lamadjur.blogg.se

För några veckor sedan hade Sienna och jag varsin kompis över. Passade nog är de dessutom mor och dotter. I alla fall. Jag och mamman fikade och hade trevligt och snackade en massa medan vi krängde bullar, medan ungarna lekte fint på Siennas rum- med lite inslag av bråk från Siennas håll, naturligtvis. Efter en stund ville även döttrarna kränga bullar, vilket de fick. Och medan kompisen fint sa "be att få skicka smöret", tog ett par kakor som fick plats på hennes tallrik och tvättade sig efter fikat, betedde sig Sienna som en grottmänniska. Om ens det. Kanske mer en helvild schimpans. Hon vrålade "smöööör!" eller något annat hon ville ha, slafsade och grisade, plockade på sig alldeles för mycket mat  och tjurade och skrek och vägrade när hon skulle tvätta sig. Jag skämdes ögonen ur mig. Sedan dess har jag funderat på hur vi ska lösa detta med uppfostran. Vi har resignerat inför det faktum att vi har noll pli på ungen, men hon måste bli artig nog att vistas bland folk. Det kommer seriöst att hämma henne annars. Jag har haft djupa samtal med hene, där jag ingående förklarat hur jag vill att hon ska bete sig, och varför. Jag har skällt på Kim för att han uppfostrar ungarna fel. Jag har påminnt Sienna när hon gjort fel, och berömt henne när hon gjort rätt.. och ändå har ingenting ändrats. Vad gör jag för fel?! har jag mer än en gång tänkt. Sedan hörde jag mig själv idag, när det för en gångs skull var lugnt vid matbordet (Kim på fotboll, Julie så vrålhungrig att hon inte hade tid att pipa eller tjuta och Sienna mutad till bordet med surfplattan). Jag ville ha ketchupen, som stod hos Sienna. Sa jag "kan du vara snäll att skicka ketchupen, Sienna?" eller "be att få ketchupen?". Nej. Jag röt fram "skicka!" och pekade lite hafstigt i ketchupflaskans riktning. Oj vad bra att jag försöker prata fram uppfostran hos Sienna, istället för att visa hur hon ska göra. Fantastisk lärare det här. Känner verkligen att jag har lyckats.