lamadjur.blogg.se

Sienna har alltid varit en bestämd och aktiv unge, som har krävt rätt mycket av mig och Kim när det kommer till tålamod och uppfostran. Detta tror jag kommer att gynna henne i framtiden, för hon är verkligen driven! Men det är sådär lätt för förstagångsföräldrar. När Julie kom räknade vi med att hon skulle bli ett lugnt och nöjt barn. Man hör ju alltid att syskon är varandras motsatser. Julie har inte hört detta. Vid tre månaders ålder fick vi skräckslagna en liten första glimt av hennes humör, när hon vägrade låta Sienna sitta bredvid henne i Kims knä. Inte så att Sienna tog all plats eller ens nuddade henne, utan hon ville bara ha Kim för sig själv. Och hon vrålade och vrålade till Sienna flyttade sig. Vi fem månader vägrade hon att ammas, och krävde vanlig mat. Vid sex månaders ålder vägrade hon bli nersläppt, och släpades omkring på som en liten knähud. Hon har vid åtskilliga tillfällen krävt att få komma in i min säng mitt i natten, och vrålat i flera timmar... tills dess att jag gett med mig. Nu kräver hon exakt samma mat som oss- gud nåde den som råkar mosa maten- och dessutom på likadan tallrik. Annars snor hon helt sonika Siennas. Jag har förvandlats till en mesig undfallande förälder, som flera gånger i veckan hör mig säga meningen "snälla Sienna/Kim/främling, låt henne ha den (oftast något helt olämpligt som mobil, datorsladd, Siennas favoritnalle), bara hon är tyst". Än en gång, jag tror att detta kommer att gynna henne i framtiden. Hon är i alla fall inte ett litet mähä. Men det är sådär att bli överkörd av sin inte ens ett år gamla bebis. Framförallt inte när folk ser.