Förlossningsberättelse- Julie

Konsten att föda en Julie:
 
Gå fyra dagar över tiden. Häng på strand, ät brunch med kompisar, veckohandla och storstäda- allt för att inte tänka på vad som INTE händer. Tänk konstant på vad som inte händer. 
 
Få knäppa förvärkar en söndagskväll, när ungen skulle ha kommit torsdagen innan. Sov inte en blund. Chilla och läs Insurgent under hela måndagen med lite ont i magen. Upptäck lite blod och få upp hoppet. 
 
Upptäck mer sammanhängande värkar efter kvällsmaten. Få upp hoppet mer. Bada för att kunna sålla bort det konstanta molandet i magen. Inse att allt vad som heter magont har blåst bort. Tappa all lust att leva.
 
Gå ut och beklaga dig för sambon. Börja göra dottern i ordning. Få tillbaka magontet, nu mycket starkare. Upptäcka att det faktiskt gör riktigt jäkla ont. Upptäcka att sambon är ute och röker, på toaletten, i köket- och natta dottern själv, nu med seriösa kramper. Flåsa sig igenom en godnattsaga utan att dottern undrar varför man låter som en halv flodhäst.
 
Se på ett avsnitt Orange is the new black. Börja ta tiden på värkarna. 8, 8, 7. Yey! Ringa förlossning och fråga när man som omföderska ska åka in. När det är 4-5 minuter emellan. Okej? För det gick fort förra gången? Och är det fullt då hinner vi nog inte? Låta personalen kolla upp personnumret, för att ändra till 5-6 minuter.
 
7, 6... 13, 13. Vad fan?
 
12, 10, 8, 5, 3. Ringa mamma och rådfråga. 3, 3. Be mamma sätta sig i en taxi. 1,5... 1,5. Helvete.
 
Lämna sovande dotter ensam efter att ha hotat sambo med hemmafödsel eller bilfödsel. Även öppen för att fråga grannar om hjälp, men det kan sambon tycka är pinsamt. Och flåsande flodhästar kan inte prata, bara ynka.
 
Se mamma i hiss, lättad. 
 
Ynka igenom snabb bilresa. Bli lämnad inne på förlossningen kl 23.10 av sambo som måste parkera bilhelvetet.
 
Be om smärtstillande. Få till svar att man ska andas, att man måste öva på det, och att nu ska hjärtljud mätas i 20 minuter. Jämra sig lite och undrar hur sjutton detta ska gå.
 
Sambon dyker upp. Meddela honom vad sköterskan sagt och hur man känner inför det. Klara 15 minuter innan man kastar sig som ett lejon över en gasell efter larmknappen. Pipa åt sköterskan att man MÅSTE på toaletten om hon inte vill ha en nerkissad säng.
 
Dra ner två sladdar i sin iver att nå toan. Kissar. Upptäcka att man nästan skriker högt vid varje värk. Fundera på om mordhot kan ge en en liten viff av lustgas.
 
Ut och be om hjälp mot smärtan. Få sköterskan gå med på en undersökning. 8 cm öppen. Tackar. Fråga lite mer om lustgas. Få till svar att GIVETVIS får man det. Inse att det knappt hjälper. Få henne att skruva upp den. Upptäcka att det fungerar! Hallelulja. I två värkar. Fråga om man kanske skulle kunna få ryggmärgsbedövning. Få till svar att det inte är lönt och att man ska känna efter om det trycker på.
 
Inse att det fan inte trycker mer än vad det har gjort de senaste två veckorna. Få en värk. Inse att jo det trycker jävligt mycket mer. Påpeka detta.
 
Upp i säng, inse att krystvärkar och vanliga värkar kan komma samtidigt- surprise, surprise; ryggmärgsbedövningen hjälpte mer än vad man trodde under förlossningen med den förstfödda.
 
Vråla att detta går inte, att de ska skjuta en, att ingenting händer, att de ska snitta upp en och att man inte klarar det. De svarar lugnt och stöttande och himla irriterande. Undra varför de inte tror en, när man faktiskt är seriös?
 
Fortsätta andas den jäkla lustgasen som inte hjälper ett smack. Undra kortvarigt varför man är på en bondgård. Ny värk, tillbaka till helvetet. Höra sköterskan be sambon kolla hårmängd. Höra sköterskan argt be en koncentrera sig för att nu ska barnet ut. Tro att hon skämtar (men i efterhand känna sig mycket korkad då man själv mobbat folk på tv som krystat mesigt trots att barnet behöver komma ut snabbt). Krysta på- helt meningslöst för inget händer- och upptäcka att halva ungen är ute.
 
Pausa i chock, få arg tillsägelse. Ta sig samman och krysta mer. Julie ute! Kl 00.29.
 
(Sedan klipps navelsträngen, man sys ihop, skälla på sköterskan som ska sätta "skönhetsstygn" och vråla att man skiter fullständigt i hur man ser ut där nere, få till svar att det bara kallas skönhetsstygn men är rätt nödvändiga. Någongång få ut moderkaka. Vägra titta på den. Höra sköterskorna muttra att vi är känsliga som varken vill klippa navelsträng eller kolla äcklig slemklump. Och lämnas ensam med matbricka, sambo och rynkig liten Julie som lyckas äta direkt. Lycka. Mest över att slippa smärtan, att inte vara gravid, men också över att barnet är här och friskt och har klarat förlossningen.)
 
 
 
 Kim med nyfödd Julie

Kommentarer
Postat av: Anna-Lena N

Åh skönt att de ändå gick fort när de satte igång.
Jag älskar förlossningarna. Haha. Jag är lite knäpp

2015-07-04 @ 17:30:38
URL: http://annalenanordmark.blogg.se/
Postat av: Robex Lundgren

söt

2015-07-04 @ 17:35:02
URL: http://ghgumman.blogg.se/
Postat av: Sandra

Haha, jag känner igen mig så väl. Andra barnet går oftast fortare och personalen borde lyssna mer när man halvt död (känns det som) ber om alla mediciner i världen men får till svar att man ska andas och att det e naturligt... Stort grattis till er! Du gjorde det grymt bra :-)

Svar: Hahaha ja, eller hur? Samtidigt kan jag inte låta bli att inbilla mig att det var för att jag "var så samlad och lugn" som hon inte trodde att det var så akut. Fast det är nog mest önsketänkande! :P
Lisa

2015-07-04 @ 20:01:44
Postat av: mamma/mormor Lena

Hahahahaha! Jag dööööör- men bra sammanfattning :) Skönt att det gick snabbt o att både du o Bebis mådde bra efter. Du längtar redan efter nästa va :P?

Svar: Hahaha never! Jag är inte gjord för att vara gravid och föda barn. Men om man kan beställa bebisar från storken kanske jag tar en om några år. :P
Lisa

2015-07-04 @ 20:02:49
Postat av: Isabell - mamma till Embla och Idun

jag älskar förlossningsberättelser :)

2015-07-04 @ 20:37:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0