lamadjur.blogg.se

Då finare väder är lovat senare i veckan verkar sannolikheten stor att vi någon av dagarna kommer att befinna oss på stranden. Och då är sannolikheten också stor att jag kommer att ha en bikini på mig. Senast jag hade det var dagen efter bf, och jag var mer lik ett mumintroll än en människa. Men då hade jag liksom en rätt bra ursäkt; en envis Julie i magen, som vägrade komma ut. Då Julie rätt uppenbart är ute nu kan jag inte riktigt skylla på hene längre. Alltså ställde jag mig för att beskåda eländet framför spegeln när jag bytte om i morse. Och upptäckte tre bristningar! Jag har seriöst varit så tjock att jag inte kunnat se dem själv. Givetvis rusade jag ut till Kim för att visa dem, varpå den käre sambon utbrister "Amen nej! Gud vad hemskt! Stackars dig...Är du mycket ledsen?" och försöker tröstande att stryka mig på armen. Alltså, missförstå mig inte; jag tycker inte att det är snyggt med bristningar. Helst hade jag nog velat slippa dem. Men jag har tre stycken. Små. På nedre delen av magen. Och jag har fått två barn. Det är inte så att jag vill gräva ner mig eller bära burka resten av livet. Jag kan känna att Kims reaktion var lite i proportion med om jag hade berättat att jag var tvungen att skaffa en stomipåse. Alltså bröt jag ihop av skrattsalvor och fick lämna en mycket oförstående sambo i soffan. För att bekräfta min uppfattning ställde jag mig framför spegeln igen, och tyckte att jag med lite god vilja- och om man kisar- kan se ut som att jag har platt mage. Jag testade även pregraviditet-kläder, och kan knäppa de flesta. Och vågen visar bara 60.0 kg (+1,4kg sedan jag blev gravid). Så burka kan faktiskt sambon ha själv, för jag ska ha bikini på stranden! Och denna gången tror jag inte att det finns någon risk att jag misstas för en val. Möljligtvis en jumbomanet just över magen (slapp, blek och lilastrimmig), men inte en val.