lamadjur.blogg.se

Sienna var helvild när hon var liten. Hoppade huvudet först rätt ner i pooler, klättrade upp för klätterställningar gjorda för barn som var fem år äldre, ställde sig på sin cykelsadel och balanserade på ett ben när hon knappt hade fyllt två. Jag och Kim gick omkring i ett ständigt tillstånd av chock och kallsvett. Nu har hon blivit bättre. I fredags fick jag med våld tvinga henne att åka vattenrutchkanan med mig på Hylliebadet- en kana som hon utan tvekan kastat sig nerför ensam och med huvudet först om hon kunnat, för två år sedan. Hon vågar inte hoppa från bassängkanter, trots armpuffar. Hon klättrar visserligen ashögt både i träd och på lekplatser, men hon har liksom lite mer självbevarelsedrift. Förutom när det kommer till ridning. Det ENDA hon vill göra när hon rider är trava, och det är enbart i brist på galopp. Hon tycker inte alls att det är kul när hästarna skrittar eller när hon får borsta dem före och efter ridturen. Två gånger får de trava, och då skriker hon av lycka, trots ihärdigt hyschande från mig. Men efter gång två frågar hon direkt var stallet är, när ridturen är över, och när vi ska hem. Det är liksom meningslöst att fortsätta rida när travomgångarna är förbi, tycker hon. Suck. What to do? Jag tycker att hon är för liten för att få rida på riktigt. Men vi känner ingen med hästar. Kanske ska avvakta helt, och introducera henne för en lite livligare sport. Typ motorcross. För då lär jag och Kim ju vara lugna.