lamadjur.blogg.se

Efter lite tjatande från min del fick vi besök av Tanja och Casper i förmiddags. Då vi hängde flera dagar i veckan hela våren har det känts skumt att inte ses alls på flera månader. Men what to do, när man båda jobbar? Hemskt nöjd var jag i alla fall över att få se lille Casper igen, som har om möjligt blivit ännu sötare. Ungen har seriöst blont hår, stora nötbruna ögon och långa svarta ögonfransar. Hej dockan. Eller pojken från Valley of the Damned, om man ska vara lite Halloweenig. Sienna betedde sig ungefär lika trevligt som vanligt, och gick omkring och skrek "min, min" likt fiskmåsarna i Hitta Nemo. Som tur är har ju Casper en storebror, så han är härdad. Och det var bra övning för min lilla självcentrerade dam.

 

På allmän begäran har jag nu tagit en ny tandborste. Bildbevis:

 

Jag älskar att klä Sienna flickigt. Rosa och vitt, gärna med spets, och helst hade jag sett att hennes hår ständigt kröntes av en rosett. Hade jag haft en pojke hade jag nog inte klätt honom i rosa och vitt, och det är väldigt tveksamt om ungen någonsin vara i närheten av spets. Några rosetter hade definitivt han definitivt inte fått lukta på. Jag vet att Kim håller med mig. Jag vet dessutom att han till och med är värre än jag, och att han seriöst blir lite småbekymrad de dagar Sienna har jeans. Ordet hen använder han som en spydighet. Det gör visserligen jag också, för det är så jäkla kul att skämta om, men som språkfantast gillar jag skarpt dess betydelse och trycker gärna in ett hen i alla samtal jag har med gravida, oavsett om personen i fråga vet könet på barnet eller inte. Men i alla fall, det finns en sak där vi inte är så bestämda med pojk- och flicksaker. Här nedanför är nämligen en bild på våra tandborstar.

 

 

 

Då den stora "jag njuter inte" paniken har lagt sig har jag upptäckt att det faktiskt är rätt skönt att vara ledig. Visserligen njuter jag inte som jag borde, men det kan ju logiskt komma sig från att jag faktiskt har varit ledig i en halv evighet och är hemskt trött på det. Men idag njöt jag i alla fall. Och lilla Bus har, trots ett mindre nervsammanbrott imorse, varit på ett helknäppt svinkul humör. Trots att hon har lagt sig fortsätter galenskaperna, för just nu hör jag henne ha en diskussion med sin docka om huruvida apan är hennes. Hennes dörr är fortfarande öppen. Jag har, Supernannystyle, lyckats ta mig ut från sovrummet utan bråk, men dörren får inte stängas förrän hon är heldäckad sedan minst en timme tillbaka. Har hon sovit kortare tid märker hon det på något magiskt sätt. Tupplurarna är värre, för då är hon fortfarande lack, men sedan fyra dagar tillbaka kan hon somna i sin egen säng då också. Problemet är att hon vaknar efter en timme, fortfarande urtrött, och vägrar att somna om. Vi har löst det genom att ta med henne till soffan och lägga oss bredvid henne, och då har hon sovit klart. Idag stod jag stressad och gjorde lite förberedelser inför kvällens måltid medan hon sov. När jag märkte att klockan passerat en timme och ungen inte hade vaknat blev jag så till mig att jag kastade en stekpanna i golvet. Gissa om hon vaknade då? Men det var rätt skönt att få sova bredvid henne på soffan sen, så jag är inte alltför bitter.

 

Ögonblicket när man inser att tv-serien man byggt hela sin engelskundervisning runt avslutas med en lek kring ordet Champions, som  råkar vara titeln på ungarnas engelskbok. Det är då man känner sig riktigt lyckad. Slump eller inte, score, skulle jag vilja säga. Samtidigt som jag glatt nynnar "I am the champion". Jag tror att ödet säger att jag ska bli lärare.

• Jag börjar bli sjuk. Inte så upphetsande i sig, men väldigt lägligt att det kommer under lovet så att jag slipper sjuka mig.
• Sienna snackar satan, och man får ibland fram hela meningar ur henne. Roligast är dock när det blir helt fel.
• Jag har redan hunnit planera lektionerna för två veckor framåt, och känner mig hemskt nöjd.
• Fönsterna blåste INTE in igår!
• Eftersom Sienna redan är lite snorig lär hon inte smittas av mig. Score!

Igår bokade jag en ny klipptid till mig. Och jag kunde inte låta bli, utan bokade en till Sienna också. Hennes övriga hår får de inte röra, men manen där framme måste bli till en lugg. Eftersom ungarna inte får ha klämmor på dagis har hon alltid en ful tönttofs, och hennes små söta pippilotter eller hästsvans (som hon faktiskt kan ha?!) går inte om man inte har en klämma. Dessutom har Sienna själv börjat bli besvärad av håret, och har lärt sig hur man fångar upp det med en hand medan man leker med den andra. Fåfänga föräldrar eller inte, då får det vara nog. Så nu ska här klippas. Jag är livrädd. Sienna defineras liksom av sitt hår, som hon har haft alltid. Typ. Barnmorskan såg i alla fall det på ultraljudet i vecka 32, så så länge vi har känt henne har hon haft det. Men nu ska delar av det av. Jag tror att det kan bli jättesött. Kan även bli skitfult. Men i vilket fall som helst, lär det vara hemskt skönt för vår lilla Bus.

 

På eftermiddagen trotsade jag och Sienna stormen, och begav oss till en kompis som inte bor så långt härifrån. Bitter muttrade jag att det var en mesig storm, då det blåst mer dagen innan och var strålande sol. Kunde lika gärna haft en heltdag i Ystad, tjurade jag. Vi stannade i två timmar, fikade, bröt upp bråk mellan ungar, snackade lite och försökte hindra ungarna från att ha ihjäl varandra. Sen skulle jag och Sienna cykla hem. Jamenvisst. Däääär var stormen. Jag fick placerade ungen sittande vid husväggen medan jag fick fatt i cykeln, låste fast henne på alla sätt och vis och med hjälm på, medan jag sedan i sköldpaddsställning ledde eländet hem. Ett tag var jag tveksam till om vi faktiskt skulle klara det, då cykeln bara rörde sig i sidled, och givetvis åt fel håll, medan rätta vägen dessutom kantades av kundvagnar som rymt från ica. Vi kom dock hem, och rakt i armarna på en bitter och orolig sambo som gav mig världens utskällning för att jag låtit Sienna vara ute i detta vädret. Jag minns den gamla goda tiden när han brydde sig om mig också. Det var i samma veva som jag fick beröm när jag lagade mat. Nu ligger i alla fall lilla Bus och sover lugnt, och jag och Kim rullar ner persienner och ber en liten bön att de ska fånga upp skärvorna om fönsterna faktiskt spricker. En gång i vår förra lägenhet blåste nämligen ett fönster upp under en storm, trots att det var stängt. Krasch sa det, sen hade vi en plywoodskiva en vecka och väldigt misstänksamma hyresvärdar som ville få det till att vi hade haft fönstert öppen och bara haspat. De kunde dock inte vinna med sina argument, då hela fönstervredet hade knäckts. Jag måste säga att jag inte hade tagit det så bra om det hade hänt här, med tanke på att Siennas spjälsäng ligger precis bredvid fönstret. Så nu hoppas vi på en snabbt försvinnande storm!

 

Det är höstlov. Jag har en hel vecka ledig med min lilla Bus, där vi båda får sova ut och hitta på en massa skoj. Förutom att klockan ställdes om i helgen, så Sienna vaknar tidigare varje morgon även om hon somnar som vanligt. Dessutom har jag inga lediga kompisar som har barn i Malmö. Och våra trevliga planer på att träffa Thilde och Renata med deras busungar sket sig då den lilla orkanen i Skåne gjorde entre, med inställda tåg. Kvar har vi en trött och uttråkad mamma, och en trött och uttråkad Busmus. Båda mycket bittra. Hoppas på trevligare väder resten av veckan, så vi i alla fall kan vara ute medan vi tjurar.

 

Så här såg Bus rum ut 40 minuter efter att hon vaknade. Nu anser hon att hon har lekt klart med alla sina grejer.

 

Eftermiddagen har tillbringats med Kims familj. Hans mamma och systerdotter fyllde båda år i veckan, och skulle firas. Det bjöds på mat och tårta och godis, och man kan tycka att vår lilla unge skulle vara i sitt essä med alla släktingar och all uppmärksamhet. Det var hon också... fast på fel sätt. Hon smetade köttfärssås i hela sin farmors säng, spottade choklad på bordet, tog nävar av tårtan, körde sin köttfärsfyllda gaffel rakt ner i den vegetariska lasagnen, pillade på alla knappar vid tv:n, vägrade sitta vid bordet, hällde vatten över sig själv, och vägrade dela med sig av leksakerna till sin lilla kusin Liam. Det västa med detta var väl att det var hans leksaker som hon roffade åt sig och skrek "min, min!" om. Och när den glade lille ungen förlät henne smällde hon en kloss rakt i ansiktet på honom. Hon försökte även att pricka honom med en tennisboll, men missade tack och lov. Jag har aldrig sett henne kasta med sådan kraft tidigare. När det var dags att gå var hon dock glad och trevlig, och Liam fick till och med en puss. Då hämnades han för alla tidigare oförrätter genom att försöka äta upp hennes näsa. Jag tyckte inte alltför synd om henne, om jag ska vara ärlig.

 

Igår var jag och Kim och storshoppade. Och hör och häpna- vi handlade bara en grej till Sienna! Ett stycke pyjamas fick den lilla försummade ungen. Hon har vuxit ur sina gamla långärmade pyjamasar, och de hon hade i somras är alldeles för kalla. För en månad sedan frågade min pappa om det var något Sienna behövde och då tipsade vi om en vinterpyjamas. Hon fick en söt fin en med gröna ugglor på. Sedan hittade jag en blommig på Åhlens, med en liten rosett. Och igår dök ugglepyjamasen upp igen, fast i rosa. Så nu tror jag att Sienna är pyjamaskomplett för denna hösten.

 

Idag har vi kört en "big-girl" frisyr. Mitt lilla troll fick sitta och leka med klämmor, och jag fick roa mig med hennes kalufs. Och voilá! Blev underbart sött, tycker jag. Dessutom har jag halvt som halvt lyckats övertala Kim att vi ska klippa lugg, så att hon då och då kan ha håret nere, vilket jag ser fram emot. Lite med fasa dock. Hon är rätt söt nu, men ganska knubbig. Risken är att hon ser ut som en liten fotboll i lugg sen, om vi genomför klippet. Men hon lär bli en charmig fotboll i alla fall.

 

 

 

Nu har jag höstlov! Eftersom jag inte har pedagogernas "förtroendetimmar" där de jobbar in loven, men inte heller gör någon nytta i en tom skola en hel vecka, hade jag och rektorn lite problem med hur vi skulle lösa min ledighet under lovet. Det gick dock rätt smärtfritt, när jag räknade ut att jag tack vare möten och inställda luncher har jobbat mer än tio timmar plus, förutom lovets 30 timmar, redan. Nice, nice. Så nu ska jag bara njuta. Skoldagen avslutades med en liten Halloweenfest, som eleverna pajade totalt. Extra bitter var jag eftersom jag hade satsat och klätt ut mig, och skrämt livet ur både dotter, dagispersonal och främlingar på min cykeltur på väg till jobb. Men what to do? Förhoppningsvis glömmer de eländet och de sura minerna under lovet, men minns hur vi ansträngde oss och hur läskig jag var. Önskar att jag kunde lägga upp en bild på mig och ungarna, men eftersom jag inte vill erkänna för dem att jag har en blogg (undra varför?) blir det lite svårt. Jättesöta var de i alla fall, i sina små kostymer, innan de riktiga djävlarna i dem kom fram och förstörde allt.

 

 

 

Jag älskar hur Sienna lyssnar på mig nu för tiden. Och lyder mig. Det känns verkligen bra att hon har sån respekt för sin mamma.

"Nej, Sienna, inte kasta apan i vattnet." "Sienna, nej! Apan får inte bada!" "Sienna, släpp genast apan." "Sienna, NEJ!"

 

 

 

Idag bröt en av lärarna ihop. Jag vet att jag inte ska vara nöjd över det, men det känns så förbaskat bra att även "de bästa" kan misslyckas. I fredags däckade jag ihop helt och ifrågasatte mitt jobb, mina framtida yrkesplaner och min existens över huvudtaget. Och då skickade den läraren sms och sa att alla hade dåliga dagar och att hon också kände sig uppgiven ibland. Och tydligen talade hon sanning! Styrkt av detta tog jag raskt över lektioner, ringde föräldrar och bokade in hastiga möten idag. Jag är mycket nöjd med mig själv. Jag hade även en liten konferans i korridoren med några sexor (som jag undervisade när jag vikarierade de första dagarna på skolan), och vi kom fram till en sak: deras småsyskon är inte kloka. Jag har fyra av deras syskon i mina klasser, och alla fyra är helt vilda. Tydligen är de lika eländiga hemma. Hur kan detta komma sig, när de bara två år äldre syskonen är "normala"? I alla fall hade vi ett connecting moment, och kom överrens om att de stora ska sluta storma in i mina klassrum för att slå sina syskons fiender... eftersom det oftast är syskonen själv som startar bråken. Väldans bra deal det där. Nu hoppas vi att de håller det! Fast helt ärligt, att jag har lyckats kasta ut dem ur mina klassrum vid upprepade tillfällen har gett mig respekt bland de små, så det har inte varit helt bortkastade bråk. Om man nu får säga så. Bra dag, bra dag. Avslutas med lite cola och marabou jordgubb.

Buzzfeed är ju en otroligt rolig sida, och den har ännu en gång levererat. Här med knäppa och oroväckande skyltar.

 

• Hotell bokat till nyår! Vi har helt vackert bjudit hem oss till Thilde och Alex, och för att riktigt kunna njuta av kvällen så övernattar vi lyx-style i Ystad. Kanske inte lyx, lyx. Men lite lyx är det ändå. Typ vardagslyx, fast på en helgdag.
• Rektorn snackade med en lärare i morse när jag var i rummet. Mitt i samtalet vänder hon sig om och säger "och dig har jag bara hört gott om! Alla är jättenöjda med dig. Jag hoppas verkligen du tänker läsa till lärare." När läraren i rummet lite försynt påpekar att jag bara är anställd till jullovet och att de gärna vill behålla mig, svarar rektorn "ekonomimöte i eftermiddag, jag ska se vad jag kan göra". Tack för den! Nu håller vi tummarna.
• Igår kom en lapp om att alla gratisparkeringar i området ska bli betalparkeringar. Tack vare en tidningsnotis för ett par veckor sedan visste vi redan detta, och har lyckats norpa åt oss en garageplats i god tid. Yey!
• När jag hämtade Sienna idag utbrast en annan mamma "men gud vilken söt liten tjej! Underbart charmig ju!" Kul med spontant beröm! Framförallt när Sienna var omatchande klädd tack vare lek i vattenpölar, hade en frissa som kan jämföras med Einsteins, och var i desperat behov av en liten rensning under nosen. Härligt att fler än barnets egna föräldrar kan se förbi smutsen.
• Då jag frågade mamman vems hennes barn var, och hon pekade mot sin son, vände sig Sienna om och sa högt och tydligt "Viktor!". "Heter din son det?", frågade jag mamman. Japp! Min duktiga lilla Busmus. Enligt dagis snackar hon väldigt bra för sin ålder. #skryt

Jag är pedant. Alla som har varit hemma hos mig kan vittna om det. Inte eftersom här är skinande rent, tyvärr, utan eftersom jag faktiskt plockar undan saker medan gästerna är kvar. Ibland även medan gästerna använder sakerna. Kanske inte ett av mina bästa drag. Men även denna grej har blivit lite ruckbar sedan jag fick barn. Igår upptäckte jag till exempel en stor badanka på soffbordet, medan jag såg på TV. Alltså hade den dykt upp där och diskret smält in i omgivningen minst en timme tidigare, eftersom Siennas läggningsrutiner tar så pass länge. Jag skulle vilja kalla detta framsteg, att jag kan låta saker ligga framme utan att börja kallsvettas. Men med tanke på ankans utseende är risken stor att det snarare räknas som förfall.

 

Det är inte denna syn man vill mötas av när man går in på Busmusens rum, två dagar efter att hon lärt sig öppna fönster- och dörrhandtag.

 

 

 

Solsidan is back! Ren lycka. 

 

Igår var vi i Bokskogen. Vi skulle låta Sienna springa omkring och andas frisk luft och leka av sig lite, tänkte vi. Men Sienna såg en gunga på väg från parkeringen, och kunde inte riktigt släppa tanken på den. Och Kim frös. Och jag hade sett ett café i närheten och var fikasugen. Så efter 20 minuters trilskande från alla tre gav vi upp och gick in i värmen och åt kakor och drack kaffe och varm choklad, och sedan avslutade vi skogsturen med lite gungande. Någon vidare motion fick vi inte, men det var en väldans mysig förmiddag. Räknar med att alla som springer Yddingeloppet idag motionerar så att det räckte för oss också.

 

Sienna ska inte sova i vår säng, anser vi. Hon håller inte med. På kvällarna kör jag (som tidigare nämnt) supernanny-stilen, men vid tupplurarna har jag inte tålamod till detta då jag verkligen behöver få saker gjorda medan hon sover. Eller sova själv. Alltså gav jag upp innan idag och gick ut ur rummet efter 45 minuter, då ungjäkeln bara hade lekt och kastat saker på mig, trots att hon var snortrött. Jag gick och la mig och stängde dörren till sovrummet. Sienna bröt ihop. Kim tog upp henne och lät henne springa omkring. Astrött somnade hon på hans mage. Han låg dock på soffan. Jag känner mig inte helt nöjd med lösningen, men tänker ändå säga att hon är halvvägs inne på rätt bana. Soffan ligger ju mitt mellan sovrummen.

 

Vi gick förbi en skylt med en apa. Sienna älskar apor. Hon ska sova med sin nalleapa, hon ska lyssna på låtar om apor och hon vill gärna kolla på bilder på apor. Hela tiden tjatar hon "apa, apa, apa". Förstå då min lycka när vi går förbi skylten och ungen skriker "pappa!". Bättre än så blir det liksom inte.

 

På Supernanny har jag sett hur föräldrar fått bråkiga barn att somna i sina egna sängar. Man sitter i deras sovrum, med ryggen mot dem, och låter dem skrika tills de själv somnar. Genom att vara kvar i rummet visar man att 1. man inte har lämnat dem och 2. man med flit ignorerar deras dåliga uppförande. Jättevettigt verkar det. Och även här hemma verkar det fungera, då Sienna igår skrek sig till sömns under en timmes plågsam tid för mig, och idag lekte sig till sömns under en nästan lika plågsam timme för mig. Men ändå. Man kan ju säga att det går framåt. Tyvärr har jag glömt vad som kommer sen. Alltså, när är det dags för mig att lämna rummet innan hon somnar? Jäkla Supernanny som inte sänds på kvällstid.

Min underbara unge är inne i en period som inte är riktigt lika underbar. Från morgon till kväll är det skrik och vrål och viljornas krig. Saker vi har bråkat om idag: huruvida Sienna får ha med sig två dockor till dagis. Jag sa nej. En docka följde med. Kan vi låtsas att det var en kompromiss? Om Sienna fick en macka efter vällingen innan vi stack till dagis (40 minuter innan frukosten där. Där det serveras mackor.). Jag röstade skarpt på nej. Sienna skrek att hon höll på att svälta ihjäl. Hon fick två bitar skinka och en ostbit. Nästa bråk gällde om hon fick kasta ostbiten på golvet, vilket hon inte fick. Jag kastade den i papperskorgen. Sen bråkade vi om huruvida hon fick ta upp ostbiten ur papperskorgen. Nej, sa jag. För sent, sa hon och åt upp den. Vi har bråkat om klädval, om blöjtvång och om hjälmtvång. Vi har bråkat om reflexelefantens placering. Jag vill ha den på hennes cykelsits, hon vill ha den i munnen. Vi har bråkat om avlägsnande av mössa och vantar och skor. Sedan tog vi en paus. Jag jobbade. Hon var jättetrevlig på dagis. Därefter kom stora stövelbråket när Sienna skrek att hon skulle ha gummistövlar och jag ville ha hem hennes gympaskor utan att behöva släpa på dem och släpa på stövlarna imorgon. Dagispersonalen tittade frågande på oss och sa oj, så är hon aldrig här på förskolan. Tack, precis vad jag behövde höra. Jag skämdes inte nog som det var inför alla föräldrar och ettåringar som stirrade på oss i chock. Väl hemma bråkade vi då jag a att hon inte fick stå upp i sin matstol, och hon kontrade med att jag inte fick laga mat och inte diska. Efter maten sa jag att hon inte fick äta apelsinskal, och hon gallskrek för att apelsinklyftorna tog slut. Bråk vid tandborstning. Bråk vid nattvälling. Gröt sa hon. Nej, välling, sa jag som alltför klart hade gårdagens grötkrig i huvudet. Och dagen avslutades med det stora nattningsbråket. Sienna bestämde sig för att hon för fjärde natten skulle sova i vår säng, och jag motbestämde att inatt ska jag också få lite ostörd sömn fler rum borta från hennes ålande. Skrik och nappkrig. Jag utövade Supernannys tekniker. Sienna somnade efter 45 minuter, men vaknade när Kim gick ut för att handla. Jag förlät honom eftersom han lovade att återkomma med choklad. Sienna somnade om. Kim kom tillbaka, utan choklad. Han hävdade att han var duktig som inte hade handlat. Jag höll inte med. Sista bråket var inte så mycket Siennas fel, kan jag erkänna. Men hon hade liksom byggt upp spänningarna. Nu håller vi tummar och tår för en bråkfri natt!

 

 

 

Under flera veckors tid- eller månaders, men det ska jag kanske inte erkänna- har jag spanat på kläder till Thildes då ännu icke födda son. Men Kim har envist tjatat om att nej, det är för tidigt, nej, inte nu, nej, det kan du göra en annan dag, så jag har inte fått köpa allt fint jag hittat. Alltså blev jag lite halvt irriterad när jag insåg att jag var tvungen att sticka iväg och impulsshoppa något till den nyfödde lille sötnosen i lördags, medan Kim vilade middag. Dock löste det sig väldigt smidigt då jag hittade Siennas fina ugglepyjamas i en ministorlek. Men var jag ändå på stan var jag liksom tvungen att shoppa lite till, och givetvis kom jag hem med saker till Sienna. Man kan fråga sig när jag handlade något till mig själv senast. Jag har en vag misstanke om att det var på Ullared i februari, men det känns lite sorgligt att erkänna. I alla fall, nu är ungen utrustad med två par vintervantar (tack för alla tips!), halskrage, täckbyxor och ny söt mössa. Not bad, not bad at all.

 

Jag var lite sen från jobb idag, och visste att jag inte skulle hinna hämta Bus innan fikan. Eftersom jag hade planer på att vi skulle vara ute och leka efter dagis tyckte jag således att det var bra om jag också fick något i magen. Så jag köpte cola och en bulle, satte mig på en bänk och läste saker på mobilen, och tog det allmänt lugnt då jag visste att de ändå inte blir klara med fikan förrän runt tre. Vid tio i tre var jag på dagis, och Sienna blev... vansinnig när jag dök upp. "Macka!" skrek hon, och rusade fram till personalen. Jag tog på en motsträvig unge som hela tiden skrek, och tillslut frågade jag pedagogerna om de inte precis hade fikat. Alltså, nej. De hade inte hunnit. Tro jag det att Sienna var sur. Hon var vrålhungrig och jag kom och norpade henne precis innan maten. Snopet, eftersom jag då var mätt och belåten och i lugn och ro hade väntat innan jag stack till dagiset. Vi åkte i panik till en mataffär och roffade åt oss en smoothie och en bulle, som lilla Bus åt på väg till kassan. Sedan var hon nöjd och vi kunde börja vår utelek. Kanske inte lika lugn och harmonisk eftermiddag som jag hade planerat, men vi hade kul ändå. Jag hade mest roligt när jag sjöng och Sienna sjöng med. Det går sådär. Och man får ju inte skratta åt henne. Vilket gör det ännu svårare att hålla sig. Underbara unge!

 

• Det är Bayram för muslimer just nu. Jag är inte helt på det klara vad det innebär, mer än att det bara var totalt 8 elever i mina två klasser idag.
• När jag lät dem välja en film valde de Twilight. Nice! Trist om de hade valt typ Hannah Montana.
• Sienna hade fått vara utomhus på dagis idag igen, trots personalbrist. Känns som att de lyssnade på vad vi föräldrar tyckte under föräldramötet.
• När jag hämtade Sienna hade de inte hunnit fika än, så en av pedagogerna skickade med henne en macka som färdkost. Naw! En annan pedagog gjorde samma sak igår. Service. Och urgulligt.
• Vi har fått en parkeringsplats, och då jag har klaustrofobi och är kass på att parkera har det känts sådär. Men platsen ligger precisvid infarten. Alltså precis. Helt klart parkeringshusets bästa plats. Och den fick vi. Score!

När Sienna var sjuk gjorde vi en massa "undantag", och dessa har den numera helfriska ungen tagit fasta på. Ett tillfälle är vid måltiderna, då hon helt kallt vägrar äta om maten inte faller henne i smaken- trots att hon tidigare slukat allt. Och vi som tidigare haft is i magen och bara gett henne en banan vid såna tillfällen har nu börjat micra köttbullar och ge skinka och låta henne smaka av våra saker... vilka oftast är rätt mycket onyttigare än hennes. Dessutom har hon slutat med välling, för hon har upptäckt att vi i vår kamp att få i ungen någon kvällsmat antingen ger henne en älskad macka eller kämpar med olika rätter och därmed förlänger hennes vakentid i närmre en timme. Score, tänker hon. Det gör inte vi. Denna charmiga egenskap kom också till under sjuklingtiden. Det sista, och kanske störigaste, nya grejen är att hon inte kan sova i egen säng. Somnar hon mot all förmodan själv på kvällen skriker hon på natten om hon vaknar till. Och hon ger sig inte förrän hon sover lugnt och tryggt mellan mig och Kim. Gärna med en fot i min mun. Tupplurerna på helgen är inte ens lönt att försöka, utan vi lägger oss helt enkelt bredvid henne i vår säng och sover vi också. Och på kvällarna galer hon tills hon hamnar i vår säng, med mig bredvid sig. Då duger inte ens Kim. Och gud nåde mig om jag försöker smyga ut. Detta är inte alls trevligt, och gör att morgnarna blir stressiga, ungen tröttare på dagarna och måltiderna en pina. Blä. Men om man kan lära gamla hundar att sitta (vilket inte alls ska vara så svårt har jag hört) kan man lära busiga Siennor att uppföra sig. Så imorgon försöker vi igen. Fast inte med vällingen, den ersätts av gröt. Jättepassande, då vi handlade ett nytt storpack med välling förra helgen. Ungen kan tajma saker hon.

 

 

Kim blev sugen på glass när vi åt mellanmål, så Sienna fick en egen. Tidigare hade jag ätit sylt på mina mackor, så då var hon ju tvungen att också få det. Och i ett desperat försök att få i henne mjölk kastade jag i o'boypulver. Till middag fick hon massa ketchup på potatismoset för att ta några tuggor. Vad vi inte har fått i henne idag?

1. frukt

2. yoghurt

3. mjölk (gick inte trots o'boyen)

4. potatismos (hon slickade av ketchupen)

 

Jag kan inte känna att detta har varit alltigenom lyckat.

 

 

 

Idag har Sienna förvånat mig två gånger. Första gången var när jag frågade om hon ville ha frukt efter frukosten. "Mm", svarar hon. "Vilken frukt vill du ha då?", undrar jag. "Äppe", svarar hon. Naw!Hon kan alltså själv bestämma vilken frukt hon är sugen på, och meddela det. Och gissa om hon blev stolt när hon fick äpplet. Andra gången hon förvånade mig var när hon satt i sitt rum och läste böcker omgiven av ett stankmoln. "Har du bajsat?" frågade jag, eftersom hon brukar erkänna det och lägga sig ner för att få blöjan bytt. "Nej", sa ungen och läste vidare. Ähm.. jaha. Givetvis hade hon bajsat, men eftersom hon inte ville avbryta sin lek för att byta blöja så ljög hon mig rätt upp i ansiktet. Jag inser att man inte borde bli stolt första gången dottern ljuger för en, men jag tyckte det var så häftigt att hon förstod konekvenserna av sitt svar: "om jag säger ja måste jag avbryta leken, men säger jag nej kan jag fortsätta leka". Det fick hon dock givetvis inte, eftersom stankmolnet avslöjade henne. Men ändå. En sån stor och duktig Busmus!

 

Idag har vi varit och hängt i Ystad. Thilde bor nämligen där, och förutom Sienna och Kims lekkamrater Benjamin och Alex finns där nu även en underbart söt liten lillebror. Så trots att vi har bokat "playdate" om några veckor kunde vi inte låta bli, utan våldgästade dem idag också. Vi krängde kakor, pratade om graviditeters, förlossningars och amningars alla fasor och tog med ungarna ut på en liten rastning bland höstlöven. Jag kämpade för att inte skrika "tänk på spindlarna!" varenda gång Sienna satte sig i en lövhög, och Thilde kämpade för att inte rusa fram och kolla om lillebror andades var tionde sekund. Alex och Kim då? Jo, de kämpade mest för att få oss att gå på rätt håll då vi sprang fram och tillbaka för att jaga våra vilddjur. En mycket trevlig eftermiddag. Och en gudasöt liten lillebror. Som jag givetvis glömde fota. Han finns dock att beskåda på Thildes blogg. Tack för att vi fick komma!

 

Ibland får jag hopp att Sienna kanske har ärvt något från mig, förutom Stitch-tänderna som garanterat är min förtjänst.

 

Nu drar jag till Svedala för att se Les Miserables i Maddes BIORUM! Jag älskar att ha vuxna kompisar med egna hus.

 

Sienna har en ny favoritlek. Ta en plastnecessär. Töm den. Låt mamma stänga dragkedjan. Öppna dragkedjan. Försök få ner foten. Skaka hysteriskt när du lyckas. Och sedan måste man be mamma stänga dragkedjan igen för att börja om.

 

Sienna åt inte så mycket när hon var sjuk. Det försöker hon nu ta igen, med råge! Det enda hon går och tjatar om på dagarna är "ma", och varje måltid varar i nästan en timme då hon inte riktigt kan slita sig. Eftersom ungar i denna åldern ska äta väldigt regelbundet kan ni ju tänka er hur stor del av dagen vi spenderar vid köksbordet. Det har till och med gått så långt att vi bryter mot vår mobilregel och sitter vid facebook medan ungen äter. Det är inte så att hon bryr sig om oss ändå, så länge där är något på tallriken. Enda saken hon inte kommit igång med efter sjukdomen är kvällsvällingen, vilket betyder att hon vaknar vrålhungrig vid 05 varje morgon. Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa detta. Det är såklart jättetrevligt att hon äter ikapp sig igen, men någongång måste man väl sätta stopp? Kan man ha en tidsbegränsning när man äter? Typ, nu har du 30 minuter på dig. Eller skapar vi en unge med ätstörningar då kanske?

 

• Efter att igår ha blivit utskälld av en av pedagogerna på Siennas dagis, när jag frågade varför de var ute så sällan, fick jag idag upprättelse då en annan pedagog sa att han förstod min fråga, att gårdagens pedagog hade privata problem, och att ungarna faktiskt var ute mer än vad jag hade fått för mig. Så det kändes ju bra.
• Jag älskar fortfarande mitt jobb.
• Sienna drack välling nu på kvällen! Hon har ratat det sedan hon var sjuk, och vi var rädda att det var för gott, men så verkar alltså inte vara fallet. Väldigt skönt att slippa klydda med gröt eller macka på kvällen, och stressa med det på morgonen innan dagis eftersom hon inte kan hålla sig till 8.00. Go Busmus!
• På fredag blir det Les Miserables i Maddes biorum!
• Min pappa var precis här, och lekte med Sienna. Tidigare har han mest kommit och stört och fällt dumma kommentarer, men nu kunde vi lämna dem tillsammans i Siennas rum, och höra skratt och skoj därifrån.

Alltså, vantar. Hur gör man? Bebisvantar som passar de små tassarna är ju varken varma nog för vinterlek, eller smidiga nog för att hålla i en spade eller gunga. Men varma tumvantar, eller kalla för den delen, verkar ju bara finnas från 2/3 år. Vad är poängen, ska man låsa in sin unge på vintertid fram tills hen fyllt 3? Hilfe, bitte!

 

Snart är det Halloween, och då måste givetvis Vellingeblomman besökas! Högtiden i ära hade de fixat en riktig "spökgång" vilket var... sådär lyckat. Sienna har nämligen blivit rädd för masker. Vi har märkt detta innan då hon blivit hysterisk när hon sett på musikvideor i vilka de klär ut sig, men vi tänkte inte riktigt på det. Hon hämtade sig dock fort, så vi kunde fortsätta handla. Men när vi gick förbi utklädningsavdelningen kunde inte Kim låta bli att sätta på sig en mask och gå fram och med mörk röst mullra "Hej lilla Bus". Bad idea. Ungen gav ifrån sig ett illvrål, blev högröd i ansiktet, och var sedan så knäckt att vi var tvugna att lämna butiken. Jag tyckte hemskt synd om henne. Och om oss, som glömde filma spektaklet. Det hade varit väldigt kul att ha i framtiden.

 

I ett desperat försök att slippa Siennas tönttofs testade jag att fläta hennes hår. Sen hade hon en töntfläta istället. Vet inte riktigt om det känns som ett framsteg.

 

Sienna älskar att borsta tänderna. Tyvärr inte sina egna, utan mina. Det är en rätt smärtfylld procedur, med ett sådär lyckat resultat ur renlighetsperspektiv. Men jag tänker att det är pedagogiskt, och jag kommer tappa mina tänder i förtid i vilket fall som så det gör ju inte jättemycket.

 

I morse slog jag och Sienna på stort. Jag tände ljus och bakade scones, och hon lät mig göra det utan att vare sig försöka putta bort mig från vasken eller attackera och äta upp ljusen. Dessutom gillade hon sconesen! Mycket härligt start på dagen måste jag säga.

 

Denna veckan har jag haft fullt upp. Tydligen innebär studiedag inte samma sak för personalen på skolan som för eleverna, så jag har varit på föreläsningar och haft gruppdiskussioner. Dessutom var det kvällsutbildning igår, vilket gör att man jobbar in en del av höstlovet. Not bad. Sienna har återvänt till dagis, men har inte riktigt återvänt till sina ät- och sovrutiner... vilket gör en viss mamma rätt trött och hängig. Och en av lärarna har bestämt sig för att ha möten under lektionstid vilket helt kallt har inneburit att jag fått ta över. Sist men inte minst blev jag lurad till att hålla i "scenen" idag, vilket har betytt att jag fått stå framför alla fyror, femmor och sexor samt deras lärare och presenterat låtar och bett om applåder och tackat för bidrag när ungarna har uppträtt. Inte riktigt min grej. Men nu har i alla fall Sienna däckat och Kim mutats med öl och kompisbesök, så nu ska jag strax krypa ner i sängen. Jag inser att klockan knappt är 19. Och jag veeet att det är fredag. Men. Det. Är. Så. Skönt. Dock kan jag väl inte klaga så mycket på sömnen, när jag vet en som har det värre just nu. Thilde, som har fått sin underbart söta lilla son! GRATTIS!

 

Jag borde nog överlåta visandet av "Lillebror" till henne, och lägger därför upp en bild på min lilla Bus, som inte såg helt fel ut om nyfödd hon heller.

 

Sienna skrek inte inatt. De senaste nätterna har hon sovit i min säng så att jag skulle höra henne direkt när hon började stöna och skaka när alvedonen släppte. Men eftersom hon hade en ny febernedsättande grej som höll febern borta i fler timmar lät vi henne sova i sin egen säng igår, med öppen dörr, och tänkte att hon skulle kalla på mig när hon behövde hjälp. Men hon skrek inte. Så när jag vaknade till vid 05 i morse var det inte lycka av att ha fått sova flera sammanhängande timmar som strömmade igenom mig, utan ren skräck. Jag trodde att ungen hade fått för hög feber, inte kunnat kalla på hjälp och slutat andas. Givetvis var så inte fallet. Utan en sval och nöjd Sienna låg och sov lugnt för första gången på en vecka, och hade inte alls haft en tanke på att ropa på en hysterisk morsa. Penicillinet har hjälpt! Vi vet fortfarande inte vad det var för infektion hon hade, men den är i alla fall borta nu. Så det är med glädje jag ska ringa till dagis imorgon och meddela att hon kommer på fredag. Nu ska vi bara få tillbaka våra vanliga rutiner. Det vill säga, man ska äta regelbundet och man ska sova i sin egen säng. Sienna verkar liksom inte tro att det gäller henne längre. Hon har fel. Men i natt ska jag i alla fall mysa med en frisk lagom varm unge bredvid mig, innan vi tvångsinför de gamla rutinerna.

 

• Engelskan gick bra idag.
• Den jobbigaste killen i ena klassen hade gjort en helomvändning, och var idag en liten ängel. Härligt nog följde resten av hans klassen hans lugna exempel.
• Jag hade lite "förslag" på hur vi kunde sköta en lektion, och läraren nappade direkt utan att ta illa vid sig. Detta trots att ett av förslagen var att jag skulle sköta högläsningen, och att jag föreslog det mitt i texten. Men vad sjutton, till och med hon drog ju en lättnadens suck när jag tog över.
• Mamma och Frida ställer upp och tar Sienna på torsdag och fredag, då Kim verkligen måste in och jobba, och jag inte kan vara borta de dagarna och givetvis slutar senare än vanligt.
• Även om vi inte märkt att penicillinet hjälper, och Sienna fortfarande matvägrar, så är hennes nya febernedsättande medicin tusen gånger bättre än alvedon, och hon hinner piggna till mellan varven.