lamadjur.blogg.se

Två knäppa små döttrar, en bitter sambo och massa galna släktingar och vänner.

Flerbarnsstress

Jag har alltid varit lite stressad av mig. Det händer aldrig att jag är försenad till något, men att vara nästan en timme tidig är inte ovanligt. Mitt blodtryck är högt nog att ställa till lite problem och min sjukdom essential tremors samarbetar inte precis med stessnivån. Jag brås på pappa som mer än en gång slitit av ett dörrhandtag i sin iver att kolla om där var låst. När en barndomskompis blev gravid när hon var 16 och jag fortfarande var oskuld fick jag panik, och när jag var 20 år och singel trodde jag att jag skulle hinna dö innan jag träffade någon. Enda födelsedagen jag inte har haft ångest var när jag fyllde 26 och var gravid, för då hann jag i alla fall få barn innan jag blev trettio. Sen blev jag 27 och insåg att om jag vill ha tre barn så måste jag nog lägga på en rem- och vart man än vänder sig så håller folk med. När jag var magsjuk på min dotters ettårsdag trodde syrran att jag var gravid. Siennas farmors grannar (!!) har frågat när det är dags för nästa, och kompisar har börjat pusha. Dessutom väntar jättemånga redan sitt andra barn. Via instagram, facebook och rykten vet jag säkert fem stycken som fick barn EFTER mig och redan väntar tvåan. Hur är det möjligt? Det känns som att jag precis var gravid och låg på bb och hade en nyfödd- och helt ärligt gillade jag inte något av det. Jag vill hinna skaffa mig ett jobb. Och kunna njuta av att vara en flexibel enbarnsfamilj. Och njuta av att slippa spy, ha ont och att kunna sova. Att ta ett glas öl på en uteservering i sommar. Att kunna äta allt. Att ha på mig sköna och snygga kläder som absolut inte är amningsvänliga. Och samtidigt vill jag ha fler barn innan jag blir för gammal. Matten går inte riktigt ihop där. Varför stämde inte historierna om storken? Det hade varit så himla smidigt! Framförallt om fågeljäkeln hade kunnat amma också. Jag och Kim har i alla fall kommit på en tillfällig lösning som lugnar mina nerver lite och ger honom lite ro från en hysterisk sambo; vi skjuter upp problemet. Närmare bestämt i ett år. Inte förrän nästan sommar får jag börja stressa igen, och då har jag förhoppningsvis både hunnit jobba, öla och ha på mig snygga kläder. Och kanske har jag blivit frestad av alla söta små nyfödingar som kommer i vinter. Annars ska jag försöka mig på en kompromiss; Sienna får inga syskon, men en jäkligt söt hundvalp!

 

Det absolut mysigaste som finns- att få en puss av sin dotter

Hjälp!! Jag höll andan under hela tiden jag läste! Tror jag måste spy lite.. Och faaan jag vill också öla o vara smal o slippa krysta unge och amma igen!!! :'( helvetes skit! Tack för ångesten! ;)

Ta det lugnt, du har massor av år på dej :) Det gör väl inget om man är 35 när man får andra barnet? Alls icke ovanligt idag med "förstisar" som är 40. Sen är det ju kul för barnen om det inte är allför långt emellan- men 3-4 år?

Haha.. Älskar dina inlägg!

Jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket, jag blir 30 men tar det lugnt. Blir det syskon så blir det :)

Kram

vad är det för sjukdom?

ush ja tidspress och åldersnoja känner jag igen mig i.. jag har ju haft som mål att inte få barn över trettio, men nu när jag väntar mitt andra barn, och snart är 28 inser jag att blir det ett barn till är jag över trettio. jag har hunnit jobba massa o ha mej sen jag fick loke, men inget fast jobb och stabil tillvaro och det vill jag ha till det sista. om det nu blir ännu ett... men två räcker för min del, egentligen. men så tänker jag, "är det redan över?!"
graviditeter är asjobbiga. hade gärna också tagit storkvägen om det gått. och amningen fasar jag förr då den nästan psyka mej totalt med loke.. men ska ge det ett försök till denna.

många i min ålder har också två, tre ungar, så visst känner man sej lite efter. samtidigt som jag är glad att jag inte bara odlar barn som man trär smultron på strå..

slutar nog där.. blev lite långt svar=P

Huvudsaken är iallafall att man skaffar barnen för att man vill ha dem, inte för att man inte kan få nåt jobb- som händer runtom i Europa nu, pga den höga arbetslösheten. Sorgligt.

Hahaha är det nu din singelsyster på 26 bast borde få ångest? Jag ville va en ung mamma men det känns ganska kört, hoppas dock på att få barn innan april 2017.... känner mig som 23 fortfarande så jag är alldeles för lugn gällande detta.... :p haha!

Men chilla! Inget som säger att ni borde skaffa fler, sienna fyller liksom all plats redan! (Fast jag antar att kärleksutrymmet ökar om det kommer 1-3 syskon, tror inte dom kommer bli minde älskade:p).. och en hund är inte fy skam!

Haha gumman! Ta det lugnt!! Här är ingen bulle i ugnen och kommer inte att vara det inom det närmaste året i heller. Nu njuter vi av våra barn det sista av mammaledigheten. Sen när vi har jobbat ett år eller så. Kan vi fundera i lugn o ro på nummer 2. ;) du har gott om tid på dig! :) kram

Jag kände mig också skitstressad, men mest för att jag väldigt gärna ville ha två år mellan barnen och det har jag alltid velat. Visst vill jag också vara ute och dricka vin med mina kompisar (fast de flesta har barn nu med) men när jag hade chansen så var jag så bekväm och satt mest hemma ändå ;)
Gör det som känns bäst och skit i vad alla andra tycker, jag vet själv hur tröttsamt det är när folk frågar om när man ska skaffa syskon. Det hände mer än en gång att vi fick blåneka när vi försökte, inte så kul att säga till folk att vi försöker skaffa syskon men det har inte tagit sig än.

får jag föreslå min idé? adoptera en ettåring!! då slipper vi graviditet, födandet och ammandet. för åh vad jag känner igen mig i precis allt det du skrev!!

Det är underligt det där! När Viggo var tre(!!!) månader fick jag första frågan om det inte var dags för en tvåa snart?!

Vi får se när syskon kommer men som jag känner nu vill jag gärna låta Viggo var liten ensam och slippa växa upp för fort!:-)

Jag är också en smått stressad själ men jag är 27, förlovad och husägare och jag känner ingen om helst press på att skaffa barn. Alla andra tycker att vi borde snart men det skiter jag ärligt talat i. Jag hör bara folk som berättar om hur dåligt de mådde under graviditeten, hur hemskt det var att föda, att allt måste planeras med mat och sovtider, att man inte får några sovmornar med mera med mera. Det gör mig inte direkt sugen om vi säger så :-p

Gud jag är (nästan) likadan. Alltid i tid och stressar halvt ihjäl mig om jag ska iväg på nåt.

Fick inte heller ihop matematiken (villet inte är ovanligt iofs) gällande syskon så jag tänker att de inte blir några. Jag behöver få pluggat klart o börja jobba på riktigt nån gång. Blir det ett syskon blir det en sladdis när jag är 35 el nåt.

Tack för ett bra inlägg o en bra blogg! :)

Åh, samma här. Alla runt mig skaffar barn så tätt. Valle är 4 månader nu och vi tänker vänta MINST 3 år. Jag har en termin kvar i skolan, och vill ha ett ordentligt jobb till nästa barn så jag slipper lägstabeloppet i föräldrapeng.

Sen vill jag också hinna dricka öl, ha snygga normala kläder, åka på semestrar, få sova igen osv osv, innan nästa barn. Och tanken på att vara gravid igen ger mig mardrömmar...