lamadjur.blogg.se

Idag har jag fått en känsla av att jag varit lite dramatisk i vissa av mina uttalanden. I skolan har vi fått en ny kille på besök. En värsting som inte fungerar på sin skola utan ska gå två veckor med oss för att skrämmas lite. Det går sådär. Han skrämmer snarare mina elever, och de är inga lammungar precis, genom att berätta att han hatar judar och har varit barnsoldat och dödat tre andra barn i Israel. Jag vet inte riktigt om jag tror på det. Mest för att hans familj inte kommer från vare sig Israel eller Palestina, och dels för att han verkar ha bott i Sverige hela sitt liv. Men han är sådär charmig. Idag berättade han för mig att hela klassen tror att jag hatar dem. De rånekade ju till det såklart, men jag har en liten aning om att de kanske kan ha nämnt något liknande för honom. Vilket gör mig lite beklämd. För så är inte alls fallet. Jag är jättesträng mot dem, ibland kanske det slinker ut ett eller annat olämpligt ord, och jag tolererar inte en massa trams eller lögner, men anledningen till att jag ställer så höga krav på dem är motsatsen till hat; jag tycker ju om ungjäklarna! Vet dock inte hur jag ska framföra detta till dem, för de siktar mot strupen om man visar sig svag. Skicka tackkort efter terminens slut kanske? Andra beviset på viss dramatik kom från Siennas dagispedagog. Han sa till mig att det var lustigt att jag i början varit så glad för mitt jobb, och nu så var jag helt knäckt varje dag när jag hämtade Sienna. Alltså.. tror du att jag ogillar mitt jobb, undrade jag. Jo, det gjorde han. Oj då. Detta är det bästa jobbet jag har haft och jag njuter av det varje dag. Jag älskar att undervisa, timmarna bara rusar iväg, jag har kul med mina kollegor och jag känner att jag gör nytta. Känns som att jag ska tagga ner lite med mina känslor, så att inte alla tror att jag avskyr dem eller min arbetsplats.