lamadjur.blogg.se

Eftersom jag korkat nog berättat för folk om Siennas önskelista, utan att lämna ute sakerna vi ska köpa till henne, har jag nu fått börja kolla runt så att ingen köper dubbelt. Alltså skickade jag sms till min kära moder igår, och frågade om hon hunnit handla något. När hon svarade nej drog jag en lättad suck, eftersom jag och Kim precis hade beställt ett hoppdjur till ungen. Jag berättade för min mamma att jag och Kim tingat hoppdjur och även bondgård, och trodde därmed att problemet var löst. Snacka om att jag då blev kallsvettig när jag under lunchen idag upptäcker ett sms från min mamma där hon skriver: "Okej, då vet jag. Var köper man hoppdjur?". För faaaeen! Då har den kära modern trott att jag helt fräckt bestämde vad hon skulle köpa, och skickade sms med ordern. Som tur var hade virrhjärnan inte lyckats lokalisera ett hoppdjur, så än så länge ser det ut som att Sienna bara får en sak av den varan. Alltså tycker jag att vi kör en ny, liten uppdaterad önskelista här. Sienna vill ha:

 

• roliga kylskåpsmagneter
• roliga strumpor, storlek 20-21. Hello Kitty undanbedes.
• presentkort på HM
• presentkort på Mobilia
• presentkort på leksaksaffär (kul att låta henne välja själv!)
• vattenfärg
• fingerfärg
• förkläde
• svart mössa med tofs
• dockkläder

 

 

Hunger Games "Catching fire" var svinbra! Alltså, så bra att man nästan inte vill lämna biosalongen, utan dröjer sig kvar och hoppas att det bara var ett sjukt skämt att filmen tog slut. Och när man inser att den verkligen tog slut så snyftar man lite och börjar googla när nästa kommer. Villket i detta fallet var OM ETT ÅR! Så det känns ju sådär. Önskar att jag inte hade sett den.. bara för att få uppleva det igen! #tönt Men i alla fall, både filmen och böckerna rekommenderas starkt. Dock inte av en kille i min klass, som hävdade att huvudrollen dog. Känns som att han missat en viktig poäng. På tal om ungar i klassen; en av mina favvisar bestämde sig idag för att låtsasspy. Eftersom hon inte "hann" till toan kastade jag en papperskorg till henne. Tyvärr fejkade hon det så väl att en äckelmagad tjej inte i klassen klarade av ljudet, och det slutade med att den tjejen spydde på riktigt. Utan att hinna till toan. Detta fick ytterliggare sju elever att må dåligt, så tillslut satt jag och tre elever ensamma kvar i klassrummet. Som luktade spya. Lyckat, verkligen. Rätt sur var jag på favvisen. Jag förlät henne dock snabbt. Dels eftersom hon var så genuint impad av sig själv att jag nästan drogs med i hennes lyckorus, och dels för att hon har rådjursögon. What to do? Nu är Kim på lagfest, Sienna nerbäddad, och jag ska bänka mig framför förra veckans avsnitt av Grey's. Bra start på helgen!

Nu är det strax biodags! Hunger games, Catching fire. Om man säger att jag ser fram emot det är det en blodig underdrift.

 

• Fick veta idag att de hade vikarie i fredags när jag vabbade. Så då är man inte helt obehövd med andra ord. Bådar gott inför nästa termin, eftersom jag fortfarande hoppas på att få vara kvar då.
• Sienna har skrikit "kjam" flera gånger idag, och kastat sig runt min hals. Visserligen för att Kim har skrämt henne och bråkat med henne, men ändå.
• Sällan bråk vid läggdags, hur lack hon än har varit innan. Även om vi tvättat håret på henne och tvingat henne att borsta tänderna slutar hon skrika när hon sätts ner i sängen, med spöket på bordet och alla nallarna omkring henne.
• Jag och Kim hittade en ny overall till Sienna i helgen. Tajming eftersom här nu har blivit svinkallt!
• Denna månaden får jag lön, med rätt summa och på rätt dag, utan massa krångel. Yey!

Min pappa var här idag. Sienna tajmade det med att lära sig säga morfar. Det var länge sedan jag såg en vuxen man snyfta så mycket. Perfekt läge, tänkte jag och kastade till honom listan på vad han ska köpa till jul. Och mycket riktigt, Mr Scrooge blinkade inte ens när han insåg att hans ansvar bestod till största delen av besök på Systemet. Trevligt. Vi brukar nämligen dela upp sysslor pch inköp inför julafton, och då han vare sig bakar, lagar mat, förbereder eller röjer efter så ryker han på "enkla men dyra saker", något han blir väldigt förnärmad för. Men i år gick det alltså hem. Undra om jag ska öva Sienna på hela ramsor, där ordet morfar ingår med fjäsk. I så fall tomten kanske är extra snäll mot henne i år? Om inte annat har hon i alla fall gjort en gammal mans dag/vecka/månad, så jag är rätt stolt över min lilla duktiga Busmus. Som dessutom har blivit artig! Tapp, säger hon så fort man ger henne en sak. Bättre än perioden då hon svarade dapidaa (varsågod) när vi gav henne något. Då blev man lätt förvirrad.

 

Ni vet när man har ett problem i en hyreslägenhet, och måste klaga och klaga för att få minsta action hos hyresvärden? Så har inte vi det här. Förra året när vi var nyinflyttare bad jag om en ny blandare på ena toaletten, då jag inte kunde stänga kranen för att den var så trög. Vi fick en ny blandare, en ny vask och en helt ny toalettstol (bara för att den var i samma rum?). När jag bad om tippskydd till spisen fick vi en helt ny spis, för att den andra var så ful. Och nu när jag bad dem fixa ett gammalt eluttag och frågade om det var möjligt att få ny skärbräda och bänkskiva för att de andra var rätt gamla, så fixade de allt dagen därpå. Inklusive ett samtal till Kim där de frågade om vi inte ville ha bänkskivan i ek istället, då det matchade golvet bättre. Men det är inte det värsta/bästa! Idag när vi skulle laga mat upptäkte vi att vår söndriga kökslåda var hel. Vi har inte sagt något om detta, då det faktiskt är Kim som dragit itu eländet och det således borde vara upp till oss att fixa det. Dessutom var lådan på plats, och problemet kan bara ha setts om de noga blängde på den och såg att den var litelite sned. Så antingen rotade de i våra lådor, och upptäckte felet och bestämde sig för att diskret byta ut lådan utan att berätta det för oss (för att inte bli avslöjade?), eller så hade de en felsniffar-hund med sig. Oavsett vilket så är jag rätt nöjd och glad för det. Och funderar på om wienerbröd på deras dörrhandtag (de har kontoret i vår trapp) vore på sin plats till måndagsfrukosten. Snacka om service!

 

Kom precis på en sak till. När några ungar hade dragit i sönder bebisgungan på gården bad jag och Sienna om en ny. Och dagen därpå var den på plats. Sweet!

Sienna brukar inte få leka med kritor här hemma. Hon äter nämligen bara dem. Men häromdagen verkade hon lite ritsugen när hon snodde en penna av mig och började klottra ner min almanacka, så då drog jag fram både kritor och ritpapper. Eftersom hon hade napp i munnen kändes det ganska säkert. Och visst, hon började rita jättefint och ordenligt, och jag passade till och med på att gå ut i köket en sväng. När jag kom tillbaka var dock det första jag såg en napp. Det bådade ju inte så gott. Nappen följdes av massa söndersmulat kritpapper, stumpar av kritor och en glad Sienna som såg ut som om hon haft en smurf i munnen. Dessutom var parkettgolvet en aning färggladare än innan. Tror vi avvaktar ytterligare ett tag innan vi börjar bygga upp hennes konstnärliga talanger.

 

Festen igår var lyckad. Om man bortser från att 7 personer "sjukade sig" 1,5 timme innan den skulle börja (oberoende av varandra! Vi blev alltså inte dissade av ett helt kompisgäng), så var det hemskt trevligt. Nästan skrämmande trevligt faktiskt. Ingen blev för full, ingen åt värmeljus, ingen drog till Etage, jag har inte ångest, grannarna klagade inte och det blev inte minsta lilla diskussion. Nu i efterhand börjar jag undra om vi egentligen hade tråkigt, utan att veta om det? Enda ögonbrynshöjaren var väl när Kim missade en stol, med en halv meter! Alltså, det var ingen stol ens i närheten av rumpan när han satte sig. Det var rätt roligt. Sienna har också haft hemskt roligt hos sin mormor, och står nu och vrålar som en stucken gris i sin säng för att hon är övertrött. Men lätt värt det, tror jag att hon tycker. Helgen nya ord är "för helvete" och "pingvin". "För helvete" är dock inte min mammas förtjänst, utan där är det Kim som har gjort in faderliga plikt.

Igår ringde de för första gången från dagis; Sienna hade fått feber och behövde hämtas. Precis som alla andra föräldrar hanterade vi det strålande, genom att inse att vi den dagen hade lämnat in nycklar till fastighetskötaren, hade möten inbokade och inte kunde vara hemma med henne någon av oss. Dessutom muttrade vi en stilla förbannelse inom oss, eftersom vi ska ha fest idag och barnvakten kanske tycker att det är sådär kul att ta emot en sjuk unge. Men med lite trixande kunde Kim sluta tidigare, fiska upp nycklar och hämta Sienna. Och med ännu mer trixande lyckades jag stanna hemma idag. Med en frisk unge. Det visade sig nämligen att hon inte alls var sjuk, utan bara reagerade på mässlingssprutan hon fick förra veckan. Snopet, men trevligt. Så barnvakten är fortfarande på, festen är på intågande, och jag och Sienna har fått vara hemma en dag och mysa. Not bad. Trevlig helg!

 

I onsdags kände jag att jag fick väldigt bra feedback från min omgivning. En unge frågade mig till exempel varför jag alltid hade samma kläder på mig. Vadå samma, undrade jag, jag byter ju varje dag? Ja, men du byter ju alltid till något av samma sju plagg, säger snorungen. Vad bra att eleverna är så uppmärksamma. Nu kan det ju vara så att jag faktiskt har fler kläder, men att en av lärarna jag jobbar med är ytterst varmblodig och alltid har fönstret öppet, trots att skolans värmepump har gått sönder. Och jag har kanske bara sju eskimåtröjor. Men jag har flera andra plagg, bättre lämpade för plusgrader. Jag kan bara inte ha dem på mig bland isbjörnarna. Vem är han att snacka, dessutom? Ungarna frågade också varför jag var röd på halsen. Kan vara för att rektorn spontant bestämde sig för att sitta med som åskadare på en av mina lektioner, och jag blev liiiiite besvärad och generad. Jag rodnar lätt. Väldigt lätt. Inte bra i denna miljön. Men kul att de ser det och påpekar det. Eller inte. Samma dag fick jag hem mina nya skor, och helnöjd testade jag de svarta skönheterna. Jag frågade givetvis Kim vad han tyckte, och han svarade med sin vanliga charm att det såg ut som skor en tolvåring hade valt. Host, tio, host, fick jag då svara. Vadå tio, undrade han? Jo... tjejen jag härmade med skorna är bara tio, inte tolv. Ja, men då passar de säkert jättebra på henne, utbrast han. Tack. Jag tycker i alla fall att de är sköna. Och att sju tröjor lämpade för isklimat är över förväntan, och ALLA hade rodnat om rektorn hade suttit med på ens lektion. Jag är ju för sjutton inte ens utbildad lärare!

Sienna har spanat in Benjamins coola djungelbyxor, och meddelat att hon vill ha några liknande. Så då är det min förälderliga plikt att ställa upp i en tävling. Thilde har nämligen en i samarbete med Giraffen&loppan som har sytt Benjamins fina byxor! Visseligen har Fabian samma, men Sienna vägrar att erkänna att hon har samma smak som en nyföding. Så nu satsar vi! Facebook har gillat och delat, och härmed länkar jag till tävlingen via min blogg. Typ. Om jag lyckades. Vad mer kan en dotter begära av en, liksom? Om inte annat får jag väl köpa byxorna till henne. Men jag funderar på om hon inte hellre vill ha de i rosa leopardtyg?

Eftersom Sienna inte har ätit så bra på senaste tiden blev jag rätt till mig när hon norpade åt sig sin halvätna macka (som jag glömt städa undan från köksbordet) och gick in med den på sitt rum. Givetvis får hon inte äta på sitt rum, det vet både hon och jag, men jag ville så gärna att hon skulle få i sig lite mat. Därför tänkte jag att jag låter henne denna gången, men låtsas att jag inte ser det, så vet hon inte att jag ruckat på reglerna. Dock är det ganska svårt att inte märka när Sienna äter en macka. "Mamma! Macka!" "Mamma, titta!" "Nam, nam" smask, smask, smask. "Simba macka!" (matar lejonnallen med mackan) nam, nam. Jag kämpade och kämpade och fnittrade och kämpade. Och tillslut satte hon sig i lugn och ro och åt den vid sitt bord. Då slappnade jag av och slutade snegla på henne. 30 sekunder senare hittade jag mackan uppochner under bordet. Någon lurade någon, och jag är inte säker på vem eller vad.

 

Idag efter jobb stack jag, Kim och Sienna till Mobilia. Jag hade gett Kim t-shirtar i farsdags-present, som var sååådär lagom. Och min mamma hade gett Kim t-shirtar i födelsedagspresent, som var sååådär lagom. Dessutom hade han fått ett presentkort av mig i födelsedagspresent som han skulle shoppa upp. Och då måste givetvis hela familjen hänga med som smakråd. Sienna sket i det, bokstavligen, och jag gick mest omkring i ett tröttrus. Men fyra t-shirtar fattigare och en skjorta och en fluga rikare var Kim nöjd. En snabb sväng inom Kappahl- halva reapriset- och sedan hem, nöjda och glada hela gänget.

 

• Helgen som gick var underbar. Mycket vila, lek med Bus, uträttande av ärenden, och biobesök med Thilde! Vi såg "Mig äger ingen", vilken var nästan lika bra som alla sagt. Bäst var dock att våra sambos och ungar var hemma hos mig och Kim och busade ihop och verkade ha haft det lika trevligt som jag och Thilde.
• Snart helg igen, och då blir det fest! Barnvakt är fixad och gästerna är bjudna. Och ölen har redan placerats i kylen.
• Veckans tvättpass har precis blivit översstökat.
• Sienna bröt inte ihop alltför mycket när vi skulle lämna dagis idag.
• Sedan vi påpekade att vi ville ha ungen ute så mycket som möjligt, har dagis satt henne i varenda utegrupp som finns. Halva "klassen" inne och ritar och halva ute- Sienna ute. Halva klassen har fri lek och andra halvan ute på promenad- Sienna ute på promenad. Fyra ungar ute med fri lek och resten pysslar- Sienna ute och har fri lek. NI fattar? Och inte det minsta ledsen är jag över att hon missar det "pedagogiska". Hon är 1,5 år. Hon vill gräva, behöver solljus och frisk luft och älskar att få utforska saker utomhus. Fotavtryck kan hon göra hemma. Så kan jag stå bredvid och räkna tår och rabbla färger, så blir det pedagogik så det räcker. Dessutom kan ju ungen redan räkna. Till ett. Hur mycket mer kan man begära av en ettåring?

Aldrig blir ens modemissar så uppenbara som när ett gäng tioåringar ger en beröm.

 

"Är din tröja från Hollister? Jag ääääälskar det märket!" Jag har alltså köpt en tröja som är tilltänkt för en tioåring. Jag anade det redan när jag gick in i affären. Men där luktade så gott. Och färgerna var så fina.

 

"Har du taggtråd på din tatuering? Wow, så coooooolt!" Jag är redan fullt medveten om att det kanske inte var världens bästa idé att tatuera in taggtråd runt handleden. Och jag har planer på att göra om eländet. Men det krävs tid. Och pengar. Och mod. Och en ack så skicklig tatuerare. Så don't rub it in!

 

Tyvärr är det vissa saker som jag fortfarande gillar, trots att det kanske är på en tioårings nivå. Idag hade till exempel jag och lilla Anna (Japp, hon har ett svenskt namn! Döpt efter Anna Lindh. Inte en svensk släkting i sikte. Hur coolt?) på oss likadana linnen. Och för tre minuter sedan beställde jag ett par vinterstövlar.... efter att jag hade frågat ut Mariana var hon köpt sina. Anledningen att jag inte hade hittat dem innan? De fanns inte under "damfliken", utan under "barnfliken". Så kan det gå. Nu har jag i alla fall hittat mina vinterstövlar!

 

Idag gjorde Sienna det som jag hoppades skulle dröja15 år; hon sårade mig. Jag vet att hon är 1,5 år, och jag vet att hon inte gjorde det med flit... men det gjorde ont ändå! Att det dessutom hände på grund av en liten ful plastko gör det inte bättre. Hon satt och lekte med en plastko på dagis när jag kom. (Inspirerad av två fula trähästar hos min mamma försökte hon få kossan att gunga på en bananformad legobit. De hemska trähästarna var nämligen gunghästar tills de gick sönder, och nu går de att plocka loss från botten, vilket Sienna tycker är asball.) Så "gung, gung" sa hon, och kämpade med den fula kossan, och så kom jag. Ungen hälsade på mig, och följde villigt med mig till kapprummet. Men när jag sa att kossan skulle stanna på dagis bröt hon ihop. Och efter lite bråk tog jag kon ifrån henne, vilket resulterade i att ungen blev till en gråtande blobb... och sprang till dagisläraren! För att göra det värre klamrade hon sig fast runt hans hals och vägrade släppa, och när han tillslut var tvungen att gå därifrån blev hon hysterisk igen, trots att jag satt bredvid och suktade efter kramar. Ungjäkel. Det var så illa att jag till och med tror att dagisläraren tyckte synd om mig. Jag gjorde sannerligen det! Tänker tvinga till mig extra många kramar imorgon, om jag så ska muta henne med saker. Någon måtta med "jag älskar min dagislärare" får det väl vara.

 

 

 

Trots en ynklig hals från min sida, och ett patetiskt bidrag från vädret, så gav sig denna lilla familjen ut en liten runda i förmiddags. Visserligen bara ner på gården, men ute som ute, right? Jag satt mest och huttrade och muttrade, och Sienna lackade mest för att hon inte kunde manövrera spaden på rätt sätt i vantarna. Den enda som hade roligt var Kim, som fick igång någon sorts sandslottsbyggande i den våta sanden. Bådar gott inför sommarens pappaledighet, då han ska ha Sienna hemma i två månader! Hade kanske bådat mer gott om det varit Sienna som haft kul, men nu ska vi inte vara såna.

 

 

Idag hände det som man hör skräckhistorier om som förälder. Sienna kastade sig på golvet i mataffären och skrek och bankade med sina små knytnävar. Nu var jag och Kim på ett rätt fnissigt humör, så vi stod mest och småflinade åt henne och fnittrade lite hysteriskt när folk blängde på oss och fick gå omvägar runt henne. Men ändå. När hon fick utbrott två när vi skulle ut så blev jag rätt trött på eländet, men piggades snabbt upp av en pappa som gick förbi med en vagn och glatt utbrast "det där känner man igen!". Härligt att höra att man inte är ensam. Sienna har även trotsat mig genom att vägra "gå på toa" på pottan. "Bajs" skrek hon medan hon badade, och jag fiskade upp ungen på två röda och placerade henne på pottan. "Nä" sa hon och gick bort till mattan och satte sig och berättade "sitta"... och började krysta. "Näää!" vrålade jag, och placerade bestämt ungen på pottan igen. Då knuffade hon bort min arm och blängde argt på mig och skrek "sluta!". Jahapp. Hon vann inte diskussionen, för hon fick inte bajsa på mattan. Men inte sjutton gjorde hon det på pottan heller. Hur mycket ska vi satsa på att hon vaknar 05.15 imorgon för att göra det, och argt väcker oss 2 minuter senare och sedan är trött och tjurig resten av förmiddagen? Just saying.

 

 

 

http://panylund.blogspot.se/ tipsade om en lista på vad barn "borde" kunna vid 18 månaders ålder, och hur deras beteende förändras. Jag klistrade in listan nedan. Den kan nämligen också fungera som en checklista på hur Sienna är just nu. Spännande att varenda punkt passade in på henne! Jag vet att alla barn är unika, och Sienna har klart små personliga egenheter och hon är speciell och jag älskar henne för att hon är hon.... meeeeen läser man detta nedan hade man kunnat tro att det är en liten robot vi skapat. En 1,5-års robot.

 

Kolla vad ditt barn kan vid 18 - 24 månaders ålder.

Rörelser

• Barnet kan dra en leksak med snöre efter sig när det går.
• Kan bära en eller flera leksaker samtidigt som han eller hon går.
• Börjar att springa.
• Står på tå.
• Kan sparka en boll.
• Klättrar på möbler och kan komma ner från en soffa, fåtölj eller stol utan hjälp.
• Går upp och ner i en trappa med visst stöd.

Händer och fingrar

• Kan kladda med penna eller krita på ett papper utan problem.
• Vänder en behållare upp och ner för att tömma den på dess innehåll.
• Kan stapla fyra byggklossar eller liknande på varandra.
• Kanske börjar han eller hon att använda den ena handen mer än den andra.

Kommunikation

• Pekar på ett föremål eller en bild när du nämner dess namn.
• Förstår namnet på välkända människor, föremål och kroppsdelar.
• Kan säga meningar innehållande två till fyra ord.
• Kan utföra enkla instruktioner.
• Repeterar ord som han eller hon hör.

Mentalt

• Kan hitta gömda föremål som gömts väl.
• Barnet har fått en viss förståelse för former och färger.
• Leker rollekar.

Socialt

• Imiterar andras beteende, särskilt större barns.
• Börjar förstå att han eller hon är en individ.
• Uppskattar mer och mer att leka tillsammans med andra barn.

Emotionellt

• Visar mer och mer oberoende.
• Börjar att trotsa föräldrarna.
• Visar tecken på separationsångest runt 18 månader, därefter avtar den.

Jag har en skofråga, och vissa av er som läser verkar ha rätt bra koll på det här med... kläder. Typ. Så nu försöker jag desperat få ett svar här. Jag vill ha ett par svarta stövlar. Låg klack, skaft upp på ungefär halva vaden, gärna fodrade och varma. De ska vara snygga och kunna användas när man är ute och äter eller går på bio, men också i skolan. Inte till fest. Jag veeeeeet att det finns tuentals av dessa, men här kommer haken; de ska inte se ut som ridstövlar. Inte ens den kurvade wannabe-ridsko sömmen där framme får den ha. Finns det några såna stövlar? Hilfe bitte!

 

Ett stycke övertrött Busmus ligger just nu och vrålar i sängen. Arg för att hon var tvungen att sitta ner vid matbordet. Arg för att vi försökte locka henne till att äta. Arg för att den blå nappen låg på hyllan. Arg för att hon inte fick bada. Arg för att hon blev påtvingad blöja. Arg. Arg. Arg. Droppen som fick bägaren att rinna över var när vi förklarade att hon inte fick ha med sitt älskade spöke (nattlampan) i sängen. Då var katastrofen ett faktum. Men jag förstår henne lite. Tuff dag som startade med stinkande blöja innan hon egentligen var redo att vakna, följt av BVC-besök med två sprutor. Antagligen skäll på dagis eftersom hon inte äter, och hem med en dum mamma som måste laga mat. Och mött av en dum pappa som vill äta maten. Blä, blä, blä tänkte Bus och gav upp. Hoppas på en bättre dag imorgon, och annars får hon ta igen sig på fredag när hon och Kim är lediga. BVC-besöket gick i alla fall bra, och trots lite blyghet visade hon upp sina skills. Det gick till och med så långt att när de frågade om hon kunde rita och jag sa "tveksamt", så hoppade Bus ur mitt knä och sprang fram till lekbordet och började klottra lite på ett papper med en krita. Score! Kan ha varit en slump, men en rätt rolig sådan. 9,69 kg väger min lilla tjej, och 79 cm lång är hon. Helt enligt kurvan. De var hemskt nöjda med henne... tills vi skulle gå och hon insåg att lånenallen inte fick tas hem. Då blev lillskrik illvrål, och de fick muta henne med en liten IKEA-nalle för att vi skulle komma därifrån. Sådär stolt var jag över mina föräldrakunskaper. Men ungen blev i alla fall tyt, och nu i efterhand kan jag unna henne den nallen, eftersom det verkar ha varit dagens enda ljuspunkt. Kan man köpa med en tröstnalle varje gång ungen ska få spruta, eller är det för fjäskigt och mesigt?

• Sienna har äntligen tagit skolfoto, och ungen var frisk och närvarande, och dessutom REN när jag kom och hämtade henne. Finns en stor risk att hon dreglade på bilderna, eller blundade... eller posade. Undra vad fotografen tänkte om hon gjorde duckface? Men ändå, alla förutsättningarna för att få en vettig bild fanns där.
• Ena läraren på skolan där jag jobbar skickade sms till mig för att höra så att allt var okej, och den andra ringde. Härliga kollegor! Anledningen var lite trist; att jag bröt ihop och tjöt så mycket att jag var tvungen att sticka hem tidigare, men nu ska vi inte vara såna. Positiv tisdagslista ju!
• En specialpedagog sa att 1. jag var hemskt duktig på mitt jobb. 2. varenda unge hade löpt amok idag och de hade problem i alla klasser. 3. alla lärarna på skolan förtjänade en eloge, för det är inget lätt ställe att jobba på. Än en gång, jag kan ha varit en blobb av tårar när hon sa det, men vem säger att det inte räknas bara för att det är sagt av sympati?
• Min dotter är frisk, halvnormal och med två fullt fungerande (allt är relativt) föräldrar. Vi slår inte henne, hon slår sällan oss och på det stora hela behandlar vi varandra väl. Och vi älskar varann.
• BVC-besök imorgon. Ska bli spännande! Mest intresserad är jag av vikten (och allt beröm jag hoppas kunna suga åt mig ifall ungen snackar loss. Hur mycket ska vi satsa på att hon är knäpptyst, för första gången på ett halvår?). Jag gissar på 10,6 kg, och Kim gissar på 11,1 kg.

Julen närmar sig, och Sienna har satt ihop en liten önskelista ifall några läsande släktingar undrar.

 

Denna helgen har vi haft fullt upp. Veckohandling, besök på Leos lekland, megatupplurar, restaurangbesök, öldrickande med vänner, regnlek och Fars dagsmiddag hos min mamma. Inser att min mamma inte kan kvalificeras som en far, men då hennes pappa var där ville vi också joina. Min pappa får firas imorgon, och Siennas pappa aka das Sambo firas knappt då han fyller år om en vecka. Ett firande får vara nog. Han fick dock ett par t-shirtar. I fel storlek. Oj vad glad han blev. Men om Sienna misslyckades med att handla fars dagspresent (helt klart ungens fel ju), så har hon lyckats desto bättre med att låta oss sova. Sedan hon fick sin nattlampa har hon liksom upptäckt hur mysigt det är att ligga och leka i sängen, och i morse kallade hon inte på oss förrän halv nio. Halv nio?! Say what, liksom. Så mycket sovmorgon har inte jag fått sedan innan jag var gravid (de som säger att man ska passa på att vila som gravida har nog inte varit det själva). Synd bara att jag la mig 03 inatt. Men ändå! Nästan en hel natts sömn trots en utekväll. Vad mer kan man begära liksom? Nu ska helgen avslutas med Solsidan och Bron. Hade jag varit en katt hade jag spunnit nu, så nöjd är jag.

Man kan ha mer eller mindre bra lektioner. Min ena kollega höll idag i en mindre bra sådan. Först glömde hon att kalla på hälften av klassen, som var ute och spelade fotboll (jag hämtade dem, rätt bitter av att de nu missat 10 minuter av lektionen). Sedan ägnade hon 15 minuter åt att skriva saker på tavlan, utan att berätta för ungarna vad de skulle göra eller vad lektionen skulle handla om (tills jag sa till henne, lite för elevernas skull, lite för hennes eftersom kaos var på väg, men också för min egen för det var så tråkigt). Därefter fick de i uppgift att skriva av texten, trots att många i klassen har skrivproblem och alltså inte klarar av en sådan grej (så jag samlade ihop ett gäng och hjälpte dem, trots att de sådär gärna ville ha hjälp). När kaoset var ett faktum påpekade jag att klassen inte klarade det längre och att hon måste gå vidare till nästa uppgift. Då satte hon igång en film på youtube. "Barrträd" hette den. Det var en 7 minuter lång film bestående av stillbilder på olika barrträd medan klassisk musik spelades i bakgrunden. (Jag började fnittra.) Klassen upptäckte vad filmen gick ut på och oroligt började stimma. (Jag till läraren att det inte gick att behålla deras uppmärksamhet med en sån här film. Än en gång, dels för deras, dels för hennes, men också mycket för min skull.) Då satte hon igång "Lövträd". Gissa vad den handlade om? (Jag bröt ihop av skratt och var tvungen att lämna klassrummet ett par minuter.) När jag kom tillbaka var det krig. Hur många elever i klassen kan nu redogöra något om barrträd eller lövträd? 0 stycken. Hur många lärare tycker att lektionen gick utmärkt? 1 stycken. Inte jag. Huuuuuur kan man inte se när något kommer att gå käpprätt åt helvete? Eller när man är urkass på sitt jobb? Jag var sämst som säljare i en bygghandel, i vilken jag jobbade i sex år medan jag pluggade. Jag visste det, kunderna visste det och mina chefer visste det. Visserligen jobbade jag kvar under hela min studietid, men det var helt införstått att jag hade noll skills inom ämnet och knappt hade näsan över ytan. Och jag slutade så fort nåt annat dök upp (min dotter). För allas skull hoppas jag att denna läraren gör en helomvänding i sin karriär. Eller får någon sorts självinsikt. Om inte annat för att jag ska kunna diskutera lövträd utan att börja fnittra.

Sienna har börjat få lite separationsångest. Inte så att hon tjuter när jag lämnar henne på dagis, för då rusar hon glatt in och hinner knappt vinka hej då, men desto jobbigare tycker hon det är att lämna sina nallar hemma. Eller, om vi är hemma, att lämna dem i ett annat rum. De ska släpas med ÖVERALLT. Varje dag har jag ett stort gosedjur i väskan, som trängs bland mina skolböcker och stenciler. Ungarna får nämligen inte ha med egna leksaker på dagis, och jag får inte ut dottern ur lägenheten utan minst en nalle i släptåg. Alltså får hunden, pandan, apan eller något liknande hänga med mig på jobb. Det värsta är när det är den stora taldockan. Den pratar om man nuddar den. Och min väska hänger otympligt i kapprummet mitt emot personaltoaletterna. Gissa om den har skrämt livet ur några? Eftersom barn har faser som de måste gå igenom, och detta verkar vara en tydlig, låter vi Sienna hållas. Kan också lite bero på att vi faktiskt inte har något val om vi ska komma nånvart med ungen. Hon kan inte ens äta välling utan att ha sällskap av sjuttioelva minikompisar. Så hon får släpa med sig sakerna överallt. Vi har dock en tydlig regel: bara en nalle åt gången. Tyvärr lyckas vi oftast inte hålla fast vid den heller.

                                                          

Detta är nästan för bra för att vara sant.

 

 

• Kim gick upp extra tidigt i morse för att hjälpa mig sortera tvätten
• Jag lyckades få ena klassen att jobba idag, när läraren var på ett möte som drog ut på tiden
• Engelsklektionerna går fortfarande hur bra som helst, och både jag och ungarna trivs med det
• Kim har fixat barnvakt till lördag, och har bestämt att han och jag ska ut och äta och dricka lite öl. Yeeeey!
• De har äntligen kommit på att ungarna ska fotograferas på Siennas dagis! Så nästa tisdag är det dags. Synd att vi hann klippa ungen bara.

Eftersom Sienna gnällt lite vid läggningen den senaste tiden, och lösningen verkade vara öppen dörr, har vi funderat på om hon kanske blivit mörkrädd. Jag vet att det är för tidigt att bli mörkrädd när man är 1,5 år, men Sienna kanske inte vet det? Något skumt är det i alla fall. Så i helgen var jag och Kim och köpte en nattlampa. Ett litet IKEA-spöke. Kanske inte så orginellt, men ett väldigt sött spöke. Och någon verkar nöjd, för någon har däckat i sin säng utan problem sedan dess.

 

Buuuu! 129 kr på IKEA. Det ändrar dessutom färg hela tiden. Hemskt gulligt.

 

 

Sienna är som tidigare nämnt väldigt bra på att prata. Hon brås på mig. Inte för att jag snackar utomordentligt bra, utan för att jag pratar hela tiden. Det gör hon med. Kim snackar bara när han har druckit öl. I alla fall, jag har hört att ettåringar ska kunna säga enordsmeningar, medan tvååringar säger tvåordsmeningar och treåringar kör igång med hela meningar. Då det bor en liten tävlingsmänniska i mig, som bara får utlopp när jag spelar monopol, blir jag lite till mig när jag inser att Sienna faktiskt presenterar över sin åldersgrupp i något. Revanch för att hon började rulla sent, eller låg efter i "talet" när hon var tio månader? Who knows. I alla fall, jag hävdar att Sienna med lite god vilja redan är inne på tvåordsmeningar. Nedan kommer ett urval av "meningarna" hon har klämt ur sig den senaste veckan.

 

Hej vovve (till en förbipasserande pudel, som Sienna lackade loss på då den inte svarade)

Hej då gocka (till sin docka som hon släppte ner i sängen)

Apa bada (se tidigare inlägg)

Hej då pappa (till min mammas pojkvän Mats)

Min gocka (om sin docka, när en kompis vågade titta på den)

Mamma komma (jäkla tjat om man lämnar rummet)

Dääää pappa (när hon hittat honom i vardagsrummet, efter en stor jaktinsats)

Vaaa mamma (när hon letar efter den andra försvunna föräldern)

Dum pappa! (när Kim råkade slå henne i huvudet med en sak)

Akta dig! (lite lilla snigel-inspirerad, men hon använder det vid rätt tillfällen. Hemskt oartigt. Rätt pinsamt i hissen.)

Pappa sova (när jag, mamman, låg och sov)

 

 

Sienna har än en gång lyckats överraska mig när jag städat hennes rum.

Jag tog av Sienna en blöt blöja och lät henne vädra rumpan lite innan kvällsbadet. Men eftersom det var halvkyligt i lägenheten lät jag henne behålla byxorna på. Resultat:

 

Sienna älskar äpplen. Varje gång man frågar henne vilken frukt hon vill ha skriker hon "äppe!" och stålar med hela ansiktet. Kanske för att hon har glömt hur man säger banan och päron, och inte är vidare förtjust i mer exotiska grejer, men ändå. Det pågår ständigt ett äppletjat här hemma. Jag har tänkt att detta är ett utmärkt tillfälle för mig att bli bättre på att äta frukt, och bestämt mig för att dela äpplet med henne varje gång. Sienna tyckte dock att jag var urfånig, häromdagen när vi började delningen. Varför hade jag små töntiga bebisklyftor, liksom? Hon åt ju skalhalvan utan problem. Eller? Kan vara så att hon kastade klyftorna och roffade åt sig min oskalade halva. Kan också vara så att jag faktiskt gjorde bitarna åt mig själv. Vem vet. The secret of a llama.

 

Idag var alltså jag och Sienna hos frisören. Ungens lugg skulle av, och då jag inte riktigt fattade var exakt den skulle börja tyckte jag det var bäst att ett proffs gjorde det. Tyvärr var inte frisören vi var hos så vidare proffsig. Stackaren var helt nyutbildad, och kändes sig nog inte riktigt varm i skorna. Varm på resten av kroppen verkade hon dock vara, för hon svettades hejdlöst. I alla fall efter att hon hade klippt Sienna. Ungen vägrade sitta still, skrek hysteriskt och lekte ål som aldrig förr. När frisören efteråt kollade på den snea och vingliga luggen och pep fram "är du nöjd?" kunde jag inte låta bli att fnissa. Stackaren trodde väl att hon skulle få skäll. Jag var mest tacksam för att jag inte hade fått en utskällning på grund av "ouppfostrad dotter" och att Sienna hade båda ögonen kvar. Men om man bortser från det lite snea stuket så tyckte jag att frisyren blev perfekt. Sienna ser ut som en liten docka, och även om Kim är lack för att dockan ser ut att vara hämtat på 70-talet kan inte han heller sluta kolla på henne. Dock klämde han tidigare ur sig att "jag tycker inte om det, för hon ser ut som du när du var liten, och du var inte söt". Där har han fel. Jag var nämligen skallig till jag var två, och inte sjutton är Sienna lik mig på andra sätt heller. Dessutom var jag visst söt. I alla fall om man frågar min mamma. Och hon är såklart helt opartiskt.

 Före och efter

När jag var liten hade jag en favoritbok. Eller, jag hade många favoritböcker. De flesta ligger sparade i kartongen i min mammas förråd. Men i alla fall, jag minns en mycket väl. Eftersom den ständigt ligger uppslagen i Siennas rum. Hon har fått en del av mina och Fridas gamla böcker, och jag hade inte riktigt reflekterat över just denna och kände inte igen omlaget. Till jag och Sienna började läsa den ihop. Vilka minnen! Nu tycker jag att den är urkass (till skillnad från Smurfböckerna, Rundis och Randis, Molly Mus eller Hunden rund, som faktiskt är trevliga att läsa för sin Bus), och bilderna är pinsamt åttitaliga. Men ändå. Sienna älskar den. Hon läser den om och om igen, helst ensam, och kan sitta och göra ljud för sig själv när hon kommer fram till vissa sidor. Snacka om nostalgitripp! Och vilken härlig sak att dela med sin unge.