lamadjur.blogg.se

Häromdagen var vi på vattenlekplatsen, som är en underbar temalekplats på Rosengård. Den har en liten vallgrav runt omkring sig, som ungar kan bada i. Och en linbana som åker över vattnet. Och små fontäner. Och stenar i vattnet som man ska kunna hoppa på. Ni fattar poängen. Underbart för barn! Sienna älskar den, och har alltid gjort det. Julie är inte lika modig som syrran, för att uttrycka det milt, så det tog lite tid innan hon vågade sig i vattnet. Och ännu längre tid innan hon på egen hand vågade vada över till andra sidan. Men efter flera timmars plaskande tog hon mod till sig och gick över och klättrade upp på andra sidan, i jakt på Sienna och hennes nyfunna polare. Hon hann dock inte fram. Istället stelnade hon till precis efter att hon kommit fram, drog bort nåt från sin lårvalk och slängde saken på marken, för att sedan beskåda den ingående. "Stoooooj myyyyyja!" Och sedan såg hon lite ledsen ut. Med moderlig instinkt sa jag till Kim att jag anade att det inte var en myra, och att han skulle hämta henne. Kim hade nämligen redan trampat fel en gång, och var således både nerblött och barfota. Och mycket riktigt! Han hämtade ungen, vrålade att det är en geting, och berättade sedan att taggen satt kvar i hennes lilla ben. Snuttan! Jag drog snabbt loss den, Julie insåg att hon hade asont, och vi bestämde oss för att sticka hem till alvedon och hydrokortsonsalva. Sienna, som blev avundsjuk av uppmärksamheten, meddelade att hon också blivit stucken- på exakt samma ställe- men att vi inte märkt något. Julie fick ondare och ondare ju längre bort hon kom från det kalla bedövande vattnet, och hon vrålade argt och ledset att den stora myyyyjan stuckit henne. Naw!