lamadjur.blogg.se

Siennas nya grej på lekplatser är stänger. Ni vet de metallpelarna som man kan åka nerför istället för en rutchkana? De är inte gjorda för treåringar, men det struntar hon högaktningsfullt i. Och eftersom hon i smyg lärt sig hur de fungerar så brukar jag inte hindra henne. Förutom på teaterlekplatsen i Pildammarna. Där får hon INTE åka. Den är alldeles för hög. Och det bryr sig Sienna INTE om. Häromdagen var det nära att hon körde ett misslyckat hopp nerför den höga höjden, då hon såg en annan flicka klara åket (som var typ åtta år, och vars mamma stod nedanför redo att fånga) och jag var alldeles för långt borta för att hinna fram i tid. Som tur är såg en annan förälder Siennas planer, och kastade sig fram. Inte för att fånga ungen, utan för att bestämt påpeka för henne att hon var alldeles för liten och minsann skulle gå bort därifrån. Jag höll givetvis med, och var mycket tacksam över att få detta oväntade stöd. Men lite chockad blev jag, för det var inte så att pappan såg sig om för att blänga ut den förälder (jag) som uppenbarligen hade alldeles för dålig både koll och pli på sin unge, och inte heller såg hans sig om för att få förälderns bekräftelse, utan han bara sa till Sienna vad som gällde och gick sedan därifrån. Samuppfostran på hög nivå. Men ungen lydde, och har fortfarande två hela ben och två hela armar. Så tack till dig som hjälpte mig, även om du fullständigt struntar i vem jag är!