Igår var jag och mina två närmsta kollegor på skolbio med femmorna. Jag hade letat upp filmen, lyckats få biljetter till alla, fixat busskort och kollat upp tider och turer, avbeställt skolmat (nästan, jag var helt för sent ute) och pushat eleverna att själva samla ihop pengar (genom att baka kakor och sälja, panta burkar, sitta barnvakt etc) så att vi alla kunde gå och ta varsin falafel eller kebeb efter bion, kollat upp menyer och priser, samt ringt och förbeställt all mat, efter att tagit 30 ungars beställningar. Och vi tog oss dit, utan problem. Vi såg filmen. Vi fick vår mat. Vi blev jagade av en flock ankor. Vi tog oss till bussen, åkte tillbaka, och kom fram till skolan utan missöden. Alla glada och nöjda. Och jag som hade varit så nervös däckade av ren utmattning klockan 19:00 igår, lättad över att allt hade gått så bra. Med smink och utan att duscha. Men vilken lyckad utflykt! Det enda negativa var att filmen som jag kollat upp så noga (film med barn i mina elevers ålder i huvudrollerna, om gemenskap, fotboll, att tjejer kan vara lika duktiga som killar, lite sjukdom, sammanhållning och dessutom på norska- så att eleverna dels fick öva på nordiska språk och dels blev tvingade att läsa svenska) och som lät så superbra inte riktigt hade det slutet som jag hade tänkt mig. Jag trodde nämligen att det var en sorts feel-good-film. Och det var det, typ. Fast den var väldigt sorglig. Jag började gråta redan efter tio minuter. Och när huvudrollen faktiskt DOG i slutet, så hade mina stilla tårar övergått till en hysterisk flod, medan jag snörvlade och suckade och blev alltmer röd och svullen. Och då tände de lamporna, och jag var tvungen att resa mig upp inför en biosalgon full av elever och samla ihop mina ungar. Det var ett sådär stolt ögonblick, kan jag känna. Önskar att jag kunde skylla på hormoner, men 1. ungarna vet inte att jag är gravid, och vet ännu mindre vad gravidhormoner är och 2. jag hade tjutit lika mycket även om jag varit ogravid. Så det var sådär. Men i övrigt en mycket lyckad dag, och två elever har till och med kommit fram till mig idag och tackat för att jag fixade allt. Denna dagen kommer vi leva länge på!
