lamadjur.blogg.se

Det där med att tänka på vad man säger i närheten av småbarn visar sig mer och mer här hemma. Kim vrålar ut svordomar på löpande band, men gör det så högt och argt och vid så opassande tillfällen att Sienna liksom inte snappar upp dem. Eller så väljer hon medvetet bort dem då det faktiskt inte låter riktigt klokt. Men mina små smygsvordomar anammar hon. Häromdagen bad hon mig lugnt och stilla att "flytta mitt jävla ben". Ähm.. Va?! Om hon åtminstone sagt det med glimten i ögat? Det gjorde hon inte; hon var fullt allvarlig. Och för en stund sedan berättade hon att hon skulle skita i kritorna och ta målarfärg istället. Inte strunta i, utan skita i. Men det värsta som jag hört ur hennes lilla fina mun är ingen svordom, utan mer ett skällsord. Ibland använder jag nämligen elaka uttryck på skämt, och tycker att det är helt okej om jag säger dem på ett snällt sätt. Det är det inte, har jag upptäckt. Innan idag ville nämligen ungen bli knuffad på gungan, och skrek till mig "kan du putta fart, ditt lilla äckel!". Och det lät varken snällt eller skämtsamt.