lamadjur.blogg.se

Häromdagen kom jag ganska sent på att vi behövde storhandla. Vi gör det en gång i veckan, så det borde vara lätt att komma ihåg. Men det händer liksom att vissa små familjemedlemmar äter lite mer än man har planerat, så att den maten man tänkte ha i två dagar bara räcker till en- japp, vi lagar bara mat varannan dag och äter rester varannan; vi har djukt dålig fantasi när det gäller att komma på maträtter. Och sen händer det också att sambon har glömt att berätta att han en kväll ska övningsköra med sin brorsa, och kvällen efter ska laga sin kollegas diskmaskin. Så då kan det vara att man måste panikåka och storhandla en kväll. Vilket alltså hände häromdagen. Givetvis orkade inte sambon hänga med, så jag tog Sienna och han fick vara hemma och göra Julie i ordning inför läggningen. Det hade gått bra, sa Kim när jag kom hem och han vaktade en Julie som satt i badet. Maaaaamma, maaaamma, maaaamma, skrek Julie, och försökte hysteriskt rymma från badkaret när jag kom in för att säga hej. Hon tyckte inte alls att det hade gått lika bra. Kim hade nämligen glömt att Julie inte haft någon aptit vid kvällsmaten. Inte för att det är något viktigt att komma ihåg. Vad som däremot är rätt viktigt är att komma ihåg att erbjuda henne mat vid ett senare tillfälle. Eller att lära sig tolka hennes signaler. För när jag lyft upp ungen ur badet så tog hon mig i näven och rusade ut i köket. Vill du ha mat? undrade jag, och hon gick fram till kylen och försökte öppna den. Sätt dig i stolen, så ska jag värma kvällsmaten, sa jag, och ungen sprang fram till sin stol för att bli upplyft. Efter traskade en mycket skamsen Kim med ett fåraktigt uttryck i ansiktet. Jo, alltså... jag kanske glömde att hon inte hade ätit. You think? Den stackars svältande knubbsälen överlevde dock. Visserligen trodde hon själv att det var en näradödenupplevelse, för hon kastade i sig åtta köttbullar och tre potatisar och en massa grönsaker för att väga upp för sin svältperiod. Men i ärlighetens namn hade jag och Sienna bara varit borta i en timme, så det var nog inte så att hon varit hungrig en längre stund. Synd bara att ettåringar saknar tidsuppfattning. Och att knubbsälar är hungriga varelser.