lamadjur.blogg.se

Häromdagen kom Sienna skuttande från dagis, med orden "mamma, mamma, vet du vad man äter till frukost i Hu-sa?" (en av hennes gamla pedagoger har just flyttat till USA, vilket Sienna ofta funderar på, och tydligen snackar om på dagis) "Pannkakor! Man äter pannkakor till frukost där! Vad häftigt va? Kan inte vi äta det någon gång, snääääälla mamma?" Vad är oddsen för att jag precis har lärt mig göra amerikanska pannkakor? Jag blev så till mig att redan dagen därpå serverades ungen en trevlig amerikansk frukost med pannkakor, hash browns och bacon. Glömde äggröran, fick kasta bullarna då de var mer som stenhårda degklumpar, och hade ingen apelsinjuice hemma. Men ändå. Sienna var nöjd och jag var nöjd. Ungen blev väl inte jätteimpad av mina pannkakor, men de slank ner med lite sylt (hur kan man inte gilla sirap?!). Däremot blev baconet en hit. Tydligen har vi inte gett henne det innan. Ops. Hon slukade allt och bad snabbt om påfyllning. Vilket hon fick. Sedan trodde jag att hon var nöjd och glad och att detta skulle vara ett bra minne. Minne my ass. Redan dagen därpå vaknade Sienna med orden "får jag bacon till frukost idag mamma?". "Men alltså, du ska till dagis. Vi hinner inte det. Det är mer en helgfrukost." försökte jag. "Men snääääälla mamma, om jag får lite, lite bacon ska jag inte be om mer. Snälla!" Alltså, hur ska man kunna säga nej till det? Så nu har vi börjat med någon tokig rutin, som jag inte riktigt vet hur jag ska slingra mig ur. Men rätt mysigt är det!