lamadjur.blogg.se

Denna veckan har varit en mardrömsvecka på jobb. Lärarna har varit sjuka eller på möten, och jag och vikarier har försökt hålla ställningarna. Och misslyckat totalt, måste jag väl erkänna. Jag är dessutom precis hemkommen från ett föräldramöte i parodins tecken. Inte ett möte där jag var förälder, då, utan ett möte där jag lekte lärare. Av 42 elever behagade tre föräldrar dyka upp. Av dem kunde bara två svenska, och eftersom den tredje inte kunde det hade hon heller inte meddelat att hon skulle komma, så vi hade inte beställt tolk. Lätt awkward. Bland femmorna och sexorna kom det totalt 15 föräldrar. Så 18 föräldrar totalt, tio lärare, en specialpedagog, en rektor och tre tolkar. Inte en dundrande uppslutning precis. Kim frågade varför föräldrarna inte kom. Jadu... en av mina elever har en pappa som nyss hamnat i fängelse, en mamma som är gravid med tvillingar, en storebror som blivit förlamad efter en misslyckad operation och precis kommit hem, och ytterligare sex syskon. Jo, men givetvis kan hans mamma släppa allt och komma på mötet. Och givetvis hjälper hon honom med läxor, och håller koll på hans aktiviteter, och ser till att han kommer i säng i tid, och får i sig frukost och kvällsmat. Eller va? Sen finns det de andra föräldrar, som man helst vill skaka om hårt. En kunde inte komma för att de nyligen målat om... Och en kunde inte för att hon hade tvätt-tid... Säga vad man vill om integrationen, men där jag jobbar ser man dagligen dess misslyckande. Hemska, hemska hemförhållande, med barn som knappt har näsan över vattenytan och inte har en chans i världen att lyckas. Hungriga, trötta, rädda, osäkra kommer de till skolan. Och kan inte ta till sig vare sig kunskap eller sociala regler. Och om mindre än tio år är det meningen att de ska vara ute i arbetslivet. Med körkort, rösträtt och jobb. Och tråkigt nog säkert minst varsin unge, som i sin tur kommer att växa upp i samma misär. Efter denna veckan vill jag bara gömma mig under täcket.