När Sienna var liten var vi asstränga med läggningen. Hon sov redan från början i sin egen säng, och hon fick alltid somna själv. Nattningarna var jättechill: vi la ner henne och gick därifrån. Och sedan kunde vi göra i princip vad vi ville under kvällen, utan att ungen gav ifrån sig ett knyst. Men Julie är det en annan femma. Hon har sedan hon var en månad gammal haft problem med mage, förkylning, mage igen, tänder, utvecklingssteg, mage, förkylning, svår förkylning, seperationsfas, förkylning och nu senast ett oindentifierat problem. Så vi har gjort vad vi har kunnat för att underlätta för stackaren- och oss!- och har sövt ungen genom att låta henne ligga i vår säng medan vi ligger bredvid och klappar henne i pannan. Oj så mysigt. Och oj så ohållbart. Kim vill ha tillbaka sin sängplats. Jag vill vääääldigt gärna sova en hel natt. Sienna vill ha tillbaka syrran in på sitt rum. Och Julie behöver lära sig somna om själv och slappna av och mysa i sin egen säng. Så idag, eftersom hon är pigg och har aptit igen, slutade vi med klappandet och att ligga bredvid henne. De båda tupplurarna och nu på kvällen. Ungen är vansinnig, sjukt besviken och rätt knäckt, och låter oss veta det. Det skär verkligen in i mammahjärtat när hon vrålar. Men det är det enda rätta. Vid första tuppluren skrek hon i 40 minuter, och jag var säkert där inne för att trösta och stoppa om henne tio gånger. Andra tuppluren var jag där kanske fem gånger, och hon vrålade i 20 minuter. Nu på kvällen har jag varit inne tre gånger, och hon somnade på mindre än tio minuter. Jag gillar mönstret, måste jag säga. Än så länge får hon sova i vår säng, eftersom hon delar rum med Sienna, men när hon har lärt sig att somna själv ska vi vänja henne vid att sova i sin egen säng. Håll tummarna att det går snabbt!
Min underbara minsting, som just nu genomgår sovträning
