lamadjur.blogg.se

Julie hade en gnälldag igår. Förmiddagen var okej. Vaknade i lagom tid, lekte i sängen, åt frukost, lekte med Sienna. Hängde på lekplats och rastade sig, innan hon sov två timmar utomhus. Därefter dök knubbsälens gnälliga sida upp, och stannade till läggdags. Sex timmars hysteriskt pipande och mammande. Hon var mätt, ville inte sova, inte mysa, ininte busa med Sienna, inte åka vagn och kolla kläder på vinden, inte leka med pappa och inte någonting. Vid ett tillfälle var jag så knäckt att jag låste in mig i garderoben- vars ljus släcks när man stänger- och vägrade komma ut förrän jag hörde att hon hasade bort. Så jag var rätt bitter när hon strax innan läggdags klängde på mig medan jag försökte städa ungarnas rum. Och var därför inte lika uppmärksam som vanligt, så jag hann inte fånga Julie när hon tappade balansen och slog huvudet i sängen. Jag tog dock upp henne direkt och väntade på illvrålet och krokodiltårarna medan jag försiktigt strök henne på ryggen. Men det kom inga tårar. Istället tittade ungen mig i ögonen och skällde ut mig så det stod härliga till. "Dadadadadaaaadadadada! Dadada! Dadadadaaaaadadada!" Hon var så förbannad att Kim kom rusande för att se vad som hände, och därefter kämpade han och jag oss blå för att inte skratta åt den lilla arga knubbsälen. Att en så liten kropp kan ha så mycket känslor. Det är ingen tvekan att jag blev utskälld inte bara för fallet, utan för resten av den misslyckade dagen också. Önskar att hon kunde prata och berätta vad som var fel. Fast lite lättad är jag att hon inte kunde säga allt hon kände, för jag har en känsla av att hennes utskällning innehöll en hel del svordomar. Min älskade knäppa arga lilla knubbsäl.