna bara vill sova och inte hinner äta eller dricka mellan varven. Men det är bara att andas djupt och seriöst överväga att ta de där yogalektionerna ändå. Barn blir sjuka. De blir oftast friska också. Jag ska försöka få in det i min hjärna. Och när hon vaknar ska jag muta henne med piggelin.

 

 

Vår lilla duracellkanin har blivit dålig. Igår var det full rulle som vanligt, med lek i Folkets Park och hysteri här hemma när jag vägrade bära runt henne mellan lampknapparna. Jag och Kim drog till en fest på kvällen, och Kims mamma passade ungen utan några problem. Idag vaknade hon vid 06 som hon brukar och åt en hel flaska välling. Hon röjde som vanligt i ett par timmar och åt en macka vid åtta. Och sen bröt hon ihop. Hon har ingen feber, inga utslag och inte mer hosta än vanligt... men hon bara sover. Och myser. Och chillar. Givetvis vägrar hon att både äta och dricka, men det är inget ovanligt för det gör hon så fort något är lite off. Men att lugnt och stilla sitta i soffan och se på TV med oss, och sedan somna i mitt knä, det här aldrig hänt innan. Jag är hysterisk. Kan kanske vara lite för att jag läst en bok precis i vilken två barn dog i mjältbrand, men jag inser att det inte är så troligt att det är det hon fått. Antagligen ett förkylningsvirus som är jobbigare än vanligt? Eller så var hon uppe och smyglekte inatt när vi var borta? Söt är hon i alla fall. Men jag tycker så synd om henne. Vad härligt det ska bli när hon kan berätta vad som är fel.

 

Jag tycker inte att det är något fel på min humor. Det gör inte mamma, Frida eller kusin Lauren heller, då de har samma. Andra människor skulle väl inte gå så långt som att säga att vi har dålig humor, bara... udda. Och de har inte helt fel. Så jag har verkligen hoppats att Sienna skulle ärva min humor för att underlätta skämtandet här hemma i framtiden, och jag har spanat efter en förstående glimt i hennes ögon när jag gör något dumt. Och jag tror faktiskt att den är där! Så här rolig tyckte hon nämligen jag var i morse när jag fånade mig. Kim hade aldrig skrattat när jag gjort konstiga ljud och grimaser. Det måste ju båda gott?

 

Sienna har napp när hon sover, men inte när hon är vaken. Är tanken. Men vi gör undantag på kvällen när hon är trött, i bilen när hon skriker, när hon är ledsen eller har ont... och det har fungerat bra tycker jag. Fram till för två dagar sedan, då hon upptäckte hur rolig hennes "napplåda" var. För nu vill hon leka med den hela tiden, och medan hon plockar ur och stoppar in nappar så slinker liksom en in i munnen. Och då känns det taskigt att gå fram och rycka ut den. Så från att bara ha haft napp väldigt få vakna tillfällen springer Sienna nu omkring med napp i munnen hela tiden, och vår enda regel just nu är att hon inte får ha den när vi är ute. Det känns lite som ett misslyckande kan jag tycka. Jag inser att det blir svårare att bryta vanan ju äldre de blir, och jag tycker det ser jättefånigt ut när fyra-åringar traskar omkring med eländet i flabben. Dessutom förstör de ju tänderna. What to do? Gömma napplådan tills hon glömt charmen med den? Fylla den med andra saker? Ta napparna från henne om de åker in i munnen?

 

Jag är rädd för spindlar. De är snabba, lömska och har alldeles för många ögon och kroppsdelar. Häromdagen kom Kim in i köket medan jag matade Sienna, och liksom pep till. Då hade han en spindel stor som en halv kackerlacka klättrande på sig, och trots min rädsla var jag ju tvungen att hjälpa min stackars sambo innan han svimmade. Så jag tog kökshandduken och liksom viftade ner den hemska varelsen, och sedan tog Kim över och gjorde sig av med eländet. Men idag var inte Kim hemma. Och den halva kackerlackans syrra bestämde sig för att komma på besök medan jag dammsög köksgolvet. Herrejäklar vad jag hade panik! Dessutom var ju Sienna hemskt nyfiken och förstod inte alls faran, utan skulle fram och titta på äcklet. En stund övervägde jag att låta henne försöka fixa bort kräket själv så jag slapp, men eftersom hon antagligen hade löst det genom att stoppa den i munnen så kändes det inte riktigt lämpligt. Alltså anföll jag den med en sko, sedan med papper för att avsluta med en nedspolning i vasken. Efteråt satte jag mig på golvet och snyftade hysteriskt... tills jag såg Siennas min. Livrädd. Hon var inte rädd för spindeln, men höll på att bryta ihop av min reaktion. Så jag tog mig samman och låtsades att det var en lek och började städa igen. Herregud, jag kan ju inte göra ungen spindelrädd! Hon är ju mitt spindeldödar-hopp inför framtiden.

Besöket på BVC gick utmärkt. Jag och Sienna var på lekplatsen i Rönneholmsparken och roade oss lite innan, så vi kom dit smutsiga, svettiga och med halvsöndriga kläder. Så kan det gå. Sköterskan är i alla fall underbar (och nämnde inte vår skabbighet) och hade tid att både mingla med mig och leka lite med Sienna. Egentligen är det inte BVC man går till om man ska vaccinera barnen mot hepatit, men då de på Örestadsklinikens vårdcentral samarbetar med barnavårdscentralen så sa sköterskan (på ettårskollen) att hon kunde fixa det om det kändes tryggare för mig. Vilket vi såklart nappade på, så idag var det direkt till henne vi gick. Vi bokade även in två nya tider för påfyllnad, sen är Sienna skyddad livet ut. Känns vettigt, så man slipper oroa sig för att ge Sienna viss mat när man är utomlands. Och glass lär hon ju får smaka, för vi har redan konstaterat att jag inte är något vidare bra på att hålla henne från socker.

 

 

 

Ungen skrek bara lite vid sprutan, men desto mer när hon smet in på ekonomitantens rum och råkade klämma sig i dörren till hennes bokhylla. Då fick hon en liten plastgiraff som tröst. Naw!

Det var sista dagen på öppna förskolan idag. Dagen i ära var många av ungarna utklädda, och en del av föräldrarna. Inte jag. Lite varmt att komma i Ketchup-dräkt, och det är den enda kostymen jag har. Sienna var en humla. Casper var en ko. Tuva en byggare och Theo var Sean Banan. Resten var prinsessor. Undra om det är en fas alla ungar går igenom? Ungefär som "älska Hello Kitty" fasen. Jag hoppas Sienna har en grodfas istället. Mycket roligare. Eller om hon håller fast vid sin humlegrej. Vi lekte såklart humla dagen i ära, och Sienna gjorde precis som vanligt inte en min medan jag tramsade omrking, men pep hysteriskt så fort jag släppte ner henne. Tur att hon inte väger så mycket. Det bjöds på våfflor till lunch. Jag avstod från att värma maten jag hade med till Sienna, och lät henne äta onyttigheterna istället. Våfflor, sylt, grädde, chokladkaka och saft som dricka. Känns stabilt. Humlan i henne älskade det.

 

Idag har jag och Sienna promenerat. Först till Lindeborg, sen till IKEA, sen tillbaka till Lindeborg, för att därefter traska hem. När vi skulle ner till parken för att träffa min pappa för en stund sedan märkte jag att mina fötter seriöst dunkade. På vägen till Lindeborg i morse höll jag på att få en blåsa på hälen, men smart som jag var hade jag plåster med mig och täckte den innan jag fick riktigt skav. Nu har jag en blåsa där plåstert satt, en bredvid, en under "ringtån" och en över lilltån på andra foten. Så här i efterhand kan jag känna att plåstret kvittade lite. Jag har även lyckats bränna både armarna, nacken, framsidan av halsen och näsan. Och det värsta var att babysången som vi gick för att vara med på var inställd! Fast då jag inser att jag äger både solkräm, busskort och cykel och att babysången inte skulle hållas på IKEA så kan jag lite inse att det är mitt eget fel att jag är bränd och blåsfylld. Men jag vill gärna ha en medskyldig, och det kan inte vara Sienna eftersom hon nog faktiskt hade föredragit både buss och cykel (vet dock inte idag, för idag var en skrikdag). Därför skyller jag på den inställda babysången. Trots alla krämpor har detta inte varit en dålig dag. Sol, mingel med Tanja och hennes killar och en knäpp liten flicka som har varit trevlig mellan varven. Och en jäkla massa motion och frisk luft. Jag skulle vilja säga att det har varit en hemskt trevlig dag. Det är bara mina fötter som inte håller med.

 

Imorgon är det avslutning på öppna förskolan, och då ska man vara utklädd. Detta insåg jag först i måndags, och då var det lite sent att beställa en kostym till Lilla Bus. Alltså har jag fått dra fram alla husmorsskills som jag absolut inte besitter och kämpat för att göra en kostym till min stackars dotter. Det blev en humla. Och det enda jag gjorde var vingarna. Och de blev inte speciellt bra. Men jag är sjukt stolt ändå! Nu håller vi tummarna att ungen låter mig sätta på henne kostymen imorgon.

 

Idag var jag och Sienna på Leos lekland med Maria och Elin. En mycket rolig förmiddag trots smärre missöden, som när Sienna åkte ner för den långa rutchkanan helt själv för att jag inte hann ikapp, eller när Maria brände av sig halva armbågen på exakt samma ställe som jag hade gjort för tre veckor sedan. Roligast var när Sienna hela tiden envisades med att åka baklänges liggande på mage. Var sjutton har hon fått det ifrån? Dessutom visade det sig att hon själv kunde klättra upp på ställningarna. Snopet, eftersom jag svarade nej när Maria frågade om hon kunde det. Jag tror att hon blev så imponerad av Elin att hon helt enkelt chansade och lyckades.

 

När man är mammaledig måste man fatta många svåra beslut. När och var ska man anmäla till förskolan? Hur mycket ledighet ska respektive förälder ta ut? Ska man snåla som sjutton så man kan köpa hus och ge ungen en uteplats, eller leva lite med resor och nöjen? Ska man sortera tvätten eller läsa klart de sista 100 sidorna av deckaren "Det fördolda" av Hjorth och Rosenfeldt?

 

Gissa vad jag valde...

 

Jag har tidigare nämnt att Sienna gillar musik. Babysången älskade hon redan vid tre månaders ålder, hon lärde sig dansa innan hon kunde gå och sätter Kim på radion så kommer hon rusande för att lyssna. Idag på öppna förskolan fick hon dessutom testa lite olika instrument, och hon var i extas. Kanske en blivande musiker i familjen?

 

Sienna har en ny favoritlek. Den går ut på att Kim bär omkring henne som en liten humla medan han säger bzzzz hela tiden. Sienna är helt tyst och rör inte en min medan hon flyger, men när han sätter ner henne börjar hon gnälla och sträcker upp armarna mot honom för att bli upplyft igen. Jag tror att en viss sambo kommer få ryggproblem snart, om de inte kommer på en ny lek.

 

Helgen har verkligen gått i ett. Jag och Kim har, efter ett år (man kan inte kalla oss kvicktänkta precis), insett att vi inte måste göra allt tillsammans på helgerna, utan att en av oss kan ta Sienna medan den andra uträttar ärendena den har. Detta har betytt att jag har fått en spontanshoppingtur i stan i lugn och ro, en lång tupplur mitt på dagen, och en härlig lunch med Madde i Svedala. Kim har fått egentid här hemma, och Sienna har fått lekplatshäng båda dagarna och dessutom var hon och Kim på ett födelsedagskalas idag. Jag njuter så jag inte vet var jag ska ta vägen, samtidigt som jag lite undrar hur vi inte har kommit på detta innan?  Skönt har det varit i alla fall, och detta känns som ett vinnande koncept i framtiden. Egentid får jag och Kim varje kväll ändå, och familjehäng hinns med eftersom alla ärenden går 1000 gånger fortare. Så detta är bara positivt. Vad härligt det är när allt flyter på!

 

Sienna har den senaste veckan förvärvat sig en del nya kunskaper. När jag dammsög i fredags upptäckte hon start- och stoppknappen. Och herrejäklar vad kul hon tyckte det var! Dels fick hon trycka på en stor knapp, dels gjorde knappen så att maskinen började låta högt eller blev helt tyst, och dels fick hon en häftig rekation från sin mamma varje gång. Jag, dammsugarhataren nummer ett, skrek nämligen i högan sky varenda gång hon stängde av eländet och jag var tvungen att gå tillbaka för att starta den innan jag kunde fortsätta den avskyvärda sysslan. Att starta och stänga dammsugaren är numera uppe på hennes topp 10-lista av roliga saker att göra. Sienna har även lärt sig dricka ur glas och dessutom att göra detta i smyg. Hon övar såklart när vi inte ser, och vi upptäcker det först när hon bär omkring på ett tomt vattenglas som tidigare stått (fullt) i sovrummet medan vi samtidigt känner ett halvt hav när vi trampar på sovrumsmattan. Jättekul! Lite snopet var det idag när jag och Kim beskyllde varandra för att ha druckit upp varandras cola medan Sienna gick omkring med en konstig brun fläck på sin tröja. Och det är inte så att vi lämnar henne i långa stunder, det är "hämta mobilladdare i andra rummet eller gå och snyta sig" sekunder jag snackar om. Vi kan nämligen inte lämna henne ens en minut nu, för den tredje grejen Sienna har lärt sig är att klättra. På kökspallen. På ministolarna i hennes rum. På varenda trappsteg hon stöter på utomhus eller hemma hos folk. Och uppför rutchkanan. Det sista går dock inte så bra, men hon kämpar vidare varje gång. Men, som Kim säger, man får ju vara tacksam för färdigheterna eftersom det visar att hon utvecklas som hon ska. Det ska jag tänka på nästa gång dammråttorna har möte.

Kim är rökare. Både jag och Sienna retar oss på detta, fast jag har en känsla av att det är av olika anledningar. Jag tycker att det är en äcklig och dyr ovana medan Sienna verkar tycka att det är hemskt kränkande att hon inte får hänga med ut på balkongen. Alltså gör hon allt för att komma ut. Eftersom jag inte vill att Kim ska njuta av ciggen och använda stunden som en skön paus så försöker jag inte att hindra henne, så ofta får Kim stå och hålla emot dörren med en hand medan han använder den andra till ciggen och mobilen som han helst ville leka med får ligga kvar på bordet. Mohahaha. Nu har han dock kommit på att han kan hindra Sienna från att försöka bryta sig ut genom att roa henne via fönstret. Lite synd tycker jag som gillade att se honom svettas.

 

 

Jag var tvungen att springa ner snabbt i tvättstugan och boka om en tid. Och eftersom jag hade matkassar, cykelhjälmar och blöjväska i nävarna så fick Sienna helt enkelt hänga på bäst hon kunde. Då hon protesterade försökte jag muta henne med mina nycklar, vilket inte precis gick som jag hoppades; hon tog nycklarna och satte sig ner och började leka med dem. Snopet.

 

Idag har jag och Kim pimpat vår balkong. Egentligen började vi redan igår när vi tvingade Kims mamma och hennes man att köra hem våra balkongmöbler från IKEA, och är inte riktigt klara än då Kim precis har tvingat med sig Tobbe till Rusta för att handla nån slags värmare, men i stora drag så har vi pimpat den idag. Grå matta är utlagd, möbler är ihopbyggda och blommor är planterade i krukor. En spindel höll visserligen på att ta livet av oss, men i övrigt så är jag nöjd. Nu jäklar ska här grillas. Tobbe hade nämligen med sig en elgrill också. Hade jag varit bra på att fota eller haft längre armar hade jag lagt upp en bild här, men på när jag försökte fota eländet fick jag bara med en stol åt gången, och det förstör helhetsintrycket lite. Visar därför en bild på min vackra och gnälliga dotter istället.

 

Sienna är ynklig. I måndags upptäckte jag att hon var lite kletig i ögonen, och eftersom hennes minikompis Benjamin hade ögoninflammation (och vi träffade dem i lördags), så höll jag andan och bad att det inte var det. Det var det. I tisdags vaknade hon igentäppt och hemskt ledsen, vilket jag också hade gjort om det kliat och gjort ont i mina ögon och jag inte kunde se. Så jag ringde till vårdcentralen, fick en tid, och efter en blick på Sienna fick vi utskrivet ett recept på ögonsalva med antibiotika i. Yey, tänkte jag, nu blir Sienna frisk direkt. Och det hade hon nog blivit, om vi fått in den jäkla salvan i ögonen på henne. Vi har försökt två gånger om dagen sedan i tisdags, och jag tror bara vi har lyckats en gång i ett öga. Jag inser att det inte är så skönt att bli fasthållen medan någon bänder upp ens ömma ögon och kletar ner dem ännu mer, men det är inte saltsyra vi kastar in i ögonen. På Sienna låter det som att det är det. Så nu håller vi tummarna att vi blir bättre på fasthållandet illa kvickt, för att gå tillbaka till läkaren efter en vecka med en lika sjuk unge känns sådär kul. "Fungerade inte salvan?" "Vet inte... vi fick aldrig in den i ögonen på henne". Snopet.

 

För några helger sedan när vi skulla ha gäster insåg jag att jag och Sienna matchade med kläderna. Kanske inte så konstigt att det någongång skulle hända eftersom jag bestämmer både hennes kläder och mina egna och ju gillar en viss stil, men ändå. Jag blev så till mig att vi tog massor av foton. Det vill säga, Kim tvingades att ta massor av foton på oss. Och givetvis blev nästan alla dåliga. En ofotogenisk mamma och en kolibrihybrid samarbetar inte så bra framför kameran.

 

 

 

Denna natten var skum. Jag la mig redan vid 21 för att få nio timmars sömn. (Jag är en sån som sover mycket. Får jag mindre än åtta timmar är jag knäckt. Detta har inte ändrats sedan jag fick barn.) Vi hade visserligen tvättpass till 22, men Kim skulle ta de sista två rundorna. Vid 02 väcker Kim mig och hojtar att han ska ner i tvättstugan eftersom han somnat framför TV:n. Be my guest. Jag hade dock inte gått ner i källaren mitt i natten om jag så hotats med en pistol, men om han känner att han klarar det utan en hjärtattack så är det klart välkommet. Hade det avrit jag hade jag offrat kläderna. Lite nobelt lovar jag att hålla mig vaken ifall något skulle hända. Det misslyckades. En halvtimme senare vaknar jag av att Sienna leker i sin säng. Kim är fortfarande i tvättstugan och jag inser att killen seriöst inte bara hämtade upp tvätten, utan satsade på att VIKA den där ner mitt i natten. Sienna börjar vråla och jag upptäcker att vi glömt lägga ner extranapparna i sängen och att hon nu lackar för att hon blivit av med sin. Napp-påfyllning och ungen somnar efter lite protester. Kim kommer upp och jag berättar att Sienna vaknat. Han berättar att hon var vaken redan innan han gick ner, och alltså lekt i sin säng sitt mörka rum i nästan en timme. Jag hinner oroa mig för att hon får för lite sömn om hon sitter och leker varje natt, innan jag däckar igen. Vaknar av Kims larm halv sju. Ungen har inte kallat. Panikartat ber jag Kim lyssna så att hon andas innan han går till jobb, för jag vågar inte. Ungen andas. Jag somnar om. Vaknar 8. Hinner nästan få en hjärtattack, sedan hör jag Sienna hosta till. Då har hon alltså passat på att sova två timmar längre för att hon var vaken och lekte mitt i natten. Denna dealen funkar för mig. Bara hon förvarnar mig om sina planer nästa gång, för 11 timmars sömn är mycket till och med för mig.

Idag skulle jag och Sienna träffa Maria och Elin. Vanligtvis när vi ska ses är det något som kommer ivägen- oftast en sjuk unge- men idag slog döttrarna på stort och blev sjuka båda två. Sienna har en hemskt ögoninflammation och Elin tyckte det var dags att testa revorm. Vi mammor är dock inte de som ger upp utan skickade ett snabbt sms imorse: nästa tisdag, samma tid, samma plats, samma planer? och bokade in en ny träff. Dagen har istället tillbringats med en väldigt trevlig plan B. Jag köpte med grötpuré och gav Sienna lunch utanför Vårdcentralen (där vi var klockan 11 och tiggde till oss antibiotikadroppar... vilket inte var svårt med en svullen och rödögd unge) och sedan däckade Sienna i vagnen medan vi gick till Rönneholmsparken. Väl där bredde jag ut min filt, plockade upp min bok och åt min banan. Och två timmar senare med ynka två sidor kvar vaknade Sienna. Nästan tajming. (Babblarna gav mig tid att läsa klart den, om någon undrar. Jag la inte ifrån mig boken med bara två sidor kvar. Det hade varit helgerån. Typ.) Varken jag och Sienna hade lust att gå hem, men det var dags för hennes mellanmål och en banan mättar ju inte något vidare (vad trodde jag?), så jag var lite villrådig. Då lös en skylt upp likt neonskyltarna i Vegas och jag såg hur ordet Konditori uppenbarade sig. Och dit in traskade jag med en rödögd skrikande unge (varför vill hon aldrig gå dit jag vill?) och frågade om de hade något min ettåring kunde äta. Sedan hade jag och Sienna vuxenfika i parken innan vi drog vidare till lekplatsen för att avsluta dagen med lite spring. Trots sjukdomar, misslyckade kläder (vem hade anat att det var så varmt?) och onyttiga mellanmål blev detta en hemskt trevlig dag. På en tisdag dessutom! Det tackar vi för.

 

• Det fantastiska vädret
• Min underbara dotter som jag kan göra mer med för varje dag som går
• Karin Brunk Holmkvists böcker
• Att Sienna fick antibiotikadroppar till ögonen direkt, trots att hon bara haft ögoninflammation i två dagar
• Att Sienna är social, modig och framåt

Idag har varit en riktigt underbar dag. Jag tyckte redan i morse att luften riktigt osade utomlandskänsla (insåg sedan att jag smörjt in både mig och Sienna med lite solkräm och att det var den som luktade). Men oavsett anledning så har den strålande solen och de tunna kläderna gjort att man mått semesterbra. Efter öppna förskolan och en misslyckad powerwalk (jag skulle från Lindeborg till Bunkeflo och råkade gå en en-timmes omväg via Kroksbäck) tillbringade jag och Sienna eftermiddagen hos min mamma där jag bjöds på egentid och mat och Sienna fick utomhussov och mat och glass. Riktig lyx. Pricken över i:et var att Kim sedan körde och hämtade oss så att vi hann i tid till vår lekdejt med min pappa i Rönneholmsparken, där Sienna fick ännu mer frisk luft och fick springa av sig lite. Visserligen gick en stor del av tiden åt för att sopa bort all sand från kanterna på sandlådan, men om ungen prioriterar det så är det upp till henne. Jag mår så bra just nu att om jag hade varit en katt så hade jag suttit och spunnit.

 

Siennas ansikte är mer eller mindre täckt av blåmärken. Jag vet att ungar som precis lärt sig gå ofta trillar och slår sig, och jag inser att Sienna kanske inte har ärvt de bästa anlagen för att vara smidig, men nu har det gått så långt att jag seriöst är lättad att det är ett halvår kvar till nästa BVC-besök. I början av veckan slog hon sig i pannan och fick en snygg bula. Den överskuggades av en ännu större bula i fredags när hon skallade ett trähus på lekplatsen. Ytterliggare ett blåmärke har dykt upp på kinden utan att jag vet orsaken, och idag skrapade hon upp tinningen när hon försökte dyka in i ett annat trähus på en annan lekplats. När jag la upp en bild på instagram innan idag (lamadjur) för att visa hennes coola frisyr var jag tvungen att ändra ljuset på bilden för att försöka dölja blåmärkena. Nu undrar jag om jag vågar ta med henne till öppna förskolan imorgon utan att de ringer barnavårdsnämnden. Är det bättre eller sämre om jag sminkar ungen?

 

Vi har (nej, ärligt talat har Sienna betalat för den själv med sina "sparpengar". Ungjäkeln är för sjutton rikare än oss) köpt en ny bilbarnstol till Sienna. Babyskyddet började kännas för litet, även om både vikt och längd fortfarande var långt under max, så förra helgen gav vi oss på jakt efter en stol vi hade spanat in. Med vår minibil fungerar liksom inte vilken som helst, så efter mycket googlande insåg vi att det var en Britax High-way som stod på inköpslistan. Tyvärr var stolen inte lika populär hos försäljarna, då ingen jäkel vi åkte till hade eländet. Alltså körde vi hem och beställde den online. Snacka om misslyckad shopping. Men i fredags kom den vackra saken, och vi är nöjda som sjutton. Sienna älskade den redan innan vi satt i den i bilen, och gnäller mycket mindre under bilfärderna nu. Dessutom är hon lättare att spänna fast och hon sitter mycket bättre. Score!

 

Idag körde jag, Kim och Sienna ut på Rydsgård för att grilla. Det är härligt när man är vuxen och har kompisar med hus! Det finns ett par andra fördelar med vuxenlivet också, men just idag var husägandet överlägset bäst. I alla fall när det involverar trädgård med sol och en grill. Benjamin var helhängig och Sienna helstimmig, men vi vuxna hade trevligt. Dock stötte vi på lite problem vid hemkomsten. Eftersom vi inte ville väcka en sovande Sienna innan bilfärden hem fick hon inte heller mat sin vanliga tid. Det gjorde henne vrålhungrig och glupsk när vi väl kom hem (det tog sin lilla tid då det var jag som satt bakom ratten), och därför gapade hon större än vanligt när jag kom med skeden. Då lassade jag såklart in mer mat än vanligt, vilket gjorde att hon satte i halsen, klöktes, hostade och sen spydde. Kim skrek, Sienna skrek och jag höjde kanske också rösten en aning. Nu är i alla fall köket städat, ungen avtorkad och jag och Kim har lugnat oss och konstaterat att på det stora hela var det en bra dag. Tack Thilde och Alex! (för att ni är vuxna och grillägare och vill umgås med oss)

 

Varje kväll badar Sienna. Eller vadar, rättare sagt. Det vill säga; hon går omkring i badkaret med vatten upp till knähöjd ungefär och leker med sina badleksaker. Även om detta verkar vara en kall och rätt meningslös version av ett bad så har vi inte hindrat henne eftersom hon inte skadat någon med det. Fram tills förra veckan, då hon upptäckte kranen och dess funktioner. Nu jäklar varvar hon genom att kyla sig, skålla sig och spruta ner mig och Kim. Och det går inte att hindra eländet. Hur kan en miniperson som för knappt två månader sedan inte ens kunde gå vara snabbare än oss? Vi borde verkligen öva upp våra reflexer. Eller uppfinna ett kranskydd.

 

Jag har alltid varit lite stressad av mig. Det händer aldrig att jag är försenad till något, men att vara nästan en timme tidig är inte ovanligt. Mitt blodtryck är högt nog att ställa till lite problem och min sjukdom essential tremors samarbetar inte precis med stessnivån. Jag brås på pappa som mer än en gång slitit av ett dörrhandtag i sin iver att kolla om där var låst. När en barndomskompis blev gravid när hon var 16 och jag fortfarande var oskuld fick jag panik, och när jag var 20 år och singel trodde jag att jag skulle hinna dö innan jag träffade någon. Enda födelsedagen jag inte har haft ångest var när jag fyllde 26 och var gravid, för då hann jag i alla fall få barn innan jag blev trettio. Sen blev jag 27 och insåg att om jag vill ha tre barn så måste jag nog lägga på en rem- och vart man än vänder sig så håller folk med. När jag var magsjuk på min dotters ettårsdag trodde syrran att jag var gravid. Siennas farmors grannar (!!) har frågat när det är dags för nästa, och kompisar har börjat pusha. Dessutom väntar jättemånga redan sitt andra barn. Via instagram, facebook och rykten vet jag säkert fem stycken som fick barn EFTER mig och redan väntar tvåan. Hur är det möjligt? Det känns som att jag precis var gravid och låg på bb och hade en nyfödd- och helt ärligt gillade jag inte något av det. Jag vill hinna skaffa mig ett jobb. Och kunna njuta av att vara en flexibel enbarnsfamilj. Och njuta av att slippa spy, ha ont och att kunna sova. Att ta ett glas öl på en uteservering i sommar. Att kunna äta allt. Att ha på mig sköna och snygga kläder som absolut inte är amningsvänliga. Och samtidigt vill jag ha fler barn innan jag blir för gammal. Matten går inte riktigt ihop där. Varför stämde inte historierna om storken? Det hade varit så himla smidigt! Framförallt om fågeljäkeln hade kunnat amma också. Jag och Kim har i alla fall kommit på en tillfällig lösning som lugnar mina nerver lite och ger honom lite ro från en hysterisk sambo; vi skjuter upp problemet. Närmare bestämt i ett år. Inte förrän nästan sommar får jag börja stressa igen, och då har jag förhoppningsvis både hunnit jobba, öla och ha på mig snygga kläder. Och kanske har jag blivit frestad av alla söta små nyfödingar som kommer i vinter. Annars ska jag försöka mig på en kompromiss; Sienna får inga syskon, men en jäkligt söt hundvalp!

 

Sienna älskar att vara utomhus. Tyvärr gillar hon inte att ligga och chilla med sina leksaker på en filt medan jag läser en bok, men jag tänker att det kommer om några år. Visserligen tänker jag nog fel där, men än så länge har jag hopp. Fram tills vi har kommit dit så roar vi oss utomhus på andra sätt. Igår mötte vi upp Siennas farmor och drack kaffe och lekte på lekplatser. Det vill säga jag och Kim lekte, och Sienna och Nina tittade på. 

 

 

Vi har en liten icaaffär precis över gatan från oss. Tidigare har det tagit fem minuter och springa ner och handla, men nu för tiden tar det minst en halvtimme. Rekordet innehar Kim med 45 minuter, och då skulle han inte ens hela vägen fram utan bara till soprummet som ligger på vägen. Anledningen? Man tar med sig Sienna när man handlar. Och lilla Bus vill gå själv. Och då får hon givetvis det. Det är bara det att hon inte vill gå rakt fram, utan gärna vända ett par gånger och kanske hitta en sten eller till och med ta en sväng förbi gungorna. Sött är det. Men tidskrävande.

 

Igår var det Valborg. Då passade vi på att öva lite inför framtida sommarkvällar; vi hade nämligen med oss Sienna ute efter läggningsdags. I vanliga fall är vi hemma senast halv sju, så att hon hinner få pyjamas, ny blöja och välling innan den heliga läggningen vid 19. Men igår tog vi på overallen ovanför pyjamasen, och kastade varmvatten i en termos för att kunna blanda välling ute. Sen stack vi och grillade i Pildammarna med några kompisar. Och det gick utmärkt! Vid 18.55 undrade Sienna var hennes flaska var, och när hon fått den bäddade vi ner henne i vagnen varpå ungen däckade. Väl hemma (det var svinkallt att grilla!) flyttade vi bara över henne i sängen och ungen sov lugnt vidare medan jag och Kim inte lika lugna satt och såg skräckfilmen Mama. Flyt! Detta bådar gott inte minst för resan, då planerna är att gå ut och äta när ungen däckat (och alltså släpa med henne i vagnen). Jag inser att de flesta andra föräldrar redan har gjort denna upptäckt, alltså att ettåringar är förflyttningsbara, men jag är ett så pass stort fan av rutiner att detta kommer lite som en chock för mig. En trevlig sådan dock. Nu kan sommaren komma, nu är vi redo!