lamadjur.blogg.se

Igår hade Julie en riktig gnälldag. Egentligen började dagen bra. Hon sov lagom länge, lekte lite i sängen, åt frukost, lekte med Sienna. Sedan stack vi till en lekplats, där hon också var på bra humör. Efter en stunds lek somnade hon utan problem i vagnen, och sov i två timmar medan jag och Sienna härjade omkring. Det var när hon vaknade det gick utför. Hon fick mat, men sedan var det bara pip, gnäll och mammande. I sex timmar. Sex timmar?! Det gick så långt att jag vid ett tillfälle stängde in mig i garderoben- vars lyse släcks- och inte gick ut förrän jag hörde att ungen hasade därifrån. Så jag var rätt matt när jag på kvällen städade undan i tjejernas rum. Och jag var kanske inte så uppmärksam och nyfiken på vad Julie hade för sig, som jag annars brukar vara. Alltså missade jag när hon trillade och föll huvudstupa in i Siennas säng. Men jag plockade i alla fall snabbt upp ungen och började stryka henne långsamt över ryggen medan jag nynnande väntade på att illvrålet och krokodiltårarna skulle komma. Det kom inga tårar. Istället tittade ungen mig rakt i ögonen och gav mig en utskällning som heter duga. "Dadadadadaaaadadadada! Dadada! Dadadadadaaaa! Dadada! Dadadadadadada! Da!" Det gick så långt att Kim kom rusande för att se vad som stod på, och vi de kommande fem minuterna bet oss blodiga om läpparna för att inte gapskratta åt ungen. Satan vad arg hon var. Jag har en vag känsla av att jag inte bara fick mig en avhyvling för att jag missat att fånga henne när hon trillade, utan för hela eftermiddagens problem. Jag har fortfarande ingen aning om varför hon har varit så bekymrad, men lite lättad är jag nog att hon inte helt kunde berätta det. För jag kan lova att hennes utskällning innehöll en hel del svordomar.