lamadjur.blogg.se

Häromdagen var vi på babysång. Julie hade bara sovit en liten stund på förmiddagen, och höll sig sedan vaken i över två timmar innan hon däckade efter sången. Jag trodde att hon skulle sova i flera timmar- hon vaknade efter 20 minuter. När vi ett par timmar senare kom hem tänkte jag att nu är nog ungen astrött, och la henne i min säng för att sova. Och Julie började skrika hysteriskt! Jahapp, nu hann hon bli övertrött, tänkte jag och stoppade tillbaka nappen gång på gång medan ungen gapade för full hals. Vi kämpade ett tag. Tillslut var hon så arg att hon blev röd i huvudet och små tårar dök upp i ögonvrårna. Men vad är det, försökte jag jolla. Hon var nymatad, verkade inte ha ont och hade ny blöja. Jag kunde inte lista ut något. Tillslut övergav jag idén om att försöka få henne att somna på sängen, och tänkte tillbaka på en period som Sienna hade när hon var bebis och bråkade vid tupplurarna och bestämde mig för att det var en fas. Hon får väl däcka i min famn då. Men hon fortsatte skrika. Inte förrän jag satte henne upp för att kunna lugna henne face to face så slutade ungen vråla. Vadå, vill du inte ligga ner? Testade igen- vrål. Men alltså, du är ju trött? Ungen bara blängde på mig. Vill du inte sova? Ska du ner och leka? frågade jag och la ner henne i babygymmet och förväntade mig ett ramaskri. Istället började ungen jollra och pilla på sina leksaker. Snopet gick jag ut i köket och började med maten, och inte förrän en halvtimme senare började bebisen gnälla. Trött nu då, undrade jag och la henne på sängen och räknade med att hon skulle bli lika arg som innan. Istället släckte bebisen sina ögon och somnade utan protest. Bara för att man tror att man känner sina barn.