lamadjur.blogg.se

Nu är sambon ivägskickad till Madrid, och lugnet har lagt sig här hemma. Vi är en rätt stressad familj i vanliga fall, med en nervös moder, en aktiv treåring, en bebis som aldrig sover och en pappa som saknar lite impulskontroll och har halvkasst självförtroende. Lägg då till att fadern ska ut och resa- hans 30-årspresent från mig- och att han fick veta att han hade diabetes i tisdags. Katastrof! Vi har inte gjort annat än skrikigt och bråkat med varandra under en veckas tid. Vissa familjer kanske stärks under en kris. Inte vi, vi halshugger varandra. Men nu är han i alla fall iväg, och vi andra ska försöka ta oss samman medan han är borta. Tveksamt om jag hinner lära Julie att sova, men lite rutiner ska vi i alla fall få till när det gäller maten. Och Sienna och jag ska ha kvalitetstid, för hon har hamnat mitt mellan oss i alla bråk. Eller snarare kastat sig mellan oss. Inte för att hindra oss från att bråka, utan för att hon inte står ut med att hon inte står i centrum 24/7. Men vi kanske kan öva bort det på ett bättre sätt än att bråka med henne med. Lite skuldkänslor har jag också, eftersom jag inte tog Kim på allvar när han kände sig sjuk. "Jag är astrött hela tiden" Vad tror du jag är då, som aldrig får sova?! "Jag dricker hela tiden" Det gör väl jag också; man är jättetörstig när man ammar! "Men jag kissar hela tiden"  Det är väl för sjutton för att du dricker mycket! "Jag har gått ner i vikt" Vad bra, det behövde du. ...Ni fattar. Det krävdes att en utomstående såg honom och att vi skulle få rätt på vågen (10kg på en månad, utan ansträngning. Så mycket behövde han kanske inte gå ner) för att vi skulle fatta allvaret. Så i tisdags stack han iväg till vårdcentralen, och ringde upp 5 minuter senare. Diabetes, typ 1. I onsdags började han med sprutor med basinsulin. Och nu ska han iväg på en resa, utan att ha vare sig koll på vad han ska äta, hur mycket han kan äta, och utan chans att kontrollera blodsockret eftersom han inte fått sitt måltidsinsulin än. Känns som en övning för att få honom mer självständig, och för att få mig att sluta vara så kontrollerande. Dessutom får jag väl ta tillfället i akt att äta så mycket godis och dricka så mycket cola att jag storknar. Mitt sockervärde är perfekt (vi var tvugna att testa), men någon måtta med frestandet får det väl vara. Och det skadar ju inte kroppen att äta nyttigt. Giv oss styrka.