lamadjur.blogg.se

Julie älskar mat. Lite mindre än hon älskar mig och snutten, men mer än allt annat, skulle jag vilja säga. Det är sällan hon matvägrar, och gör hon det så är det enbart för att hon har fått syn på något ännu godare i kylen. Till exempel om det serveras fiskpinnar men hon har råkat se en youghurt i kylen medan jag tog ut tomaterna. Då kan man vägra fiskpinnar. Och vråla hysteriskt efter youghurt. Men annars så äter hon allt. Och mycket. Och ofta. Givetvis äter hon upp sin frukost- trots att hon fått en dubbelt så stor portion- före Sienna. Och givetvis ska hon sedan knuffa sig fram till Siennas plats för att tigga av henne. Och för åt få tyst på ungens gnäll så låter både jag och Sienna det ske. Men häromdagen när Siennas macka började ta slut utan att ägaren själv fått smaka av den, så tyckte jag att det kunde vara nog. Och fick en snilleblixt! "Sienna, ge henne av din andra macka istället. Den med kaviar. Hon fick smaka kaviar av pappa häromdagen, och gillade det inte. Så då kanske hon slutar tigga." Jättebra idé. Förutom att gillar det inte var årets underdrift. I detta fallet betydde det hatar den lika mycket som mamma hatar rå blandfärs. Stackars Julie tog en tugga av kaviarmackan, skrek sedan rätt ut och kräktes. För att därefter börja dra i sin tunga, ulka och gråta. Jag kan säga att jag skämdes och ångrade mig lite. Det gjorde Sienna med, trots att det inte var hennes fel. Vi har återgått till att ge Julie av vår mat. Blir det krig och ransonering i vårt land, kan jag säga att ni aldrig mer kommer höra ifrån mig. Då har jag svultit ihjäl. Däremot kan ni ringa Julie. Hon klarade det.